Jag minns...

Jag trampar i hög fart den halva kilometern ner genom björkallén för att hämta posten och vägen är fortfarande blöt från dagens regnande och mina stövlar leriga.
Jag reser mig upp för att ta fart sista biten och då... jag känner hur stöveln på min vänstra fot glider av pedalen. Och allt går plötsligt så långsamt omkring mig, jag uppfattar hur jag och cykeln nu rusar mot marken till vänster om mig och jag vrider undan huvudet instinktivt när marken närmar sig.

Stöten är våldsam när jag med min vänstra axel tar emot hela min kroppsvikt och strax är min tidsuppfattning normal igen och jag försöker åter fylla mina lungor med luft igen och allt känns tungt och som bortdommnat i kroppen men jag inser ändå snabbt att det här gick åt helvete. Och mycket riktigt värker min vänsterarm när jag försöker röra den.

Nu har jag bara i huvudet att ta mig hem igen till huset så omtöcknad får jag med hjälp av ena foten upp cykeln igen, tar mig på den, drar ner dragkedjan i jackan och placerar min skadade vänsterarm in i öppningen. Det känns som att den är rejält stukad konstaterar jag medan jag trampar hemåt igen.
Det här var naturligtvis en väldigt dålig dag att behöva åka till sjukhuset tre mil bort eftersom den enda bilen som fungerade hemma på gården den här dagen användes av styvfarsan som var på jobbet så morsan som blev alldeles ifrån sig när jag kommit innanför dörren och berättat vad som hänt stod i valet och kvalet vad hon skulle göra.

Jag tyckte att det inte var värre än att jag kunde vänta den halvtimmen tills styvfarsan kom hem, ondare hade jag inte försökrade jag men det var innan chocken släppte och jag också släppte tanken på att det var en stukning för nu värkte det så att jag höll på att svimma och att morsan led av ångest gick inte att ta miste på.
Detta var innan mobiltelefoner så styvfarsan såg ut som ett frågetecken när han kom hem och direkt fick order att vända bilen med mig in till sjukhuset men nog fanns det en oro i honom också när jag vit i ansiktet stundom höll på att svimma när bilen körde i någon grop i vägen.

På sjukhuset blev det brits och sköterskorna försökte avlasta armen medan jag fick smärtstillande och eftersom det inte fanns någon läkare tillgänglig som kunde ta ansvar för tolkningen av röntgenplåtarna blev jag inlagd över natten på en akutsal och ipumpad morfin innan en ung at-läkare med en specialkudde försökte avlasta min arm.
Morfin var inget jag gick igång på kan jag ju tala om, det fungerade mot smärtan men jag kräktes av det men likt förbenat var jag några timmar senare tvungen att be om mer och sköterskan såg orolig ut men pumpade i en dos till och jag somnade.

På morgonen kommer en läkare som nu har tittat på röntgenplåtarna, ser kudden under min arm och frågar om jag fortfarande har mycket ont vilket jag har och då tar han bort kudden och värken minskar påtagligt vilket jag säger. -Tror jag det säger doktorn, kudden fick ju brottet att gå isär istället för att avlasta!
Det visade sig att min arm var av precis under ledkulan i axeln vilket därför hindrade gipsning på traditionellt vis eftersom det skulle tynga ner armen från brottet och alternativet att fixera och gipsa armen mot kroppen skulle bli väldigt ohygieniskt de veckor jag skulle behöva gå med det. Snart var det tre läkare som med fundersamma miner försökte komma på en lösning och under tiden skrevs jag in på en avdelning.

Där låg jag och fick morfin och serietidningar och mådde efter omständigheterna bra med aren avlastad på ett mer riktigt sätt i en speciell mitella och i halvsittande ställning. Sedan sprang en tekniker hela dagen och tog mått och prövade olika skenor, mumlade lite bakom sina något nedskjutna glasögon och ställde lite frågor innan han gav sig iväg till sin verkstad. På avdelningen och den sal jag hade hamnat på var jag inte ensam, där låg ett par äldre gubbar en yngre man och sedan jag då. Gubbarna hade opererats för diskbråck och den ena var tydligen en gammal pensionerad överste medan den yngre killen som opererat foten var värnpliktig och han sa inte mycket medan gubbarna drog inte helt rumsrena historier för varandra och oss andra också förstås och sköterskorna som kom in och tittade till oss suckade både en och annan gång åt dessa gubbars antydningar men mig var dom väldigt snäll mot, "lillpojken, bara fjorton år"

Snart hade i alla fall den där uppfinnarjocken på sjukhuset lyckats skapa en märklig stålställning som spändes runt min bröstkorg och sedan höll upp armstödet där min arm fixerades med remmar. Det funkade ju faktiskt och jag behövde alls inte lika mycket smärtlindring och efter en kontrollröntgen var också läkaren riktigt nöjd och svor glatt över uppfinnar-tecknikerns briljanta uppfinning vilket gjorde det möjligt för mig att genom att lossa en sprint röra på underarmen och armbågen och fortfarande vara fixerad vid brottet vid axeln. Det skulle korta reahbliteringstiden avsevärt sa läkaren då jag skulle kunna hålla muskelaturen igång i underarmen under läkningstiden.

Dock fick jag ännu inte åka hem då man ville ha koll på att inga komplikationer tillstötte eller modifikationer trots allt behövde göras av ställningen så under ytterligare några dagar var jag springpojke åt gubbarna på salen som ständigt ville ha in telefonvagnen för att ringa sina fruar eller ha någon tidning från kiosken och jag fick bra med dricks så jag klagade inte och självklart sög jag i mig alla de inte alltför rumsrena historierna dom berättade. 
Men det blev ändå tråkigt och en ung läkare som fann mig i avdelningens tomma tv-rum började komma förbi på sina raster för att spela schack med mig. Jag varken var eller har blivit speciellt bra på det spelet genom åren men jag gillade att prata bort en stund med honom och sköterskorna och komma ifrån gubbarna på salen.

Väl hemma från sjukhuset efter en vecka var jag tillbaka i skolan och nu blev jag rätt populär för det komiska var att den stålskena jag bar inte hade några stöttor som bar upp armen utan följde helt kroppens och armens profil så med en långärmad tröja på mig fanns det absolut inget som avslöjade den.
Detta gav upphov till en rätt lustig syn då jag gick med vänsterarmen rakt ut i luften och med armbågen krökt så att det såg ut som att jag stod och hängde på något osynligt.

Kompisarna fnissade och skämtade medan lärarna hade svårare att ignorera mig när jag i fyrtio minuter i min bänk satt med armen orörlig i luften och obesvärat ägnade mig åt böckerna framför mig. Och jag kan väl nu förstå dom att det nog såg ut som ett sjukt trolleritrick. Hemma kunde jag av naturliga själ inte leka eller göra det som jag brukade hjälpa till med på gården så för att få tiden att gå blev det många promenader och ofta längs den inte allt för trafikerade landsvägen. Ibland med någon av hundarna som inte drog för mycket men ofta själv och ganska omgående reagerade jag på alla som hälsade på mig trots att jag inte kände dom.

Först tänkte jag att det var för att jag gick med armen ut i luften men sedan började även folk stanna och fråga hur det gick med armen och jag var vänlig och pratade med dessa personer fast jag inte visste vilka dom var men snart förstod jag att det var som så att i den lilla byhandeln som min morfar och mormor ofta handlade i hade min olycka och det teniska underverket till ställning diskuterats flitigt och nu kände alltså större delan av bygden till om det hela och naturligtvis hälsade man när man mötte olycksfågeln ute på promenad och kanske även stannade och få den märkliga ställningen förklarad och demonstrerad med alla sina märkliga leder och funktioner för sig. Sedan hade de något att berätta om vid nästa besök hos bekanta som skrattande tog del av det och i sin tur förde det vidare.

Under de veckor jag gick med ställningen var det därmed allt fler som hejade på mig och nickade igenkännande till mig och jag nickade fortsatt tillbaka, ofta osäker på vilka dessa människor egentligen var.
Jag kan väl inte påstå att uppmärksamheten egentligen gjorde mig så mycket men det var ändå skönt den dagen då ställningen skulle av och jag åter skulle kunna göra allt jag fått avstå under läkningen av brottet och framförallt skulle jag pterigen kunna sova på sida igen. Det var ju nu som så att med ställningen kunde jag bara sova på rygg och jag "kunde inte sova på rygg" så jag blev helt enkelt tvungen att lära mig det och det hade väl gått sisådär.

När läkaren på sjukhuset ska ta av ställningen förvarnar han mig om att armen kommer kännas tung och svag till en början trots att jag under hela tiden hade fått ett träningsschema att följa för armbågen och underarmen för att inte tappa onödig muskelmassa. Men när ställningen var borta och läkaren försiktigt sänker ner min arm skriker jag till för det känns som att den ska gå av igen där den varit bruten men läkaren fortsätter och den gick inte av. Bara någon vecka senare hade jag åter börjat få upp styrkan och snart var det som det aldrig hade hänt.

Dock kan jag sedan jag blev äldre fortfarande känna av skadan vilket jag fått förklarat för mig att den antagligen blev en bråskbildning kring brottet när det tog så lång tid innan man fixerade det i rätt läge men det är som det är och jag lider inte nämnvärt av det mer en vid enstaka tillfällen eller när axeln har belastats fel ibland.

Och så gick det alltså till när jag bröt armen och blev en ofrivillig kändis på byn...

Åtskilliga är de tillfällen då jag haft med djur att göra under mitt liv och oftast har det varit positivt och givande. Jag ska nu dela med mig av ett antal korta minnen som lagrats i min skalle genom åren. Inget märkvärdigt och inget speciella eller fantastiskt roliga berättelser men ändå minnen som vill ur mitt huvud.

Hemma på gården döptes alla djuren av oss barn, varenda höna, katt, get och så vidare hade sitt eget namn, ofta givet utifrån hur djuret såg ut eller hade för egenheter. En vår föddes två tvillingkalvar, förutom att de var näst intill kopior i sin teckning (utseende) verkade dom lite gulligt småkorkade så naturligtvis fick dom namnen Bill & Bull.

När dom växte upp var dom fortfarande enormt keliga och hängde alltid ihop i hagen. Nu ska man ha respekt för alla djur och även om Bill & Bull var snäll så höll jag alltid uppsikt över dom när man gick in i hagen men en gång hade jag vänt ryggen till och känner plötsligt hur något kommer bakifrån, får tag under min rumpa och lyfter mig upp från marken. Allt händer långsamt och på något vis kontrollerat och innan jag vet ordet av befinner jag mig svävande en meter över marken.

Jag sitter där med armar och ben åt alla håll för att hålla balansen en stund innan jag försiktigt blir nedsläppt på marken igen. Rädd hann jag aldrig bli, bara förvånad och efteråt buffar den ena av tvillingtjurarna på mig för att bli klappad och kliad. Detta blev lite av en show därefter varje gång jag var ut i hagen och fyllde vatten eller kom med mat och jag blev riktigt skicklig på att hålla balansen när tjuren med mig sittande uppe på sitt huvud lugnt promenerade runt. Mina systrar och mamma skrattade gott även om mamma naturligtvis ändå var lite orolig över cirkusnumret.

En parantes till historien är att jag hade en morbror som under många år faktiskt red in snälla ungtjurar på sin gård och uppträdde när det var marknader och sånt hemma i byn där han bodde, utklädd med cowboyhatt och skinnväst.

Jag har på något sätt alltid haft bra relation till djur men en hund funkade det aldrig med, min mormors hund Jussi. En liten papillon som var livrädd för allting och skällde på allt oavsett om det var okänt eller saker han sett tusentals gånger. Vi barn döpte snabbt om hunden till smeknamnet "Bjäbbet" vilket inte uppskattades av vår mormor. Jag kan nu tycka synd om den hunden för det kan ju inte ha varit något lyckligt liv att vara rädd för allting omkring sig.

Annars var de flesta hundar som genom åren kom till bondgården problemhundar som fick en sista chans. Och i princip samtliga dessa fick ett bra liv och lyckades genom kärlek och rätt behandling fungera socialt igen. En skotträdd jämthundstik som hamnade hos oss minns jag med värme "Stuffa" hette hon för när hon blev glad gungade hela bakdelen på henne när hon viftade på svansen. Hon fann sig snabbt till rätta i familjen och hade ett par små egenheter. Hon gillade inte katterna som gärna åt upp maten hon lämnade i sin matskål utomhus så när hon hade ätit sig mätt la hon ur resterna på backen och täckte dom sedan försiktigt med grus och pinnar.
Första gången vi såg dessa högar kliade vi oss i huvudet och funderade vad som åstadkommit dom men snart fick vi bevittna hur det gick till.

Förutom att hon inte tyckte om att katterna stal hennes mat hade hon egenheten att tycka om att titta på TV och varje gång signaturen till den gamla tv-serien Batman hördes från vardagsrummet kom hon direkt och la sig på golvet nedanför och tittade uppmärksamt på alla "POFF #BANG!! SLAPP!!" i de fåniga slagsmålen Läderlappen och Robin utkämpade och när hon blev trött hämtade hon ner en kudde från soffan till golvet och lade huvudet på.

Nu till gårdens häftiga gäss. Jo det var så här, ett år fick plötsligt morsan för sig att vi skulle skaffa gäss och snart fanns det en kartong att hämta på tågstationen i Uppsala. Den innehöll ett gäng små gässlingar men också några ankkycklingar. Dessa fick en egen liten inhängnad med ett eget litet hus som jag byggde åt dom för att dom skulle få växa upp ifred från hönsen. Och växte det gjorde dom och gässen döptes naturligtvis, GåsAnders, Edward, Ragata och ytterligare namn jag inte längre minns så noga.

Gässen var rätt coola djur tyckte jag även om dom kunde låta en hel del och nypas om dom var på det humöret. En rolig övning jag ägnade mig åt var att ha höjdhoppstävling med gässen. Man tog ett stort maskrosblad som såg grönt och smaskigt ut och så höll man det lagomt högt över en av gässen och "fiskade" med det precis lagomt så att den inte fick tag i det och ganska snart var gåsen tillräckligt motiverad att göra ett hopp i sitt försök att få tag i maskrosbladet och vilka hopp dom kunde göra. Nu tycker du säkert att detta var elakt men om man slängde in ett helt fång med maskrosblad i gården till gässen var det ändå just den man höll i som dom absolut skulle ha så jag antar att djur inte är så olika oss människor. Kanske var detta en rolig lek även för gässen för det var bara om dom ville leka som dom hoppade.

En förskräcklig sak som hände gässen och ankorna en dag var när det plötsligt mulnade på och började mullra från himlen. Alla gässen och ankorna drog sig undan och in i sitt lilla hus för att söka skydd för det annalkande regnet. Jag står nedanför trappen till vårt hus och ser hur dom borta i sin gård med sedvanligt kvackande och skränande försvinner in i huset. Då smäller det till och jag hinner uppfatta i ögonvrån hur blixten slår ner i elledningen en bit från huset, passerar mig och sedan längre bort träffar taket på det lilla huset ankorna och gässen tagit skydd i.

Åskknallen och ljudet när blixten träffar plåttaket och får det att lyfta närmare tio centieter är rejäl och jag ser hur klockspiken flyger ur takplåten och hur alla gässen och ankorna flyr i panik ut ur huset skränande i ren och skär dödsångest. Sen kom regnet och trots att det höll i ett par timmar tryckte hela gåsaflocken och ankorna i ena hörnet i hängnet med regnet rinnande på deras kroppar. Det tog flera dagar efteråt innan dom självmant började gå in i huset igen.

Ett till kul minne om gässen var när en av gässen började härma korparna som flög över deras inhägnad. Varför gåsen försökte härma korpen vet jag inte men hon lyckades så bra efter ett tag att korparna blev nyfikna och kom för att titta vad det var vid gässens hägn. Snabbt flydde gässen in i huset och tryckte i tryggheten medan dom då och då stack ut ett huvud genom dörröppningen för att se om korparna försvunnit. 

De första djuren vi skaffade efter att ha byggt huset på landet, granne med min morfar och mormor var två hamstrar och två hästar av rasen Gottlandsruss, ett sto och senare också en hingst. Stoet som hette Ria var min favorit och när hon gick lös i hagen passade jag som var i nio eller tioårsåldern på att rida helt barbacka och det var hur kul som helst att via någon större sten i hagen ta sig upp på hästryggen och sedan lunka iväg längs de upptrampade stigarna i den kuperade terrängen.

Men hästen var av den bestämda uppfattningen att när hon inte längre tyckte det var kul att kånka runt med gossen på ryggen såg hon ut ett träd med låga grenar att passera under så var "problemet" ur världen. Nu var det ju så att gossen på ryggen också lärde sig hennes knep så efter att ha fått hoppa av ett antal gånger gav jag mig tusan på att sitta kvar så nästa gång hon tog sikte på trädet lutade jag mig bakåt när vi passerade under och hästen vände på huvudet förvånat och konstaterade att hennes plan den här gången hade misslyckats.

Nu gav stoet inte upp så lätt utan började cirkla runt trädet för om det inte lyckas första gången får man försöka igen och jag ligger där uppe på hästryggen med benen på var sidan om hästens hals och med armarna krampande om hästkroppen och huvudet lutat åt sidan medan löven och kvistarna och grenarna stryker nära ovanför mig varv på varv. Efter fyra eller fem varv ger till sist hästen upp, frustar i något som låter som en uppgiven suck  och vandrar vidare och jag väljer att hoppa av. Efter den dagen så försökte hon aldrig mer med trädtricket med mig å andra sidan blev jag också snällare och envisades inte med att få rida så länge om stoet inte var på humör.

Vi hade en get också som hette Pärlan och den geten bodde med hästarna i stallet och var så pass bra kompis med hästarna att hon fick gå med dom i deras hage och hon gillade också att rida på hästarna. Precis som jag tog hon sig via någon större sten upp på hästryggarna och kunde sedan stå där och titta på utsikten eller helt enkelt lägga sig ner på hästryggen och låta sig bäras runt.

Enormt många djur passerade genom åren på den lilla gården och det skulle bli för långt om jag berättade alla historier om dom så vi slutar minnena omkring dom för den här gången men det finns mer att återkomma till framöver.

(George Benson - Just The Two Of Us)

Jag har alltid älskat att bada bastu och som vuxen har man väl funderat över om kanske finns lite "finnblod" i ådrorna. Att jag sedan också faktiskt gillar finsk tango har ju liksom inte minskat dom funderingarna... fast jag gillar ju nästan all musik så...

Nåväl, bastubad var det ju minnet skulle handla om.
Som sagt var så har jag alltid gillat att bada bastu och när min familj i början på åttiotalet valde att bygga hus och flytta ut ifrån stan minns jag att det var med sorg jag konstaterade att den bastu som fanns på visningshuset istället blev ett duschrum när vi byggde vårt hus och då var jag trots allt bara i sjuårsåldern. Visst var det bra mycket mer praktiskt med ett riktigt badrum än en trång liten bastu och duschkabin, det kan jag ju faktiskt tycka nu men ändå ansåg jag då många gånger att det var synd. Att bästa kompisens hus hade bastu imponerade stort på mig fast dom nästan aldrig använde den.

Varje gång jag som liten var på något badhus blev det naturligtvis bastubad efter att ha lekt färdigt i simbassängen och alltid skulle det vara hett och jag skulle såklart sitta högst upp. Idag som vuxen avslutas oftast arbetsdagen med ett bastubad där jag sitter för mig själv och filosoferar eller pratar skit med jobbarkompisarna en stund.

Men nu hoppar vi tillbaka i tiden och jag och min dåvarande styvfar är med båt på väg över till Finland, Nådendal närmare bestämt. Min styvfar har fått en kryssning samt övernattning på Nådendal hälsohotell & spa i födelsedagspresent. Jag omkring sjutton år blev utsedd till ressällskap och efter att ha åkt finlandsfärjan i ett antal timmar med endast finländska pendlare och engelsk ligafotboll på tv:n kommenterad på finska kom vi fram till Nådendal och inkvarterade oss. Det är lördag och vi går ner i spa-anläggningens källaravdelning för att slappna av efter resan. Där finns en rejäl bassäng med bubbelpoler och en bar som tyvärr inte är öppen. Efter att ha badat ett tag så vände jag lystet blicken mot bastun och här pratar vi en riktig bastu med riktig värme och faktiskt även med ris att tillgå.

Jag njöt i fulla drag och tyckte bara att det var synd att inte baren var öppen även om jag var för ung för starkare drycker... Hmm... nåja... Efter ett tag går jag ut för att svalka mig i duschen, på väg tillbaka till bastun ser jag en andra dörr i lokalen och läser "Ångbastu" Hmm... tänker jag nyfiket och styr stegen dit. Det här måste provas och jag öppnar dörren och går in i den täta ångan med doft av eukalyptus.

Bastun är helkaklad och endast svag punktbelysning finns längs väggarna vid golvet. Det här var inte dumt tänkte jag efter att ha tagit plats på en av de kaklade avsatserna. Jag sitter där och njuter i all sköns drag och lägger i den täta ångan plötsligt märke till att det tydligen finns ytterligare en dörr i bastun. När jag inser varför är det redan försent. Dörren öppnas och i ångan och motljuset från damernas omklädningsrum ser jag kroppen av en stor kvinna och jag menar verkligen stor. En lätt panikkänsla får mig att vilja fly men min manliga stolthet och jag menar inte den lilla där nere utan mitt ego får mig att sitta kvar, fastfrusen och blicktilla stirrande in i väggen någonstans bakom ångan framför mig.

Jag hoppas att hon ska sätta sig nära den dörr hon kommit in genom men istället hör jag hennes flåsande när hon vaggar fram och sätter sig direkt i min närhet och med ett anfått stön säger något kort på finska som jag uppfattar ska betyda hej eller något sånt och jag vet inte vad jag ska säga så jag bara utsöter ett tyst bifallande "Mmm" tillbaka och hon låter sig tydligen nöja sig med det. Jag vågade inte titta åt sidan på denna jättekvinna med sina djupa andetag utan stirrar stint framför mig...

Jag ville som sagt bara fly men blev kvar därinne åtskilliga minuter innan jag tyckte att det nog var okej att med min ynkliga stolthet resa mig och gå ut. Kvinnan sa inget och jag lommade iväg till duschen röd som en kräfta i skinnet av hettan och eukalyptusångan.

Detta var nu inte den enda gången jag gjort bort mig i en bastu, några år senare under värnplikten hade jag gjort det till en vana att gå till idrottshallen och bastubada medan kompisarna tränade. Att sitta och filosofera i den rejält tilltagna bastun var som balsam för själen när man var uttråkad eller hade smått hemlängtan. Jag gjorde två veckors tjänst och var sedan ledig en vecka, detta löpande under min värnpliktstid så åtskilliga var de stunder inget vettigt fanns att göra och då var bastun ett skönt sätt att slå ihjäl lite tid.

Nu hade jag inga riktigt bestämda tider jag gick och bastade utan det blev när jag fick ett infall och den var hursomhelst alltid igång från sena eftermiddagen till en bra bit in på kvällen via automatik. Så när jag en torsdag hade tråkigt gick jag dit, duschade ordentligt och gick in genom den lilla "sluss" ett rum mellan duschen och bastun och öppnar den inre dörren och... får se matbespisningens kvinnliga personal uppradade på bänkarna.

Dom blir knäpptysta och stirrar på mig och jag stirrar tillbaka på dom. "Torsdagarna är det damernas" säger plötsligt en av de yngre kvinnorna och jag stirrar ner i golvet, ber om ursäkt och ska snabbt gå ut igen när en av de äldre kvinnorna fortsätter, -men du får gärna basta med oss. Om du törs förstås, vi bits inte.
Jag vill där och då fortsätta ut ur bastun och fly till logementet med skammen men åter är det något i min stolthet som får mig att stanna. Inte är jag rädd för er säger jag självsäkert, frågar om det är säkert att det är okej, kvinnorna nickar bifall och i all min nakenhet klättrade jag så upp på bänkarna en bit ifrån dom.

Där sitter jag sedan och svettas och lyssnar på kvinnorna som är från tjugo års åldern och ett par säkert närmare sextio. Dom pratar högt och skämtar friskt och ibland är samtalsämnena så fräcka i sitt innehåll att jag rodnar, fast det syntes ju inte i värmen.

Mitt val att sätta mig längst upp var naturligtvis min manliga stolthets fel även om jag ofta gjorde så annars också men då brukade jag flytta ner efter ett tag när jag hade fått upp värmen i kroppen. Nu var det otänkbart för vad skulle kvinnorna tro om mig då!!? så jag satt kvar där jag satt och väntade på att dessa frispråkiga kvinnor skulle få nog och ge sig av ut till duscharna. För dom som nu undrar kan jag faktiskt säga att jag aldrig har skämts över min kropp eller att vara naken inför andra även om jag på det bestämdaste vill påpeka att jag inte har några nudistiska drag eller behov av att visa mig just naken.

Nu var det ju så också att i bastun fanns ett litet duschmunstycke monterat ovanför de båda bastuaggregaten. Med ett litet tickande klickljud öppnade munstycket och släppte på vattnet med ett par minuters mellanrum automatiskt. Ur den kom då en fin vattendimma som höll värmen uppe i bastun men också ökade den rejält just när vattnet förångades.

Jag började faktiskt efter en tio minuter eller så känna att det här går fan inte längre... jag var på vippen att få svälja min stolthet och lämna bastun med svansen dinglande mellan benen när kvinnorna plötsligt reser på sig och beger sig ut ur bastun. En av de yngre kvinnorna ser upp på mig där jag sitter ihopsjunken med armarna i kors och stödda mot knäna. Hon ler snällt mot mig och säger hejdå innan hon försvinner och dörren stängs... Jag vill ju direkt flytta ner men är rädd att dom bara svalkar sig och strax är tillbaka så jag sitter kvar på bänken. Jag hör duschmunstycket vid aggregaten åter klicka till och börja ticka frenetiskt medan den släpper på mer vatten och skållhet ånga åter tycks förtära min stackars kropp.

Jag tar mig ner en bänkrad och hör efter en stund att duscharna utanför tystnar en efter en och när ingen kommer tillbaka in tar jag mig ner och ut ur bastun för att svalka ner mig. Jag hör kvinnorna prata medan dom klär på sig i omklädningsrummet intill men jag bryr mig inte för jag är svidande röd i skinnet och det kalla vattnet är bara så underbart skönt... Då hör jag plötsligt en röst bakom mig, "du, jag glömde mitt schampo".
Som ett fån vänder jag mig om och där står en av de yngre kvinnorna i ett badlakan, hon ler och pekar på en schampoflaska som hänger på en krok i duschen som jag står i. Jag räcker generat över den till henne och hon säger tack och går.

När jag hör att det blivit knäpptyst i omklädningsrummet går jag ut och klär på mig innan jag går upp till kompisarna i träningslokalen ovanför. När jag kommer in berättar dom irriterat att dom höll på att bli avvisade först när dom kom för att träna, för... Jag sköt snabbt in - "För att på torsdagarna är det damernas". Dom tittade undrande på mig och frågade hur jag kunde veta det!!! Så jag berättade och dom gapade som fågelholkar innan dom skrattade, men jag såg nog en viss avundsjuka i flera av deras blickar.

Nåja, jag lät damerna från den dagen ha bastun ifred på torsdagarna, men i matbespisningen fick jag både ett och annat leende och även en del roade ögonblinkningar veckorna efter händelsen och jag log tillbaka.

(Yö - Rakkaus On LumivalkoinenYö - Rakkaus On Lumivalkoinen)

Mitt under höskörden sommaren 1992 fick jag ett ryck och satte kapskivan i min gamla Volvo 142 som av bilprovningen dömts ut och förvisats från allmänna vägar med ett antal tvåor i protokollet. Det var inga märkvärdiga fel på bilen utan mest rost i trösklar och dålig ljusinställning som det handlade om.

Hursomhelst började det hela med att min dåvarande styvfar som vanligt vid en av måltiderna satt och retade humör på mig genom att påstå något dumt kring mitt bilskruvande och bilritande.

Jag hade ritat en tvåsistsig variant på Volvos 142 som cab, kortad och med en rejält modifierad front. Jag gick och tänkte på hans elaka kommentarer om att det inte gick att bygga så och på lunchen nästa dag skred jag till verket på min gamla 142:a som stod runt husknuten.

Sedan bilens kardan och framstolar tagits loss pallades karossen upp med fyra tomma fälgar med plankor på som löpte under chassiet och höll upp den främre halvan och den bakre halvan var för sig.

Bakre sidorutorna i bak togs loss likt innertakets bakre halva och efter en massa mätande och ritande sattes vinkelslipen i karossen.
Såväl i taket som i sidorna skar jag sedan bort ca. 30 cm mellan dörrstolpen och bakre hjulhuset medan jag i golvet lade snittet något framför dörrstolparna nära tvärbalken i golvet under framstolarna. Detta efter att ha läst hur man brukar korta  folka-bubblornas platta när man bygger Buggys.
Tanken var även i mitt fall att fördela brottytan för svetsningen senare.

När bilen var i två halvor och den överflödiga plåten borttagen kom den roliga biten att passa ihop dom igen. Tack vare att Volvos kaross är ganska jämnt bred blev det inte mer än ca. 1 cm spalt på var sida vid dörrstolparna vilket inte var något större problem att lösa genom att snitta upp ett par cm uppe och nere i sidostyckerna mot bakre hjulhuset och snyggt trycka ut dom och punktsvetsa. Detta naturligtvis sedan karossen i övrigt redan riktats in och fixerats genom ett antal punktsvetsar.

Taket fick också ett par snitt och linjerna riktades så dom stämde mellan främre och bakre halvan.
Nu undrar du säkert varför jag behöll taket då jag ju hade ritat en cab?!

Tja... vi bor i Sverige och inte i Carlifornien så under resans gång tvekade jag och beslöt att i alla fall tillfälligt behålla taket på.

Bakre sidorutornas aluminiumprofiler togs nu tillvara och kortades ner samt glasen ersattes med plexiglas. Väl monterade igen fungerade dom ypperligt och öppningsmekanismen likaså.

Här dök det dock upp lite orosmoln på bilbyggarhimlen hemma på gården. Styvfarsan gnällde allt mer om vansinnet att förstöra en alldeles funktionsduglig bruksbil i stället för att reparera den och min mor hade också svårt att förstå vad jag höll på med.

Nu gällde det att hitta på någon bra anledning för att inte hamna i onåd hemma.
- Nä den var för dålig att reparera blev ursäkten och syrrorna kan få lära sig köra bil med den ute på åkern blev mitt svar.
Styvfarsan gormade och gick på om att den minsann var en veritabel dödsmaskin som skulle gå av på mitten vid första grop så mitt i grälet slog jag vad med honom.

- Jag ska köra den fram och tillbaka på vår gropiga och dåliga skogsväg så mycket jag kan och hittar du en enda spricka i skarvnigen efteråt skall jag dra bilen direkt till skroten.

Styvfarsans hånflin när han accepterade var väl inget som gjorde mig lättare till mods, för vad hade jag nu satt mig i för klister. Men jag satte mig i bilen och drog iväg med familjen tittande efter mig.

Bilen hoppade över krön och slog ner i gropar helt i klass med dom värre du finner på någon av vägverkets mest eftersatta
vägsträckor. Jag lyssnade efter konstiga ljud i karossen men det var omöjligt att höra något i oväsendet.

När jag så hade kommit hem igen på backen framför huset kom styvfarsan fram lika hånleende för att inspektera. Gissa om det kändes skönt när han inte kunde hitta en enda spricka någonstans och med en fnysning vände in i huset.

Bilens existens var nu räddad och mina systrar hade fått ännu en vansinnig leksak att ha roligt med på åkrarna.

Jag satte nu igång med att tillverka en ribbgrill med egna amerika-lysen och de rostiga skärmkanterna i bak lagades genom att  enkla skärmbreddare handknackade i plåt ersatte dom.

Det sista som gjordes innan det var dags för mig att rycka in i lumpen var nu att lacka skapelsen och som oftast då mina mer udda byggen skulle färgsättas blev det att kolla vad som fanns på hyllan bland färgslattarna. Det fanns lite vitt och silver samt några andra färger så slutresultatet blev silverbas med vitt på vilket gav en pearleffekt. På denna lades sedan färgade linjefält i mörkblått, grönt och rött.

Bilen var skitrolig att leka med och minsta syrran höll på att göra morsan tokig när hon på åkern satt och körde fram och tillbaka medan morsan rensade grönsakslandet. He he...

Efter lumpen blev bilen ståendes ett tag och trots att planer fanns på att regbesikta den blev det aldrig av, mest pågrund av nya galna projekt och så småningom hamnade den på skroten. Men som med de flesta av mina bilbyggen gladde den de flesta som såg den eller åkte med i den och som dom säger... ett gott skratt förlänger livet.

(The Summer Set - When We Were Young)

När jag körde distributionsbil åt Bilspedition hände en hel del komiska saker. Jag hade en lätt lastbil med kapell och levererade varor till butikerna i centrum av Uppsala och det var kul även om jag i början fick slita som ett djur för att lära mig alla lastkajer i diverse olika parkeringsgarage, portkoder och personer att fråga efter. Första månaden gick jag ner mer än tolv kilo!! av allt springandet bara för att jag inte hittade men när jag sedan fick rutin kom även vikten långsamt tillbaka... He he...

Det lustiga med mitt område som var butikerna på stan, var att jag nästan aldrig kunde gå på stan på fritiden utan att en eller flera tjejer hälsade glatt på mig. Jag är inte ansiktsblind men fick ändå fundera många gånger vilka dom var medan kompisarna väldigt undrande frågade mig hur jag kunde känna både den ena och andra söta tjejen. Svaret var naturligtvis enkelt. Dom jobbade i de butiker jag levererade varor till. Att jag hade svårt att känna igen dom var naturligtvis för att jag bara förknippade deras ansikten med butiken, nere på en lastkaj när dom skrev på leveranssedeln och kanske tog sig ett snabbt bloss och växlade några ord med mig medan jag väntade på att tjejen från nästa butik skulle dyka upp och hämta sina paket.

Även om mitt jobb var stressigt så tog jag mig alltid tid att hjälpa dom in med varorna medan dom skrev på leveransen. Det visade sig att jag tydligen var rätt ensam om att ge den servicen men den var uppskattad och jag fick åtskilliga gåvor som tack för det vilket de andra åkeriernas chaufförer ibland surade över...

Ett ställe som jag minns speciellt var Guns Väskor som sålde just väskor men även handskar. Där var det besvärligt att leverera och jag förlorade mycket tid hos dom varenda gång. Det var två äldre damer som höll mycket strikt på etikett och hövlighet och jag som nu råkar kunna behärska båda sakerna blev snabbt en favorit och skulle naturligtvis ha en slant för besväret att leverera paketen till deras källarförråd.

Varje gång jag kom med paket försäkrade jag att jag alls inte behövde ha något för besväret, jag ville bara komma vidare så snabbt som möjligt men damerna insisterade och gav mig tjugo kronor och varje gång måste jag skriva på en kvittens att jag fått pengarna för "tjänster utöver det vanliga" som det med vacker handstil stod skrivet på kvittensblocket. Undrar just vad deras revisor tänkte om dom där kvittenserna vid bokslutet.

Varje morgon klockan sex väntade vi in paketen som kom från en terminal i Stockholm i postburar och därefter sorterades dom ut i fyra områden för Uppsala. Sorteringen gick till enligt följande, först sortering av paket som skulle till samma butik, sedan lastning av turen så att det ställe man åkte till sist hamnade längst in och så vidare bakvänt i den ordning dom skulle levereras till butikerna. Då bilen blev helt fylld gällde det att göra detta riktigt för under turen hade man ingen chans att flytta om paketen.

Jag kan säga att det vi levererade var inte bara varor till butikerna utan det kunde vara till privatpersoner, universitetet och i princip vilket företag som helst. Och det kom ibland en del riktigt udda paket att leverera som den morgonen när vi öppnade postburen och började plocka ur den och plötsligt får se något sticka upp bland paketen. Fyra klövar från ett rådjur spretar rakt upp i luften ur en ihopsurrad sopsäck med pakettejp!! Vi frågade vår transportledare om detta verkligen var riktigt att vi skulle hantera döda djur men han harklade sig lite förvånat vid synen men påstod ändå att det var i sin ordning. Naturligtvis skulle den till lantbruksuniversitetet men lite sjukt kändes det ändå...

En annan morgon står det en urna i en av postburarna med askan från en avliden människa. Då blev faktiskt jag och de andra chaufförerna rätt illa berörd. Den skulle levereras till en kyrkogård för urnsättning och efter en del diskussioner om hur man kan låta någon få sin sista färd i en postbur fortsatte vi ändå med jobbet. När killen som skulle köra ut den på sin tur började lasta sin bil tog han i alla falla kartongen med urnan och askan och ställde den i framsätet och spände fast den med bilbältet och vi andra bara nickade allvarligt men uppmuntrande till honom. Det var naturligtvis så att den döde antagligen var någon som saknat medel och släkt när den dog och som fått det billigaste alternativet för att få komma till den plats han/hon skulle få sin vila. Hela den dagen kändes sedan märkligt allvarstyngd, ändå tyckte jag att det min jobbarkompis gjorde vid lastningen var en fin gest. Ingen av oss grabbar skulle ha tillåtit att sista resan med oss skulle ha skett skumpandes på ett flak som ett anonymt paket bland andra.

Våra paketbilar var ordentligt lastade när vi lämnade terminalen för att börja fylla butiker och företag i Uppsala men timme för timme blev lasten allt mindre och lättare liksom humöret och stressen över att hinna få ut alla paketen på turen. Men plötsligt hörs en röst i komradion som begär hjälp. Det är en av jobbarkompisarna som fått problem. "Jag kommer inte ut med bilen". Efter en hel del tjattrande på radion visar det sig att han har kört in genom en portal för att lämna ett antal tunga paket och när han skulle ut så har bilen av den lättare vikten blivit högre och han kommer därför inte ut igen. Plötsligt kommer diverse galna förslag från en budbilsfirma som använde samma radiokanal att han ska släppa ur luften ur däcken för att på så sätt göra bilen lite lägre och ta sig under portalen. Men jag och en annan  jobbarkompis lyckas få stopp på denna vansinniga lösning tills vi kommit dit.

På plats visar det sig att bilen mycket riktigt är för hög för att ta sig under den enkla portalbågen i smidesjärn som sitter över ett par kraftiga och höga stolpar i granit och bildar infart till den prästgård som finns i direkt närhet till Domkyrkan och "bondkyrkan" eller Helga Trefaldighets Kyrka som den egentligen heter. Vi kan snabbt konstatera att det inte är mer än fem-tio centimeter som saknas för att kapellet på bilen ska gå under portalen och det är nu jag kommer på att jag kan klättra upp på taket på kapellet, ta tag i smidesjärnen och lyfta och samtidigt pressa ner kapellet med fötterna medan kompisen långsamt smyger framåt med bilen.

Alla är med på det och vi sätter igång. Långsamt och bit för bit kryper vi ut under den gamla portalen till prästgården. Jag uppe på kapellet lyftandes/pressande och med ordergivning till kompisen inne i bilen genom det öppna sidorutan. Decimeter för decimeter tar vi oss ut och när vi nästan kommit hela vägen ut och kan pusta ut  upptäcker jag dom uppifrån min position på taket... utanför den lilla bondkyrkan väller det plötsligt ut folk och kyrkklockorna börjar ringa. Att parkeringen utanför var full med bilar hade ingen av oss funderat över när vi kom till platsen men nu är det plötsligt uppenbart för oss att det hade pågått ett bröllop därinne bara en femtio-sextio meter från oss.

Jag ser hur gästerna kastar ris och fotograferar brudparet när någon av dom plötsligt får syn på oss och pekar. Snart haglar fotoblixtar och skratten allt medan jag tar i och lyfter för allt jag kan så vi får ut bilen de sista decimetrarna under portalen. Snabbt klättrar jag sedan ner från bilen högröd i ansiktet. Jag och kompisen hoppar in i våra egna lastbilar och snabbt lämnar därefter tre lastbilar platsen. På komradion gick sedan denna historien under lång tid efteråt och nog var den lustig i efterhand och bröllopsparet fick ju garanterat något att minnas och prata om på årsdagen för många år framöver och jag sitter högst troligen i något fotoalbum förevigad uppe på en lastbil utanför prästgården intill Domkyrkan i Uppsala... He he...

Trots stressen trivdes jag med jobbet och det var med viss sorg jag slutade när åkaren la ner verksamheten men om jag idag skulle orka springa runt med paket på det viset vet jag inte. Det jag saknar är alla människor man träffade, slängde käft med och lärde känna om än bara ytligt och sen naturligtvis alla vackra tjejer som hälsade när man gick på stan förstås... Ha ha...

Till sist lite nostalgi och en låt som jag mimat till åtskilliga gånger som ung...

(Secret Service - Don't You Know Don't You Know)

Det var näst intill knäpptyst i omklädningsrummet där vi befann oss på den gamla bygdegården alldeles intill byskolan och det är Luciamorgon. Hela min klass står där nu och väntar med spänd förväntan på att få gå upp på scenen och spela vår julpjäs. Jag tror att jag kan ha gått i andra eller tredje klass när det här utspelar sig.

Där ute i salen hör vi sjätteklassarnas Luciatåg och hur dom sjunger sina sånger och högt läsa de traditionella verserna mellan sångerna och jag rättar hela tiden till mitt skägg som mamma gjort av piprensare och bomullsvadd. Det är oerhört varmt under det konstgjorda skägget och jag försöker rätta till hålet för munnen för jag vill absolut att det ska höras när jag säger mina repliker. Jag har två korta repliker i pjäsen och jag drar dom i minnet om och om igen.

Plötsligt hörs frökens röst som säger att det är dags och vi smyger upp på scenen och jag sätter mig vid den vänstra väggen på golvet precis som vi under ett antal veckor har övat in. Mitt hjärta bultar och jag hör knappt vad fröken säger när hon presenterar för publiken vad dom nu ska få se och dom applåderar därefter kort innan min klass stapplande börjar staka sig igenom pjäsens alla hårt inövade olika repliker.

När det är min tur att prata får jag knappt fram ett ord men jag drar efter andan och får på något sätt ändå fram orden till slut. Jag minns att mitt skägg av bomull kommer i munnen och jag försöker hjälpligt rätta till det men jag har nog dragit lite för många gånger i det och plötsligt släpper en bit av skägget och jag försöker frenetiskt få fast biten igen.

Ute bland borden med alla föräldrar har tydligen några upptäckt den lilla tomtenissen i hörnet och hans skäggproblem och jag hör en del fniss och funderar om det är åt mig eller åt hela gruppen. Jag håller upp skägget i fliken och håller på att missa min andra replik men någon av mina klasskamrater väser åt mig och jag är först på väg att säga om min första replik innan jag kommer på mig själv och får ur mig rätt till sist.

Pjäsen var inte lång och handlade om någon fånig tomtefamilj som förberedde julfirandet hemma i sitt tomtehus. Jag var i alla fall grymt nöjd när vi radade upp oss för att ta emot publikens applåder innan vi springer ner för trappen till källaren igen och byter om för att sedan ta plats vid borden och äta pepparkakor och lussebullar. Jag kände mig nog inte speciellt häftig efter det där uppträdandet om jag ska vara ärlig och har inte heller efter det känt något större behov av att stå i rampljuset även om jag märkligt nog aldrig haft någon större ångest att uppträda inför grupp vare sig under skoltiden eller som vuxen trots att jag var och fortfarande är blyg.

Under mina unga år hade jag och min syster också fått vara med och uppträda i det Luciatåg som min mamma och hennes arbetskamrater ordnade på det äldreboende hon då arbetade på. Det var ett privat äldreboende och jag minns hur jag inför en jul var med mamma på arbetet och satt och julpysslade i personalrummet, tittade lite på TV med några av de äldre och åkte genom koridorerna liggandes under serveringsvagnen och drog mig fram med händerna på golvet och de gamla skrattade och bjöd på godis.

Men luciatåget var det ju vi pratade om... jag minns att jag här för första gången fick vara stjärngosse. Jag hade aldrig haft en strut på huvudet och inte heller någon guldstjärna på pinne men en kille som jobbade extra där fixade fram detta åt mig och min syster fick linne och glitter och fast vi inte kunde texten till sångerna försökte jag sjunga med för jag kom ändå ihåg enstaka ord och dom sjöng jag i alla fall högt så då och då hördes lite konstigt enstaviga ljusa läten någonstans från mitten av luciatåget där jag befann mig.

Avdelningen var helt nedsläckt där vi skred fram sånär som på de advenstljusstakar som stod i fönstren. Dom  gamla hade samlats i matsalen på respektive avdelning och när vi kom in där så föstes vi barn längst fram på varsin sida om självaste Lucia. På mammas jobb bestod många i personalen av yngre och extraknäckande studenter och jag tyckte att tjejen som var Lucia var otroligt vacker med sin ljuskrona. Jag kunde se hur de gamlas ögon runt borden glittrade i skenet från de levande ljusen och jag förstod att det här på något sätt verkade vara mycket värdefullt för dom och jag sträckte på mig och kände mig stolt att få vara med där trots min unga ålder. Jag var då någonstans mellan sex eller sju år.

Efter alla verser och sånger på de olika avdelningarna skred så tåget åter till personalrummet och alla var så glada och jag också. Efteråt fick vi godis av mammas chefer som tack för att vi varit med och sedan blev det fika.

Den där traditionen i byskolan ett par år senare var verkligen riktigt häftig för hela skolan levde alltid upp inför den där dagen och alla tog det hela på fullaste allvar och i bygdegården dukades det fint och det var som en riktig fest minns jag. Byskolan var speciell på många sätt för mig och trots att den rymde klasserna från första till sjätte så var klasserna inte så stora och vi kom därför ganska naturligt att umgås mellan årskurserna på rasterna och i skolbussarna på väg till och från skolan och det fanns någon form av märklig samhörighet mellan oss i den lilla byskolan.

Idag kan jag verkligen inse det när jag träffar eller talar med gamla kompisar som gick där trots att vi inte gick i samma årskurs. Men de flesta hade ju syskon i någon av de olika klasserna och alla kände till alla för fler var vi inte. Skolan höll redan på min tid på att läggas ner men räddades och har även räddats flera gånger efter det vilket jag är oerhört tacksam för, även om mycket naturligtvis är annorlunda idag jämfört med när jag gick där.

Men åter till Luciafirandet och mina minnen kring det...

Vi flyttar fram ett antal år i tiden och jag är i fjortonårsåldern och jag och min bästa kompis Erik står i köket på en bydegård igen men nu på ett helt annat ställe. Vi med linnen på oss och med varsin stjärngossestrut på huvudet och fäktas med våra guldstjärnor medan ungdomsledarna gör allt för att få på de yngre barnen sina dräkter och letar förtvivlat efter försvunna tomteluvor. Erik och jag jäklas med våra respektive syrror och naturligtvis med de andra och yngre tjejerna på det sedvanliga sättet som manliga pubertala tonåringar är så bra på. 

Vi går på 4H (Klicka här om du vill veta mer) sen ett par år tillbaka och egentligen är vi väl för gamla Erik och jag men har inte haft hjärta att sluta i den lilla gruppen med mest yngre barn och har nu blivit övertalade att vara med i det årliga Luciatåget för föräldrar och släktingar. Mig gör det ingenting för även om det är lite nervöst så är ju detta bara på kul men tjejerna tycker inte om att Erik och jag bara flamsar.
Inne i den stora salen sitter alla vuxna och fikar vid borden och efter att ungdomsledarna har radat upp oss i tåget med Erik och mig längst bak så startar dom igång luciasången och släpper iväg oss.

Jag ser hur de yngsta barnen längst fram är mycket nervösa och tittar sig ängsligt om efter ungdomsledarna men jag nickar uppmuntrande åt dom att fortsätta och vi tar oss in i den stora salen i sakta mak medan vi sjunger "sankta lucia, ljusklara hägring" och så vidare. Fotoblixtarna i den nedsläckta lokalen bland de tända levande ljusen på borden gör det svårt att urskilja dom som sitter där.

På den ditfraktade hammondorgeln ackompanjeras vår sång av en äldre kvinna som är riktigt duktig för hon lyckas nästan skyla över Eriks och min röst när den ibland spricker i enstaka småfalska toner. Målbrottets förbannelse hade under hösten drabbat oss men vi skämdes inte utan tog i av full hals och de mindre barnen gjorde så gott dom kunde för att hänga med.

När det efter att antal sånger var dags för staffansvisan viskar Erik till mig att han inte kan sjunga och jag försöker övertala honom med bara sekunder kvar på hammondorgelns inledningsparti men när jag börjar på första textraden är Erik tyst. En viss panik känner jag men jag fortsätter ändå sjunga och tar i för att täcka upp för Eriks bortfall. Han kommer dock in ibland och stöttar lite tyst mumlande i vissa partier.

Med djup stämma sjunger jag mina verser och barnen svarar i refrängerna och helt otroligt håller min röst igenom alla verser utan några ofrivilliga falska tonarter. När visan är klar knuffar jag irriterad på Erik och väser frågande vad han höll på med men får inget svar...

Efter ungefär en halvtimmes uppträdande med alla de kända sångerna tågar vi åter ut i köket till stora applåder och jag är stolt som en tupp över såväl min egen insats som över de mindre barnen som klarat av uppgiften riktigt bra. Vi fikar lite i köket innan vi sedan går in i salen till släkt och familjer som berömmer.

Vad som hände Erik var att han fick en så kallad "tupp" i halsen. Stämbanden knöt sig och han kunde helt enkelt inte få fram en enda ren ton därför hade han gjort som han gjort och det var ju så här i efterhand rätt gjort men tjejerna var ändå irriterad på oss men vi bara skrattade.

Ändå talade Erik och jag tyst om det här med 4H och luciafirandet i skolan efteråt för går man första året i högstadiet är det inte coolt att stå med en massa småbarn i en bygdegård och sjunga luciasånger oavsett om man tycker det är vansinnigt kul. Detta blev sista gången jag var med i något luciatåg för nu hade vi blivit så gamla att nu var det lussevaka och luciarock som gällde åren framöver och även om jag aldrig var in till stan och drev runt så satt man framför TV:n och glodde lagomt associalt på tonåringars vis med julmust och pepparkakor.

Jag kan ärligt talat sakna dom där luciafirandena från när jag var liten för att sjunga i grupp tyckte jag mycket om även på musiklektionerna i skolan och varför jag aldrig lät mig övertalas att gå med i skolkör, kyrkokör eller i någon annan form vet jag inte eftersom jag älskar musik... eller jag vet nog egentligen... en viss styvfar dödade all sådan form av glädje och tro.

Idag sjunger jag däremot av hjärtans glädje och ofta på jobbet i min truck och är fullkomligt nöjd med det trots att vissa skrattar när jag passerar dom med taktfast gungande huvud och tydligt skränande och mimande mun bakom glaset i hytten. - Men dom skulle bara veta hur bra det låter tänker jag och skrattar och fortsätter...

(Sankta Lucia - The Real Group)

Mitt första riktiga jobb efter gymnasiet var på en betongfabrik. Att jag hamnade där var en slump som så mycket annat i livet. Via en annons i dagstidningen fick jag reda på att dom sökte sommarjobbare och eftersom jag inte hade lyckats få tag i någon lärlingsplats som elektriker i den byggkris som rådde ringde jag, kom på anställningsintervju och fick ett av sommarjobben.

Efter en vecka som allt i allo där jag även fick jag pröva köra baklastare i produktionen blev jag på måndagen därefter inkallad till personalchefen. Gissa om jag var nervös för jag kunde alls inte förstå vad jag skulle ha hunnit ställa till med för trubbel på den här korta tiden. Men när jag nervös sitter där i stolen frågar han bara om jag vill ha fast anställning som lastmaskinsförare, naturligtvis tackade jag ja direkt. Det är och kommer nog vara den enda gången i mitt liv jag på så kort tid blivit fast anställd och det med en provanställning på bara en vecka som sommarjobbare. Varför detta skedde så här var antagligen för att det verkligen var kris och bråttom att få tjänsten tillsatt och jag hade visat att jag klarade jobbet. Jublande glad var jag hur som hellst för nu skulle det tjänas pengar innan det var dags för militärtjänstgöringen som låg två år bort.

På betongfabriken tillverkades som namnet antyder betongprodukter. När du har gått på en trottoar med betongplattor eller sett någon stor blomsterurna/kruka på något torg eller stått i en gammal busskur med betongväggar med stenig yta på så har dessa med stor sannolikhet kommit från den fabriken jag arbetade på var du än sett dom i Sverige för denna fabrik var bland de största att tillverka just dessa produkter och en mängd andra förstås.

Min gula TAXI
Vi var omkring ett åttiotal anställda som arbetade i och omkring fabriken med sina betongpressar, verkstad och hallen för fri gjutning där vi specialtillverkade trappor, stora blomsterurnor och mycket annat som kunderna beställde. Här kom jag efter ett år på fabriken att hamna som truckförare och medhjälpare till de gamla gubbarna.
Men först var jag alltså ute på backen och körde baklastare en äldre typ av hjullastare som fortfarande är populär på bondgårdarna och kan ses lite varstans ute på landsbygden än idag.

Jag fick naturligtvis den sämsta av traktorerna som min och att den var sliten märktes var man än tittade men jag var stolt över min knallgula baklastare och för att piffa upp den tillverkade jag så småningom en egen upplyst TAXI-skylt som jag satte fast på taket. Väckte mycket roade miner både av jobbarkompisar och chefer när man kom farande i mörkret mellan palltravarna.

Maskinerna stod parkerade mot en av fabrikens väggar om nätterna där uttagen för motorvärmarna fanns och en morgon om senhösten kommer jag som vanligt, drar ur kontakten vid väggen och lindar upp den bak på maskinen innan jag kliver in i maskinen, vrider om nyckeln och trycker på startknappen. Motorn börjar dra runt tungt och jag hinner fundera om det är fel på batterierna när den hostar igång med ett fruktansvärt skränande och kraxläte. Jag vänder på huvudet bakåt och får se hur det yr fjädrar upp kring bakpartiet. Helt paff stänger jag av motorn och kliver ur och går till bakänden och förstår vad som hänt.

Här ligger de små resterna av det som för någon minut sedan varit en kaja på marken. Antagligen hade den krupit in i motorrummet på natten för att få lite värme och suttit där och sovit när jag startade. Inte vidare trevligt att se eländet men gjort var ju gjort och efter att ha konstaterat att inget annat hade gått sönder startade jag igen och körde igång med mitt arbete som vanligt.

Entreprenörsanda och importsprit
Till fabriken levererades betong med tågvagnar från Polen och sjösten till finare betongplattor från Danmark med omkring en månads intervaller och lastbilarna från Danmark var ju spännande för en ung kille att titta på då dom rullade in med sina släp. Dom var ofta jäkligt snyggt lackade och välskötta och vid ett tillfälle precis efter att jag hade fått anställning såg jag dom för första gången och parkerade och tittade på medan dom lossade sin lass.

När första bilen hade lossat bil och släp kom plötsligt ett par killar gåendes från fabriken och jag tänkte att det var fler än jag som gillade lastbilar men sen började allt fler komma och det bildades snart en kö till de båda lastbilarna där på grusplanen och jag tittade allt mer nyfiket men undrande på det som skedde.

Nu ser jag hur de danska lastbilschaufförerna börjar plocka fram en massa taxfreekassar från utrymmen under de fortfarande hissade flaken och börjar ta betalt av de i kön samt skriva upp nåt i en anteckningsbok. Då går det upp för mig vad det är jag bevittnar. Uppenbarligen kunde man beställa sprit och cigaretter och i kön står inte bara arbetare i gröna overaller och väntar på sin tur utan även en del tjänstemän och skrattar och skämtar.

Jag var inte så intresserad av den här verksamheten så jag startade maskinen och gled lugnt därifrån utan att fördömma...

Röda blodsprängda näsor
Att mycket har hänt sedan jag jobbade på betongfabriken kan jag nu intyga som det här med alkoholproblem på arbetsplatser. Även om de danska lastbilschaufförerna krängde sprit så var det nog egentligen inget som orsakat de många äldre anställda som hade olika grader av missbruk. Att det däremot sågs mellan fingrarna så mycket som det uppenbart gjordes var däremot skrämmande. Många skötte visserligen sitt arbete utan problem men ändå hanterade dom ju trots allt tunga maskiner och moment där man kunde skada sig rejält om man inte var vaken och med.

En jobbarkompis jag hade inne i fabriken på avdelningen för fri-gjutning var en riktigt trevlig och oerhört snäll äldre man. Tyvärr var han alkoholist och periodare och man kunde på flera meter avgöra på den blodsprängda näsans kulör i vilken period han råkade befinna sig i för tillfället.
En dag när jag satt i trucken och körde betong mellan stationerna där de olika formarna fanns ser jag hur Kalle står vid sin fyllda form för en av alla trapporna han ansvarade över och ser lite konstig ut.

Efter ytterligare ett par vändor med ny betong står han fortfarande kvar på samma ställe och jag blir orolig. Stannar och går fram till honom och frågar hur det är med honom. -Ingen fara säger han leende till mig jag bara vilar lite. Okej säger jag men förklarar att jag blev orolig när han inte flyttat på sig under senaste halvtimmen. Då höjer Kalle handen som han hållit i kanten på trappformen för att visa att det är lungt men faller som ett träd åt sidan. Nästan komiskt långsamt med handen höjd och utan att i hans ögon visar något tecken på att han uppfattar fallet.

Snabbt kommer några andra gubbar fram för att hjälpa Kalle och gemensamt bär dom ner honom till omklädningsrummet i källaren där han får sova ruset av sig i några timmar innan vi slutar för dagen. Ingen pratade om saken och dagen efter var Kalle där och gjorde nya betongtrappor.

Improviserad bordell i formverkstan
Det var som sagt mycket udda folk som arbetade på fabriken och förutom invandrare från flera folkgrupper så dök det ibland upp människor som arbetade i någon månad och sen försvann igen. Mystiskt för att ingen egentligen visste något om dom. En av dess märkliga människor var en medelålders kvinna, jag väljer att kalla henne Tina här i berättelsen för jag minns ändå inte vad hon egentligen hette.

Om Tina stod det dock snart klart enligt rykterna att hon var prostituerad och hos oss skulle utföra någon form av samhällstjänst. Jag vet att jag ibland tittade på Tina och förvånades över att jag tyckte att hon var för vacker för att kunna vara prostituerad men med mina unga förutfattade meningar om livet var det kanske inte så konstigt. Ändå tyckte jag att det var lite obehagligt med Tina och eftersom vi inte arbetade på samma avdelning så behövde jag inte heller lära känna henne så det var aldrig något problem.

Min farbror kom dock att berätta vad som hände på eftermiddagarna inne i snickeriverkstan där specialformarna tillverkades av våran snickare. Min farbror brukade tvätta den lastbil han var anställd att köra på eftermiddagen när vi andra gått hem vid tre på eftermiddagen.

Våran avdelning började en timme tidigare om morgnarna än övriga avdelningar och eftersom vi släckt ner belysningen i den fabriksdelen var han tvungen att gå in där i det skumma mörkret och slå på högtryckstvätten som stod placerad bakom denna kombinerade form/snickeriverkstad.

Plötsligt hör han stönanden och stånkanden och smyger fram och tittar runt hörnet in i snickeriet och där är Tina i full gång med en av de anställda på en av snickarbänkarna. Min farbror smög skamsen iväg och tvättade sin lastbil men när han kommer in och stänger av tvätten ser han nu en annan kille smita in i snickeriet till Tina. Han smiter snabbare än kvickt iväg och åker hem. Att detta sedan kom att upprepas vid flera olika tillfällen kunde han sedan berätta om för mig som storögd inte kunde tro att det var sant. Tina såg ju inte ut som någon prostituerad, visst verkade hon lite vild till sättet och i sitt språk men ändå...

Hursomhelst så försvann hon efter ett antal veckor och kanske hade hon då gjort sig en rejäl hacka på dessa karlar som besökt henne i snickarverkstan. Jag var hursomhelst glad att hon försvann och att hon inte försökt locka dit mig, jag som i min ungdomliga okunskap då bara trodde gott om alla.

Big Mike och Tjocklasse
Förutom mig var vi ytterligare ett antal truckförare i fabriken på de olika avdelningarna och dom flesta var riktiga original på det ena eller andra sättet. Big Mike var en mörkt färgad Afroamerikan på omkring två meter och med en vikt på säkert 150kg+ men jag lovar att det inte var bara en massa fett för muskulösare jätte hade jag då aldrig sett. Big Mike snackade på svengelska och skrattade högt och mullrande och gillade att sticka ut sin stora arm från trucken när han passerade någon liten kille, greppa tag i overallens krage bakifrån och lyfta vederbörande så att han sprang i luften bredvid trucken. Allt medan Big Mike skrattade så han kiknade...

En annan truckförare och profil var Tjocka Lasse som säkert vägde 200kg+ och bara bestod av fett och det var komiskt att titta på lasse när han klev upp i sin el-truck för den fick en rejäl slagsida vid instigningen. Ändå var Lasse väldigt snäll också och följde nästan alltid med på de saker som ordnades på fritiden som fisketävlingar med pipelfiske. Han brukade säga till killarna att "jag går först, håller isen för mig så är det lungt för er" och så skrattade han hjärtligt. En gång skulle vi åka gokart med jobbet och på något vis lyckades Lasse komma ner i en hyrkart men när starten gick orkade den inte ta sig framåt så ett antal jobbarkompisar fick knuffa upp honom i fart. Men Lasse skrattade och puttrade runt banan i krypfart.

Men en dag går larmet i fabriken, Tjocka Lasse har trampat snett och brutit benet och när ambulansen kommer orkar inte killarna få upp Lasse på båren inne i fabriken. Alla pratar nervöst fram och tillbaka medan Lasse har ont men är den som ändå kommer med lösningen. Rulla upp mig på stålpallen och kör ut mig med trucken. Alla stirrar på honom men allt fler nickar ändå instämmande och trucken kommer med en stålpall - såg ut som vanliga träpallarna men i metall istället. Man baxar upp Tjock Lasse på den och kör ut honom till ambulansen där han på något vis med hjälp lyckas ta sig in i bilen. Jag vet inte vad som hände sedan med honom och om han någonsin kom tillbaka till fabriken för jag hann att både påbörja min värnplikt och sluta på fabriken innan dess.

Nettan - tuffaste bruden på blandarstationen
Vi hade ett antal kvinnor som jobbade på fabriken och även om det fanns många slemmiga karlar så bemöttes dom som jämlikar av de flesta killarna. Den tuffaste bruden jobbade på blandarstationen där betongen tillverkades. Inte fyllda trettio så basade hon över ett antal killar under sig och jag minns hur jag med viss åtrå såg henne komma på sin motorcykel om morgnarna. Rufsa till sitt korta hår efter att ha tagit av sig hjälmen och leende säga hej till mig, som då knappt var ens fyllda tjugo. Att jag inte hade någon chans visste jag alltför väl men det där med hennes ständiga leende mot mig var i alla fall något de andra gubbarna retade mig för och jag sa bara Äschhh vaddå!!! men var nog lite stolt innerst inne ändå över uppmärksamheten.

Kärlekens vansinne...
En lite äldre kille än mig hette Jari och hade finskt ursprung. Han sa aldrig mycket men var bussig och hjälpsam. Jari måste nästan haft komplex för sin rätt späda kropp för rykten sa att han styrketränade jämt och åt annabola men jag kunde då inte se några stora antydningar till muskler på hans annars vältränade kropp.

Jari hade en flickvän i Göteborg och varje fredag satte han sig i sin bil på parkeringen utanför jobbet och sträckkörde ner till sin flickvän för att på söndagens natt (måndag morgon) sträckköra tillbaka och oftast hinna precis stämpla in i tid. Hur han orkade med detta undrade jag vid något tillfälle och frågade honom men det var lugnt tyckte Jari. Jag hade nog ändå mina funderingar kring om han använde mer tabletter än annabola men lät det hela bero...

Om den där kärleken kunde hålla i sig på längre sikt var jag dock tveksam till för hon var arbetslös men ville inte flytta upp och bo med Jari som med sin lön ändå betalade en del av hennes hyra och uppehälle där nere samtidigt som han hade sin egen lägenhet här uppe också. Själv sökte han ständigt jobb i Göteborg för att kunna flytta ner men outbildad och med redan ett fast och tryggt jobb ville han ändå inte ta vad som helst. Jag tyckte rätt synd om Jari så här i efterhand för det var en kille som ville mycket men inte förmådde komma framåt...

Underbar underhållning
En fredag när vi sitter i våran rastkur och fikar kommer det plötsligt in en bil med släpkärra i fabriken och backar med mycket svårigheter in under en betongficka - det är en fyrkantig tratt på en pelare dit betongen kom från den stora blandarstationen. Det var ifrån dessa utplacerade runtomkring i fabriken som jag med min el-truck hämtade betong till det som skulle gjutas.

Släpkärran efter bilen har fått påsnickrade förhöjningar i tunt virke och med masonitskiva och vi tittade förundrat från vår kur när en av de stroppiga försäljarna kliver ur bilen i kostym och lackskor och vi börjar alla le när lampan börjar blinka på stolpen och visar att betongvagnen är på väg. Alla trängs för att se när betongen lämnas i fickan ovanför den lilla släpkärran och killen i kostym självsäkert går fram till manöverreglaget för luckan i botten på betongfickan. Alla är knäpptysta och stirrar förväntansfullt. Killen drar i reglaget och luckan åker upp med ett pysande ljud och betongen forsar ner i botten på släpkärran i ett fritt fall, slår i botten och kastas upp med en våldsam kraft, knäcker de hemsnickrade sidorna i masonit och stänker över hela kärran, bilen och killen i kostym.

Vrålet från den lilla skaran i kuren inklusive mig är mäktigt elakt när alla tjuter av skratt. Tårarna sprutar på oss medan killen står där som en staty med utsträckta armar och betongen droppande från topp till tå.
Det vi visste som han inte visste var ju att med den fallhöjden var man tvungen att öppna och stänga luckan i omgångar och snabbt så att bara lite i taget släpptes ner ur fickan, annars blev det så här när ett halvt ton betong släpptes rakt ner.

Efter ett tag hade i alla fall killen fått tag i en vattenslang och spolat av bilen och kärran utvändigt. Spolat av betongen på sin fina kostym som han lagt i bagageluckan och röd i ansikten ska han till att sätta sig i bilen och åka när en av mina jobbarkompisar går fram till honom, pekar på betongfickan och säger allvarligt åt honom "så spolar man ur betongfickan efter sig". Killen stirrar högröd i ansiktet på honom slår igen bildörren och kör ut ur fabriken.

Från den inte allt för fyllda släpkärran sipprar betongen ut från alla hörnen och när jag åker hem kan jag följa betongspåret i flera kilometer längs vägen innan det plötsligt avtar och så småningom slutar. Högst troligen för att det då inte längre fanns någon betong kvar i släpkärran helt enkelt... 

Dyra betongplattor blev det
När jag fortfarande arbetade ute på backen och körde baklastare så fick jag då och då hjälpa till att köra fram plattor åt någon privatkund och även lasta på deras lastbilar. Men en gång när jag fått ordern på radion och kommer fram med pallen som med sin last vägde i nätta slängar 1200kg alltså över ett ton så står det en karl med sin bil och en 750kg släpkärra och jag tänkte att det var väl inget konstigt. Han tänkte väl köra flera gånger men han vill att jag ska ställa hela pallen på släpkärran vilket jag vägrar. Förklarar hur mycket den väger men blir utskälld men efter att min förman kommit och pratat med karln så får jag åka iväg.

På avstånd kan jag nu se hur mannen börjar fylla sin släpkärra för hand, platta för platta och när den är full öppnar han bakdörrarna på bilen och fortsätter fylla bilen med resten. Efter någon timme ser jag honom lämna området och jag ser hur hjulen både på kärran och bilen tar i skärmarna men det verkar inte bekymra mannen som svänger ut på vägen i maklig fart. Jag ruskar på huvudet och fortsätter med mitt men ungefär femton minuter senare kommer en MC-polis in på området med mannen körandes efter i sin bil med kärran. Han kör fram till den tomma pallen och börjar lasta ur bilen och delar av släpkärran och polisen åker igen.

När jag råkar passera honom räcker han upp långfingret åt mig och jag lovar att om blickar kunde döda... men jag bara ler vänligt tillbaka åt mannen och gör tummen upp... Man kan leva länge på sådana här minnen.

Det var verkligen helt otroligt många roliga men sjuka saker jag hann uppleva på den där betongfabriken under de endast två år som jag var anställd där och även om arbetsmiljön alltid var fuktig och kall inne i fabriken trivdes jag med de udda människor som var mina arbetskamrater. Jag tror nog att jag som människa formades en hel del av det jag såg och fick lära mig då och även har haft nytta av det senare i dom yrken jag haft.

Jag skulle kunna berätta lika mycket till men för den här gången stänger vi minnenas skafferi...

(Seal - Crazy)

När jag gick i andra klass i den lilla byskolan minns jag hur jag en gång fick höra att jag var en riktigt liten gentleman av en lärare jag höll upp dörren för. Jag hade inte en aning om vad en gentleman var men om det var något bra att vara så varför inte tänkte jag...

I min uppväxt hade jag lärt mig att man skulle respektera de äldre, hjälpa de svaga och och vänta på sin tur oavsett om det handlade om att tala eller få sin portion skolmat. Jag var också otroligt blyg och gjorde inte mycket väsen av mig, slogs aldrig och vet inte att jag utmärkte mig negativt ändå fanns det något märkligt hos mig trots  den där blygheten. - Jag stod upp för de svaga i den lilla byskolan jag gick i.

Jag kunde inte med att se någon bli mobbad eller retad och uppstod slagsmål på skolgården gick jag mellan och avslutade bråket, handgripligen om det behövdes. Jag som alltid varit starkast rent fysiskt la bara armarna omkring den som slogs och fick honom att lugna ner sig. En björnkram någon minut räckte oftast för att neutralisera lusten att slåss vidare men jag kunde också konsten att tala de flesta till rätta. Att jag som var så blyg och tillbakadragen hade ett sådant rättspatos förstår jag inte idag men naturligtvis fanns det säkert en del förklaring i min uppväxt hemma av orättvisa och min insikt om min fysiska styrka och möjligheten att påverka något positivt för andra.

I skolan fanns en pojke ett år yngre än mig som ständigt testade alla gränser. Idag förstår jag att han hade någon bokstavskombination men då var han bara en kille som alla retade sig på när han var omöjlig. Jag tyckte inte heller om allt han ställde till med. Den pojken angrep mig flera gånger ute på skolgården och en gång med en bordskniv han stulit från matsalen, jag lyckades brotta ner honom och avväpna honom som så många gånger förr och när vi pratat en stund var det lugnt igen och han bad om ursäkt.

Lärarna hade dock koll på honom och det slutade faktiskt med att jag fick sitta på samtal på lärarrummet tillsammans med den här killen en gång i månaden och förklara för honom som representant för alla oss elever på skolan varför många var arg på honom men även förklara för lärarna att mycket som påstods om killen alls inte gått till på det sätt andra sagt.
Som vuxen träffade jag sedan killen flera gånger på stan och han var uppriktigt glad att se mig och berättade varje gång den betydelse dom där samtalen haft för honom vilket kändes så bra att höra trots alla år som gått.

Men var jag då bara en liten ängel och fredsmäklare med glorian lysande över huvudet?! Knappast...
Jag var den som kom på hur man kunde använda luftventilerna på utsidan av skolan till att tjuvlyssna på tjejerna inne på deras toalett. Det var även jag som kom på att vinden ovanpå matsalen och den gamla lärarbostaden fungerade utmärkt att smita genom in till träslöjdssalen. Kom på hur man kunde fiska upp låset i dörren till några av  skolsalarna och en del annat också. Så även om lärarna och de flesta av mina klasskamrater i mig såg en blyg liten kille med gloria så var den ändå lätt på sne kan jag erkänna så här i efterhand.

I högstadiet fanns inte längre möjligheten att vara fredsmäklare på samma sätt bland så enormt många elever men jag månade fortfarande om de svaga i klassen eller min direkta närhet och försökte nog ändå stötta med uppmuntrande ord etc. men jag valde att hålla en låg profil bland alla skränande pubertetsstinna kamrater vilket passade mig utmärkt för i den anonymiteten och lågmäldheten fick jag många förmåner från lärare som att vara i musiksalen och spela musik eller vara med på diverse datalektioner på håltimmar fast jag inte hade det ämnet över huvudtaget.

Fortfarande var jag genom min fysiska styrka själv fredad från mobbning och att jag kunde teckna bättre än de flesta gav mig någon form av status på skolan även om min teckningslärare ständigt suckade för när andra satt och övade på att måla en massa himlar och berg i akvarell så använde jag tekniken praktiskt och gjorde riktiga målningar i stället som sedan gavs bort till höger och vänster. Tjejerna hade alltid första tjing ;)

Var jag då en underbar ängel i högstadiet tror du??? Tja, om vi räknar bort då att jag kom på hur man kunde dyrka upp skåplåsen och därefter roade mig med att jäklas med en del kompisar, bla bytte jag plats på skåpgrannarnas jackor. Var rätt kul att se deras min när dom stod där när vi skulle gå hem och funderade hur respektive jacka hamnat i fel skåp, oskyldigt men jäkligt kul. Men det grymmaste var när jag i början på årskurs nio hittar en nyckelknippa i skolan som går till nästan allt. Det måste ha varit vaktmästaren som tappat den och jag övervägde först att lämna in den men ju mer jag funderade, desto mer kunde jag se nöjet med att ha den kvar och så fick det bli.

Att jag inte kunde tala om detta för någon insåg jag snabbt för då skulle jag snart vara avslöjad, det förstod jag. Så under hela läsåret sedan använde jag nycklarna till att låsa upp klassrumsdörrar när vi stod och väntade och låtsades förvånad när jag drog i handtaget och sa "vad konstigt den är öppen" medan lärarna höll på att få krupp över hur dom uppenbart allt oftare verkade glömma låsa efter sig överallt. Naturligtvis gällde det att sköta det snyggt så att det inte blev uppenbart att det fanns någon med nyckel som låste upp. Egentligen var jag för försiktig och ärlig för att göra något riktigt roligt med de möjligheter nycklarna ändå medgav men än sen.

Sista veckan innan sommarlovet gick jag till lärarrummet och de interna postfacken och la nycklarna i rektorns låda. Jag hade haft mitt roliga men ville inte ge bort nycklarna till någon yngre som kunde missbruka dom fel så det fick bli så här. Vad rektorn tänkte sedan vet jag inte men på avslutningsdagen var jag med och hjälpte till att lyfta hennes SAAB 99 på tvären mellan en vägg och en rabatt med järnräcke. Det var ordentligt trångt så hon svor nog när hon senare den dagen försökte få ut bilen därifrån =)

Många bus var jag ändå med och planerade som en värsta Charles Ingvar i Jönssonligan men genomförandet av de flesta busen fick oftast dom mer våghalsiga utföra. Oftast var det ju också dom som tänkte minst av någon anledning ;) och oftast därför hamnade i onåd också He he... Själv misstänktes jag aldrig med min oskyldiga min och mitt lugna sätt ;)

När jag efter min millitärtjänst arbetslös kom tillbaka till min gamla högstadieskola på ungdomspraktik med tjänst som kombinerad elev/lärarassistent tyckte jag att jag funnit min roll i livet. Praktiken skulle vara under höstterminen men redan efter ett par månader begärde rektorn till arbetsförmedlingen att jag skulle få vara kvar hela läsåret vilket beviljades. Jag fick följa med klasser med bråkiga elever och hjälpa lärarna att bistå eleverna under lektionerna. Det gick förvånadsvärt lätt att fungera ihop med dessa "bråkstakar" och om någon annan elev retades för att jag satt där svarade jag direkt tillbaka något dräpande som fick vederbörande att skämmas och de andra att skratta. Många började efter ett tag tycka att det var orättvist att jag bara skulle sitta vid just en elev då även dom ville ha hjälp från mig istället för läraren. Kändes hedrande men det var ändå för eleverna med problem jag var där.

Det hände titt som tätt att någon lärare var sjuk så när jag kom på morgonen kunde jag få ett schema och order att fungera som lärarvikarie. Jag hade ingen lärarutbildning men oftast fanns det egenarbeten eleverna kunde göra så efter att frånvarolistan var ifylld kunde jag sitta och teckna vid katedern medan eleverna jobbade med sitt. Återigen så blev dessa bilder populära och ryktet spred sig att Morgan kan rita vad som helst och han gör det bra. Var jag än gick i koridorerna i skolan fick jag förfrågningar på bilder och jag insåg att det här kan jag dra nytta av så när det gnälldes i klassrummet på lektionerna frågade jag om vad dom ville att jag skulle teckna medans dom arbetade.

En mängd förslag kom alltid in och jag lovade att teckna ett av dom utan att säga vilket och när lektionen var slut fick dom se resultatet. Så fort någon försökte smita fram och tjuvtitta la jag en bok över och slutade dom arbeta, slutade jag demonstrativt rita vilket snabbt gav protester bland övriga elever. Att det kunde vara så lätt att få tjugo elever att självdiciplinerat koncentrera sig i fyrtio minuter bara för att sedan få se en enkel teckning innan dom rusade till nästa lektion var för mig en gåta.

Det fanns bråkstakar i de flesta klasser och självklart råkade jag också ut för dom som vikarie. Pubertetsstinna med behov av att synas och höras och visa upp sig  kunde det ibland bli ett helvete för alla på lektionerna. Jag ledsnade snabbt på att argumentera med dessa småfjuniga pubertetsfjollor och på en lektion tog tålamodet slut. Alla eleverna sa åt personen i fråga att hålla tyst eller gå ut vilket bara gjorde honom mer högljudd. Jag bad honom lämna lektionen vilket han gärna skulle göra tills han fick veta att det ändå innebar skolk och rapport till rektorn.

Tyst tänkte han inte vara och bar jag hand på honom skulle han polisanmäla mig. Spelar ingen roll sa jag syrligt, jag bär ut dig. Jag öppnade dörren och gick fram till killen som krampaktigt håller fast sig i plaststolen han sitter på. Med ett rejält tag om stolen lyfter jag den med killen på och bär honom genom lektionssalen. Det är knäpptyst och alla stirrar med stora ögon på mig och killen som svävar i sin stol en bit över golvet fortfarande krampaktigt hållandes i den. Jag ställer ner stolen utanför dörren och talar om för killen att nu kan du gå och polisanmäla mig om du vill och från och med nu räknas resten av den här lektionen som skolk för dig.

Jag gick in och stängde och låste dörren medans killen står utanför och skriker svordommar och bankar på dörren en stund innan det blir tyst. Jublet i klassrummet kom omgående men jag bara spände blicken i dom och frågade om det var någon mer som ville bli utlyft. Sen var det lungt resten av den lektionen...

Efteråt talade jag med rektorn och eftersom jag i egentlig mening inte var anställd av skolan såg han inte hur någon skulle kunna anmäla mig för något och jag hade ju faktiskt inte rört eleven när jag lyfte ut stolen med honom, så skrattade rektorn och tillade, men lite udda sätt att lösa problemet på var det ju skrockar han.

Ett tag efteråt blev jag inträngd i en korridor av några killar som började mucka men trots alla verbala hot insåg dom att jag inte blev rädd och ledaren för den lilla gruppen får för sig att han ska skrämma mig genom att måtta en spark mot mitt huvud men när jag ser foten komma upp mot mig reagerar jag instinktivt och får märkligt nog  tag med handen om hans vrist och drar hans ben uppåt. Situationen är helt sjuk när killen tappar fotfästet och far i golvet med en smäll och hans kompisar bara stirrar på oss båda. Jag är inte sen att inse hur det hela har vänt till min fördel och säger med så stadig röst jag kan, "var glad att jag inte gjorde något värre med dig!" Killen ligger chockad på golvet och stirrar på mig när jag räcker honom handen och hjälper honom upp.

- Det här har inte hänt säger jag allvarligt, tittar på killarna och frågar vänligt om ledaren gjorde sig illa när han föll. Ingen fara med mig säger han skärrad, kommer du skvallra för rektorn? - Som sagt var, det här har inte hänt. Du halkade det var allt säger jag och killarna lunkar skamsna iväg.

Från den dagen och resterande läsåret fanns det inte en lektion, plats eller tillfälle i skolan där dessa killar var med som dom inte hjälpte mig hålla ordning och ständigt påtalade för alla andra att "var schysst mot Mogge han är ju schysst mot oss" och allt för att jag utan att hunnit tänka fått grepp om vristen på bråkstakarnas ledare när han skulle märka mig. Många elever visste nog att jag innan praktiken kommit direkt från millitärtjänstgöring men att det var som snöröjare och lastbilschaufför visste dom inte och kanske trodde denna minigangster på fullt allvar att jag var specialtränad på att döda med mina bara händer. Jag tyckte inte att det hela så som det nu hade utvecklat sig behövde diskuteras mer.

Jag vill nog ändå avsluta det här med att förtydliga att jag aldrig har varit någon ängel med gyllene gloria och jag har heller aldrig eftersträvat att bli sedd som god eller snäll. De saker jag gjort i mitt liv på gott och ont har nog tagit ut varandra om man skulle börja väga det på våg men jag kan visst förstå dom som gärna påtalar dom goda saker jag kanske gjort för dom i deras liv även om det bara egentligen blev så.

Jag håller ändå högt att hjälpa andra och speciellt dom som betyder något för oss i våra liv för vilken gåva kan vara mer kärleksfull än omtanke, tröst och hjälp när den behövs som mest.
Och dom som förtjänar det minst är ändå oftast dom som behöver det allra mest så tänk på det innan du fördömer någon nästa gång. I mitt liv minns jag att jag som väldigt ung kom till insikten... "Det kunde varit du..."


(Runrig- Lighthouse)

Stigen ringlar sig fram mellan träden och jag springer så mycket jag orkar. En knappt åttaårig pojke som i den sena eftermiddagens solgass springer för att hinna fram.
I stora gummistövlar och kortbyxor där benen visar spår av både skrubbsår och myggbett och med en fladdrande t-shirt far jag fram över rötter och stenar medan solens strålar tar sig ner mellan granarnas grenverk och ger ett märkligt ljus på stigen framför mig.

Äntligen är jag framme och alldeles precis innan morfar öppnar grinden för korna till deras hage.
Det är mjölkdags hemma på gården och jag har sommarlov och utan att egentligen då veta varför så vill jag vara med morfar och hjälpa till. Morfar skrattar åt mig och ber mig flytta på mig så korna kan komma fram.

Han bryter en lagom lång gren med lite lövkvistar i änden åt mig och vi börjar fösa hem korna till ladugården, egentligen behövs ingen gren att skydda sig med för korna både hittar och vill hem för att bli mjölkade och få sitt foder men morfar förklarar att de unga kvigor som är med i flocken ibland kan bete sig oberäkneligt, så håll reda på pinnen du pojk.

Det var spännande att gå den dryga kilometern hem genom skogen med korna och morfar och när vi kommit hem till ladugården gick korna upp i sina respektive egna bås. -Hur vet dom vilket bås som är deras frågade jag morfar. Dom bara vet blev svaret och jag lät mig nöjas med det svaret.
Under mjölkningen lekte jag utanför på grusbacken. I den klarblåa himmeln flög svalorna och då och då flög dom snabbt in genom luftventilen till den lada som var ihopbyggd med ladugården och snart kom dom ut igen lika snabbt.

På baksidan av ladugården hördes hönsens konverserande där dom gick runt och sprätte och grävde efter mask allt ackompanjerat av ankornas plaskande i den lilla improviserade dammen. Vindens ljud i de gamla asparnas lövverk och suset från björkarnas kronor blandades med fågelkvitter och ljudet av syrsorna i ängsgräset.
Genom den öppna ladugårdsdörren kunde kornas och kalvarnas råmande då och då läggas till ljudbilden och grisarnas förnöjsamma grymtande när dom glufsade i sig sitt gröpe och missnöjsamma klagan när någon av dom stal en potatis för någon annan.

Allt är så idylliskt och jag är lycklig att få växa upp med allt det här. Ändå ska jag genom åren få lära mig att det inte bara är en idyll att växa upp på en bondgård, det är oerhört mycket slit och uppoffringar också men ändå kan jag nu ärligt påstå att allt positivt ändå övervägde nackdelarna.

Höskörd
Från början medan morfar drev gården togs all hö in löst och jag fick lära mig hässja hö som åttaåring. Efter att ängens gräs "vallen" hade slagits med slåttermaskinen gjorde man hål med ungefär en halvmeters mellanrum i marken och satte ner störar (långa smala stolpar ca. 2.5m långa) i hålen och trampade till jorden omkring så dom stod stadigt.

Sedan spände man ståltråd mellan störarna på ungefär en halvmeters höjd ovan marken och därefter tog man ett fång gräs med högaffeln och la ut det jämnt tjockt så att det hängde över ståltråden ner på varsin sida mellan störarna. När man fyllt gräs mellan varje stör hela vägen så spände man återigen upp tråd en halvmeter ovanför och fortsatte så varv för varv. När hässjan var klar hade man fått en vägg av gräs med störarnas översta spetsar stickandes upp ovanför. Här fick sedan gräset torka under ett antal dagar innan det var klart att ta hem till ladan.

Metoden var tidskrävande men de största fördelarna med den var att om vädret var dåligt klarade sig höet bättre än om det låg på backen för att lufttorka. Man får betänka att i det gamla jordbruket fanns inte de maskiner eller teknikerna vi i dag har och varje grässtrå räknades för att klara vintern. 

Men det mesta höet torkades på backen och åtskilliga timmar av mina sommarlov ägnades när jag blev äldre  med att vända höet med traktorn och tillkopplad hövändare. En sommar kommer jag ihåg hur vi lagt omkull all vall samtidigt för det var lovat högtryck och jag minns hur jag tankade och klev på traktorn en stund efter frukost och gav mig ut kring halv-nio på förmiddagen. Kom hem och fikade kring ett för att sedan ge mig iväg igen och fortsätta till eftermidagen då det var dags för mjölkningen och kvällsmat.

Varje kväll när jag på mitt rum satt och byggde på någon modellbil kunde jag höra traktorns motorljud inne i mitt huvud. Att timme efter timme, åker för åker fara fram och tillbaka med handgasen uppställd på samma varvtal etsade på något sätt fast ljudet i mig trots att jag hade hörselskydd och radion att lyssna på.
Det tog dock bara några dagar för allt hö att torka och sedan började nästa rejs att få hem det. Under de första åren innan mamma tog över jordbruket kördes som sagt allt hö in löst. Efter att ha strängat ihop höet i långa rader drogs strängen ihop med en gammal höräfsa till stora högar med lagom mellanrum ute på åkern vilka sedan med högaffel lassades upp på gummihjulsvagnar som drogs hem till ladan och lossades.

Arbetet var både fysiskt och tidskrävande och att vara den som stod på lasset och tog emot fången med hö som kastades upp var mycket ansvarsfullt för du måste hela tiden ta emot fången, ofta från båda sidor av vagnen och lägga dom rätt så att dom band ihop lasset, varv för varv. Blev det fel kunde och hände det också att det stora hölasset som hängde ut över vagnens kant släppte och ramlade av. Hände det på åkern så var det bara svordomar man fick men hände det på landsvägen innebar det stora problem.

Dock vet jag inte att något lass "kalvade" för oss längs landsvägen.
När jag körde hem lassen så hade jag som rutin att "provocera" lasset medvetet medan man tog sig över åkern upp mot landsvägen. Om det i gungningarna då inte släppte var det sedan lungt uppe på den släta landsvägen. Ändå kunde det vara en liten rysare ibland att dels ta sig upp och hem de kilometrarna som det handlade om med två kopplade överfulla gummihjulsvagnar efter traktorn men trafiken var mycket begränsad på den tiden.

När vi skaffade den första höpressen blev jobbet bra mycket mer effektivt och höbärgningen klarades av på mindre än halva tiden och med betydligt färre människor inblandade. Dock skedde all avlastning som vanligt med högaffel och langning upp i ladan. Först fyllde man ladan till en tre meters höjd innan det blev dags att lägga upp ena ladporten över ett par sen tidigare uppsatta tvärgående balkar strax innanför portöppningen. Den här lösningen gjorde att man därefter kunde fortsätta fylla ytterligare tre meter upp.

En stod på vagnen och kastade in i ladan, en innanför tog emot fånget och slängde vidare till den tredje som fördelade ut fången så att ladan fylldes upp jämt och effektivt. Då och då fick man gå runt och trampa till höet så att det skulle finnas plats för mer, samtidigt slängde man på grovsalt för att driva ut eventuellt fukt och binda dammpartiklar. Att det här inte var någon hälsosam miljö står ju ganska klart idag men höet var i alla fall bättre än halmen att hantera. När ladan var helt fylld stod man högst uppe på ungefär en sju-åtta meters höjd och kastade sig våghalsigt ut och ner mot de lite lägre nivåerna med hö allt med höga glädjetjut.

Hjälpsamma bekanta
Det var oerhört slitsamt med höskörden som togs i två omgångar, första och andravall men årets första var alltid värst som gav fruktansvärd träningsvärk och blåsor i händerna av högafflarnas handtag. Ändå tog det sällan mer än några dagar eller en vecka så var man så tränad att allt flöt som en dans med effektiva rörelser och mängder av skämt och samtal skedde hela tiden för att man skulle orka. Ofta var det bara vi i familjen och morfar som höll på men jag minns när en jobbarkompis och hennes man tjatade till sig av morsan att få komma och hjälpa till en sommar.

Det skulle ju vara så trevligt att få uppleva lantbrukets romantiska sida, uppleva doften av hö, åka hölass och fika ute i det fria på en åker. Även om morsan försökte förklara att det nog inte var så romantiskt så bestämdes det dock att dom visst kunde få komma och hjälpa till.
Nu ingick det visst inte i deras romantiska bild att när solen går upp och frukost har intagits så börjar arbetet för dom dök upp först mitt på dagen och förvånades stort över att vi redan tagit in flera lass, skulle det finnas kvar nog för dom att hjälpa till kunde man utläsa av deras minspel.

Nu klädde dom om till bikini och shorts och smorde in sig med solkräm allt medan vi andra tittade förvånat och påpekade att det kommer bli fruktansvärt hett ute på åkern mitt i solen men dom bara skrattade och sa att dom hade minsann tagit med sig dricka så det var ingen fara.
Däremot tyckte dom att vi var konstiga som gick med tunna skjortor eller t-shirts samt byxor i tunt tyg och svettades och varför hade vi bara vanligt vatten med oss?

Under ett par timmar sedan sprang dom fram och tillbaka över åkern och drack söt sliskig läsk med allt tätare intervaller och flugorna och bromsarna bet deras bara hud som var exponerad överallt och som blev allt rödare av solen trots alla fina krämer och efter att bara ha åkt med på ett hölass i det stickiga och riviga höet gav dom upp, gav någon dålig ursäkt till morsan innan dom haltade iväg till sin bil och åkte hem. Vi hörde inte av dom sen på flera dagar... Morfar skrattade gott där han stod och hängde på sin högaffel och vi andra kunde bara konstatera att romantik gör sig klart bäst i böcker och filmer, i alla fall om det är ur dom man hämtat sina referenser omkring livet på en bondgård.
Det skönaste minnet av höskördsperioden var kvällarna när man åkte till sjön och badade eller fiskade.
Svalkan av vattnet var underbar för en trött och svettig kropp och efteråt somnade man gott.

Att det var ett slit vill jag lova men det hade sina fördelar med all detta kroppsarbete och jag vill därför avsluta med en liten rolig anekdot från min värnplikt där grabbarna låg och pressade vikter i gymmet medan jag satt och läste tidningen som sällskap. -Vad tar du i bänkpress Lindgren? Jag visste ärligt talat inte eftersom jag aldrig hade testat vilket jag sa till dom. Jag såg hur killarna flinade och övertalade mig att testa vilket jag också gick med på men påtalade ändå att det kändes lite fel, varken ombytt eller uppvärmd men killarna skrattade och psykade så jag la mig till slut på bänken. Jag fick instruktioner och körde tio snabba repetitioner innan jag gick tillbaka och satte mig med tidningen.

Va fan!! säger en av killarna, har du verkligen aldrig gjort det här innan. Nej säger jag helt ärligt och frågande... -Du tog över 90kg otränad!!! -Är det bra frågar jag förvånat men inser av grabbarnas miner att det är det tydligen. Efter den här gången tjatade dom aldrig mer på mig att träna när vi var i gymmet utan lät mig läsa tidningen ifred och lyssna på musiken i stället.


Nu är det slut på berättelsen om bondgården för den här gången. Jag kommer återkomma med fler minnen från min barndoms bondgård längre fram men för den här gången stänger jag minnenas skattkista.

(Eva Dahlgren - För att du är här)

Jag har alltid gillat teknik och när väckarklockor och diverse annat skruvats sönder för att förstå hur dom fungerade kom också intresset att skruva ihop saker igen. Detta är av naturliga skäl oftast mycket svårare men därmed mycket mer givande dom gånger dom ändå funkar efteråt.

Hemma på bondgården var det mängder med maskiner som alltid behövde någon reparation eller åtminstone emellanåt få sig lite service så nog fick man skruva och det oavsett om man för stunden var sugen eller inte.

Men när det gällde bilar var jag alltid sugen att lära och följde gärna med styvfarsan när han lagade någon bil åt någon jobbarkompis eller bekantas bekanta. Han var nämligen gammal bilmekaniker och det var kanske det enda jag hos honom som grabb kunde uppskatta.

Jag sög åt mig allt han gjorde eller berättade om när vi låg där under någon bil oavsett om det var på sommaren eller mitt i vintern och kring -17 och obetydligt varmare i det oisolerade garaget. Varma kläder hjälpte föga på det kalla golvet och fingrarna blev stela som frusen hotdog nedkletade med olja, bensin och kylarvatten.

Hursomhelst så averkades också en hel del egna bilar och projekt i garaget och en höst hade jag fått en gammal Simca 1100 pickup utan några större fel. Det är en fransk bil som jag egentligen inte tilltalades av men gratis är gratis och att busköra med hemma på gården skulle den duga till så med 20liter bensin påfyllt i tanken kördens den hem och ställdes in i garaget på pallbockar.

Det här utspelar sig alltså på hösten och det är omkring september-oktober och jag hade åkt på en rejäl höstförkylning. På den tiden kunde man stå på benen även med en förkylning i kroppen och jag var inte ett dugg bättre då på att ta det lugnt så efter någon dag så gav jag mig ut till garaget. Jag är fortfarande rejält täppt i näsan och har feber men ska bara ut och få lite friskluft...

När bilen hade ställts upp på pallbockar var det för att jag fått en idé om att höja fjädringen på bilen och på så sätt få lite bättre terrängegenskaper. Fjädringen på den lilla fransmannen var av torsions-konstruktion vilket förenklat innebär att det istället för en spiralfjäder sitter en liggande stång som när den vrider sig fungerar som en fjäder. Jag vet att det är onödigt att förklara något så komplicerat men fördelen med det här fjädringssystemet var att jag kunde lossa stången och vrida den så att fjädringen blev både hårdare och högre och därmed skulle bilen också komma lite högre över marken och kunna ta sig fram lättare.

Problemet var nu bara att allt satt fast som satan, vilket jag hade konstaterat redan innan förkylningen hade stängt igen min näsa med snor så när jag nu står där i garaget och glor på bilen tänker jag, "Ähh.. jag kan väl lika gärna värma loss dom där bultarna när jag ändå är här". Jag drar fram gassvetsen och lindar ut slangen med skärbrännarmunstycket på. Tänder och justerar lågan innan jag med ena handen om pickupflakets kant böjer mig ner och ska krypa in under bilen hållandes svetsen i min andra hand.

BOOOFFF!!! säger det och plötsligt står hela grusgolvet under bilen i lågor. Jag far upp helt chockad men inser nästan med det samma vad som har hänt. Visst hade bonden jag fick bilen av sagt något om att bensintanken nog läckte och här hade bilen nu stått upplyft med 20liter bensin i tanken på grusgolvet i ett par dagar.
Jag med min täppta näsa kände aldrig ångorna som i det kyliga höstvädret samlades under bilen i det grova gruset. Hade jag krypit under först innan jag tände svetsen hade jag kanske ändå kunnat känna doften men likaväl kunnat hamnat mitt i elden om jag inte fått vittring.

Hursomhelst så sliter jag fram eldsläckaren i garaget, rycker sprinten och trycker på hantaget och två mindre poffar av pulver är det enda som kommer ut. När kollades den senast tänker jag och slänger den åt sidan. Försöker istället hitta något att kväva elden med men nu upptäcker jag att det börjar droppa eld ner från bilen och det längre fram än vad bensintanken är placerad. När jag tittar ner under så förstår jag varför...

Bränsleledningen är gjord av plastslang vilket inte är ovanligt även om det låter märkligt och den har elden under bilen fått att brinna av eftersom den är full med bensin hela vägen fram till motorn fungerar den nu som en långsam stubin. Jag inser nu också att det bara är en tidsfråga innan elden får fäste i den nu uppvärmda och smältande underedsmassan i golvet. Att bensintanken kan smälla hinner jag dock aldrig tänka på för nu börjar jag bara handla, iskallt och rationellt i detta brinnande inferno utan att egentligen tänka eller ha någon plan.

Jag sliter upp garageportarna och upptäcker traktorn som står nästan direkt utanför, får tag i en kätting som hänger på den och låser den i dragkroken på den brinnande pickupen med dess ena ände och i traktorns med den andra. Nycklarna sitter i traktorn fast dom aldrig brukar lämnas kvar och jag startar den varvar och far iväg med ett kontrollerat ryck efter att först ha spänt kedjan mellan traktorn och bilen för jag vet att jag tänker att den brinnande bilen inte får fastna i portöppningen. Får jag bara ut bakänden på den kan jag slita ut den även om den skaver i portarna.

Den brinnande pickupen far av pallbockarna och jag tackar min lyckliga stjärna att jag inte hade tagit av hjulen på den som jag tänkt från början när den lydigt men nu med rejält svart brandrök släpar efter mig ut ur garaget.
Jag ser bakom mig när bilen kommit ur garaget hur det fortfarande brinner lite grann i gruset inne i garaget som är fyllt med rök men konstaterar att risken att det ska kunna sprida sig inte verkar stor. Värre är det med bilen som det nu börjat slå upp lågor ur motorrummet på.

Att försöka släcka den utanför garaget som ligger i direkt anslutning till boningshuset och med en vanlig trädgårdslang ser jag inte som något vettigt alternativ i förhållande till riskerna och nu har jag även börjat oroa mig över den halvtomma bensintanken som vid det här laget borde hunnit bli ordentligt uppvärmd i elden.

Jag bestämmer mig för att dra ut den på åkern en bit från huset i det våta ängsgräset. Bara nu bildjäveln följer med runt huset utan att fastna men jag har tur och fast det är trångt så har jag tur och den följer lydigt med som en brinnande fackla. Släpspåren på grusgången är rejäla men antagligen sker allt så kontrollerat för att växeln och rattlåset är i på bilen och därför kan den inte komma åt annat håll en den jag med traktorn bestämt.

Ute på åkern lossar jag snabbt kättingen från traktorn och parkerar den på säkert avstånd. Springer tillbaka till garaget och upptäcker att elden i grusgolvet självslocknat men att röken är tät. På väg ut igen konstaterar jag att bilen inte heller har tagit någonstans och jag får med mig två rullar med trädgårdsslang som jag får fast på vattenkranens koppling, vrider på fullt tryck medan jag springer mot åkern och släpper ut slangen efter mig och hoppas den ska räcka vilket den gör nästan...

På cirka fem meters avstånd från bilen som nu är nästan helt övertänd börjar jag spola vatten och trycket är tillräckligt för att jag ska nå fram till lågorna. Jag ser genom sidorutan på bilen att det pyr och småbrinner i inredningen. Hela framdelen är i ett hav av lågor men i bak vid flaket och där bensintanken sitter brinner nu ingenting. Jag inser på något vis riskerna med den halvbrinnande inredningen. Alla rutor är stängda och jag är rädd att det ska bli ett övertryck i bilen av rökgaserna och att dom ska tryckas ut rutorna vilket skulle innebära glaskross i hagen där djuren ska beta. Kanske verkar fånigt men så tänkte jag då...

Efter lite övervägande om för och emot så hittar jag en stor sten i närheten av mig, släpper vattenslangen och kastar upp den upp på biltaket där den går genom den glasade takluckan och precis som jag hade hoppats så tar ganska omgående rökgaserna eld och stormar ut genom den krossade takluckan istället men kontrollerat och jag tar upp slangen och fortsätter spola vatten på och omkring bilen.

Däcken i fram smäller snart med ett varsit kraftigt POFF när elden ätit sig genom gummit men i övrigt så kändes förloppet nu kontrollerat och ganska ofarligt där den nu stod även om jag inombords fortfarande skakade av adrenalinet. 

I alltihop detta kommer nu min mor hem från affären och det är först nu jag börjar känna mig lite spak. Visserligen var jag fortfarande förkyld med feber men den adrenalinrusning som min kropp den senaste halvtimmen gått på hade också börjat ge med sig nu när jag hade kontroll över situationen. Elden hade börjat så smått att brinna ut och röken var inte längre lika tjock.

Min mor blev naturligtvis både chockad, frågande och senare riktigt förbannad och jag kunde inte annat än låta henne få utlopp för allt detta för det hade verkligen kunnat sluta med en katastrof.

Alla dessa tankar om hur det hela hade kunnat gå så bra när så många omständigheter var emot just det funderade jag på en hel del efter den här händelsen.
Att bilen hade hjulen kvar, att rattlåset och växeln i, att traktorn stod där den stod med nycklarn i och dessutom med kättingen på därbak.

Att jag lyckades få bilen inte bara ur garaget utan att fastna och dessutom runt två nästan 90-graders svängar när jag passerade huset utan att jag fastnade där. Att elden inte fick fäste i något brännbart i garaget, tex. i gastuberna som stod där. 

Resterna av den urbrunna bilen kördes några dagar senare till skroten och den var bara att pressa direkt för allt var förstört.
Även om jag grämde mig över att bilen blivit förstörd var jag ändå så mycket lyckligare över att det slutat så bra  och om jag lärde mig något av det här... jo det var nog en hel del men jag började med att skaffa ett par riktiga brandsläckare som var kontrollerade och hade tryck.

Hur jag kunde fungera så rationellt just där och då vet jag inte men vad jag vet idag är att det inte alltid är något vi ska räkna med. Då kunde jag uppenbarligen hantera rädslan och handla instinktivt vilket jag är oerhört tacksam över men jag vet också händelser där jag inte varit lika handlingskraftig men där det ändå tack och lov har gått bra.

Men varför i hela friden berätta om något sånt här undrar du... Kanske för att visa att även jag har gjort dumheter i mitt liv. Många och oftast små men även riktigt stora tabbar som den här händelsen. Ingen är perfekt, inte ens jag...

(Prodigy - Firestarter)

Under min värnpliktstjänstgöring gjordes ett antal flygresor mellan Luleå och Stockholm.
Ofta fick vi flygresan upp betald av försvarsmakten men hemresorna ville dom ofta skulle ske med sovbuss eller natt-tåg. Tåget var oftast okej men bussen där sätena fälldes upp till britsar där man sedan med en filt låg och ruskade sig igenom natten och Sverige var direkt avskyvärt.

Då fick man ordna flygbiljett själv och ofta blev det standby eller "flyglift" som det kallades. Detta innebar en mycket billig biljett men du visste inte vilket plan du kom med på, man kunde ha tur och få en plats tidigt men likaväl få vänta i flera timmar på en ledig flygstol.

Det var dock värt att vänta för oavsett om man åkte med sovbuss eller tåg istället så var skillnaden i restid avsevärd. Flyget tog en timme medans buss eller tåg tog i runda slängar tolv timmar. En standby-biljett kostade då 250kr så det blev att skippa onödigt festande om man ville få mer tid hemma. Ett enkelt val, oftast skall väl tilläggas.

I den tjänst jag och mina kamrater hade så kunde vi tämligen fritt röra oss över flygplatsens område med våra passerkort och komma in i terminalernas gater och terminalbyggnaden. Naturligtvis var det för att vi utförde arbete på den civila delen av flygfältet för luftfartsverket och var säkerhetsprövade för det arbetet. Det gjorde att man gärna åkte över bansystemet från den millitära delen till Kallax civila sida av flygplatsen och fikade eller handlade godis. Vi kände de flesta tjejerna i cafeterian och tiggde rabatt på det mesta som handlades där.

Men åter till flygandet som det faktiskt skulle handla om. Vi hade ett antal flygresor betalda av försvarsmakten men inte så ofta som man önskade och dessa permissionsflyg var alltid fyllda till sista plats på hemresorna med värnpliktiga men inte lika ofta fyllda på resorna upp till Luleå. Det var så att försvarsmakten inte var lika villiga att ge dom med endast helgpermission betald flygresa åt båda håll. Själv tjänstgjorde jag två veckor i sträck (nattvecka + dagvecka) och sen en vecka ledigt så vi flög hem på fredag eftermiddag och kom upp på fredagen en vecka senare.

Hemresorna med de överfyllda permissionsflygen var ingen lek för vare sig incheckningspersonal eller  flygvärdinnorna för jag minns ständigt hur alla retades med dom under säkerhetsgenomgången inför start.
Där stod flygvärdinnorna i mittgången och visade hur bältet respektive syrgasmask skulle tas på och var nödutgångarna fanns och ett hundratal flamsiga värnpliktiga i sina stolar perfekt synkroniserade gjorde exakt samma rörelser som flygvärdinnorna samtidigt som alla säger exakt samma sak som det inspelade meddelandet ur högtalarna. Det var svårt för flygvärdinnorna att hålla sig för skratt under demonstrationen och dom rodnade alltid när alla i planet efter säkerhetsdemonstrationen applåderade och piloterna muntert meddelade att vi nu taxade ut för start.

Resorna upp till Luleå var som sagt mycket sällan fullsatt. På dessa flyg kunde vi vara tio personer allt som allt och ofta var det olika befäl med tillsammans med sina fruar eller flickvänner. Anledningen att det gick bra att skicka flyg näst intill tomma upp var att dom på tillbakaresan sedan var fullpackade med värnpliktiga på väg hem för just helgpermission. Jag och mina kamrater som efter en veckas ledighet skulle tillbaka för tjänstgöring fick alltså åka med upp tillsammans med dessa befäl, en del riktigt höga officerare men på planet rådde ingen millitärisk diciplin och man hälsade med ett vanligt hej och inte med honör för utanför millitärt område var vi alla civila oavsett grad.

Jag minns en hög officer som ofta åkte med samma flyg som oss upp och som var så flygrädd att han hela resan på en timme inte kunde låta bli att hela tiden nervöst prata om allt mellan himmel och jord med oss grabbar alldeles blek i ansiktet men som vid avstigningen rättade till slipsen och tog på sig en bister min utan att bevärdiga oss med en blick.

På en av resorna upp hade en överste med sin hustru och vi sitter ett antal stolsrader längre bak i det nästan tomma planet och äter den smörgås som serverats när plötsligt något känns mot mitt ena ben. Jag tittar skrämt ner och får se en liten hund stirra upp på mig med tungan hängande ur mun. Den hade fäst blicken vid min smörgås och viftade glatt på svansen. Samtidigt får min kompis syn på den och utbrister förvånat "vafan det är ju en hund!!" högt och tydligt medans han tuggar på sin macka. Nu vänder sig översten om och stirrar på oss  innan han stirrar på sin hustru och mot golvet där dom satt.

Reser sig och kommer bak till oss, ler lite löjligt och ber så hemskt mycket om ursäkt för Snuffsan som smitit. Överstens fru ler också lite löjligt ursäktande i stolen längre fram medans översten fiskar upp hunden från golvet mellan mina ben och återvänder tillbaka till sin fru samtidigt som han bannar hunden på barnspråk. Vi bara stirrar men återvänder snabbt och tyst till våra mackor för även om vi var utanför millitärt område skrattar man inte åt en överste och hans hund, så mycket självbevarelsedrift hade vi.

Planen vi åkte med var i regel mycket bra men det fanns undantag och vid ett tillfälle fick vi vänta i över en timme innan vi släpptes ombord på något som såg ut som ett gammalt charterplan. Bagagehyllorna saknade en del luckor och borden i ryggstöden framför var lagade med tejp och en del fastskruvade med träskruv för att hållas kvar på plats. Sätenas tyg var sprucket och bitar av stoppningen saknades på vissa stolar och diverse läslampor blinkade sporadiskt ovanför våra huvuden. När piloten startade igång jetmotorerna så fick han göra om proceduren för att få vänster motor att tända. Vi stirrade på varandra och flygvärdinnan såg lika tveksam ut som vi när hon räknade in oss men försäkrade att planet absolut var godkänt för trafik när kompisen oroligt frågade. Hela färden upp till Luleå satt vi bara och lyssnade efter misstänkta ljud vad det nu tjänade till när vi nu redan var i luften, men vi överlevde i alla fall om än smått skärrade.

Vädret kunde växla rätt snabbt ibland och att bli tvungen att landa i dimma på Kallax flygplats var inget konstigt eller onormalt uppe i Luleå men en resa minns jag speciellt.
Redan efter halva flygtiden så meddelar flygkaptenen att det för närvarande råder kraftig dimma i Luleå och att även kraftiga vindar kommer kunna ge oss hård turbulens. Alla lyssnar men som de rutinerade flygresenärer vi nu såg oss som tänkte vi att det är lugnt, vi har varit med om mycket värre.

När vi så nått den tid då vi brukade påbörja inflygningen mot Kallax meddelar flygkaptenen att det för tillfället inte går att landa i Luleå. Vädret är sämre och det är kraftig blåst och yrsnö på flygplatsen. Vi kan inte heller gå till Umeå för där är vädret lika bekymmersamt. Kaptenen fortsätter med att Kiruna kan vara ett alternativ om vädret där inte blir sämre. Piloten väljer dock att cirkla i luften medans ett beslut fattas. Efter en halvtimmes cirklande börjar jag och mina kamrater bli smått oroade och när vi cirklat i över en timme så kändes det alls inte bra. Speciellt inte när piloten plötsligt meddelar att vi nu inte har något alternativ utan kommer försöka landa på Kallax men om det inte går kommer vi  vända tillbaka mot Stockholm men att det är osäkert om bränslet räcker.

Det är knäpptyst bland oss passagerare och jag stirrar ut genom kabinfönstret på de grå molnen som passerar där utanför, inga detaljer går att urskilja av marken långt nedanför oss och turbulensen är riktigt obehaglig.
Hela planet skakar kraftigt medan piloten ryckigt tar oss ned mot flygplatsen som inte går att se alls. Trots att jag inte ser banljusen hör jag på motorernas varvtal att vi går in för inflygning och landningställens välkända ljud från hydrauliken när hjulen fälls ut.

Min puls är hög och jag förstår att det här är riktigt riktigt allvarligt. Känslan när planet ständigt kastas åt sidan av vinden är mycket obehaglig och flygvärdinnans reaktion i sin sits bekräftar bara det vi alla redan känner.
Plötsligt ser jag genom mitt kabinfönster banljusen genom snöyran, men... dom är i 45 graders vinkel mot planet.
Jag ser dom alltså snett ut genom mitt fönster och inser att piloten håller planet mot vinden med höger vinge i landningbanans riktning. Jag slutar nästan andas för vi sjunker i konstant fart mot landningbanan i sidled och jag bara stirrar ut i snön som rusar förbi fönstret. Mina händer håller hårt om armstöden och jag funderar om jag ska inta skyddsställning men inser att det inte kommer göra någon skillnad så jag fortsätter paralyserad stirra ut allt medan piloten nu varvar upp motorerna rejält.

På omkring femton till tio meters höjd gör så plötsligt planet en helt sjuk vridning över landningsbanan som rusar fram under oss och hamnar i precis rätt riktning innan vi direkt efteråt hör och känner en kraftig duns från hjulen som tar mark. Vi rusar i hög fart fram på banan och vi känner hur han bromsar mot sidvinden med både roder och hjulbromsar och snart har vi kommit ner tillräckligt i fart och kan taxa mot terminalbyggnaden.

Då utbryter jubel bland den lilla gruppen passagerare ombord och jag ser hur flygvärdinnan torkar sig i ögonen med en servett allt medan hon också skrattar. Jag insåg verkligen då hur allvarlig situationen varit. Piloten meddelade upprymd i högtalarna att landningen varit en mycket intressant upplevelse men att han inte önskade behöva göra om den här bedriften någon mer gång och alla skrattade och applåderade.

Under alla flygresor under min värnplikt hände både mindre och större incidenter men jag blev aldrig rädd för att flyga, snarare så ökade intresset och vore det inte för att mina bihålor ibland spökade och gav mig problem med trycket i kabinen vid landningarna så var flygningen otroligt avkopplande. Men jag antar att det också hade en hel del att göra med att man ansåg sig odödlig.
Tjugo år gammal och med hela livet framför kunde man helt enkelt inte tänka sig att något allvarligt kunde hända. Idag vet jag bättre och är väl inte lika entusiastisk över att flyga som då även om jag inte lider av någon flygrädsla.


(Pirates Of The Caribbean - Dance Remix)

Vatten har alltid varit något lockande i min värld men även skrämmande och vid några tillfällen har det väl också varit nära att det slutat med förskräckelse.

Vi kan ju börja med hur jag hittade en gammal insats till en pannmur när jag var i sjuårsåldern och insåg att detta kunde ju bli en perfekt båt i det rejält vattenfyllda leriga vårdiket. -Kanske ska jag förklara vad en pannmur är. Jo det är helt enkelt en rätt stor spis med en rejäl gryta inbyggd i (insats) som man använde för att koka vatten i utomhus. Var vanligt förekommande på bonngårdarna förr till allt möjligt när man behövde värma vatten eller koka potatis och dylikt.

Här hade alltså den stora "grytan" tagits ur och lagts undan av någon anledning och den hade jag hittat på en av mina upptäcksfärder och efter att ha pluggat igen det hål där man tappade ur vattnet med en gammal trädgren av hyffsat rätt storlek så baxade jag ner grytan till det vattenfyllda diket.

Trots att den rundbottnade insatsen verkade ytterst instabil så  lät jag mig ingalunda avskräckas och med en lagom lång trädgren som stöd äntrade jag den något vingligt farkosten och puttade mig iväg längs med diket.

Som den stolta kapten av de sju haven jag kände mig kom jag ett par tre vingliga meter innan jag insåg att den simpla bottenpluggen jag valt inte alls höll tätt och att vattnet nu i allt snabbare tog sig in i kärlet. Mitt i det vattenfyllda diket där jag nu befinner mig försöker jag snabbt ta mig till åkerkanten igen.
Jag puttar med pinnen för att få tunnan mot land men vattnet stiger nu så fort i tunnan att jag instinktivt reser mig upp för att inte bli blöt och då...... PLUMS!!

En inte allt för glad mor tog emot sjöfararen när han moloken kom in för att byta till torra kläder. Om jag lärde mig något av händelsen?? Skulle väl vara att välja en bättre bottenplugg vid nästa resa för det var naturligtvis inte sista gången jag kom hem blöt...

Sjönk som en sten
En av de tidigaste blöta minnerna har jag fått berättat för mig då jag var alltför ung för att själv kunna minnas det men så här var det i alla fall. Det var sommar och jag kan inte ha varit mer än knappt ett par år och vi, familjen befinner oss vid sjön för att svalka oss i solgasset och plötsligt är jag borta, så snabb som ett barn nu kan vara i den ålder jag nu var i springer jag för allt vad benen håller ut längs bryggan och där den tar slut där tar också språngmarschen slut. Ett plums rakt ner i vattnet och den stora blöjan på rumpan behövde antagligen bara någon sekund för att suga åt sig vatten innan den tillsammans med mig försvann ner i djupet.

Eftersom jag redan blivit upptäckt i min rultande språngmarch av de vuxna så blev jag omgående uppfiskad från botten och hostade nog upp en hel del vatten medans jag säkert också storbölade men lärde jag mig något av det då?? Knappast eftersom jag aldrig kunde lämnas i närheten av vatten under hela min unga barndom och min mor hade alltid en misstänksam vakande blick över mig  som likt en säl var mer under vattnet än över det, oavsett om det var vid sjön eller hemma i badkaret.

När jag blev äldre byggde jag diverse flottar som jag skulle segla med på vårarna när ån eller dammen hemma svämmade över. Konstruktionerna ansågs som oftast lyckade om dom flöt för egen maskin men inte alltför sällan så hade jag helt glömt bort att räkna med besättningens vikt (åsyftar mig själv såklart) därav blev bärigheten och stabiliteten ofta rätt dålig vilket naturligtvis ofta resulterade skeppsbrott och blöta dyiga kläder.

Gå på vattnet
En bit från huset hade vi ett grönsaksland där mamma odlade morötter, rädissor, sallad och vad helst man nu hittar i ett grönsaksland. Vi barn brukade cykla omkring och leka intill landet medan vår mor rensade ogräs och ni har säkert redan listat ut att det också fanns ett vattenfyllt dike intill. I diket hade man lagt ut en spång (en liten bro) över diket för att med hink kunna ta upp vatten och bevattna grönsakerna och den hoppade och sprang jag fram och tillbaka över. Plötsligt får jag se att det finns en till spång som tycks vara en gammal som uppenbart lämnats kvar när den nu befintliga lades dit över diket och den ligger bara en liten bit under vattenytan och syns nästan inte i sin murket bruna nyans.

Hmm... det här kan man ju göra något kul av tänker jag och tar ett försiktigt prövande kliv ut på den gamla dolda spången. Den håller och jag ställer mig på den, sträcker ut armarna och ropar till mina syskon och mamma att "här ser ni en som kan stå på vattnet", precis då tappar jag balansen, eller om den murkna spången helt enkelt går av. - Jag faller graciöst med utsträckta armar baklänges rakt ner i det vattenfyllda diket och vattnet skvätter omkring mig. När jag kravlar mig upp ur diket ser jag hur mina syskon och mamma bara stirrar innan gapskrattet och jublet tar över och med vattnet rinnande och skammen över det misslyckade tricket klafsar jag hem för att återigen byta kläder.

Ja åtskilliga äro de tillfällen under uppväxten som jag kom hem dyblöt av den ena eller andra anledningen. Det tillhör naturligtvis delvis barnets naturliga upptäckande av världen men jag kan nog tycka så här som vuxen att jag borde lärt mig någon gång men tyvärr...

Som vuxen kan jag dock numer se att en slipprig stock inte är något bra alternativ för att ta sig över diken och jag tycker inte heller speciellt mycket om att bli blöt utomhus om det inte är i en swimingpool eller i sjön om sommaren och det är planerat.

(Tonix - Tajta Jeans)

1992-1993 gjorde jag min värnplikt uppe i Luleå inom flygvapnet på F21. Redan under mönstringen ett par år innan klargjorde jag för mönstringsförrättaren, förmodligen ett gammal trött yrkesmilitär som blivit satt där i väntan på pensionen att "ska jag göra lumpen ska jag göra den inom flygvapnet och jag ska köra lastbil, annars får det vara".

Mannen suckar plötsligt djupt och ett roat leende sprider sig över hans ansikte när han säger - Jaha det säger du, ja du verkar ju vara envis så det får väl bli så då men då blir det 11 månader i Luleå och på F21 säger han och verkar tro att han med det har knäckt den kaxiga gossen. - Tack det var hyggligt säger jag leende och räcker fram handen och tackar mönstringsförrättaren som bara skrockar förvånat.

I juli 1992 satt jag så på en buss som på tolv timmar tog mig samt ytterligare ett gäng unga killar upp igenom sveriges land från Uppsala med slutdestination Luleå.

Efter (gröntjänsten) där man fick marchera, lära sig skjuta och sova närsomhelst, varsomhelst och hursomhelst i alla väder och under alla tider på dygnet för att därefter istället knappt få sova alls under flera dygn så placerades vi ut på våra respektive förband. Jag som skulle köra tankbil fick reda på att en kille från Luleå inte kunde sova hemifrån och därför fått den tjänsten så jag hamnade på Fältpluton istället för Drivmedelspluton.
Jag surade först men senare visade det sig ju att den nya tjänsten var mycket bättre med massor av maskiner att köra.

Vi gick i treskift på fältpluton och servade banssystemet med dess start och landningsbana samt alla taxibanor och plattor, dessutom gaterna på den civila sidan för F21 delar flygfältet med Kallax flygplats.
Under vintern hände det sig en gång att det kom ner så mycket snö att jag från flygledartornet beordrades att lägga mig före en kärra från linjeflyg som just lyckats landa och ploga väg för noshjulet så att han kunde få styrning när han taxade in till gaten. Rätt märklig känsla att ligga 50 meter framför en stor MD80 "linjekärra" och spåra väg för den i full snöstorm.

En annan gång låg vi ute och borstade bort pudersnö på landningsbanan. Fem stycken lastbilar förskjutna sex meter i sidled efter varandra och med stora sopmaskiner körde vi fram och tillbaka mellan respektive banända och det enda som hände var att snön virvlade upp och lade sig igen bakom oss där vi precis sopat.

Timmarna hade vid det här laget blivit många och vi fick inte lämna banan eftersom vi väntade in "postkärran" som ännu skulle dröja någon timme. I komradion försökte vi grabbar hålla humöret uppe på varandra så gott det nu gick men allt fler muttrade om att få gå på toa eller fika men ordern var stenhård, ni stannar kvar på banan. Så länge snön som virvlade kring där låg kvar riskerade man att en tunn ishinna skulle bildas och det skulle göra det omöjligt för postflyget att landa och då skulle posten och dagens tidningar till övre norrbotten bli försenade.

Nu händer det något märkligt för plötsligt får vi på den småmulna och becksvarta natthimlen se ett par kraftiga landningsljus dyka upp på väg in mot landningsbanan från sidan av oss och i komradion sprakar det till och en mansröst jag inte hört förut som frågar -Hur går det för er med sopandet grabbar... Jag som kör första lastbilen och som därmed enligt rutinerna är ledare för gruppen förstår inte vem han är som frågar men svarar ändå som det är, att pudersnön är jävligt envis och börjar gå oss på nerverna. - Jag förstår det säger killen i radion och fortsätter, - Håll formationen och fortsätt med ert så ska vi se om vi kan hjälpa er lite, säger rösten lungt och radion blir åter tyst.

Jag vet fortfarande inte vem han är eller vad han menar men plötsligt upptäcker jag i backspegeln att vår grupp nu plötsligt består av fem stycken lastbilar med sopmaskiner samt en stor SuperPuma helikopter (försvarets stora räddningshelikopter) längst bak, cirka fem sex meter över backen med fullt påslagna strålkastare.
När jag kommer till banändan och vänder runt gör de andra lastbilarna samma sak samt helikoptern som girar runt i en snygg sväng och sedan åter lägger sig sist och följer oss ytterligare två vändor fram och tillbaka innan pilotens röst hörs igen då han meddelar att han nu lämnar över banan och jobbet till oss igen, innan han flyger till helikopterplattan och landar.

Mäktigt är det enda jag kan säga om det jag precis fått uppleva och jag greppar micken och tackar piloten så mycket från mig och mina kompisar i de övriga lastbilarna för hjälpen och kan nu också konstatera att det för närvarande inte finns ett snökorn på banan, rapporterar in till befälen och begär att få gå in för att tanka bilarna och ta en snabbfika vilket också beviljades.

Förutom att varje skift varade i tolv timmar så var min värnpliktstjänstgöring nu mest som ett vanligt jobb och jag trivdes utmärkt. Förutom att hålla flygfältet i skick så ingick en massa lastbilskörning utanför flygflottiljen då vi hämtade och levererade diverse gods och ofta var det riktigt fina körningar som gav möjlighet till en snabblunch eller fika på stan eller där man nu råkade befinna sig innan man måste tillbaka men en gång fick jag en körning jag sent ska glömma.

Redan vid morgonuppställningen pekade befälet ut mig och talade om att han hade ett jobb för Lindgren. Jag förstod på en gång att det antagligen var hämtning av något med lastbilen och gladdes redan att få komma ut på lite finkörning.
Uppdraget bestod i att hämta delar från ett hemligt mobiliseringsförråd i skogarna någonstans i norrbottens djupa inland. Häftigt tänkte jag medan jag stack iväg och hämtade lastbilen och kopplade till släpet som jag fått körorder för. Tillbaka och redo för avfärd kommer befälet nu plötsligt fram med vår stackars PRAO-elev som denna veckan befann sig hos oss. Jag vet vad ni tänker men det var något befäl som fixat in sin pojk hos oss att göra sin PRAO.
Vi kan kalla honom för Jon för enkelhetens skull. Jon ska följa med dig säger befälet och jag är alls inte lika glad längre. Vår kära PRAO-elev hade nämligen inte visat sig vara av den speciellt sociala eller pratglada sorten, i alla fall inte de dagar som hitills gått och jag tänkte att det blir ju muntert att sitta med honom i hytten i ett antal timmar.

Eftersom mobiliseringsförrådet var "superhemligt" på en lika "superhemlig" flygbas så fick jag ingen karta utan skulle bara följa efter Löjtnant Sune som i en av försvarets matta olivgröna personbilar skulle köra före och visa vägen. Jag påtalade flera gånger för Löjtnanten som var allmänt känd som lite speciell att jag inte hade någon karta i lastbilen och kanske borde ha en om vi kom ifrån varandra men Sune han bara viftade bort det hela. Vad skulle jag med karta till när han körde före menade han och skrattade...

Så bar vi iväg jag, den tystlåtna PRAO-eleven och löjtnant Sune i täten i en SAAB 900 och vi lunkade på i bra tempo och efter lite mer än någon timme är vi framme på den "superhemliga" basen och får godset lastat. När  surrningen av lasten är avklarad är det dags att återvända hem och vi bär iväg. Jag är glad och börjar försöka småprata med Jon, PRAO-eleven för att lätta upp tysnaden inne i lastbilshytten.
Efter mycket frågande om skolan, tjejer, sport och mycket annat som inte verkar vara något Jon egentligen var särskillt intresserad av som samtalsämne är jag smått irriterad och frågar vad han egentligen tycker är kul då, något måste han väl ändå ägna sin fritid åt.

- Jag bygger raketer
- Vaa!!
- Raketer, jag bygger raketer

Jag såg framför mig i fantasin hur han stod och svarvade till rör och diverse olika avancerade delar vilka han sedan satte ihop för att skapa en avancerad raket. Tja han såg ju rätt nördig ut, det gjorde han ju men att han var så smart det hade jag inte trott. Plötsligt var jag lite imponerad ändå över Jon och tänkte på hur lätt man missbedömmer folk ibland.

- Så du bygger raketer du, det var som attan.... Vad använder du för material då? Aluminium eller? frågade jag nyfiket.
- Näe... papper
- Vaa!! det går väl inte...
- Jo, mamma sparar papprullarna från hushållsrullarna och dom gör jag raketer av och målar i olika färger
- Eh... och dom flyger?
- Javisst... svarade Jon nu smått irriterad över alla mina frågor

Kanske var det Jons blick som fick mig att avstå från att utveckla samtalsämnet eller så var det bara det faktum att löjtnant Sune nu hade ökat farten betydligt framför oss och det blev allt svårare att hänga med. Fullastad bil med släp tillät inte att hänga på Sune som försvann allt längre bort från oss och jag började blinka med lyset men Sune hade på något sätt glömt bort att det var han som hittade vägen och skulle lotsa oss även tillbaka till flygflottiljen. Efter ett par mil var han försvunnen borta i fjärran och jag försökte vara kall och minnas vad det stått på vägskyltarna på vägen till den hemliga basen fast i omvänd följd såklart.

En snabb förklaring av situationen för min codriver, PRAO-eleven Jon och en uppmaning att hjälpa till med att minnas vad som stod på skyltarna gav bara en tom  oförstående min till svar. Antagligen satt han och funderade och finslipade planerna på nästa pappersrulleraket han skulle bygga när han kom hem.
Men plötsligt säger han att här ska vi ta vänster i korsningen. Jag som med en allt mer tilltagande nervositet alls inte kan känna igen något av namnen som står på skyltarna låter mig ändå övertygas av Jon och svänger vänster och nog verkar väl vägen smått bekant.

Någon mil senare blir vi tvungna att vända på en gårdplan mitt ute i ingenstans. Men herre jösses säger den gamle mannen på gården när jag lyckats vända bil och släp och frågar om vägen till Luleå, då skulle ni ha svängt höger där ni tog vänster. Jag tänker några onda tankar om Jon allt medan jag får en väldigt enkel vägbeskrivning nedskriven på en papperslapp, tackar för lappen samtidigt som jag vänligt avböjer gubbens inbjudan till en kaffeslurk och påbörjar tillbakafärden på den lilla grusvägen vi kommit på. Jag blänger i ögonvrån på PRAO-Jon som åter sitter och ser ut att lyckligt vara i sina raketdrömmars värld.

Med den gamle mannens vägbeskrivning kom vi till sist hem till flygflottiljen igen nästan tre timmar sena. Löjtnant Sune tyckte inte det var så mycket att orda om att han kört ifrån oss och att jag därför hade kört vilse.
Då fick du ju se dig omkring lite blev kommentaren och så gick Sune iväg glad i hågen, nynnandes på någon gammal melodi.
Jon våran PRAO-elev var bara kvar en dag till hos oss innan han försvann till något annat ställe där hans kompetens bättre kunde tas tillvara. Kanske fick han en framtid på Esrange Space Center i Kiruna vad vet jag...

Här finns en länk till YouTube http://www.youtube.com/watch?v=BVX0-FXGkcY - Flera av bilarna i filmen har även jag rattat och allt ustpelar sig på F21 Luleå


(Sofia Jannok - "Irene")

När en del läser om mina minnen så frågar dom om en del verkligen är sanna eller rejält kryddade men jag kan bara säga att visst är dom helt sanna men för att en historia som berättas ska bli intressant att följa från början till slut måste den berättas på ett sådant sätt att den håller läsaren kvar och förstår känslorna i det som berättas.

En av mina morbröder när jag var liten var en riktig historieberättare och till skillnad mot mig lät han sig inte hindras av sanningen eller rimlighet i sina historier och vi barn stirrade storögt i ena stunden för att i nästa brista ut i skratt när vi insåg att han bara hittade på. Jag antar att min morbror som förresten hette Ingvar älskade att hitta på sina historier för man kunde se hur det lyste i hans ögon allt medan han bredde ut historierna för oss som satt där vid bordet och sög i oss allt han sa.

Jag minns speciellt en historia som morbror Ingvar återkom till och som han envist höll fast vid trots att delar av handlingen ändrades något från gång till gång.  Jag ska nu försöka återge historien ur mitt minne bäst jag förmår....

Magen sprack!!
Ingvar var i Stockholm och promenerade när han plötsligt får känning i magen och behöver uppsöka en toalett. Han söker sig runt men var han än kommer nekas han att använda de toaletter som finns och det blir allt mer kris och till sist ser han sig ingen annan råd än att dra ner byxorna och sätta sig på en papperkorg som står där vid en parkbänk trots alla människor som också är ute och promenerar just där.

Nu råkar det sig inte bättre än att en patrullerande polis får syn på honom och Ingvar får bråttom att dra upp byxorna igen och springa därifrån fortfarande med världens magknip.
Hursomhelst, han lyckas springa ifrån polisen och upptäcker att han nu på något sätt kommit fram till Sergels Torg och nu tar han åter sikte mot några toaletter han fått syn på men det är försent.

Mitt på torget hugger det plötsligt till i magen och han kan inte göra något åt situationen. Allt kommer på en gång och det så kraftigt att magen spricker. Där ligger han nu i en hög av avföring och hängande tarmar medans folk skriker i panik omkring honom.

Men det är ju tur att det händer där det händer för snabbt får man fram en ambulans och skjutsar upp honom i ilfart till sjukhuset där läkarna lyckas stoppa tillbaka tarmarna och sy ihop magen igen på honom.
Jag minns inte om han som avslutning visade ett gammalt blindtarmsärr på sin mage också som bevis.

Så var morbror Ingvars historier, den ena värre än den andra men lika roliga att höra på för små nyfikna barnaöron.

Porrbiografen
Morbror Ingvar var inte bara rolig med sina historier, han hade också hemligheter. På vinden i hans sommarhus fanns ett rum som alltid var låst och vi barn fick inte gå in där. Detta gav grogrund för många spekulationer bland oss barn om vad som fanns där inne.

Vi hade genom nyfikenhet och stora öron samt lirkande med vår kusin (Ingvars lillgrabb) fått reda på att Ingvar oftast var själv därinne och att han gärna tog med sig en grogg när han gick dit men inget mer fick vi fram.

Varje gång vi hade varit och hälsat på tog spekulationerna fart bland oss barn och ju mer vi la ihop de dåligt formade pusselbitarna ju mer växte misstanken fram om att Ingvar som såg bra ut, gillade grogg och kortspel samt utifrån sina historier verkade vara världsvan hade en filmprojektor i vindsrummet.
En sån visste vi att han hade men vi hade aldrig sett den i huset någonstans så det var klart att det var däruppe han hade den.

Och om man nu har en filmprojektor inlåst i ett rum dit man går ensam med en grogg i sin ensamhet så gav det sig ju självt var det var för filmer han tittade på tyckte vi. - PORRFILM naturligtvis!!!
Vi kunde aldrig få detta bekräftat men fallet var löst enligt en enig men småskärrad grupp ungar.
PORRFILM, det kunde man väl aldrig trott om Ingvar, han som var så trevlig och rolig mot oss barn och inte hade vi på minsta vis sett att han var en sån.

Jag minns nu med ett leende den tiden och hur man varje gång man var dit och hälsade på tittade uppför trappen till vinden och ryste med lite spänning för nu visste vi ju vad som gömdes där, jodå vi visste nog.

Min morbror Ingvar är död sedan många år men än idag vet jag faktiskt inte vad som fanns därinne i vindsrummet, men högst troligen fanns där ingen privat porrbiograf utan snarare högst alldagliga ting om än sådant som ansågs behövas hållas undan från ett gäng klumpigt klåfingriga ungar. Men jag kan nu som vuxen uppskatta att jag inte visste allt för det gjorde bara morbror Ingvar ännu mer spännande som person.

Och till sist vill jag avsluta med att åter säga till er som läser omkring händelserna i mitt liv att dom är sanna även om jag ibland väljer att göra färgerna lite djupare i sina nyanser.


(Orgeln på vinden med LillNickes)

Det var klassresa i sjätte klass och det var i slutet av maj månad och vi hade med tåg och rälsbuss från Uppsala tagit oss ända ner till Kungshamn där vi inkvarterats i ett annex.

Jag och mina klasskamrater delade rum två och två. Förutom de dagliga promenaderna till hotellet för frukost och kvällsmat så innehöll dagsprogrammet utflykter där vi bla. besökte ABBA:s fiskfabrik. Storögda vi fick se hur kalles kaviar tillverkades och vi åkte till ett båtvarv som tillverkade stora segelbåtar i glasfiber.

Vädret var under större delen helt fantastiskt med sol och lagomt varmt och jag minns hur jag hittade en butik där jag köpte små söta porslinsdjur i present till min mormor.

På kvällarna spelades det popmusik på rummen allt medan vi barn gjorde som barn gör mest i den åldern när de är hemifrån och på klassresa. Vi sprang mellan rummen och retades eller satt och snackade högljutt allt medan en och annan av oss i smyg spanade in någon hemlig förälskelse...

En dag tog vi en turbåt över till Smögen och gick på fiskeauktion där alla möjliga sorters fiskar i olika lådor med is fanns att beskåda. Erik som jag delade rum med köpte en plastburk med inlagd sill som vi vid hemkosten på kvällen satt på vårt rum och smaskade i oss och jag minns att jag tyckte det var den godaste sill jag någonsin ätit. Till detta drack vi cider som vi köpt i matvaruaffären i närheten.

Den där cidern var ju en historia för sig också. Det var inte bara Erik och jag som handlade cider utan även de flesta andra i klassen och det tog några dagar innan en av de vuxna insåg att alkoholhalten i den cider vi köpt kanske var lite i högsta laget för oss trettonåringar. Inte hade vi barn någon aning om alkoholprocent utan vi köpte den som var godast och kassörskan hade ju inte sagt något.
Nu var det ju ingen som raglade omkring eller sånt utan det var väl principen och det kan jag ju hålla med om nu som vuxen.

På stan hittade vi en telefonautomat som gick att länsa på pengar eftersom den var trasig och gav en massa växel tillbaka oavsett om man ringde eller inte. Det satte dock vår lärarinna stopp för. Röd i ansiktet förmanade hon oss och förklarade mycket strängt att det var stöld, vi tyckte hon hade fel men pengarna omhändertogs ändå av henne om jag minns rätt.

Vi tog en tur över dagen ut till frökens sommarstuga några mil från Kungshamn där det fanns en helt fantastisk sandstrand och en bit ut i havet minns jag att ett stort tankfartyg passerade i den gassande solen, det var första gången jag sett något sådant och jag minns min farscination inför synen.

Vårt annex låg nere i hamnen med bryggor och båthus och ett flertal gamla fiskebåtar av den typ "Kutter" man bara hade sett på bild innan och varje morgon innan gryningen hördes deras motorer tuffa igång på lågvarv och långsamt försvinna ut i den lätta morgondimman innan man somnade om igen.

En morgon vaknade jag tidigt och klev upp. Det var alldeles tyst förutom Eriks lugna andetag i sängen mittemot min. Solen hade börjat gå upp och jag klädde på mig och smög tyst ut. Utanför hotellannexet stod min klasskompis Torben och han han hade också vaknat och inte kunnat somna om. Vi gick ner till sjöbodarna och bryggorna där fiskebåtarnas nu tomma platser fanns och efter en stunds nyfiket kontrollerande av sjöbodarna satte vi oss på bryggan.

På den klara himmeln flög enstaka måsar och solen värmde i den lätta morgonkylan. Vi sa nog inte så mycket till varandra Torben och jag där vi satt. Jag tror att han liksom jag bara njöt av alla intrycken men plötsligt ser vi hur ett par av fiskebåtarna vi hört tidigare på morgonen långsamt är på väg in igen och efter en stund är dom så nära att dom ska lägga till vid bryggan där vi sitter. Vi reser oss och följer nyfiket och intresserade hur skepparen slår till backen när han är nästan framme och på så vis bromsar upp den till synes klumpiga och stora fiskebåten av trä innan den mjukt knarrande stannar mot bryggan.

Skepparen förtöjer och tittar intresserat upp på oss på bryggan innan han på bred dialekt frågar vilka vi är och vad vi gör uppe så tidigt. Torben och jag presenterar oss förklarar varför vi är där. Torben frågar skepparen en massa olika saker medan jag själv mest tittar förundrat på medan skepparen börjar lasta upp lådor med kokta räkor på bryggan, vilka han antagligen senare under dagen ska sälja.

Efter en stund är han klar och ska ge sig iväg men han stannar plötsligt upp och frågar oss på sin breda dialekt. - Grabbar! gillar ni räkor? -Javist svarar Torben självsäkert varvid skepparen tar fram en plastkasse full med räkor och ger oss med orden -De ä skadade å går inte å sälja, men dä ä inge fel på dom annars.

Så där sitter sen Torben och jag i solgasset på bryggan och hör vågklucket och måsarna allt medan vi skalar och äter nykokta räkor och Torben säger till mig -Det här är livet, och jag kan bara hålla med.

Efter några dagar i Kungshamn var det dags för hemfärd och föräldrar, lärare och skolklassen tog sig därmed till Göteborg för att under sista dagen åka dom berömda  "Paddan" båtarna som kör turister på rundtur och efter lunch tog vi spårvagnen till Lisebergs nöjespark där vi åkte allt som gick att åka innan vi släpades till tågstationen för nattåg hem till Uppsala igen.

Ett par veckor efter hemkomsten var det skolavslutning för sjätteklassen från den lilla byskolan.
Till hösten efter sommarlovet var det dags för högstadiet och den gamla klassen delades i två nya.

Jag minns den här klassresan väldigt tydligt efter alla år som gått men bästa minnet från den var nog ändå den där morgonen på bryggan tillsammans med Torben och en kasse räkor. Det är märkligt att jag minns det så tydligt hur förbannat vackert det var att bara existera där i den stunden och upplevelsen och kanske var det därför jag sparat på det minnet inombords.


(I våra goda minnen kan det kallaste hjärta finna värme, den trasigaste själ finna tröst och våran tro på en mening stärkas. Vårda därför dina minnen och slut dom inte inom dig utan dela i stället med dig av dom närhelst tillfälle ges.)


(Gary Moore - The Loner)