När skolvärdinnan raggade lammkött
Ett lite kortare minne kommer här...
Jag har under ett antal år hållit på att renovera min första bil som jag skaffade efter körkortet. En hederlig gammal Volvo Amazon årsmodell -66.
Den här bilen har betytt mycket för mig och jag har upplevt en hel del saker i den. He he...
En liten lustig anekdot att berätta kring bilen var när jag jobbade som kombinerad elevassistent och lärarassistent under ett läsår i högstadiet i Björklinge. Knappa 22 år och med traktens kaxigaste raggaråk gjorde många av högstadiets grabbar stora ögon när man kom åkande.
Lackad djupröd med vitt tak, vinröd plyschklädsel, feta däck och en rejäl stereo som poppade som ett utomhusdisco var man kung bland kidsen. Bilen som den såg ut då, gick hem hos de flesta oavsett ålder och många tiggde skjuts när skoldan var slut.
En dag var jag på lunchrasten upp till affären och handlade och träffade där vid kassan på högstadiets gamla skolvärdinna.
Gentleman som jag var erbjöd jag henne skjuts tillbaka till skolan och hon tackade leende ja. I bilen berömde hon och talade om hur fin hon tyckte den var och att det inte är var dag man får åka en så fin gammal klassiker.
Väl framme vid skolan kliver vi ur och skolvärdinnan och jag går mot ingången där några niondeklassare sitter och snackar.
När vi passerar hälsar dom på mig innan en av killarna vräker ur sig till den gamla skolvärdinnan, "Raggar du lammkött Berit" och alla killarna börjar genast asflabba. Själv hade jag jämt att göra att hålla mig för garv medan jag skyndar in. Bakom mig hör jag den gamla skolvärdinnan upprört hota med anmälan till rektorn för trakaserier med mera vilket bara gjorde det ännu roligare för grabbarna att fortsätta leken.
Själv fick jag en del spydiga kommentarer jag också senare av typen "kör du färdtjänst-taxi" och dylikt vilket bara gjorde att jag skrattade lite till.
Skolvärdinnan ville dock inte ha skjuts nån mer gång i min bil under resterande läsåret.
Mycket roligt hade jag i min Amazon under några år innan den ställdes undan med rasad motor.
Nu har bilen dock långsamt renoverats och bytt färg till helvit och förhoppningsvis kommer den ut kommande sommar igen.
(Svenne Rubins - En gammal Amazon)
Jag har under ett antal år hållit på att renovera min första bil som jag skaffade efter körkortet. En hederlig gammal Volvo Amazon årsmodell -66.
Den här bilen har betytt mycket för mig och jag har upplevt en hel del saker i den. He he...
En liten lustig anekdot att berätta kring bilen var när jag jobbade som kombinerad elevassistent och lärarassistent under ett läsår i högstadiet i Björklinge. Knappa 22 år och med traktens kaxigaste raggaråk gjorde många av högstadiets grabbar stora ögon när man kom åkande.
Lackad djupröd med vitt tak, vinröd plyschklädsel, feta däck och en rejäl stereo som poppade som ett utomhusdisco var man kung bland kidsen. Bilen som den såg ut då, gick hem hos de flesta oavsett ålder och många tiggde skjuts när skoldan var slut.
En dag var jag på lunchrasten upp till affären och handlade och träffade där vid kassan på högstadiets gamla skolvärdinna.
Gentleman som jag var erbjöd jag henne skjuts tillbaka till skolan och hon tackade leende ja. I bilen berömde hon och talade om hur fin hon tyckte den var och att det inte är var dag man får åka en så fin gammal klassiker.
Väl framme vid skolan kliver vi ur och skolvärdinnan och jag går mot ingången där några niondeklassare sitter och snackar.
När vi passerar hälsar dom på mig innan en av killarna vräker ur sig till den gamla skolvärdinnan, "Raggar du lammkött Berit" och alla killarna börjar genast asflabba. Själv hade jag jämt att göra att hålla mig för garv medan jag skyndar in. Bakom mig hör jag den gamla skolvärdinnan upprört hota med anmälan till rektorn för trakaserier med mera vilket bara gjorde det ännu roligare för grabbarna att fortsätta leken.
Själv fick jag en del spydiga kommentarer jag också senare av typen "kör du färdtjänst-taxi" och dylikt vilket bara gjorde att jag skrattade lite till.
Skolvärdinnan ville dock inte ha skjuts nån mer gång i min bil under resterande läsåret.
Mycket roligt hade jag i min Amazon under några år innan den ställdes undan med rasad motor.
Nu har bilen dock långsamt renoverats och bytt färg till helvit och förhoppningsvis kommer den ut kommande sommar igen.
(Svenne Rubins - En gammal Amazon)
Bandystjärna i tjugo minuter
Vintern 1978 - Så stod jag där nere igen på isen, iklädd en blå JOFA plasthjälm med min adress påmålad bak med gul färg och med ett par barnskridskor på fötterna.
Ute på isen susade de stora killarna omkring på sina superhäftiga hockeyrör och man kunde höra varje skär och inbromsning dom gjorde i isen.
Själv hade jag jämt att göra med att stå upprätt på mina skridskor.
Jag är sex år och det är första vintern med skridskor för min del. Inne på gården i stan där vi bor spolas det is på den grusade fotbollsplan som finns där och alla barnen såväl från våran gård som granngårdarna använder den.
På kvällarna i strålkastarnas sken gör de stora grabbarna upp i hockeymatcher vars allvar ingen kan ta miste på. Vi småkillar står och tittar på med både nyfikenhet och lite rädsla i blicken. Jag själv på vingliga fötter med snorig näsa och iklädd en härligt käck overall i brunt om jag inte minns fel. Jag stapplar runt där i ett hörn på planen och ser avundsjukt på de stora killarna med sina hockeyklubbor och jag fryser.
Några dagar senare kommer min mamma hem med en överraskning till mig. En splitterny liten bandyklubba och bandyboll. Jag minns hur överraskad jag blev och över den enorma glädjen i hela min kropp och hur jag direkt ville ut och pröva den på isen.
Jag såg framför mig hur jag precis som dom stora killarna skulle fara fram över isen och sätta bollen i målet och hur alla skulle jubla över den fantastiska lilla killens bedrifter på plan.
Sagt o gjort, jag fick hjälp av mamma att snöra på mig skridskorna för att sedan hjälpa mig ner till planen som bara låg 5-6 meter från vår port. Sedan gick hon in igen för att ordna med annat säkerligen glad för hennes sons reaktion över presenten
Där står jag nu ensam ute på isen med min nya bandylubba och jag är bara så lycklig.
Jag börjar målmedvetet hasa mig fram över isen mot målet men i min fantasi ser jag framför mig hur jag glider fram på skridskorna.
Målet närmar sig och jag höjer klubban för att drämma iväg bollen precis som jag sett de stora killarna göra... men... något går fel... jag missar, fötterna far undan och jag halkar baklänges.
Kroppen och huvudet träffar isen med en mjuk duns, det gör inte ont men luften går ur mig och jag hör ett ljudligt "krack"!!
När jag återhämtat mig och rullar över på mage ser jag det... där på isen ligger min nya bandyklubba i två bitar. Chocken är total och jag bara gråter och gråter. Vad ska mamma säga!
Jag ligger kvar där ensam ute på isen och försöker samla mig.
Då ser jag bollen som ligger precis intill målstolpen och jag kravlar och kryper dit för att hämta bollen.
Målet som är gjort av järnrör och fastgjutet i backen är täckt med frost. Det är kallt ute, kanske närmare minus 20 grader.
Jag ser på frosten en stund innan jag i ett infall sträcker ut tungan för att smaka på det. Jag fastnar naturligtvis direkt.
Där ligger jag nu på mage på isen, med tungan fastfrusen vid en målstolpe och med halvfrusna tårar på kinderna och kommer inte loss!! Vilken jäkla syn det måste ha varit, men ingen ser för det är bara jag ute.
Jag minns inte att jag fick panik utan var mer förundrad över det inträffade och på något vis fick jag av mig vantarna och lyckades få loss min tunga efter ett tag.
Det blödde och sved och nu ville jag verkligen inte vara kvar ute längre, nu ville jag in och få tröst.
Inne i hallen i lägenheten kom så gråten igen och mamma blev säkert chockad och hade svårt att förstå vad som hade hänt.
Där stod jag med den trasig bandyklubban och med blod i munnen. Hon trodde säkert att någon av gårdens killar hade varit dum mot mig och förstört klubban. Men jag grät och berättade och jag grät.
Både hon och jag hade säkert lika svårt att acceptera det inträffade. Att bara hinna slå ett enda slag med klubban innan den var sopor och det på mindre än tjugo minuter efter att jag fått den var svårt att smälta även om hon visste att jag inte hade haft sönder den med flit.
Nåväl... jag blev bättre på att åka skridskor när jag blev äldre men några drömmar om att bli bandy eller hockeystjärna infann sig aldrig hos mig och mina svaga vrister gjorde aldrig skridskoåkning till en lämplig sport för mig.
Till sist.
Även den minsta händelse i våra liv påverkar på olika sätt oss i resten av våra liv och vi vet oftast inte ens om det. Vårda därför de goda minnen du har och dela med dig av dom för jag är övertygad om att det är bästa medicinen mot bitterhet och känslan av meningslöshet när livet går dig emot.
(Galenskaparna & Aftershave - Bandy Bandy)
Ute på isen susade de stora killarna omkring på sina superhäftiga hockeyrör och man kunde höra varje skär och inbromsning dom gjorde i isen.
Själv hade jag jämt att göra med att stå upprätt på mina skridskor.
Jag är sex år och det är första vintern med skridskor för min del. Inne på gården i stan där vi bor spolas det is på den grusade fotbollsplan som finns där och alla barnen såväl från våran gård som granngårdarna använder den.
På kvällarna i strålkastarnas sken gör de stora grabbarna upp i hockeymatcher vars allvar ingen kan ta miste på. Vi småkillar står och tittar på med både nyfikenhet och lite rädsla i blicken. Jag själv på vingliga fötter med snorig näsa och iklädd en härligt käck overall i brunt om jag inte minns fel. Jag stapplar runt där i ett hörn på planen och ser avundsjukt på de stora killarna med sina hockeyklubbor och jag fryser.
Några dagar senare kommer min mamma hem med en överraskning till mig. En splitterny liten bandyklubba och bandyboll. Jag minns hur överraskad jag blev och över den enorma glädjen i hela min kropp och hur jag direkt ville ut och pröva den på isen.
Jag såg framför mig hur jag precis som dom stora killarna skulle fara fram över isen och sätta bollen i målet och hur alla skulle jubla över den fantastiska lilla killens bedrifter på plan.
Sagt o gjort, jag fick hjälp av mamma att snöra på mig skridskorna för att sedan hjälpa mig ner till planen som bara låg 5-6 meter från vår port. Sedan gick hon in igen för att ordna med annat säkerligen glad för hennes sons reaktion över presenten
Där står jag nu ensam ute på isen med min nya bandylubba och jag är bara så lycklig.
Jag börjar målmedvetet hasa mig fram över isen mot målet men i min fantasi ser jag framför mig hur jag glider fram på skridskorna.
Målet närmar sig och jag höjer klubban för att drämma iväg bollen precis som jag sett de stora killarna göra... men... något går fel... jag missar, fötterna far undan och jag halkar baklänges.
Kroppen och huvudet träffar isen med en mjuk duns, det gör inte ont men luften går ur mig och jag hör ett ljudligt "krack"!!
När jag återhämtat mig och rullar över på mage ser jag det... där på isen ligger min nya bandyklubba i två bitar. Chocken är total och jag bara gråter och gråter. Vad ska mamma säga!
Jag ligger kvar där ensam ute på isen och försöker samla mig.
Då ser jag bollen som ligger precis intill målstolpen och jag kravlar och kryper dit för att hämta bollen.
Målet som är gjort av järnrör och fastgjutet i backen är täckt med frost. Det är kallt ute, kanske närmare minus 20 grader.
Jag ser på frosten en stund innan jag i ett infall sträcker ut tungan för att smaka på det. Jag fastnar naturligtvis direkt.
Där ligger jag nu på mage på isen, med tungan fastfrusen vid en målstolpe och med halvfrusna tårar på kinderna och kommer inte loss!! Vilken jäkla syn det måste ha varit, men ingen ser för det är bara jag ute.
Jag minns inte att jag fick panik utan var mer förundrad över det inträffade och på något vis fick jag av mig vantarna och lyckades få loss min tunga efter ett tag.
Det blödde och sved och nu ville jag verkligen inte vara kvar ute längre, nu ville jag in och få tröst.
Inne i hallen i lägenheten kom så gråten igen och mamma blev säkert chockad och hade svårt att förstå vad som hade hänt.
Där stod jag med den trasig bandyklubban och med blod i munnen. Hon trodde säkert att någon av gårdens killar hade varit dum mot mig och förstört klubban. Men jag grät och berättade och jag grät.
Både hon och jag hade säkert lika svårt att acceptera det inträffade. Att bara hinna slå ett enda slag med klubban innan den var sopor och det på mindre än tjugo minuter efter att jag fått den var svårt att smälta även om hon visste att jag inte hade haft sönder den med flit.
Nåväl... jag blev bättre på att åka skridskor när jag blev äldre men några drömmar om att bli bandy eller hockeystjärna infann sig aldrig hos mig och mina svaga vrister gjorde aldrig skridskoåkning till en lämplig sport för mig.
Till sist.
Även den minsta händelse i våra liv påverkar på olika sätt oss i resten av våra liv och vi vet oftast inte ens om det. Vårda därför de goda minnen du har och dela med dig av dom för jag är övertygad om att det är bästa medicinen mot bitterhet och känslan av meningslöshet när livet går dig emot.
(Galenskaparna & Aftershave - Bandy Bandy)
Uppfinningar och överlevnadsjacka
Hela mitt liv har jag ständigt funderat över hur tekniska saker fungerar och försökt lista ut det.
Förutom det obligatoriska (skruva sönder gamla väckarklockor) och (den lilla snickaren) vilket var en låda med leksaksverktyg som var värdelösa, så var min morfars "bra ha låda" i köket och hans vedbod full med märkliga gamla prylar en guldgruva för fantasin på en liten kille som mig.
Jag tillhör den grupp människor som utifrån en problemställning i tanken kan visualisera lösningen och då inte bara som färdig lösning utan hela vägen i processen för att nå dit.
Som barn var detta något jag såg som en lek när det gällde att hitta lösningar på problemen och om morsan behövde en ny mjölkpall så dög det naturligtvis inte med att jag bara snickrade ihop en ny i trä. Nej jag svetsade ihop en fjäderdämpad liten och lätt mjölkpall i metall istället som skulle vara smidigare att använda vid mjölkningen.
Hur det gick? inget vidare om jag ska vara ärlig. Den behövde betydligt fler timmar av justeringar än vad morsan och korna ville delta i så jag fick ge upp och laga den gamla åt henne istället. He he...
Annars var det många uppfinningar som tog sin form hemma på gården och familjen lät mig hållas i mitt utforskande av såväl naturlagar som av fysikens. Och mina systrar fick agera "försöksdjur" mer än en gång när mina skapelser skulle testas. Kanske inte alltid utan att småblesyer inträffade...
Här presenteras några av mina skapelser som jag fortfarande minns...
- Jag byggde en "dubbelcykel" inte tandem utan två gamla damcyklar i bredd ihopsvetsade med ett ihopsnickrat bord mellan som vi använde en sommar och åkte på utflykter med och plockade bär.
- En rejält ombyggd minicykel konstruerade jag också med skottkärrshjul. Ful som värsta clowncykeln och svintung att trampa. He he... Förstår inte vad den skulle vara bra till men någon tanke med den hade jag säkert.
- En helt egenkonstruerad bil med delar från en gammal volvo som kallades för lilljeepen eller "tallefjant" eftersom den med en hjulbas/längd på strax över en meter gärna skuttade fram som en ekorre när man körde i terrängen och på åkrarna. En av få byggen som min mormor skrattade hjärtligt åt...
- Därefter blev det en kortad volvo 142, kortad genom att jag helt sonika skar av den bakom framdörrarna, tog bort 40cm på bakre delen, sköt ihop fram och bakdel och svetsade ihop den igen.
Låter enkelt men var en hel del jobb och allt skedde på fika och matraster under hö-skörden hemma på gården. Blev en riktigt rolig bil att leka med.
- Diverse kärror byggdes till såväl traktorn som till hästen hemma på gården och alla med någon extra och klurig finess på.
Många, många andra saker blev det också som genom åren byggdes och konstruerades men som jag avstår att berätta om av utrymmesskäl för nu ska jag istället berätta om min överlevnadsjacka.
Alla vet väl vad en överlevnadsjacka är? Nej jag menar inte en sådan där vattentät sak som äventyrare och extremsportare har... Jag menar en riktig överlevnadsjacka...
Hemma på gården kom jag utan att det var meningen att skapa en överlevnadsjacka enligt min mor som alltid höll på att bli tokig på alla saker jag hade i fickorna på mina byxor och jackfickor.
Som vuxen förstår jag henne nu för varje gång mina hemmakläder skulle tvättas blev hon tvungen att tömma dom först. Och likt förbannat skramlade det ändå några skruvar i tvättmaskinen varje gång.
Men det fanns en jacka som jag älskade och som min mor verkligen inte gillade. Trasig, smutsig och med allt mellan himmel och jord i fickorna. Den vägde minst 5-6 kg och jag bar obekymrat runt på den i alla väder.
Jag ska nu ur minnet försöka dra en del av innehållet i fickorna på jackan för er...
Undrar förresten hur den jackan försvann för jag har inget minne av när den slängdes... Hmm...
Hursomhelst har jag ingen överlevnadsjacka längre och idag lämnar jag sällan något i fickorna på jackor och byxor, men så får jag ju som vuxen numer tvätta mina kläder själv också. He he...
När jag nu ser tillbaka på mitt liv inser jag att jag som barn antagligen var väldigt annorlunda men ändå på ett ganska roligt sätt kanske.
En liten självständig bohem som klarade sig själv och med ständiga drömmar om allt möjligt som livet rymde då.
Reflektion. Jag minns att jag som liten, ensam kunde stå och se på en solnedgång, känna mig upprymd över ett stilla sommarregn, njutningfullt höra fågelsång, se på kornas krumsprång om våren i hagen och uppfyllas av en stor vördnad och samtidigt undra om jag i framtiden som vuxen skulle kunna känna likadant.
Nu när jag vet svaret kan jag bara säga att jag önskar att jag kunde känna likadant. Men med så öppna sinnen som jag hade då som liten har jag aldrig som vuxen lyckats uppleva världen.
- Men jag minns fortfarande hur det kändes då...
(Thorleifs - My Bonnie )
Förutom det obligatoriska (skruva sönder gamla väckarklockor) och (den lilla snickaren) vilket var en låda med leksaksverktyg som var värdelösa, så var min morfars "bra ha låda" i köket och hans vedbod full med märkliga gamla prylar en guldgruva för fantasin på en liten kille som mig.
Jag tillhör den grupp människor som utifrån en problemställning i tanken kan visualisera lösningen och då inte bara som färdig lösning utan hela vägen i processen för att nå dit.
Som barn var detta något jag såg som en lek när det gällde att hitta lösningar på problemen och om morsan behövde en ny mjölkpall så dög det naturligtvis inte med att jag bara snickrade ihop en ny i trä. Nej jag svetsade ihop en fjäderdämpad liten och lätt mjölkpall i metall istället som skulle vara smidigare att använda vid mjölkningen.
Hur det gick? inget vidare om jag ska vara ärlig. Den behövde betydligt fler timmar av justeringar än vad morsan och korna ville delta i så jag fick ge upp och laga den gamla åt henne istället. He he...
Annars var det många uppfinningar som tog sin form hemma på gården och familjen lät mig hållas i mitt utforskande av såväl naturlagar som av fysikens. Och mina systrar fick agera "försöksdjur" mer än en gång när mina skapelser skulle testas. Kanske inte alltid utan att småblesyer inträffade...
Här presenteras några av mina skapelser som jag fortfarande minns...
- Jag byggde en "dubbelcykel" inte tandem utan två gamla damcyklar i bredd ihopsvetsade med ett ihopsnickrat bord mellan som vi använde en sommar och åkte på utflykter med och plockade bär.
- En rejält ombyggd minicykel konstruerade jag också med skottkärrshjul. Ful som värsta clowncykeln och svintung att trampa. He he... Förstår inte vad den skulle vara bra till men någon tanke med den hade jag säkert.
- En helt egenkonstruerad bil med delar från en gammal volvo som kallades för lilljeepen eller "tallefjant" eftersom den med en hjulbas/längd på strax över en meter gärna skuttade fram som en ekorre när man körde i terrängen och på åkrarna. En av få byggen som min mormor skrattade hjärtligt åt...
- Därefter blev det en kortad volvo 142, kortad genom att jag helt sonika skar av den bakom framdörrarna, tog bort 40cm på bakre delen, sköt ihop fram och bakdel och svetsade ihop den igen.
Låter enkelt men var en hel del jobb och allt skedde på fika och matraster under hö-skörden hemma på gården. Blev en riktigt rolig bil att leka med.
- Diverse kärror byggdes till såväl traktorn som till hästen hemma på gården och alla med någon extra och klurig finess på.
Många, många andra saker blev det också som genom åren byggdes och konstruerades men som jag avstår att berätta om av utrymmesskäl för nu ska jag istället berätta om min överlevnadsjacka.
Alla vet väl vad en överlevnadsjacka är? Nej jag menar inte en sådan där vattentät sak som äventyrare och extremsportare har... Jag menar en riktig överlevnadsjacka...
Hemma på gården kom jag utan att det var meningen att skapa en överlevnadsjacka enligt min mor som alltid höll på att bli tokig på alla saker jag hade i fickorna på mina byxor och jackfickor.
Som vuxen förstår jag henne nu för varje gång mina hemmakläder skulle tvättas blev hon tvungen att tömma dom först. Och likt förbannat skramlade det ändå några skruvar i tvättmaskinen varje gång.
Men det fanns en jacka som jag älskade och som min mor verkligen inte gillade. Trasig, smutsig och med allt mellan himmel och jord i fickorna. Den vägde minst 5-6 kg och jag bar obekymrat runt på den i alla väder.
Jag ska nu ur minnet försöka dra en del av innehållet i fickorna på jackan för er...
- Tändsticksaskar + en cigarettändare
- Två olika fällknivar i olika storlek
- Snören i olika längd och grovlek + najtråd (tunn ståltråd)
- Diverse skruvar och muttrar i olika storlekar
- Eltejp på rulle
- Skiftnyckel + skruvmejsel
- Pennor, (tusch + bläck + blyerts)
- Papper, (ritpapper + hushållspapper)
- Korta El-kabelstumpar
- Liten avbitartång
- Reflexer (om man skulle ut och gå på landsvägen)
- Ett par Tepåsar (förvarades i en av innefickorna)
- Några Kex (minns inte vad det var för märke, Mariekex kanske)
- Några sockerbitar i en påse
- Litet bandage och plåster
- Övrigt krafs typ gamla smällare, något godis, spikar mm.
Undrar förresten hur den jackan försvann för jag har inget minne av när den slängdes... Hmm...
Hursomhelst har jag ingen överlevnadsjacka längre och idag lämnar jag sällan något i fickorna på jackor och byxor, men så får jag ju som vuxen numer tvätta mina kläder själv också. He he...
När jag nu ser tillbaka på mitt liv inser jag att jag som barn antagligen var väldigt annorlunda men ändå på ett ganska roligt sätt kanske.
En liten självständig bohem som klarade sig själv och med ständiga drömmar om allt möjligt som livet rymde då.
Reflektion. Jag minns att jag som liten, ensam kunde stå och se på en solnedgång, känna mig upprymd över ett stilla sommarregn, njutningfullt höra fågelsång, se på kornas krumsprång om våren i hagen och uppfyllas av en stor vördnad och samtidigt undra om jag i framtiden som vuxen skulle kunna känna likadant.
Nu när jag vet svaret kan jag bara säga att jag önskar att jag kunde känna likadant. Men med så öppna sinnen som jag hade då som liten har jag aldrig som vuxen lyckats uppleva världen.
- Men jag minns fortfarande hur det kändes då...
(Thorleifs - My Bonnie )
En födelsedag i kohagen
Så till ett lite tråkigare minne bland alla mer eller mindre småroliga anekdoter.
Ett liv består trots allt av såväl lyckliga stunder som av mindre roliga händelser och jag är övertygad om att vi formas till dom vi är genom samspelet av alla våra upplevelser.
Vi återvänder till en dag i maj, jag har för mig att det var en fredag och det är min födelsedag. Jag tror att jag fyllde tolv år. Hemma börjar dagen med frukost som vanligt innan jag och min syster åker med bussen till byskolan vi går i och som ligger en bra bit hemifrån.
Hemma väntar födelsedagskalaset med familj och släkt på oss när vi kommer hem och dagen går otroligt långsamt. Men den tar i alla fall slut och tillsammans med min syster och övriga klasskamrater står vi så och väntar på bussen hem.
Då svänger plötsligt en bil in på parkeringen och vår styvfar kliver ur och förklarar att vi ska åka med honom hem istället och att vi ska åka förbi bageriet som inte ligger långt från skolan.
Vi säger hejdå till våra klasskompisar och hoppar in och lite häftigt känns det ändå att bli hämtad vid skolan på sin födelsedag.
Men när vi kommit fram till bageriet så dyker plötsligt vår morbror upp där i sin bil och som jag förstod det så fick nu vår styvfar uppgift att passa på att åka och hämta något mer efter bull och tårthämtning.
Vi stuvas hursomhelst nu in i baksätet på vår morbrors röda SAAB V4 i stället och det trots att jag minns att både jag och min syster hellre ville följa med vår styvfar.
Antagligen kände både jag och min syster att vår morbror inte var riktigt tillförlitlig vid detta tillfälle. Det var nämligen så att vår morbror tyvärr var alkoholist och led svårt av detta i perioder där han söp tre till fyra veckor för att sedan vara helt nykter under väldigt långa perioder och månader. Tyvärr så medicinerade han också värktabletter vilket dom flesta vet inte är någon bra kombination med alkohol.
Problemet med vår morbrors mörka perioder var att dom kom snabbt och oftast utan förvarning så det var alltid svårt att förutse när han var på väg in i en. Det ruggiga var att han på morgonen kunde vara nykter och glad för att på kvällen plötsligt vara knökfull och odräglig och det utan att någon hade sett honom dricka.
Jag minns inte att han vid det här tillfället luktade alkohol eller så för då hade naturligtvis varken vår styvfar eller mamma släppt iväg honom med bil och aldrig med oss i. Men ändå var det något som gav mig en olustkänsla när vi satte oss i baksätet på saaben.
Nu åkte vi åter tillbaka mot skolan bara minuter efter att blivit upphämtade där och det i hög fart. På den kurviga byvägen krängde saaben i kurvorna och jag minns att jag och min syster sa åt honom att sakta ner men utan resultat. Jag minns svagt hur han skrattar och säger att det är inget farligt och jag hör hur de smala däcken skriker i kurvorna på oljegruset.
När vi passerar skolan står bussarna där och våra klasskamrater håller på att kliva ombord. Strax efter skolan går vägen i en kraftig s-formad kurva och jag minns att jag hann tänka att det här går inte!!
Däcken skriker i ingången till första kurvan och bilen kränger betänkligt. Genom framrutan ser jag hur vi glider ut åt höger av vägbanan. Framför bilen finns plötsligt bara ett taggtrådsstängsel och en hage fylld med flera större stenar. Sedan träffar bilen dikeskanten, studsar upp kraftigt och landar efter flertalet hårda dunsar ute i kohagen och allt blir tyst.
Allt är märkligt stilla och vår morbror får ut mig och min syster ur bilen. Vi är chockade och står tysta bredvid bilen som delvis står på en sten med ena bakhjulet i luften.
Fortfarande har det gått mindre än tio minuter sedan vi blev hämtade vid skolan och plötsligt passerar skolbussen på vägen. Alla våra skolkamrater ombord sitter med näsan tryckt till fönstren och pekar, säket förvånade över att jag och min syster står där i kohagen och med en annan människa än vår styvfar. Allt känns bara helt fruktansvärt och både jag och min syster gråter.
När bussen har passerat stannar en bil och en man frågar vad som hänt. Jag minns inte exakt vad vår morbror sa men jag vet att han skyllde på att han hade fått punktering och att det var orsaken till att det gick som det gick.
Mannen skjutsar oss i alla fall till ett hus i närheten där vi sedan ringer hem så att vi kan bli hämtade.
Jag minns inte om vår morbror följde med oss hem eller om han stannade kvar för att ta hand om bilen men jag misstänker att han stannade kvar på platsen.
Jag minns att mamma var fly förbannad på vår morbror och det med all rätta förstås för det han gjorde var så in i helvete oansvarigt. Jag vill minnas att han sedan höll sig borta ett bra tag och antagligen skämdes över det han hade gjort och antagligen med flaskan som tröst.
Det blev en mycket annorlunda födelsedag och klasskamraternas förhör i skolan efteråt var heller inte trevligt.
Jag älskade min morbror för han var annorlunda och rolig när han var nykter men jag fick många gånger också se hur alkohol kan förändra en normal man till en hemsk person och det har nog bidragit till att jag som vuxen har en ganska restriktiv hållning till alkohol. Jag nyttjar det vid festliga tillfällen men mycket måttligt.
Kanske kan det tyckas fel av mig att skriva om detta minne och min morbror som numer är död och därför inte kan försvara sig men jag skriver mina minnen utifrån hur jag minns och uppfattade de situationer jag varit med om.
Och jag har insett att många av de erfarenheter och händelser jag varit med om har format mig till den jag är idag på gott och ont. Men mycket skulle jag ändå gärna sluppit uppleva.
(Weird Al Yankovic - Happy Birthday)
Ett liv består trots allt av såväl lyckliga stunder som av mindre roliga händelser och jag är övertygad om att vi formas till dom vi är genom samspelet av alla våra upplevelser.
Vi återvänder till en dag i maj, jag har för mig att det var en fredag och det är min födelsedag. Jag tror att jag fyllde tolv år. Hemma börjar dagen med frukost som vanligt innan jag och min syster åker med bussen till byskolan vi går i och som ligger en bra bit hemifrån.
Hemma väntar födelsedagskalaset med familj och släkt på oss när vi kommer hem och dagen går otroligt långsamt. Men den tar i alla fall slut och tillsammans med min syster och övriga klasskamrater står vi så och väntar på bussen hem.
Då svänger plötsligt en bil in på parkeringen och vår styvfar kliver ur och förklarar att vi ska åka med honom hem istället och att vi ska åka förbi bageriet som inte ligger långt från skolan.
Vi säger hejdå till våra klasskompisar och hoppar in och lite häftigt känns det ändå att bli hämtad vid skolan på sin födelsedag.
Men när vi kommit fram till bageriet så dyker plötsligt vår morbror upp där i sin bil och som jag förstod det så fick nu vår styvfar uppgift att passa på att åka och hämta något mer efter bull och tårthämtning.
Vi stuvas hursomhelst nu in i baksätet på vår morbrors röda SAAB V4 i stället och det trots att jag minns att både jag och min syster hellre ville följa med vår styvfar.
Antagligen kände både jag och min syster att vår morbror inte var riktigt tillförlitlig vid detta tillfälle. Det var nämligen så att vår morbror tyvärr var alkoholist och led svårt av detta i perioder där han söp tre till fyra veckor för att sedan vara helt nykter under väldigt långa perioder och månader. Tyvärr så medicinerade han också värktabletter vilket dom flesta vet inte är någon bra kombination med alkohol.
Problemet med vår morbrors mörka perioder var att dom kom snabbt och oftast utan förvarning så det var alltid svårt att förutse när han var på väg in i en. Det ruggiga var att han på morgonen kunde vara nykter och glad för att på kvällen plötsligt vara knökfull och odräglig och det utan att någon hade sett honom dricka.
Jag minns inte att han vid det här tillfället luktade alkohol eller så för då hade naturligtvis varken vår styvfar eller mamma släppt iväg honom med bil och aldrig med oss i. Men ändå var det något som gav mig en olustkänsla när vi satte oss i baksätet på saaben.
Nu åkte vi åter tillbaka mot skolan bara minuter efter att blivit upphämtade där och det i hög fart. På den kurviga byvägen krängde saaben i kurvorna och jag minns att jag och min syster sa åt honom att sakta ner men utan resultat. Jag minns svagt hur han skrattar och säger att det är inget farligt och jag hör hur de smala däcken skriker i kurvorna på oljegruset.
När vi passerar skolan står bussarna där och våra klasskamrater håller på att kliva ombord. Strax efter skolan går vägen i en kraftig s-formad kurva och jag minns att jag hann tänka att det här går inte!!
Däcken skriker i ingången till första kurvan och bilen kränger betänkligt. Genom framrutan ser jag hur vi glider ut åt höger av vägbanan. Framför bilen finns plötsligt bara ett taggtrådsstängsel och en hage fylld med flera större stenar. Sedan träffar bilen dikeskanten, studsar upp kraftigt och landar efter flertalet hårda dunsar ute i kohagen och allt blir tyst.
Allt är märkligt stilla och vår morbror får ut mig och min syster ur bilen. Vi är chockade och står tysta bredvid bilen som delvis står på en sten med ena bakhjulet i luften.
Fortfarande har det gått mindre än tio minuter sedan vi blev hämtade vid skolan och plötsligt passerar skolbussen på vägen. Alla våra skolkamrater ombord sitter med näsan tryckt till fönstren och pekar, säket förvånade över att jag och min syster står där i kohagen och med en annan människa än vår styvfar. Allt känns bara helt fruktansvärt och både jag och min syster gråter.
När bussen har passerat stannar en bil och en man frågar vad som hänt. Jag minns inte exakt vad vår morbror sa men jag vet att han skyllde på att han hade fått punktering och att det var orsaken till att det gick som det gick.
Mannen skjutsar oss i alla fall till ett hus i närheten där vi sedan ringer hem så att vi kan bli hämtade.
Jag minns inte om vår morbror följde med oss hem eller om han stannade kvar för att ta hand om bilen men jag misstänker att han stannade kvar på platsen.
Jag minns att mamma var fly förbannad på vår morbror och det med all rätta förstås för det han gjorde var så in i helvete oansvarigt. Jag vill minnas att han sedan höll sig borta ett bra tag och antagligen skämdes över det han hade gjort och antagligen med flaskan som tröst.
Det blev en mycket annorlunda födelsedag och klasskamraternas förhör i skolan efteråt var heller inte trevligt.
Jag älskade min morbror för han var annorlunda och rolig när han var nykter men jag fick många gånger också se hur alkohol kan förändra en normal man till en hemsk person och det har nog bidragit till att jag som vuxen har en ganska restriktiv hållning till alkohol. Jag nyttjar det vid festliga tillfällen men mycket måttligt.
Kanske kan det tyckas fel av mig att skriva om detta minne och min morbror som numer är död och därför inte kan försvara sig men jag skriver mina minnen utifrån hur jag minns och uppfattade de situationer jag varit med om.
Och jag har insett att många av de erfarenheter och händelser jag varit med om har format mig till den jag är idag på gott och ont. Men mycket skulle jag ändå gärna sluppit uppleva.
(Weird Al Yankovic - Happy Birthday)
