Jag minns...

Vintern 1978 - Så stod jag där nere igen på isen, iklädd en blå JOFA plasthjälm med min adress påmålad bak med gul färg och med ett par barnskridskor på fötterna.
Ute på isen susade de stora killarna omkring på sina superhäftiga hockeyrör och man kunde höra varje skär och inbromsning dom gjorde i isen.

Själv hade jag jämt att göra med att stå upprätt på mina skridskor.
Jag är sex år och det är första vintern med skridskor för min del. Inne på gården i stan där vi bor spolas det is på den grusade fotbollsplan som finns där och alla barnen såväl från våran gård som granngårdarna använder den.

På kvällarna i strålkastarnas sken gör de stora grabbarna upp i hockeymatcher vars allvar ingen kan ta miste på. Vi småkillar står och tittar på med både nyfikenhet och lite rädsla i blicken. Jag själv på vingliga fötter med snorig näsa och iklädd en härligt käck overall i brunt om jag inte minns fel. Jag stapplar runt där i ett hörn på planen och ser avundsjukt på de stora killarna med sina hockeyklubbor och jag fryser.

Några dagar senare kommer min mamma hem med en överraskning till mig. En splitterny liten bandyklubba och bandyboll. Jag minns hur överraskad jag blev och över den enorma glädjen i hela min kropp och hur jag direkt ville ut och pröva den på isen.

Jag såg framför mig hur jag precis som dom stora killarna skulle fara fram över isen och sätta bollen i målet och hur alla skulle jubla över den fantastiska lilla killens bedrifter på plan.

Sagt o gjort, jag fick hjälp av mamma att snöra på mig skridskorna för att sedan hjälpa mig ner till planen som bara låg 5-6 meter från vår port. Sedan gick hon in igen för att ordna med annat säkerligen glad för hennes sons reaktion över presenten

Där står jag nu ensam ute på isen med min nya bandylubba och jag är bara så lycklig.
Jag börjar målmedvetet hasa mig fram över isen mot målet men i min fantasi ser jag framför mig hur jag glider fram på skridskorna.

Målet närmar sig och jag höjer klubban för att drämma iväg bollen precis som jag sett de stora killarna göra... men... något går fel... jag missar, fötterna far undan och jag halkar baklänges.

Kroppen och huvudet träffar isen med en mjuk duns, det gör inte ont men luften går ur mig och jag hör ett ljudligt "krack"!!

När jag återhämtat mig och rullar över på mage ser jag det... där på isen ligger min nya bandyklubba i två bitar. Chocken är total och jag bara gråter och gråter. Vad ska mamma säga!

Jag ligger kvar där ensam ute på isen och försöker samla mig.
Då ser jag bollen som ligger precis intill målstolpen och jag kravlar och kryper dit för att hämta bollen.

Målet som är gjort av järnrör och fastgjutet i backen är täckt med frost. Det är kallt ute, kanske närmare minus 20 grader.
Jag ser på frosten en stund innan jag i ett infall sträcker ut tungan för att smaka på det. Jag fastnar naturligtvis direkt.

Där ligger jag nu på mage på isen, med tungan fastfrusen vid en målstolpe och med halvfrusna tårar på kinderna och kommer inte loss!! Vilken jäkla syn det måste ha varit, men ingen ser för det är bara jag ute.

Jag minns inte att jag fick panik utan var mer förundrad över det inträffade och på något vis fick jag av mig vantarna och lyckades få loss min tunga efter ett tag.
Det blödde och sved och nu ville jag verkligen inte vara kvar ute längre, nu ville jag in och få tröst.

Inne i hallen i lägenheten kom så gråten igen och mamma blev säkert chockad och hade svårt att förstå vad som hade hänt. 
Där stod jag med den trasig bandyklubban och med blod i munnen. Hon trodde säkert att någon av gårdens killar hade varit dum mot mig och förstört klubban. Men jag grät och berättade och jag grät.

Både hon och jag hade säkert lika svårt att acceptera det inträffade. Att bara hinna slå ett enda slag med klubban innan den var sopor och det på mindre än tjugo minuter efter att jag fått den var svårt att smälta även om hon visste att jag inte hade haft sönder den med flit.

Nåväl... jag blev bättre på att åka skridskor när jag blev äldre men några drömmar om att bli bandy eller hockeystjärna infann sig aldrig hos mig och mina svaga vrister gjorde aldrig skridskoåkning till en lämplig sport för mig.


Till sist.
Även den minsta händelse i våra liv påverkar på olika sätt oss i resten av våra liv och vi vet oftast inte ens om det. Vårda därför de goda minnen du har och dela med dig av dom för jag är övertygad om att det är bästa medicinen mot bitterhet och känslan av meningslöshet när livet går dig emot.

(Galenskaparna & Aftershave - Bandy Bandy)