Uppfinningar och överlevnadsjacka
Hela mitt liv har jag ständigt funderat över hur tekniska saker fungerar och försökt lista ut det.
Förutom det obligatoriska (skruva sönder gamla väckarklockor) och (den lilla snickaren) vilket var en låda med leksaksverktyg som var värdelösa, så var min morfars "bra ha låda" i köket och hans vedbod full med märkliga gamla prylar en guldgruva för fantasin på en liten kille som mig.
Jag tillhör den grupp människor som utifrån en problemställning i tanken kan visualisera lösningen och då inte bara som färdig lösning utan hela vägen i processen för att nå dit.
Som barn var detta något jag såg som en lek när det gällde att hitta lösningar på problemen och om morsan behövde en ny mjölkpall så dög det naturligtvis inte med att jag bara snickrade ihop en ny i trä. Nej jag svetsade ihop en fjäderdämpad liten och lätt mjölkpall i metall istället som skulle vara smidigare att använda vid mjölkningen.
Hur det gick? inget vidare om jag ska vara ärlig. Den behövde betydligt fler timmar av justeringar än vad morsan och korna ville delta i så jag fick ge upp och laga den gamla åt henne istället. He he...
Annars var det många uppfinningar som tog sin form hemma på gården och familjen lät mig hållas i mitt utforskande av såväl naturlagar som av fysikens. Och mina systrar fick agera "försöksdjur" mer än en gång när mina skapelser skulle testas. Kanske inte alltid utan att småblesyer inträffade...
Här presenteras några av mina skapelser som jag fortfarande minns...
- Jag byggde en "dubbelcykel" inte tandem utan två gamla damcyklar i bredd ihopsvetsade med ett ihopsnickrat bord mellan som vi använde en sommar och åkte på utflykter med och plockade bär.
- En rejält ombyggd minicykel konstruerade jag också med skottkärrshjul. Ful som värsta clowncykeln och svintung att trampa. He he... Förstår inte vad den skulle vara bra till men någon tanke med den hade jag säkert.
- En helt egenkonstruerad bil med delar från en gammal volvo som kallades för lilljeepen eller "tallefjant" eftersom den med en hjulbas/längd på strax över en meter gärna skuttade fram som en ekorre när man körde i terrängen och på åkrarna. En av få byggen som min mormor skrattade hjärtligt åt...
- Därefter blev det en kortad volvo 142, kortad genom att jag helt sonika skar av den bakom framdörrarna, tog bort 40cm på bakre delen, sköt ihop fram och bakdel och svetsade ihop den igen.
Låter enkelt men var en hel del jobb och allt skedde på fika och matraster under hö-skörden hemma på gården. Blev en riktigt rolig bil att leka med.
- Diverse kärror byggdes till såväl traktorn som till hästen hemma på gården och alla med någon extra och klurig finess på.
Många, många andra saker blev det också som genom åren byggdes och konstruerades men som jag avstår att berätta om av utrymmesskäl för nu ska jag istället berätta om min överlevnadsjacka.
Alla vet väl vad en överlevnadsjacka är? Nej jag menar inte en sådan där vattentät sak som äventyrare och extremsportare har... Jag menar en riktig överlevnadsjacka...
Hemma på gården kom jag utan att det var meningen att skapa en överlevnadsjacka enligt min mor som alltid höll på att bli tokig på alla saker jag hade i fickorna på mina byxor och jackfickor.
Som vuxen förstår jag henne nu för varje gång mina hemmakläder skulle tvättas blev hon tvungen att tömma dom först. Och likt förbannat skramlade det ändå några skruvar i tvättmaskinen varje gång.
Men det fanns en jacka som jag älskade och som min mor verkligen inte gillade. Trasig, smutsig och med allt mellan himmel och jord i fickorna. Den vägde minst 5-6 kg och jag bar obekymrat runt på den i alla väder.
Jag ska nu ur minnet försöka dra en del av innehållet i fickorna på jackan för er...
Undrar förresten hur den jackan försvann för jag har inget minne av när den slängdes... Hmm...
Hursomhelst har jag ingen överlevnadsjacka längre och idag lämnar jag sällan något i fickorna på jackor och byxor, men så får jag ju som vuxen numer tvätta mina kläder själv också. He he...
När jag nu ser tillbaka på mitt liv inser jag att jag som barn antagligen var väldigt annorlunda men ändå på ett ganska roligt sätt kanske.
En liten självständig bohem som klarade sig själv och med ständiga drömmar om allt möjligt som livet rymde då.
Reflektion. Jag minns att jag som liten, ensam kunde stå och se på en solnedgång, känna mig upprymd över ett stilla sommarregn, njutningfullt höra fågelsång, se på kornas krumsprång om våren i hagen och uppfyllas av en stor vördnad och samtidigt undra om jag i framtiden som vuxen skulle kunna känna likadant.
Nu när jag vet svaret kan jag bara säga att jag önskar att jag kunde känna likadant. Men med så öppna sinnen som jag hade då som liten har jag aldrig som vuxen lyckats uppleva världen.
- Men jag minns fortfarande hur det kändes då...
(Thorleifs - My Bonnie )
Förutom det obligatoriska (skruva sönder gamla väckarklockor) och (den lilla snickaren) vilket var en låda med leksaksverktyg som var värdelösa, så var min morfars "bra ha låda" i köket och hans vedbod full med märkliga gamla prylar en guldgruva för fantasin på en liten kille som mig.
Jag tillhör den grupp människor som utifrån en problemställning i tanken kan visualisera lösningen och då inte bara som färdig lösning utan hela vägen i processen för att nå dit.
Som barn var detta något jag såg som en lek när det gällde att hitta lösningar på problemen och om morsan behövde en ny mjölkpall så dög det naturligtvis inte med att jag bara snickrade ihop en ny i trä. Nej jag svetsade ihop en fjäderdämpad liten och lätt mjölkpall i metall istället som skulle vara smidigare att använda vid mjölkningen.
Hur det gick? inget vidare om jag ska vara ärlig. Den behövde betydligt fler timmar av justeringar än vad morsan och korna ville delta i så jag fick ge upp och laga den gamla åt henne istället. He he...
Annars var det många uppfinningar som tog sin form hemma på gården och familjen lät mig hållas i mitt utforskande av såväl naturlagar som av fysikens. Och mina systrar fick agera "försöksdjur" mer än en gång när mina skapelser skulle testas. Kanske inte alltid utan att småblesyer inträffade...
Här presenteras några av mina skapelser som jag fortfarande minns...
- Jag byggde en "dubbelcykel" inte tandem utan två gamla damcyklar i bredd ihopsvetsade med ett ihopsnickrat bord mellan som vi använde en sommar och åkte på utflykter med och plockade bär.
- En rejält ombyggd minicykel konstruerade jag också med skottkärrshjul. Ful som värsta clowncykeln och svintung att trampa. He he... Förstår inte vad den skulle vara bra till men någon tanke med den hade jag säkert.
- En helt egenkonstruerad bil med delar från en gammal volvo som kallades för lilljeepen eller "tallefjant" eftersom den med en hjulbas/längd på strax över en meter gärna skuttade fram som en ekorre när man körde i terrängen och på åkrarna. En av få byggen som min mormor skrattade hjärtligt åt...
- Därefter blev det en kortad volvo 142, kortad genom att jag helt sonika skar av den bakom framdörrarna, tog bort 40cm på bakre delen, sköt ihop fram och bakdel och svetsade ihop den igen.
Låter enkelt men var en hel del jobb och allt skedde på fika och matraster under hö-skörden hemma på gården. Blev en riktigt rolig bil att leka med.
- Diverse kärror byggdes till såväl traktorn som till hästen hemma på gården och alla med någon extra och klurig finess på.
Många, många andra saker blev det också som genom åren byggdes och konstruerades men som jag avstår att berätta om av utrymmesskäl för nu ska jag istället berätta om min överlevnadsjacka.
Alla vet väl vad en överlevnadsjacka är? Nej jag menar inte en sådan där vattentät sak som äventyrare och extremsportare har... Jag menar en riktig överlevnadsjacka...
Hemma på gården kom jag utan att det var meningen att skapa en överlevnadsjacka enligt min mor som alltid höll på att bli tokig på alla saker jag hade i fickorna på mina byxor och jackfickor.
Som vuxen förstår jag henne nu för varje gång mina hemmakläder skulle tvättas blev hon tvungen att tömma dom först. Och likt förbannat skramlade det ändå några skruvar i tvättmaskinen varje gång.
Men det fanns en jacka som jag älskade och som min mor verkligen inte gillade. Trasig, smutsig och med allt mellan himmel och jord i fickorna. Den vägde minst 5-6 kg och jag bar obekymrat runt på den i alla väder.
Jag ska nu ur minnet försöka dra en del av innehållet i fickorna på jackan för er...
- Tändsticksaskar + en cigarettändare
- Två olika fällknivar i olika storlek
- Snören i olika längd och grovlek + najtråd (tunn ståltråd)
- Diverse skruvar och muttrar i olika storlekar
- Eltejp på rulle
- Skiftnyckel + skruvmejsel
- Pennor, (tusch + bläck + blyerts)
- Papper, (ritpapper + hushållspapper)
- Korta El-kabelstumpar
- Liten avbitartång
- Reflexer (om man skulle ut och gå på landsvägen)
- Ett par Tepåsar (förvarades i en av innefickorna)
- Några Kex (minns inte vad det var för märke, Mariekex kanske)
- Några sockerbitar i en påse
- Litet bandage och plåster
- Övrigt krafs typ gamla smällare, något godis, spikar mm.
Undrar förresten hur den jackan försvann för jag har inget minne av när den slängdes... Hmm...
Hursomhelst har jag ingen överlevnadsjacka längre och idag lämnar jag sällan något i fickorna på jackor och byxor, men så får jag ju som vuxen numer tvätta mina kläder själv också. He he...
När jag nu ser tillbaka på mitt liv inser jag att jag som barn antagligen var väldigt annorlunda men ändå på ett ganska roligt sätt kanske.
En liten självständig bohem som klarade sig själv och med ständiga drömmar om allt möjligt som livet rymde då.
Reflektion. Jag minns att jag som liten, ensam kunde stå och se på en solnedgång, känna mig upprymd över ett stilla sommarregn, njutningfullt höra fågelsång, se på kornas krumsprång om våren i hagen och uppfyllas av en stor vördnad och samtidigt undra om jag i framtiden som vuxen skulle kunna känna likadant.
Nu när jag vet svaret kan jag bara säga att jag önskar att jag kunde känna likadant. Men med så öppna sinnen som jag hade då som liten har jag aldrig som vuxen lyckats uppleva världen.
- Men jag minns fortfarande hur det kändes då...
(Thorleifs - My Bonnie )
Kommentarer
Postat av: En som mins en liten kille.
Om Emil var den som hittade på allehanda upptåg så kan han kasta sig i väggen när det gäller att hitta på fyndigheter vet tar en annan täten,Den lila jipen
fick en mormor att kikna av skratt och till och med
att köra den hoppane ekiparset i timmar tur att
soppan tog slut.det glömde hon alldrig.och talade
med glädje om sitt barnbars uppfiningar.som roat
eller halv skrämt vette av henne. fortsätt att minnas.
Trackback
