Jag minns...

När jag växte upp var min morfar min hjälte. Det handlade inte om styrka eller sånt men han hade alltid tid med mig, den lilla gossen som ständigt ville vara med och hjälpa till hemma på bondgården. Och så här i efterhand kan jag förstå min mormors oro när morfar och jag drog iväg med traktor och kärra för nog förstod hon att morfar lät mig göra sånt som jag var allt för ung för att egentligen göra.

Jag, blott åtta år högg i skogen med yxa och såg, körde traktor fast jag knappt nådde ner till pedalerna, föste tjurar och kor eller klättrade omkring på vingliga hölass med vassa högafflar. Ja med morfar var man aldrig för ung även om han faktiskt också sa ifrån många gånger.

Min morfar hade kämpat hårt i sin ungdom för att kunna köpa den lilla bondgård han och mormor bodde på och många var de historer han berättade vid köksbordet om skogshuggning om vintrarna och hur hårt livet varit för överlevnad. Och jag satt där med koppen fylld av varm choklad och lyssnade med stora öron allt medan mormor då och då sköt in ett "-sluta prata så mycket strunt!" men hon passade också på att berätta egna minnen när andan föll på.

Min morfar kunde vara både hård och otroligt envis och det kunde lätt uppfattas som att han var lite kärv ibland men innanför alltihop fanns det ett ganska blödigt hjärta. Kanske hade en hård uppväxt och tidiga händelser i hans vuxna liv format honom. Tidigt änkeman, ensam kvar med en son och senare gift med min mormor som i sin tur hade barn från tidigare äktenskap. Dåliga tider och ett kämpade för att få försörjning och gården att gå runt.

Hursomhelst så kunde min morfars manlighet ibland komma på skam för att han helt enkelt inte ville bråka med min mormor. För mig kändes det lite komiskt att min stora starka morfar fick smyga med sånt som andra vuxna gjorde helt öppet men han ville inte bråka. Här följer några avslöjanden om min morfars "syndfulla laster" och det är av kärlek till min morfar och inte för att förlöjliga honom jag berättar dom.

Min mormor var religös vilket inte delades av morfar med någon större entusiasm, men mormor förmanade närhelst hon kunde om speldjävulen, spritens ondska och lättjans fördärv. Själv spelade hon på Lotto med stort intresse och köpte lotter närhelst möjlighet fanns men ingen är ju fullkomlig.

-Morfars enda last som tilläts av mormor var att han snusade men hon klagade ständigt på det. Dock kom morfar och tiggde cigaretter av min mor då och då och ibland stod han i vedboden och tjuvrökte gamla karln. Var gång jag kom på honom där hoppade han högt eftersom han trodde det var mormor som kom.

-När min morbror kom på besök blev det gärna en öl eller två i smyg i samma vedbod och morfar levde upp och skrattade men alltid med en koll så att inte mormor skulle komma.

-När han fick följa med på bilbingo sken han upp och skrockade förnöjt allt medan han kryssade siffrorna på papperet men mormor satt hemma och fnös åt gubbens tokerier.

När så morfar och mormor blev bjuden på fest i byns bygdegård blev det rätt sent och rätt mycket alkohol för morfars del, men inte förrän mormor hade skjutsats hem tidigare under kvällen förstås.
För varje grogg eller sup släppte morfar loss allt mer och fram på natten hade han förklarat att han fortfarande hade en tjugoårings styrka och var en Svensk Viking som ingen rådde på. Glad och uppsluppen men protesterande fick vi till sist in morfar i bilen för att köra hem den nu rätt överförfriskade Vikingen.

Under hela färden hem höll morfar ett sluddrigt anförande om vår släkts anor och om vikingar och vikten av att stå upp för sig själv och en massa annat fylletrams. Där bredvid mig i fram satt alltså en glad viking som låtit mig förstå att han inte lät någon bestämma över honom, så det så!!

När vi så svänger upp på gårdsplan utanför morfar och mormors hus blir han plötsligt knäpptyst. Det lyser i husets köksfönster i natten men allt är tyst. Efter en kort stund öppnas ytterdörren och mormors kortvuxna silhuett tecknar sig i dörröppningen.

Då brister det för vikingen i passagerarstolen, han sätter igång att storböla och vägrar gå in. Tårarna rinner allt medan han sluddrar om hur usel han är och om allt mormor kommer att göra och säga för att han kommer hem full.
Mitt i hela den här situationen kan jag inte låta bli att både tycka synd om min morfar samtidigt som det ändå är lite komiskt. Min stora starka morfar som nyss var viking är nu väldigt liten och svag allt medan min mormors späda lilla silhuett syns 30 meter bort genom bilens framruta.

Efter mycket tröstande får vi ändå in morfar i huset och mormor säger inte så mycket men blicken säger desto mer. Morfar som åter börja storböla hängade på min axel allt medan vi vaggar in över trösklarna till sovrummet och mormor som ilsket hjälper till att få honom i säng.

Hon låser och släcker när vi går och här kunde anekdoten tagit slut om det inte vore för att...

-Dagen efter festen återvänder jag för att kolla till morfar och när jag möter honom i köket så är det med en rejäl blåtira runt ena ögat. Chockad hinner jag tänka "har mormor gjort det där" innan jag får förklaringen. På morgontimmarna måste morfar på toaletten och i mörkret och efterfyllan snubblar han och slår i huvudet. Dock ser mormor lite elakt förnöjd ut när hon påpekar att det inte var mer än rätt åt honom. "Komma hem full mitt i natten" och "i hans ålder".

Trots en rejäl baksmälla och blåtira hade jag ändå en känsla av att min morfar var nöjd väldigt länge efter den festen. Under dom timmarna hade han ju både rökt, druckit alkohol och umgåtts och fått varit viking för flera år framåt.


"En hjälte behöver inte vara stark, ha goda egenskaper eller stor klokhet och visdom. Omtanke och förståelse räcker långt" /Morgan Lindgren


Ramlösa Kvällar - (Lasse Tennaders - Rötter)