Slå du bara!!!
Hans elaka min övergick i en förvånad rädd blick när mina ord långsamt sjönk in i hans medvetande. Jag femton år på väg in på mitt sextonde, kokade av ilska och jag bara stod där i rummet och väntade på slaget som aldrig kom.
Åratal av fysisk men mestadels psykiskt våld hade nått sin ände för mig. Jag tänkte slå tillbaka och jag kände min styrka inombords, jag skulle kunna ge honom bra motstånd om det behövdes och jag ville nästan att han skulle slå mig där i den stunden så jag fick försvara mig. Antagligen anade han det genom mitt tonläge och kroppsspråk och kanske vågade han inte ta risken, för han svor och skrek åt mig innan han vände sig om och gick därifrån.
Från den dagen slog han mig aldrig mer och även om han fortsatte att svära åt mig ibland så lämnade han mig ifred och åren som följde gick jag allt mer emot honom i hans försök att dominera och styra vilket till slut fick mig att känna en viss kontroll över vad som hände inom husets väggar, det vill säga när jag var i närheten. Dock har jag i efterhand förstått att han fortsatte att dominera och jävlas med övriga familjen ända fram tills skillsmässan var klar och även tills han efter en kaotisk tid så småningom försvunnit ur våra liv.
Vad som fick min styvfar att växa från en rätt harmlös man till att bli denna plågoande under de åren han var en del i mitt liv har jag funderat på. Någonstans kan jag kanske se hur en misslyckad man, släktens svarta får trodde sig fått en ny chans att visa att han minsann inte var helt misslyckad genom förhållandet med min mor.
Efter ett tidigare kraschat äktenskap med skulder, arbetslöshet och taskig kontakt med sina barn skulle detta bli hans nystart och han trodde nog verkligen på det men... för att inte göra om gamla misstag måste man först ha tagit lärdom och accepterat sin del i det tidigare misslyckandet och det hade han verkligen inte gjort.
I hans värld berodde alltid hans misstag på andras förskyllan och han slätade gärna över sina brister och fel och ljög eller lurade människor omkring sig om det främjade hans intressen. Pengar spenderades även om dom inte fanns och oavsett om det fanns mat på bordet hemma eller räkningarna var betalda.
Hans bitterhet i att inte få ha det liv han önskade sig eller få den revansch inför sin släkt som han efterlängtade gjorde honom genom åren allt mer till en plågoande som inte bidrog till familjen utan istället tärde på den.
Genom att dupera och dominera sin omgivning, förlöjliga och förnedra kände han sig förmodligen stark och han var bra på detta och kanske var han också stolt över sin förmåga till att leva dubbellivet som den självsäkert leende mannen på arbetet och inför andra vuxna i sin omgivning allt medan han hemma styrde med diciplin och regler som ständigt ändrades och där löften ständigt gavs och bröts.
När jag många år efter skilsmässan i mitt arbete plötsligt råkar träffa på honom ser han förvånat på mig, ler och hälsar vänligt. Jag stelnar till och magen knyter sig där jag står och staplar kartongerna som jag haft med mig. Chockad hälsar jag stelt tillbaka innan jag snabbt gör klart och åker därifrån. Mötet med honom varade bara ett ögonblick men i panikkänslan fanns åter ilskan och viljan att ge igen på honom för alla åren och jag svor om och om igen för mig själv bakom ratten medan jag försökte lugna ner mig.
Jag har inte träffat honom sedan dess och ännu kan jag ibland känna mig jävligt stolt över den där dagen då jag bestämde mig för att det fick vara nog. Den dagen då slagen inte längre gjorde tillräckligt ont för att kuva mig och nedlåtenheten i hans elaka ord inte längre bet eftersom jag såg igenom honom.
Kristian Anttila & Sylvia Vrethammar - Magdalena (Livet före döden)
Läser ju din blogg då o då, och tänkt att jag aldrig ska kommentera sönder det du skriver, men nu måste jag skriva....Usch ja...jag minns...Mötte honom också en gång, vid en busshållsplats på stan. Blodet frös till is i ådrorna på mig och det var som allt bara stannade och jag dog för en stund....Han log dock inte mot mig. Hälsade gjorde han inte heller, vilket inte fanns en möjlighet till då jag på nåt sätt förflyttade mig därifrån fast jag upplevde det som allt stannade, och jag gick till jobbet på Ackis istället för att ta bussen. Det var så många gånger man mådde dåligt. Att ha den där andan i halsen. Att känna klumpen i magen, att inte vara bra nog, att inte duga,tassa på tå, rädslan som pirrade i nerverna, skuldkänslorna, försöka finna sätt att döva smärtan med annan smärta för att ta bort toppen på paniken då man satt där och undrade VARFÖR? Tur nog hade jag en bror, en storebror som fanns där.Det var min räddning. En livboj som höll mig flytande. Vi pratade aldrig om det vi upplevde då direkt vad jag kan minnas, nån gång i vuxen ålder har vi väl pratat lite om det, men vi har nog valt att inte prata så mycket, för det väcker minnen som gör ont. Tack för du funnits och finns bror! Kram!
Usch hur du haft det, så mycket man inte vet om dej, känner med dej här och f--n så arg jag blir, och många av mina egna känslor från ett tidigare förhållande strömmar genom kroppen. Ilska rädsla och den sköna känslan när jag bestämmer mej att nu är det nog!! Kram i natten
