Jag minns...

När en del läser om mina minnen så frågar dom om en del verkligen är sanna eller rejält kryddade men jag kan bara säga att visst är dom helt sanna men för att en historia som berättas ska bli intressant att följa från början till slut måste den berättas på ett sådant sätt att den håller läsaren kvar och förstår känslorna i det som berättas.

En av mina morbröder när jag var liten var en riktig historieberättare och till skillnad mot mig lät han sig inte hindras av sanningen eller rimlighet i sina historier och vi barn stirrade storögt i ena stunden för att i nästa brista ut i skratt när vi insåg att han bara hittade på. Jag antar att min morbror som förresten hette Ingvar älskade att hitta på sina historier för man kunde se hur det lyste i hans ögon allt medan han bredde ut historierna för oss som satt där vid bordet och sög i oss allt han sa.

Jag minns speciellt en historia som morbror Ingvar återkom till och som han envist höll fast vid trots att delar av handlingen ändrades något från gång till gång.  Jag ska nu försöka återge historien ur mitt minne bäst jag förmår....

Magen sprack!!
Ingvar var i Stockholm och promenerade när han plötsligt får känning i magen och behöver uppsöka en toalett. Han söker sig runt men var han än kommer nekas han att använda de toaletter som finns och det blir allt mer kris och till sist ser han sig ingen annan råd än att dra ner byxorna och sätta sig på en papperkorg som står där vid en parkbänk trots alla människor som också är ute och promenerar just där.

Nu råkar det sig inte bättre än att en patrullerande polis får syn på honom och Ingvar får bråttom att dra upp byxorna igen och springa därifrån fortfarande med världens magknip.
Hursomhelst, han lyckas springa ifrån polisen och upptäcker att han nu på något sätt kommit fram till Sergels Torg och nu tar han åter sikte mot några toaletter han fått syn på men det är försent.

Mitt på torget hugger det plötsligt till i magen och han kan inte göra något åt situationen. Allt kommer på en gång och det så kraftigt att magen spricker. Där ligger han nu i en hög av avföring och hängande tarmar medans folk skriker i panik omkring honom.

Men det är ju tur att det händer där det händer för snabbt får man fram en ambulans och skjutsar upp honom i ilfart till sjukhuset där läkarna lyckas stoppa tillbaka tarmarna och sy ihop magen igen på honom.
Jag minns inte om han som avslutning visade ett gammalt blindtarmsärr på sin mage också som bevis.

Så var morbror Ingvars historier, den ena värre än den andra men lika roliga att höra på för små nyfikna barnaöron.

Porrbiografen
Morbror Ingvar var inte bara rolig med sina historier, han hade också hemligheter. På vinden i hans sommarhus fanns ett rum som alltid var låst och vi barn fick inte gå in där. Detta gav grogrund för många spekulationer bland oss barn om vad som fanns där inne.

Vi hade genom nyfikenhet och stora öron samt lirkande med vår kusin (Ingvars lillgrabb) fått reda på att Ingvar oftast var själv därinne och att han gärna tog med sig en grogg när han gick dit men inget mer fick vi fram.

Varje gång vi hade varit och hälsat på tog spekulationerna fart bland oss barn och ju mer vi la ihop de dåligt formade pusselbitarna ju mer växte misstanken fram om att Ingvar som såg bra ut, gillade grogg och kortspel samt utifrån sina historier verkade vara världsvan hade en filmprojektor i vindsrummet.
En sån visste vi att han hade men vi hade aldrig sett den i huset någonstans så det var klart att det var däruppe han hade den.

Och om man nu har en filmprojektor inlåst i ett rum dit man går ensam med en grogg i sin ensamhet så gav det sig ju självt var det var för filmer han tittade på tyckte vi. - PORRFILM naturligtvis!!!
Vi kunde aldrig få detta bekräftat men fallet var löst enligt en enig men småskärrad grupp ungar.
PORRFILM, det kunde man väl aldrig trott om Ingvar, han som var så trevlig och rolig mot oss barn och inte hade vi på minsta vis sett att han var en sån.

Jag minns nu med ett leende den tiden och hur man varje gång man var dit och hälsade på tittade uppför trappen till vinden och ryste med lite spänning för nu visste vi ju vad som gömdes där, jodå vi visste nog.

Min morbror Ingvar är död sedan många år men än idag vet jag faktiskt inte vad som fanns därinne i vindsrummet, men högst troligen fanns där ingen privat porrbiograf utan snarare högst alldagliga ting om än sådant som ansågs behövas hållas undan från ett gäng klumpigt klåfingriga ungar. Men jag kan nu som vuxen uppskatta att jag inte visste allt för det gjorde bara morbror Ingvar ännu mer spännande som person.

Och till sist vill jag avsluta med att åter säga till er som läser omkring händelserna i mitt liv att dom är sanna även om jag ibland väljer att göra färgerna lite djupare i sina nyanser.


(Orgeln på vinden med LillNickes)