Jag minns...

När jag körde distributionsbil åt Bilspedition hände en hel del komiska saker. Jag hade en lätt lastbil med kapell och levererade varor till butikerna i centrum av Uppsala och det var kul även om jag i början fick slita som ett djur för att lära mig alla lastkajer i diverse olika parkeringsgarage, portkoder och personer att fråga efter. Första månaden gick jag ner mer än tolv kilo!! av allt springandet bara för att jag inte hittade men när jag sedan fick rutin kom även vikten långsamt tillbaka... He he...

Det lustiga med mitt område som var butikerna på stan, var att jag nästan aldrig kunde gå på stan på fritiden utan att en eller flera tjejer hälsade glatt på mig. Jag är inte ansiktsblind men fick ändå fundera många gånger vilka dom var medan kompisarna väldigt undrande frågade mig hur jag kunde känna både den ena och andra söta tjejen. Svaret var naturligtvis enkelt. Dom jobbade i de butiker jag levererade varor till. Att jag hade svårt att känna igen dom var naturligtvis för att jag bara förknippade deras ansikten med butiken, nere på en lastkaj när dom skrev på leveranssedeln och kanske tog sig ett snabbt bloss och växlade några ord med mig medan jag väntade på att tjejen från nästa butik skulle dyka upp och hämta sina paket.

Även om mitt jobb var stressigt så tog jag mig alltid tid att hjälpa dom in med varorna medan dom skrev på leveransen. Det visade sig att jag tydligen var rätt ensam om att ge den servicen men den var uppskattad och jag fick åtskilliga gåvor som tack för det vilket de andra åkeriernas chaufförer ibland surade över...

Ett ställe som jag minns speciellt var Guns Väskor som sålde just väskor men även handskar. Där var det besvärligt att leverera och jag förlorade mycket tid hos dom varenda gång. Det var två äldre damer som höll mycket strikt på etikett och hövlighet och jag som nu råkar kunna behärska båda sakerna blev snabbt en favorit och skulle naturligtvis ha en slant för besväret att leverera paketen till deras källarförråd.

Varje gång jag kom med paket försäkrade jag att jag alls inte behövde ha något för besväret, jag ville bara komma vidare så snabbt som möjligt men damerna insisterade och gav mig tjugo kronor och varje gång måste jag skriva på en kvittens att jag fått pengarna för "tjänster utöver det vanliga" som det med vacker handstil stod skrivet på kvittensblocket. Undrar just vad deras revisor tänkte om dom där kvittenserna vid bokslutet.

Varje morgon klockan sex väntade vi in paketen som kom från en terminal i Stockholm i postburar och därefter sorterades dom ut i fyra områden för Uppsala. Sorteringen gick till enligt följande, först sortering av paket som skulle till samma butik, sedan lastning av turen så att det ställe man åkte till sist hamnade längst in och så vidare bakvänt i den ordning dom skulle levereras till butikerna. Då bilen blev helt fylld gällde det att göra detta riktigt för under turen hade man ingen chans att flytta om paketen.

Jag kan säga att det vi levererade var inte bara varor till butikerna utan det kunde vara till privatpersoner, universitetet och i princip vilket företag som helst. Och det kom ibland en del riktigt udda paket att leverera som den morgonen när vi öppnade postburen och började plocka ur den och plötsligt får se något sticka upp bland paketen. Fyra klövar från ett rådjur spretar rakt upp i luften ur en ihopsurrad sopsäck med pakettejp!! Vi frågade vår transportledare om detta verkligen var riktigt att vi skulle hantera döda djur men han harklade sig lite förvånat vid synen men påstod ändå att det var i sin ordning. Naturligtvis skulle den till lantbruksuniversitetet men lite sjukt kändes det ändå...

En annan morgon står det en urna i en av postburarna med askan från en avliden människa. Då blev faktiskt jag och de andra chaufförerna rätt illa berörd. Den skulle levereras till en kyrkogård för urnsättning och efter en del diskussioner om hur man kan låta någon få sin sista färd i en postbur fortsatte vi ändå med jobbet. När killen som skulle köra ut den på sin tur började lasta sin bil tog han i alla falla kartongen med urnan och askan och ställde den i framsätet och spände fast den med bilbältet och vi andra bara nickade allvarligt men uppmuntrande till honom. Det var naturligtvis så att den döde antagligen var någon som saknat medel och släkt när den dog och som fått det billigaste alternativet för att få komma till den plats han/hon skulle få sin vila. Hela den dagen kändes sedan märkligt allvarstyngd, ändå tyckte jag att det min jobbarkompis gjorde vid lastningen var en fin gest. Ingen av oss grabbar skulle ha tillåtit att sista resan med oss skulle ha skett skumpandes på ett flak som ett anonymt paket bland andra.

Våra paketbilar var ordentligt lastade när vi lämnade terminalen för att börja fylla butiker och företag i Uppsala men timme för timme blev lasten allt mindre och lättare liksom humöret och stressen över att hinna få ut alla paketen på turen. Men plötsligt hörs en röst i komradion som begär hjälp. Det är en av jobbarkompisarna som fått problem. "Jag kommer inte ut med bilen". Efter en hel del tjattrande på radion visar det sig att han har kört in genom en portal för att lämna ett antal tunga paket och när han skulle ut så har bilen av den lättare vikten blivit högre och han kommer därför inte ut igen. Plötsligt kommer diverse galna förslag från en budbilsfirma som använde samma radiokanal att han ska släppa ur luften ur däcken för att på så sätt göra bilen lite lägre och ta sig under portalen. Men jag och en annan  jobbarkompis lyckas få stopp på denna vansinniga lösning tills vi kommit dit.

På plats visar det sig att bilen mycket riktigt är för hög för att ta sig under den enkla portalbågen i smidesjärn som sitter över ett par kraftiga och höga stolpar i granit och bildar infart till den prästgård som finns i direkt närhet till Domkyrkan och "bondkyrkan" eller Helga Trefaldighets Kyrka som den egentligen heter. Vi kan snabbt konstatera att det inte är mer än fem-tio centimeter som saknas för att kapellet på bilen ska gå under portalen och det är nu jag kommer på att jag kan klättra upp på taket på kapellet, ta tag i smidesjärnen och lyfta och samtidigt pressa ner kapellet med fötterna medan kompisen långsamt smyger framåt med bilen.

Alla är med på det och vi sätter igång. Långsamt och bit för bit kryper vi ut under den gamla portalen till prästgården. Jag uppe på kapellet lyftandes/pressande och med ordergivning till kompisen inne i bilen genom det öppna sidorutan. Decimeter för decimeter tar vi oss ut och när vi nästan kommit hela vägen ut och kan pusta ut  upptäcker jag dom uppifrån min position på taket... utanför den lilla bondkyrkan väller det plötsligt ut folk och kyrkklockorna börjar ringa. Att parkeringen utanför var full med bilar hade ingen av oss funderat över när vi kom till platsen men nu är det plötsligt uppenbart för oss att det hade pågått ett bröllop därinne bara en femtio-sextio meter från oss.

Jag ser hur gästerna kastar ris och fotograferar brudparet när någon av dom plötsligt får syn på oss och pekar. Snart haglar fotoblixtar och skratten allt medan jag tar i och lyfter för allt jag kan så vi får ut bilen de sista decimetrarna under portalen. Snabbt klättrar jag sedan ner från bilen högröd i ansiktet. Jag och kompisen hoppar in i våra egna lastbilar och snabbt lämnar därefter tre lastbilar platsen. På komradion gick sedan denna historien under lång tid efteråt och nog var den lustig i efterhand och bröllopsparet fick ju garanterat något att minnas och prata om på årsdagen för många år framöver och jag sitter högst troligen i något fotoalbum förevigad uppe på en lastbil utanför prästgården intill Domkyrkan i Uppsala... He he...

Trots stressen trivdes jag med jobbet och det var med viss sorg jag slutade när åkaren la ner verksamheten men om jag idag skulle orka springa runt med paket på det viset vet jag inte. Det jag saknar är alla människor man träffade, slängde käft med och lärde känna om än bara ytligt och sen naturligtvis alla vackra tjejer som hälsade när man gick på stan förstås... Ha ha...

Till sist lite nostalgi och en låt som jag mimat till åtskilliga gånger som ung...

(Secret Service - Don't You Know Don't You Know)

Det var näst intill knäpptyst i omklädningsrummet där vi befann oss på den gamla bygdegården alldeles intill byskolan och det är Luciamorgon. Hela min klass står där nu och väntar med spänd förväntan på att få gå upp på scenen och spela vår julpjäs. Jag tror att jag kan ha gått i andra eller tredje klass när det här utspelar sig.

Där ute i salen hör vi sjätteklassarnas Luciatåg och hur dom sjunger sina sånger och högt läsa de traditionella verserna mellan sångerna och jag rättar hela tiden till mitt skägg som mamma gjort av piprensare och bomullsvadd. Det är oerhört varmt under det konstgjorda skägget och jag försöker rätta till hålet för munnen för jag vill absolut att det ska höras när jag säger mina repliker. Jag har två korta repliker i pjäsen och jag drar dom i minnet om och om igen.

Plötsligt hörs frökens röst som säger att det är dags och vi smyger upp på scenen och jag sätter mig vid den vänstra väggen på golvet precis som vi under ett antal veckor har övat in. Mitt hjärta bultar och jag hör knappt vad fröken säger när hon presenterar för publiken vad dom nu ska få se och dom applåderar därefter kort innan min klass stapplande börjar staka sig igenom pjäsens alla hårt inövade olika repliker.

När det är min tur att prata får jag knappt fram ett ord men jag drar efter andan och får på något sätt ändå fram orden till slut. Jag minns att mitt skägg av bomull kommer i munnen och jag försöker hjälpligt rätta till det men jag har nog dragit lite för många gånger i det och plötsligt släpper en bit av skägget och jag försöker frenetiskt få fast biten igen.

Ute bland borden med alla föräldrar har tydligen några upptäckt den lilla tomtenissen i hörnet och hans skäggproblem och jag hör en del fniss och funderar om det är åt mig eller åt hela gruppen. Jag håller upp skägget i fliken och håller på att missa min andra replik men någon av mina klasskamrater väser åt mig och jag är först på väg att säga om min första replik innan jag kommer på mig själv och får ur mig rätt till sist.

Pjäsen var inte lång och handlade om någon fånig tomtefamilj som förberedde julfirandet hemma i sitt tomtehus. Jag var i alla fall grymt nöjd när vi radade upp oss för att ta emot publikens applåder innan vi springer ner för trappen till källaren igen och byter om för att sedan ta plats vid borden och äta pepparkakor och lussebullar. Jag kände mig nog inte speciellt häftig efter det där uppträdandet om jag ska vara ärlig och har inte heller efter det känt något större behov av att stå i rampljuset även om jag märkligt nog aldrig haft någon större ångest att uppträda inför grupp vare sig under skoltiden eller som vuxen trots att jag var och fortfarande är blyg.

Under mina unga år hade jag och min syster också fått vara med och uppträda i det Luciatåg som min mamma och hennes arbetskamrater ordnade på det äldreboende hon då arbetade på. Det var ett privat äldreboende och jag minns hur jag inför en jul var med mamma på arbetet och satt och julpysslade i personalrummet, tittade lite på TV med några av de äldre och åkte genom koridorerna liggandes under serveringsvagnen och drog mig fram med händerna på golvet och de gamla skrattade och bjöd på godis.

Men luciatåget var det ju vi pratade om... jag minns att jag här för första gången fick vara stjärngosse. Jag hade aldrig haft en strut på huvudet och inte heller någon guldstjärna på pinne men en kille som jobbade extra där fixade fram detta åt mig och min syster fick linne och glitter och fast vi inte kunde texten till sångerna försökte jag sjunga med för jag kom ändå ihåg enstaka ord och dom sjöng jag i alla fall högt så då och då hördes lite konstigt enstaviga ljusa läten någonstans från mitten av luciatåget där jag befann mig.

Avdelningen var helt nedsläckt där vi skred fram sånär som på de advenstljusstakar som stod i fönstren. Dom  gamla hade samlats i matsalen på respektive avdelning och när vi kom in där så föstes vi barn längst fram på varsin sida om självaste Lucia. På mammas jobb bestod många i personalen av yngre och extraknäckande studenter och jag tyckte att tjejen som var Lucia var otroligt vacker med sin ljuskrona. Jag kunde se hur de gamlas ögon runt borden glittrade i skenet från de levande ljusen och jag förstod att det här på något sätt verkade vara mycket värdefullt för dom och jag sträckte på mig och kände mig stolt att få vara med där trots min unga ålder. Jag var då någonstans mellan sex eller sju år.

Efter alla verser och sånger på de olika avdelningarna skred så tåget åter till personalrummet och alla var så glada och jag också. Efteråt fick vi godis av mammas chefer som tack för att vi varit med och sedan blev det fika.

Den där traditionen i byskolan ett par år senare var verkligen riktigt häftig för hela skolan levde alltid upp inför den där dagen och alla tog det hela på fullaste allvar och i bygdegården dukades det fint och det var som en riktig fest minns jag. Byskolan var speciell på många sätt för mig och trots att den rymde klasserna från första till sjätte så var klasserna inte så stora och vi kom därför ganska naturligt att umgås mellan årskurserna på rasterna och i skolbussarna på väg till och från skolan och det fanns någon form av märklig samhörighet mellan oss i den lilla byskolan.

Idag kan jag verkligen inse det när jag träffar eller talar med gamla kompisar som gick där trots att vi inte gick i samma årskurs. Men de flesta hade ju syskon i någon av de olika klasserna och alla kände till alla för fler var vi inte. Skolan höll redan på min tid på att läggas ner men räddades och har även räddats flera gånger efter det vilket jag är oerhört tacksam för, även om mycket naturligtvis är annorlunda idag jämfört med när jag gick där.

Men åter till Luciafirandet och mina minnen kring det...

Vi flyttar fram ett antal år i tiden och jag är i fjortonårsåldern och jag och min bästa kompis Erik står i köket på en bydegård igen men nu på ett helt annat ställe. Vi med linnen på oss och med varsin stjärngossestrut på huvudet och fäktas med våra guldstjärnor medan ungdomsledarna gör allt för att få på de yngre barnen sina dräkter och letar förtvivlat efter försvunna tomteluvor. Erik och jag jäklas med våra respektive syrror och naturligtvis med de andra och yngre tjejerna på det sedvanliga sättet som manliga pubertala tonåringar är så bra på. 

Vi går på 4H (Klicka här om du vill veta mer) sen ett par år tillbaka och egentligen är vi väl för gamla Erik och jag men har inte haft hjärta att sluta i den lilla gruppen med mest yngre barn och har nu blivit övertalade att vara med i det årliga Luciatåget för föräldrar och släktingar. Mig gör det ingenting för även om det är lite nervöst så är ju detta bara på kul men tjejerna tycker inte om att Erik och jag bara flamsar.
Inne i den stora salen sitter alla vuxna och fikar vid borden och efter att ungdomsledarna har radat upp oss i tåget med Erik och mig längst bak så startar dom igång luciasången och släpper iväg oss.

Jag ser hur de yngsta barnen längst fram är mycket nervösa och tittar sig ängsligt om efter ungdomsledarna men jag nickar uppmuntrande åt dom att fortsätta och vi tar oss in i den stora salen i sakta mak medan vi sjunger "sankta lucia, ljusklara hägring" och så vidare. Fotoblixtarna i den nedsläckta lokalen bland de tända levande ljusen på borden gör det svårt att urskilja dom som sitter där.

På den ditfraktade hammondorgeln ackompanjeras vår sång av en äldre kvinna som är riktigt duktig för hon lyckas nästan skyla över Eriks och min röst när den ibland spricker i enstaka småfalska toner. Målbrottets förbannelse hade under hösten drabbat oss men vi skämdes inte utan tog i av full hals och de mindre barnen gjorde så gott dom kunde för att hänga med.

När det efter att antal sånger var dags för staffansvisan viskar Erik till mig att han inte kan sjunga och jag försöker övertala honom med bara sekunder kvar på hammondorgelns inledningsparti men när jag börjar på första textraden är Erik tyst. En viss panik känner jag men jag fortsätter ändå sjunga och tar i för att täcka upp för Eriks bortfall. Han kommer dock in ibland och stöttar lite tyst mumlande i vissa partier.

Med djup stämma sjunger jag mina verser och barnen svarar i refrängerna och helt otroligt håller min röst igenom alla verser utan några ofrivilliga falska tonarter. När visan är klar knuffar jag irriterad på Erik och väser frågande vad han höll på med men får inget svar...

Efter ungefär en halvtimmes uppträdande med alla de kända sångerna tågar vi åter ut i köket till stora applåder och jag är stolt som en tupp över såväl min egen insats som över de mindre barnen som klarat av uppgiften riktigt bra. Vi fikar lite i köket innan vi sedan går in i salen till släkt och familjer som berömmer.

Vad som hände Erik var att han fick en så kallad "tupp" i halsen. Stämbanden knöt sig och han kunde helt enkelt inte få fram en enda ren ton därför hade han gjort som han gjort och det var ju så här i efterhand rätt gjort men tjejerna var ändå irriterad på oss men vi bara skrattade.

Ändå talade Erik och jag tyst om det här med 4H och luciafirandet i skolan efteråt för går man första året i högstadiet är det inte coolt att stå med en massa småbarn i en bygdegård och sjunga luciasånger oavsett om man tycker det är vansinnigt kul. Detta blev sista gången jag var med i något luciatåg för nu hade vi blivit så gamla att nu var det lussevaka och luciarock som gällde åren framöver och även om jag aldrig var in till stan och drev runt så satt man framför TV:n och glodde lagomt associalt på tonåringars vis med julmust och pepparkakor.

Jag kan ärligt talat sakna dom där luciafirandena från när jag var liten för att sjunga i grupp tyckte jag mycket om även på musiklektionerna i skolan och varför jag aldrig lät mig övertalas att gå med i skolkör, kyrkokör eller i någon annan form vet jag inte eftersom jag älskar musik... eller jag vet nog egentligen... en viss styvfar dödade all sådan form av glädje och tro.

Idag sjunger jag däremot av hjärtans glädje och ofta på jobbet i min truck och är fullkomligt nöjd med det trots att vissa skrattar när jag passerar dom med taktfast gungande huvud och tydligt skränande och mimande mun bakom glaset i hytten. - Men dom skulle bara veta hur bra det låter tänker jag och skrattar och fortsätter...

(Sankta Lucia - The Real Group)

Mitt första riktiga jobb efter gymnasiet var på en betongfabrik. Att jag hamnade där var en slump som så mycket annat i livet. Via en annons i dagstidningen fick jag reda på att dom sökte sommarjobbare och eftersom jag inte hade lyckats få tag i någon lärlingsplats som elektriker i den byggkris som rådde ringde jag, kom på anställningsintervju och fick ett av sommarjobben.

Efter en vecka som allt i allo där jag även fick jag pröva köra baklastare i produktionen blev jag på måndagen därefter inkallad till personalchefen. Gissa om jag var nervös för jag kunde alls inte förstå vad jag skulle ha hunnit ställa till med för trubbel på den här korta tiden. Men när jag nervös sitter där i stolen frågar han bara om jag vill ha fast anställning som lastmaskinsförare, naturligtvis tackade jag ja direkt. Det är och kommer nog vara den enda gången i mitt liv jag på så kort tid blivit fast anställd och det med en provanställning på bara en vecka som sommarjobbare. Varför detta skedde så här var antagligen för att det verkligen var kris och bråttom att få tjänsten tillsatt och jag hade visat att jag klarade jobbet. Jublande glad var jag hur som hellst för nu skulle det tjänas pengar innan det var dags för militärtjänstgöringen som låg två år bort.

På betongfabriken tillverkades som namnet antyder betongprodukter. När du har gått på en trottoar med betongplattor eller sett någon stor blomsterurna/kruka på något torg eller stått i en gammal busskur med betongväggar med stenig yta på så har dessa med stor sannolikhet kommit från den fabriken jag arbetade på var du än sett dom i Sverige för denna fabrik var bland de största att tillverka just dessa produkter och en mängd andra förstås.

Min gula TAXI
Vi var omkring ett åttiotal anställda som arbetade i och omkring fabriken med sina betongpressar, verkstad och hallen för fri gjutning där vi specialtillverkade trappor, stora blomsterurnor och mycket annat som kunderna beställde. Här kom jag efter ett år på fabriken att hamna som truckförare och medhjälpare till de gamla gubbarna.
Men först var jag alltså ute på backen och körde baklastare en äldre typ av hjullastare som fortfarande är populär på bondgårdarna och kan ses lite varstans ute på landsbygden än idag.

Jag fick naturligtvis den sämsta av traktorerna som min och att den var sliten märktes var man än tittade men jag var stolt över min knallgula baklastare och för att piffa upp den tillverkade jag så småningom en egen upplyst TAXI-skylt som jag satte fast på taket. Väckte mycket roade miner både av jobbarkompisar och chefer när man kom farande i mörkret mellan palltravarna.

Maskinerna stod parkerade mot en av fabrikens väggar om nätterna där uttagen för motorvärmarna fanns och en morgon om senhösten kommer jag som vanligt, drar ur kontakten vid väggen och lindar upp den bak på maskinen innan jag kliver in i maskinen, vrider om nyckeln och trycker på startknappen. Motorn börjar dra runt tungt och jag hinner fundera om det är fel på batterierna när den hostar igång med ett fruktansvärt skränande och kraxläte. Jag vänder på huvudet bakåt och får se hur det yr fjädrar upp kring bakpartiet. Helt paff stänger jag av motorn och kliver ur och går till bakänden och förstår vad som hänt.

Här ligger de små resterna av det som för någon minut sedan varit en kaja på marken. Antagligen hade den krupit in i motorrummet på natten för att få lite värme och suttit där och sovit när jag startade. Inte vidare trevligt att se eländet men gjort var ju gjort och efter att ha konstaterat att inget annat hade gått sönder startade jag igen och körde igång med mitt arbete som vanligt.

Entreprenörsanda och importsprit
Till fabriken levererades betong med tågvagnar från Polen och sjösten till finare betongplattor från Danmark med omkring en månads intervaller och lastbilarna från Danmark var ju spännande för en ung kille att titta på då dom rullade in med sina släp. Dom var ofta jäkligt snyggt lackade och välskötta och vid ett tillfälle precis efter att jag hade fått anställning såg jag dom för första gången och parkerade och tittade på medan dom lossade sin lass.

När första bilen hade lossat bil och släp kom plötsligt ett par killar gåendes från fabriken och jag tänkte att det var fler än jag som gillade lastbilar men sen började allt fler komma och det bildades snart en kö till de båda lastbilarna där på grusplanen och jag tittade allt mer nyfiket men undrande på det som skedde.

Nu ser jag hur de danska lastbilschaufförerna börjar plocka fram en massa taxfreekassar från utrymmen under de fortfarande hissade flaken och börjar ta betalt av de i kön samt skriva upp nåt i en anteckningsbok. Då går det upp för mig vad det är jag bevittnar. Uppenbarligen kunde man beställa sprit och cigaretter och i kön står inte bara arbetare i gröna overaller och väntar på sin tur utan även en del tjänstemän och skrattar och skämtar.

Jag var inte så intresserad av den här verksamheten så jag startade maskinen och gled lugnt därifrån utan att fördömma...

Röda blodsprängda näsor
Att mycket har hänt sedan jag jobbade på betongfabriken kan jag nu intyga som det här med alkoholproblem på arbetsplatser. Även om de danska lastbilschaufförerna krängde sprit så var det nog egentligen inget som orsakat de många äldre anställda som hade olika grader av missbruk. Att det däremot sågs mellan fingrarna så mycket som det uppenbart gjordes var däremot skrämmande. Många skötte visserligen sitt arbete utan problem men ändå hanterade dom ju trots allt tunga maskiner och moment där man kunde skada sig rejält om man inte var vaken och med.

En jobbarkompis jag hade inne i fabriken på avdelningen för fri-gjutning var en riktigt trevlig och oerhört snäll äldre man. Tyvärr var han alkoholist och periodare och man kunde på flera meter avgöra på den blodsprängda näsans kulör i vilken period han råkade befinna sig i för tillfället.
En dag när jag satt i trucken och körde betong mellan stationerna där de olika formarna fanns ser jag hur Kalle står vid sin fyllda form för en av alla trapporna han ansvarade över och ser lite konstig ut.

Efter ytterligare ett par vändor med ny betong står han fortfarande kvar på samma ställe och jag blir orolig. Stannar och går fram till honom och frågar hur det är med honom. -Ingen fara säger han leende till mig jag bara vilar lite. Okej säger jag men förklarar att jag blev orolig när han inte flyttat på sig under senaste halvtimmen. Då höjer Kalle handen som han hållit i kanten på trappformen för att visa att det är lungt men faller som ett träd åt sidan. Nästan komiskt långsamt med handen höjd och utan att i hans ögon visar något tecken på att han uppfattar fallet.

Snabbt kommer några andra gubbar fram för att hjälpa Kalle och gemensamt bär dom ner honom till omklädningsrummet i källaren där han får sova ruset av sig i några timmar innan vi slutar för dagen. Ingen pratade om saken och dagen efter var Kalle där och gjorde nya betongtrappor.

Improviserad bordell i formverkstan
Det var som sagt mycket udda folk som arbetade på fabriken och förutom invandrare från flera folkgrupper så dök det ibland upp människor som arbetade i någon månad och sen försvann igen. Mystiskt för att ingen egentligen visste något om dom. En av dess märkliga människor var en medelålders kvinna, jag väljer att kalla henne Tina här i berättelsen för jag minns ändå inte vad hon egentligen hette.

Om Tina stod det dock snart klart enligt rykterna att hon var prostituerad och hos oss skulle utföra någon form av samhällstjänst. Jag vet att jag ibland tittade på Tina och förvånades över att jag tyckte att hon var för vacker för att kunna vara prostituerad men med mina unga förutfattade meningar om livet var det kanske inte så konstigt. Ändå tyckte jag att det var lite obehagligt med Tina och eftersom vi inte arbetade på samma avdelning så behövde jag inte heller lära känna henne så det var aldrig något problem.

Min farbror kom dock att berätta vad som hände på eftermiddagarna inne i snickeriverkstan där specialformarna tillverkades av våran snickare. Min farbror brukade tvätta den lastbil han var anställd att köra på eftermiddagen när vi andra gått hem vid tre på eftermiddagen.

Våran avdelning började en timme tidigare om morgnarna än övriga avdelningar och eftersom vi släckt ner belysningen i den fabriksdelen var han tvungen att gå in där i det skumma mörkret och slå på högtryckstvätten som stod placerad bakom denna kombinerade form/snickeriverkstad.

Plötsligt hör han stönanden och stånkanden och smyger fram och tittar runt hörnet in i snickeriet och där är Tina i full gång med en av de anställda på en av snickarbänkarna. Min farbror smög skamsen iväg och tvättade sin lastbil men när han kommer in och stänger av tvätten ser han nu en annan kille smita in i snickeriet till Tina. Han smiter snabbare än kvickt iväg och åker hem. Att detta sedan kom att upprepas vid flera olika tillfällen kunde han sedan berätta om för mig som storögd inte kunde tro att det var sant. Tina såg ju inte ut som någon prostituerad, visst verkade hon lite vild till sättet och i sitt språk men ändå...

Hursomhelst så försvann hon efter ett antal veckor och kanske hade hon då gjort sig en rejäl hacka på dessa karlar som besökt henne i snickarverkstan. Jag var hursomhelst glad att hon försvann och att hon inte försökt locka dit mig, jag som i min ungdomliga okunskap då bara trodde gott om alla.

Big Mike och Tjocklasse
Förutom mig var vi ytterligare ett antal truckförare i fabriken på de olika avdelningarna och dom flesta var riktiga original på det ena eller andra sättet. Big Mike var en mörkt färgad Afroamerikan på omkring två meter och med en vikt på säkert 150kg+ men jag lovar att det inte var bara en massa fett för muskulösare jätte hade jag då aldrig sett. Big Mike snackade på svengelska och skrattade högt och mullrande och gillade att sticka ut sin stora arm från trucken när han passerade någon liten kille, greppa tag i overallens krage bakifrån och lyfta vederbörande så att han sprang i luften bredvid trucken. Allt medan Big Mike skrattade så han kiknade...

En annan truckförare och profil var Tjocka Lasse som säkert vägde 200kg+ och bara bestod av fett och det var komiskt att titta på lasse när han klev upp i sin el-truck för den fick en rejäl slagsida vid instigningen. Ändå var Lasse väldigt snäll också och följde nästan alltid med på de saker som ordnades på fritiden som fisketävlingar med pipelfiske. Han brukade säga till killarna att "jag går först, håller isen för mig så är det lungt för er" och så skrattade han hjärtligt. En gång skulle vi åka gokart med jobbet och på något vis lyckades Lasse komma ner i en hyrkart men när starten gick orkade den inte ta sig framåt så ett antal jobbarkompisar fick knuffa upp honom i fart. Men Lasse skrattade och puttrade runt banan i krypfart.

Men en dag går larmet i fabriken, Tjocka Lasse har trampat snett och brutit benet och när ambulansen kommer orkar inte killarna få upp Lasse på båren inne i fabriken. Alla pratar nervöst fram och tillbaka medan Lasse har ont men är den som ändå kommer med lösningen. Rulla upp mig på stålpallen och kör ut mig med trucken. Alla stirrar på honom men allt fler nickar ändå instämmande och trucken kommer med en stålpall - såg ut som vanliga träpallarna men i metall istället. Man baxar upp Tjock Lasse på den och kör ut honom till ambulansen där han på något vis med hjälp lyckas ta sig in i bilen. Jag vet inte vad som hände sedan med honom och om han någonsin kom tillbaka till fabriken för jag hann att både påbörja min värnplikt och sluta på fabriken innan dess.

Nettan - tuffaste bruden på blandarstationen
Vi hade ett antal kvinnor som jobbade på fabriken och även om det fanns många slemmiga karlar så bemöttes dom som jämlikar av de flesta killarna. Den tuffaste bruden jobbade på blandarstationen där betongen tillverkades. Inte fyllda trettio så basade hon över ett antal killar under sig och jag minns hur jag med viss åtrå såg henne komma på sin motorcykel om morgnarna. Rufsa till sitt korta hår efter att ha tagit av sig hjälmen och leende säga hej till mig, som då knappt var ens fyllda tjugo. Att jag inte hade någon chans visste jag alltför väl men det där med hennes ständiga leende mot mig var i alla fall något de andra gubbarna retade mig för och jag sa bara Äschhh vaddå!!! men var nog lite stolt innerst inne ändå över uppmärksamheten.

Kärlekens vansinne...
En lite äldre kille än mig hette Jari och hade finskt ursprung. Han sa aldrig mycket men var bussig och hjälpsam. Jari måste nästan haft komplex för sin rätt späda kropp för rykten sa att han styrketränade jämt och åt annabola men jag kunde då inte se några stora antydningar till muskler på hans annars vältränade kropp.

Jari hade en flickvän i Göteborg och varje fredag satte han sig i sin bil på parkeringen utanför jobbet och sträckkörde ner till sin flickvän för att på söndagens natt (måndag morgon) sträckköra tillbaka och oftast hinna precis stämpla in i tid. Hur han orkade med detta undrade jag vid något tillfälle och frågade honom men det var lugnt tyckte Jari. Jag hade nog ändå mina funderingar kring om han använde mer tabletter än annabola men lät det hela bero...

Om den där kärleken kunde hålla i sig på längre sikt var jag dock tveksam till för hon var arbetslös men ville inte flytta upp och bo med Jari som med sin lön ändå betalade en del av hennes hyra och uppehälle där nere samtidigt som han hade sin egen lägenhet här uppe också. Själv sökte han ständigt jobb i Göteborg för att kunna flytta ner men outbildad och med redan ett fast och tryggt jobb ville han ändå inte ta vad som helst. Jag tyckte rätt synd om Jari så här i efterhand för det var en kille som ville mycket men inte förmådde komma framåt...

Underbar underhållning
En fredag när vi sitter i våran rastkur och fikar kommer det plötsligt in en bil med släpkärra i fabriken och backar med mycket svårigheter in under en betongficka - det är en fyrkantig tratt på en pelare dit betongen kom från den stora blandarstationen. Det var ifrån dessa utplacerade runtomkring i fabriken som jag med min el-truck hämtade betong till det som skulle gjutas.

Släpkärran efter bilen har fått påsnickrade förhöjningar i tunt virke och med masonitskiva och vi tittade förundrat från vår kur när en av de stroppiga försäljarna kliver ur bilen i kostym och lackskor och vi börjar alla le när lampan börjar blinka på stolpen och visar att betongvagnen är på väg. Alla trängs för att se när betongen lämnas i fickan ovanför den lilla släpkärran och killen i kostym självsäkert går fram till manöverreglaget för luckan i botten på betongfickan. Alla är knäpptysta och stirrar förväntansfullt. Killen drar i reglaget och luckan åker upp med ett pysande ljud och betongen forsar ner i botten på släpkärran i ett fritt fall, slår i botten och kastas upp med en våldsam kraft, knäcker de hemsnickrade sidorna i masonit och stänker över hela kärran, bilen och killen i kostym.

Vrålet från den lilla skaran i kuren inklusive mig är mäktigt elakt när alla tjuter av skratt. Tårarna sprutar på oss medan killen står där som en staty med utsträckta armar och betongen droppande från topp till tå.
Det vi visste som han inte visste var ju att med den fallhöjden var man tvungen att öppna och stänga luckan i omgångar och snabbt så att bara lite i taget släpptes ner ur fickan, annars blev det så här när ett halvt ton betong släpptes rakt ner.

Efter ett tag hade i alla fall killen fått tag i en vattenslang och spolat av bilen och kärran utvändigt. Spolat av betongen på sin fina kostym som han lagt i bagageluckan och röd i ansikten ska han till att sätta sig i bilen och åka när en av mina jobbarkompisar går fram till honom, pekar på betongfickan och säger allvarligt åt honom "så spolar man ur betongfickan efter sig". Killen stirrar högröd i ansiktet på honom slår igen bildörren och kör ut ur fabriken.

Från den inte allt för fyllda släpkärran sipprar betongen ut från alla hörnen och när jag åker hem kan jag följa betongspåret i flera kilometer längs vägen innan det plötsligt avtar och så småningom slutar. Högst troligen för att det då inte längre fanns någon betong kvar i släpkärran helt enkelt... 

Dyra betongplattor blev det
När jag fortfarande arbetade ute på backen och körde baklastare så fick jag då och då hjälpa till att köra fram plattor åt någon privatkund och även lasta på deras lastbilar. Men en gång när jag fått ordern på radion och kommer fram med pallen som med sin last vägde i nätta slängar 1200kg alltså över ett ton så står det en karl med sin bil och en 750kg släpkärra och jag tänkte att det var väl inget konstigt. Han tänkte väl köra flera gånger men han vill att jag ska ställa hela pallen på släpkärran vilket jag vägrar. Förklarar hur mycket den väger men blir utskälld men efter att min förman kommit och pratat med karln så får jag åka iväg.

På avstånd kan jag nu se hur mannen börjar fylla sin släpkärra för hand, platta för platta och när den är full öppnar han bakdörrarna på bilen och fortsätter fylla bilen med resten. Efter någon timme ser jag honom lämna området och jag ser hur hjulen både på kärran och bilen tar i skärmarna men det verkar inte bekymra mannen som svänger ut på vägen i maklig fart. Jag ruskar på huvudet och fortsätter med mitt men ungefär femton minuter senare kommer en MC-polis in på området med mannen körandes efter i sin bil med kärran. Han kör fram till den tomma pallen och börjar lasta ur bilen och delar av släpkärran och polisen åker igen.

När jag råkar passera honom räcker han upp långfingret åt mig och jag lovar att om blickar kunde döda... men jag bara ler vänligt tillbaka åt mannen och gör tummen upp... Man kan leva länge på sådana här minnen.

Det var verkligen helt otroligt många roliga men sjuka saker jag hann uppleva på den där betongfabriken under de endast två år som jag var anställd där och även om arbetsmiljön alltid var fuktig och kall inne i fabriken trivdes jag med de udda människor som var mina arbetskamrater. Jag tror nog att jag som människa formades en hel del av det jag såg och fick lära mig då och även har haft nytta av det senare i dom yrken jag haft.

Jag skulle kunna berätta lika mycket till men för den här gången stänger vi minnenas skafferi...

(Seal - Crazy)

När jag gick i andra klass i den lilla byskolan minns jag hur jag en gång fick höra att jag var en riktigt liten gentleman av en lärare jag höll upp dörren för. Jag hade inte en aning om vad en gentleman var men om det var något bra att vara så varför inte tänkte jag...

I min uppväxt hade jag lärt mig att man skulle respektera de äldre, hjälpa de svaga och och vänta på sin tur oavsett om det handlade om att tala eller få sin portion skolmat. Jag var också otroligt blyg och gjorde inte mycket väsen av mig, slogs aldrig och vet inte att jag utmärkte mig negativt ändå fanns det något märkligt hos mig trots  den där blygheten. - Jag stod upp för de svaga i den lilla byskolan jag gick i.

Jag kunde inte med att se någon bli mobbad eller retad och uppstod slagsmål på skolgården gick jag mellan och avslutade bråket, handgripligen om det behövdes. Jag som alltid varit starkast rent fysiskt la bara armarna omkring den som slogs och fick honom att lugna ner sig. En björnkram någon minut räckte oftast för att neutralisera lusten att slåss vidare men jag kunde också konsten att tala de flesta till rätta. Att jag som var så blyg och tillbakadragen hade ett sådant rättspatos förstår jag inte idag men naturligtvis fanns det säkert en del förklaring i min uppväxt hemma av orättvisa och min insikt om min fysiska styrka och möjligheten att påverka något positivt för andra.

I skolan fanns en pojke ett år yngre än mig som ständigt testade alla gränser. Idag förstår jag att han hade någon bokstavskombination men då var han bara en kille som alla retade sig på när han var omöjlig. Jag tyckte inte heller om allt han ställde till med. Den pojken angrep mig flera gånger ute på skolgården och en gång med en bordskniv han stulit från matsalen, jag lyckades brotta ner honom och avväpna honom som så många gånger förr och när vi pratat en stund var det lugnt igen och han bad om ursäkt.

Lärarna hade dock koll på honom och det slutade faktiskt med att jag fick sitta på samtal på lärarrummet tillsammans med den här killen en gång i månaden och förklara för honom som representant för alla oss elever på skolan varför många var arg på honom men även förklara för lärarna att mycket som påstods om killen alls inte gått till på det sätt andra sagt.
Som vuxen träffade jag sedan killen flera gånger på stan och han var uppriktigt glad att se mig och berättade varje gång den betydelse dom där samtalen haft för honom vilket kändes så bra att höra trots alla år som gått.

Men var jag då bara en liten ängel och fredsmäklare med glorian lysande över huvudet?! Knappast...
Jag var den som kom på hur man kunde använda luftventilerna på utsidan av skolan till att tjuvlyssna på tjejerna inne på deras toalett. Det var även jag som kom på att vinden ovanpå matsalen och den gamla lärarbostaden fungerade utmärkt att smita genom in till träslöjdssalen. Kom på hur man kunde fiska upp låset i dörren till några av  skolsalarna och en del annat också. Så även om lärarna och de flesta av mina klasskamrater i mig såg en blyg liten kille med gloria så var den ändå lätt på sne kan jag erkänna så här i efterhand.

I högstadiet fanns inte längre möjligheten att vara fredsmäklare på samma sätt bland så enormt många elever men jag månade fortfarande om de svaga i klassen eller min direkta närhet och försökte nog ändå stötta med uppmuntrande ord etc. men jag valde att hålla en låg profil bland alla skränande pubertetsstinna kamrater vilket passade mig utmärkt för i den anonymiteten och lågmäldheten fick jag många förmåner från lärare som att vara i musiksalen och spela musik eller vara med på diverse datalektioner på håltimmar fast jag inte hade det ämnet över huvudtaget.

Fortfarande var jag genom min fysiska styrka själv fredad från mobbning och att jag kunde teckna bättre än de flesta gav mig någon form av status på skolan även om min teckningslärare ständigt suckade för när andra satt och övade på att måla en massa himlar och berg i akvarell så använde jag tekniken praktiskt och gjorde riktiga målningar i stället som sedan gavs bort till höger och vänster. Tjejerna hade alltid första tjing ;)

Var jag då en underbar ängel i högstadiet tror du??? Tja, om vi räknar bort då att jag kom på hur man kunde dyrka upp skåplåsen och därefter roade mig med att jäklas med en del kompisar, bla bytte jag plats på skåpgrannarnas jackor. Var rätt kul att se deras min när dom stod där när vi skulle gå hem och funderade hur respektive jacka hamnat i fel skåp, oskyldigt men jäkligt kul. Men det grymmaste var när jag i början på årskurs nio hittar en nyckelknippa i skolan som går till nästan allt. Det måste ha varit vaktmästaren som tappat den och jag övervägde först att lämna in den men ju mer jag funderade, desto mer kunde jag se nöjet med att ha den kvar och så fick det bli.

Att jag inte kunde tala om detta för någon insåg jag snabbt för då skulle jag snart vara avslöjad, det förstod jag. Så under hela läsåret sedan använde jag nycklarna till att låsa upp klassrumsdörrar när vi stod och väntade och låtsades förvånad när jag drog i handtaget och sa "vad konstigt den är öppen" medan lärarna höll på att få krupp över hur dom uppenbart allt oftare verkade glömma låsa efter sig överallt. Naturligtvis gällde det att sköta det snyggt så att det inte blev uppenbart att det fanns någon med nyckel som låste upp. Egentligen var jag för försiktig och ärlig för att göra något riktigt roligt med de möjligheter nycklarna ändå medgav men än sen.

Sista veckan innan sommarlovet gick jag till lärarrummet och de interna postfacken och la nycklarna i rektorns låda. Jag hade haft mitt roliga men ville inte ge bort nycklarna till någon yngre som kunde missbruka dom fel så det fick bli så här. Vad rektorn tänkte sedan vet jag inte men på avslutningsdagen var jag med och hjälpte till att lyfta hennes SAAB 99 på tvären mellan en vägg och en rabatt med järnräcke. Det var ordentligt trångt så hon svor nog när hon senare den dagen försökte få ut bilen därifrån =)

Många bus var jag ändå med och planerade som en värsta Charles Ingvar i Jönssonligan men genomförandet av de flesta busen fick oftast dom mer våghalsiga utföra. Oftast var det ju också dom som tänkte minst av någon anledning ;) och oftast därför hamnade i onåd också He he... Själv misstänktes jag aldrig med min oskyldiga min och mitt lugna sätt ;)

När jag efter min millitärtjänst arbetslös kom tillbaka till min gamla högstadieskola på ungdomspraktik med tjänst som kombinerad elev/lärarassistent tyckte jag att jag funnit min roll i livet. Praktiken skulle vara under höstterminen men redan efter ett par månader begärde rektorn till arbetsförmedlingen att jag skulle få vara kvar hela läsåret vilket beviljades. Jag fick följa med klasser med bråkiga elever och hjälpa lärarna att bistå eleverna under lektionerna. Det gick förvånadsvärt lätt att fungera ihop med dessa "bråkstakar" och om någon annan elev retades för att jag satt där svarade jag direkt tillbaka något dräpande som fick vederbörande att skämmas och de andra att skratta. Många började efter ett tag tycka att det var orättvist att jag bara skulle sitta vid just en elev då även dom ville ha hjälp från mig istället för läraren. Kändes hedrande men det var ändå för eleverna med problem jag var där.

Det hände titt som tätt att någon lärare var sjuk så när jag kom på morgonen kunde jag få ett schema och order att fungera som lärarvikarie. Jag hade ingen lärarutbildning men oftast fanns det egenarbeten eleverna kunde göra så efter att frånvarolistan var ifylld kunde jag sitta och teckna vid katedern medan eleverna jobbade med sitt. Återigen så blev dessa bilder populära och ryktet spred sig att Morgan kan rita vad som helst och han gör det bra. Var jag än gick i koridorerna i skolan fick jag förfrågningar på bilder och jag insåg att det här kan jag dra nytta av så när det gnälldes i klassrummet på lektionerna frågade jag om vad dom ville att jag skulle teckna medans dom arbetade.

En mängd förslag kom alltid in och jag lovade att teckna ett av dom utan att säga vilket och när lektionen var slut fick dom se resultatet. Så fort någon försökte smita fram och tjuvtitta la jag en bok över och slutade dom arbeta, slutade jag demonstrativt rita vilket snabbt gav protester bland övriga elever. Att det kunde vara så lätt att få tjugo elever att självdiciplinerat koncentrera sig i fyrtio minuter bara för att sedan få se en enkel teckning innan dom rusade till nästa lektion var för mig en gåta.

Det fanns bråkstakar i de flesta klasser och självklart råkade jag också ut för dom som vikarie. Pubertetsstinna med behov av att synas och höras och visa upp sig  kunde det ibland bli ett helvete för alla på lektionerna. Jag ledsnade snabbt på att argumentera med dessa småfjuniga pubertetsfjollor och på en lektion tog tålamodet slut. Alla eleverna sa åt personen i fråga att hålla tyst eller gå ut vilket bara gjorde honom mer högljudd. Jag bad honom lämna lektionen vilket han gärna skulle göra tills han fick veta att det ändå innebar skolk och rapport till rektorn.

Tyst tänkte han inte vara och bar jag hand på honom skulle han polisanmäla mig. Spelar ingen roll sa jag syrligt, jag bär ut dig. Jag öppnade dörren och gick fram till killen som krampaktigt håller fast sig i plaststolen han sitter på. Med ett rejält tag om stolen lyfter jag den med killen på och bär honom genom lektionssalen. Det är knäpptyst och alla stirrar med stora ögon på mig och killen som svävar i sin stol en bit över golvet fortfarande krampaktigt hållandes i den. Jag ställer ner stolen utanför dörren och talar om för killen att nu kan du gå och polisanmäla mig om du vill och från och med nu räknas resten av den här lektionen som skolk för dig.

Jag gick in och stängde och låste dörren medans killen står utanför och skriker svordommar och bankar på dörren en stund innan det blir tyst. Jublet i klassrummet kom omgående men jag bara spände blicken i dom och frågade om det var någon mer som ville bli utlyft. Sen var det lungt resten av den lektionen...

Efteråt talade jag med rektorn och eftersom jag i egentlig mening inte var anställd av skolan såg han inte hur någon skulle kunna anmäla mig för något och jag hade ju faktiskt inte rört eleven när jag lyfte ut stolen med honom, så skrattade rektorn och tillade, men lite udda sätt att lösa problemet på var det ju skrockar han.

Ett tag efteråt blev jag inträngd i en korridor av några killar som började mucka men trots alla verbala hot insåg dom att jag inte blev rädd och ledaren för den lilla gruppen får för sig att han ska skrämma mig genom att måtta en spark mot mitt huvud men när jag ser foten komma upp mot mig reagerar jag instinktivt och får märkligt nog  tag med handen om hans vrist och drar hans ben uppåt. Situationen är helt sjuk när killen tappar fotfästet och far i golvet med en smäll och hans kompisar bara stirrar på oss båda. Jag är inte sen att inse hur det hela har vänt till min fördel och säger med så stadig röst jag kan, "var glad att jag inte gjorde något värre med dig!" Killen ligger chockad på golvet och stirrar på mig när jag räcker honom handen och hjälper honom upp.

- Det här har inte hänt säger jag allvarligt, tittar på killarna och frågar vänligt om ledaren gjorde sig illa när han föll. Ingen fara med mig säger han skärrad, kommer du skvallra för rektorn? - Som sagt var, det här har inte hänt. Du halkade det var allt säger jag och killarna lunkar skamsna iväg.

Från den dagen och resterande läsåret fanns det inte en lektion, plats eller tillfälle i skolan där dessa killar var med som dom inte hjälpte mig hålla ordning och ständigt påtalade för alla andra att "var schysst mot Mogge han är ju schysst mot oss" och allt för att jag utan att hunnit tänka fått grepp om vristen på bråkstakarnas ledare när han skulle märka mig. Många elever visste nog att jag innan praktiken kommit direkt från millitärtjänstgöring men att det var som snöröjare och lastbilschaufför visste dom inte och kanske trodde denna minigangster på fullt allvar att jag var specialtränad på att döda med mina bara händer. Jag tyckte inte att det hela så som det nu hade utvecklat sig behövde diskuteras mer.

Jag vill nog ändå avsluta det här med att förtydliga att jag aldrig har varit någon ängel med gyllene gloria och jag har heller aldrig eftersträvat att bli sedd som god eller snäll. De saker jag gjort i mitt liv på gott och ont har nog tagit ut varandra om man skulle börja väga det på våg men jag kan visst förstå dom som gärna påtalar dom goda saker jag kanske gjort för dom i deras liv även om det bara egentligen blev så.

Jag håller ändå högt att hjälpa andra och speciellt dom som betyder något för oss i våra liv för vilken gåva kan vara mer kärleksfull än omtanke, tröst och hjälp när den behövs som mest.
Och dom som förtjänar det minst är ändå oftast dom som behöver det allra mest så tänk på det innan du fördömer någon nästa gång. I mitt liv minns jag att jag som väldigt ung kom till insikten... "Det kunde varit du..."


(Runrig- Lighthouse)