Ett blötdjur i blöjor och att gå på vatten
Vatten har alltid varit något lockande i min värld men även skrämmande och vid några tillfällen har det väl också varit nära att det slutat med förskräckelse.
Vi kan ju börja med hur jag hittade en gammal insats till en pannmur när jag var i sjuårsåldern och insåg att detta kunde ju bli en perfekt båt i det rejält vattenfyllda leriga vårdiket. -Kanske ska jag förklara vad en pannmur är. Jo det är helt enkelt en rätt stor spis med en rejäl gryta inbyggd i (insats) som man använde för att koka vatten i utomhus. Var vanligt förekommande på bonngårdarna förr till allt möjligt när man behövde värma vatten eller koka potatis och dylikt.
Här hade alltså den stora "grytan" tagits ur och lagts undan av någon anledning och den hade jag hittat på en av mina upptäcksfärder och efter att ha pluggat igen det hål där man tappade ur vattnet med en gammal trädgren av hyffsat rätt storlek så baxade jag ner grytan till det vattenfyllda diket.
Trots att den rundbottnade insatsen verkade ytterst instabil så lät jag mig ingalunda avskräckas och med en lagom lång trädgren som stöd äntrade jag den något vingligt farkosten och puttade mig iväg längs med diket.
Som den stolta kapten av de sju haven jag kände mig kom jag ett par tre vingliga meter innan jag insåg att den simpla bottenpluggen jag valt inte alls höll tätt och att vattnet nu i allt snabbare tog sig in i kärlet. Mitt i det vattenfyllda diket där jag nu befinner mig försöker jag snabbt ta mig till åkerkanten igen.
Jag puttar med pinnen för att få tunnan mot land men vattnet stiger nu så fort i tunnan att jag instinktivt reser mig upp för att inte bli blöt och då...... PLUMS!!
En inte allt för glad mor tog emot sjöfararen när han moloken kom in för att byta till torra kläder. Om jag lärde mig något av händelsen?? Skulle väl vara att välja en bättre bottenplugg vid nästa resa för det var naturligtvis inte sista gången jag kom hem blöt...
Sjönk som en sten
En av de tidigaste blöta minnerna har jag fått berättat för mig då jag var alltför ung för att själv kunna minnas det men så här var det i alla fall. Det var sommar och jag kan inte ha varit mer än knappt ett par år och vi, familjen befinner oss vid sjön för att svalka oss i solgasset och plötsligt är jag borta, så snabb som ett barn nu kan vara i den ålder jag nu var i springer jag för allt vad benen håller ut längs bryggan och där den tar slut där tar också språngmarschen slut. Ett plums rakt ner i vattnet och den stora blöjan på rumpan behövde antagligen bara någon sekund för att suga åt sig vatten innan den tillsammans med mig försvann ner i djupet.
Eftersom jag redan blivit upptäckt i min rultande språngmarch av de vuxna så blev jag omgående uppfiskad från botten och hostade nog upp en hel del vatten medans jag säkert också storbölade men lärde jag mig något av det då?? Knappast eftersom jag aldrig kunde lämnas i närheten av vatten under hela min unga barndom och min mor hade alltid en misstänksam vakande blick över mig som likt en säl var mer under vattnet än över det, oavsett om det var vid sjön eller hemma i badkaret.
När jag blev äldre byggde jag diverse flottar som jag skulle segla med på vårarna när ån eller dammen hemma svämmade över. Konstruktionerna ansågs som oftast lyckade om dom flöt för egen maskin men inte alltför sällan så hade jag helt glömt bort att räkna med besättningens vikt (åsyftar mig själv såklart) därav blev bärigheten och stabiliteten ofta rätt dålig vilket naturligtvis ofta resulterade skeppsbrott och blöta dyiga kläder.
Gå på vattnet
En bit från huset hade vi ett grönsaksland där mamma odlade morötter, rädissor, sallad och vad helst man nu hittar i ett grönsaksland. Vi barn brukade cykla omkring och leka intill landet medan vår mor rensade ogräs och ni har säkert redan listat ut att det också fanns ett vattenfyllt dike intill. I diket hade man lagt ut en spång (en liten bro) över diket för att med hink kunna ta upp vatten och bevattna grönsakerna och den hoppade och sprang jag fram och tillbaka över. Plötsligt får jag se att det finns en till spång som tycks vara en gammal som uppenbart lämnats kvar när den nu befintliga lades dit över diket och den ligger bara en liten bit under vattenytan och syns nästan inte i sin murket bruna nyans.
Hmm... det här kan man ju göra något kul av tänker jag och tar ett försiktigt prövande kliv ut på den gamla dolda spången. Den håller och jag ställer mig på den, sträcker ut armarna och ropar till mina syskon och mamma att "här ser ni en som kan stå på vattnet", precis då tappar jag balansen, eller om den murkna spången helt enkelt går av. - Jag faller graciöst med utsträckta armar baklänges rakt ner i det vattenfyllda diket och vattnet skvätter omkring mig. När jag kravlar mig upp ur diket ser jag hur mina syskon och mamma bara stirrar innan gapskrattet och jublet tar över och med vattnet rinnande och skammen över det misslyckade tricket klafsar jag hem för att återigen byta kläder.
Ja åtskilliga äro de tillfällen under uppväxten som jag kom hem dyblöt av den ena eller andra anledningen. Det tillhör naturligtvis delvis barnets naturliga upptäckande av världen men jag kan nog tycka så här som vuxen att jag borde lärt mig någon gång men tyvärr...
Som vuxen kan jag dock numer se att en slipprig stock inte är något bra alternativ för att ta sig över diken och jag tycker inte heller speciellt mycket om att bli blöt utomhus om det inte är i en swimingpool eller i sjön om sommaren och det är planerat.
(Tonix - Tajta Jeans)
Vi kan ju börja med hur jag hittade en gammal insats till en pannmur när jag var i sjuårsåldern och insåg att detta kunde ju bli en perfekt båt i det rejält vattenfyllda leriga vårdiket. -Kanske ska jag förklara vad en pannmur är. Jo det är helt enkelt en rätt stor spis med en rejäl gryta inbyggd i (insats) som man använde för att koka vatten i utomhus. Var vanligt förekommande på bonngårdarna förr till allt möjligt när man behövde värma vatten eller koka potatis och dylikt.
Här hade alltså den stora "grytan" tagits ur och lagts undan av någon anledning och den hade jag hittat på en av mina upptäcksfärder och efter att ha pluggat igen det hål där man tappade ur vattnet med en gammal trädgren av hyffsat rätt storlek så baxade jag ner grytan till det vattenfyllda diket.
Trots att den rundbottnade insatsen verkade ytterst instabil så lät jag mig ingalunda avskräckas och med en lagom lång trädgren som stöd äntrade jag den något vingligt farkosten och puttade mig iväg längs med diket.
Som den stolta kapten av de sju haven jag kände mig kom jag ett par tre vingliga meter innan jag insåg att den simpla bottenpluggen jag valt inte alls höll tätt och att vattnet nu i allt snabbare tog sig in i kärlet. Mitt i det vattenfyllda diket där jag nu befinner mig försöker jag snabbt ta mig till åkerkanten igen.
Jag puttar med pinnen för att få tunnan mot land men vattnet stiger nu så fort i tunnan att jag instinktivt reser mig upp för att inte bli blöt och då...... PLUMS!!
En inte allt för glad mor tog emot sjöfararen när han moloken kom in för att byta till torra kläder. Om jag lärde mig något av händelsen?? Skulle väl vara att välja en bättre bottenplugg vid nästa resa för det var naturligtvis inte sista gången jag kom hem blöt...
Sjönk som en sten
En av de tidigaste blöta minnerna har jag fått berättat för mig då jag var alltför ung för att själv kunna minnas det men så här var det i alla fall. Det var sommar och jag kan inte ha varit mer än knappt ett par år och vi, familjen befinner oss vid sjön för att svalka oss i solgasset och plötsligt är jag borta, så snabb som ett barn nu kan vara i den ålder jag nu var i springer jag för allt vad benen håller ut längs bryggan och där den tar slut där tar också språngmarschen slut. Ett plums rakt ner i vattnet och den stora blöjan på rumpan behövde antagligen bara någon sekund för att suga åt sig vatten innan den tillsammans med mig försvann ner i djupet.
Eftersom jag redan blivit upptäckt i min rultande språngmarch av de vuxna så blev jag omgående uppfiskad från botten och hostade nog upp en hel del vatten medans jag säkert också storbölade men lärde jag mig något av det då?? Knappast eftersom jag aldrig kunde lämnas i närheten av vatten under hela min unga barndom och min mor hade alltid en misstänksam vakande blick över mig som likt en säl var mer under vattnet än över det, oavsett om det var vid sjön eller hemma i badkaret.
När jag blev äldre byggde jag diverse flottar som jag skulle segla med på vårarna när ån eller dammen hemma svämmade över. Konstruktionerna ansågs som oftast lyckade om dom flöt för egen maskin men inte alltför sällan så hade jag helt glömt bort att räkna med besättningens vikt (åsyftar mig själv såklart) därav blev bärigheten och stabiliteten ofta rätt dålig vilket naturligtvis ofta resulterade skeppsbrott och blöta dyiga kläder.
Gå på vattnet
En bit från huset hade vi ett grönsaksland där mamma odlade morötter, rädissor, sallad och vad helst man nu hittar i ett grönsaksland. Vi barn brukade cykla omkring och leka intill landet medan vår mor rensade ogräs och ni har säkert redan listat ut att det också fanns ett vattenfyllt dike intill. I diket hade man lagt ut en spång (en liten bro) över diket för att med hink kunna ta upp vatten och bevattna grönsakerna och den hoppade och sprang jag fram och tillbaka över. Plötsligt får jag se att det finns en till spång som tycks vara en gammal som uppenbart lämnats kvar när den nu befintliga lades dit över diket och den ligger bara en liten bit under vattenytan och syns nästan inte i sin murket bruna nyans.
Hmm... det här kan man ju göra något kul av tänker jag och tar ett försiktigt prövande kliv ut på den gamla dolda spången. Den håller och jag ställer mig på den, sträcker ut armarna och ropar till mina syskon och mamma att "här ser ni en som kan stå på vattnet", precis då tappar jag balansen, eller om den murkna spången helt enkelt går av. - Jag faller graciöst med utsträckta armar baklänges rakt ner i det vattenfyllda diket och vattnet skvätter omkring mig. När jag kravlar mig upp ur diket ser jag hur mina syskon och mamma bara stirrar innan gapskrattet och jublet tar över och med vattnet rinnande och skammen över det misslyckade tricket klafsar jag hem för att återigen byta kläder.
Ja åtskilliga äro de tillfällen under uppväxten som jag kom hem dyblöt av den ena eller andra anledningen. Det tillhör naturligtvis delvis barnets naturliga upptäckande av världen men jag kan nog tycka så här som vuxen att jag borde lärt mig någon gång men tyvärr...
Som vuxen kan jag dock numer se att en slipprig stock inte är något bra alternativ för att ta sig över diken och jag tycker inte heller speciellt mycket om att bli blöt utomhus om det inte är i en swimingpool eller i sjön om sommaren och det är planerat.
(Tonix - Tajta Jeans)
Kommentarer
Trackback
