Bruten arm och kändis på byn
Jag trampar i hög fart den halva kilometern ner genom björkallén för att hämta posten och vägen är fortfarande blöt från dagens regnande och mina stövlar leriga.
Jag reser mig upp för att ta fart sista biten och då... jag känner hur stöveln på min vänstra fot glider av pedalen. Och allt går plötsligt så långsamt omkring mig, jag uppfattar hur jag och cykeln nu rusar mot marken till vänster om mig och jag vrider undan huvudet instinktivt när marken närmar sig.
Stöten är våldsam när jag med min vänstra axel tar emot hela min kroppsvikt och strax är min tidsuppfattning normal igen och jag försöker åter fylla mina lungor med luft igen och allt känns tungt och som bortdommnat i kroppen men jag inser ändå snabbt att det här gick åt helvete. Och mycket riktigt värker min vänsterarm när jag försöker röra den.
Nu har jag bara i huvudet att ta mig hem igen till huset så omtöcknad får jag med hjälp av ena foten upp cykeln igen, tar mig på den, drar ner dragkedjan i jackan och placerar min skadade vänsterarm in i öppningen. Det känns som att den är rejält stukad konstaterar jag medan jag trampar hemåt igen.
Det här var naturligtvis en väldigt dålig dag att behöva åka till sjukhuset tre mil bort eftersom den enda bilen som fungerade hemma på gården den här dagen användes av styvfarsan som var på jobbet så morsan som blev alldeles ifrån sig när jag kommit innanför dörren och berättat vad som hänt stod i valet och kvalet vad hon skulle göra.
Jag tyckte att det inte var värre än att jag kunde vänta den halvtimmen tills styvfarsan kom hem, ondare hade jag inte försökrade jag men det var innan chocken släppte och jag också släppte tanken på att det var en stukning för nu värkte det så att jag höll på att svimma och att morsan led av ångest gick inte att ta miste på.
Detta var innan mobiltelefoner så styvfarsan såg ut som ett frågetecken när han kom hem och direkt fick order att vända bilen med mig in till sjukhuset men nog fanns det en oro i honom också när jag vit i ansiktet stundom höll på att svimma när bilen körde i någon grop i vägen.
På sjukhuset blev det brits och sköterskorna försökte avlasta armen medan jag fick smärtstillande och eftersom det inte fanns någon läkare tillgänglig som kunde ta ansvar för tolkningen av röntgenplåtarna blev jag inlagd över natten på en akutsal och ipumpad morfin innan en ung at-läkare med en specialkudde försökte avlasta min arm.
Morfin var inget jag gick igång på kan jag ju tala om, det fungerade mot smärtan men jag kräktes av det men likt förbenat var jag några timmar senare tvungen att be om mer och sköterskan såg orolig ut men pumpade i en dos till och jag somnade.
På morgonen kommer en läkare som nu har tittat på röntgenplåtarna, ser kudden under min arm och frågar om jag fortfarande har mycket ont vilket jag har och då tar han bort kudden och värken minskar påtagligt vilket jag säger. -Tror jag det säger doktorn, kudden fick ju brottet att gå isär istället för att avlasta!
Det visade sig att min arm var av precis under ledkulan i axeln vilket därför hindrade gipsning på traditionellt vis eftersom det skulle tynga ner armen från brottet och alternativet att fixera och gipsa armen mot kroppen skulle bli väldigt ohygieniskt de veckor jag skulle behöva gå med det. Snart var det tre läkare som med fundersamma miner försökte komma på en lösning och under tiden skrevs jag in på en avdelning.
Där låg jag och fick morfin och serietidningar och mådde efter omständigheterna bra med aren avlastad på ett mer riktigt sätt i en speciell mitella och i halvsittande ställning. Sedan sprang en tekniker hela dagen och tog mått och prövade olika skenor, mumlade lite bakom sina något nedskjutna glasögon och ställde lite frågor innan han gav sig iväg till sin verkstad. På avdelningen och den sal jag hade hamnat på var jag inte ensam, där låg ett par äldre gubbar en yngre man och sedan jag då. Gubbarna hade opererats för diskbråck och den ena var tydligen en gammal pensionerad överste medan den yngre killen som opererat foten var värnpliktig och han sa inte mycket medan gubbarna drog inte helt rumsrena historier för varandra och oss andra också förstås och sköterskorna som kom in och tittade till oss suckade både en och annan gång åt dessa gubbars antydningar men mig var dom väldigt snäll mot, "lillpojken, bara fjorton år"
Snart hade i alla fall den där uppfinnarjocken på sjukhuset lyckats skapa en märklig stålställning som spändes runt min bröstkorg och sedan höll upp armstödet där min arm fixerades med remmar. Det funkade ju faktiskt och jag behövde alls inte lika mycket smärtlindring och efter en kontrollröntgen var också läkaren riktigt nöjd och svor glatt över uppfinnar-tecknikerns briljanta uppfinning vilket gjorde det möjligt för mig att genom att lossa en sprint röra på underarmen och armbågen och fortfarande vara fixerad vid brottet vid axeln. Det skulle korta reahbliteringstiden avsevärt sa läkaren då jag skulle kunna hålla muskelaturen igång i underarmen under läkningstiden.
Dock fick jag ännu inte åka hem då man ville ha koll på att inga komplikationer tillstötte eller modifikationer trots allt behövde göras av ställningen så under ytterligare några dagar var jag springpojke åt gubbarna på salen som ständigt ville ha in telefonvagnen för att ringa sina fruar eller ha någon tidning från kiosken och jag fick bra med dricks så jag klagade inte och självklart sög jag i mig alla de inte alltför rumsrena historierna dom berättade.
Men det blev ändå tråkigt och en ung läkare som fann mig i avdelningens tomma tv-rum började komma förbi på sina raster för att spela schack med mig. Jag varken var eller har blivit speciellt bra på det spelet genom åren men jag gillade att prata bort en stund med honom och sköterskorna och komma ifrån gubbarna på salen.
Väl hemma från sjukhuset efter en vecka var jag tillbaka i skolan och nu blev jag rätt populär för det komiska var att den stålskena jag bar inte hade några stöttor som bar upp armen utan följde helt kroppens och armens profil så med en långärmad tröja på mig fanns det absolut inget som avslöjade den.
Detta gav upphov till en rätt lustig syn då jag gick med vänsterarmen rakt ut i luften och med armbågen krökt så att det såg ut som att jag stod och hängde på något osynligt.
Kompisarna fnissade och skämtade medan lärarna hade svårare att ignorera mig när jag i fyrtio minuter i min bänk satt med armen orörlig i luften och obesvärat ägnade mig åt böckerna framför mig. Och jag kan väl nu förstå dom att det nog såg ut som ett sjukt trolleritrick. Hemma kunde jag av naturliga själ inte leka eller göra det som jag brukade hjälpa till med på gården så för att få tiden att gå blev det många promenader och ofta längs den inte allt för trafikerade landsvägen. Ibland med någon av hundarna som inte drog för mycket men ofta själv och ganska omgående reagerade jag på alla som hälsade på mig trots att jag inte kände dom.
Först tänkte jag att det var för att jag gick med armen ut i luften men sedan började även folk stanna och fråga hur det gick med armen och jag var vänlig och pratade med dessa personer fast jag inte visste vilka dom var men snart förstod jag att det var som så att i den lilla byhandeln som min morfar och mormor ofta handlade i hade min olycka och det teniska underverket till ställning diskuterats flitigt och nu kände alltså större delan av bygden till om det hela och naturligtvis hälsade man när man mötte olycksfågeln ute på promenad och kanske även stannade och få den märkliga ställningen förklarad och demonstrerad med alla sina märkliga leder och funktioner för sig. Sedan hade de något att berätta om vid nästa besök hos bekanta som skrattande tog del av det och i sin tur förde det vidare.
Under de veckor jag gick med ställningen var det därmed allt fler som hejade på mig och nickade igenkännande till mig och jag nickade fortsatt tillbaka, ofta osäker på vilka dessa människor egentligen var.
Jag kan väl inte påstå att uppmärksamheten egentligen gjorde mig så mycket men det var ändå skönt den dagen då ställningen skulle av och jag åter skulle kunna göra allt jag fått avstå under läkningen av brottet och framförallt skulle jag pterigen kunna sova på sida igen. Det var ju nu som så att med ställningen kunde jag bara sova på rygg och jag "kunde inte sova på rygg" så jag blev helt enkelt tvungen att lära mig det och det hade väl gått sisådär.
När läkaren på sjukhuset ska ta av ställningen förvarnar han mig om att armen kommer kännas tung och svag till en början trots att jag under hela tiden hade fått ett träningsschema att följa för armbågen och underarmen för att inte tappa onödig muskelmassa. Men när ställningen var borta och läkaren försiktigt sänker ner min arm skriker jag till för det känns som att den ska gå av igen där den varit bruten men läkaren fortsätter och den gick inte av. Bara någon vecka senare hade jag åter börjat få upp styrkan och snart var det som det aldrig hade hänt.
Dock kan jag sedan jag blev äldre fortfarande känna av skadan vilket jag fått förklarat för mig att den antagligen blev en bråskbildning kring brottet när det tog så lång tid innan man fixerade det i rätt läge men det är som det är och jag lider inte nämnvärt av det mer en vid enstaka tillfällen eller när axeln har belastats fel ibland.
Och så gick det alltså till när jag bröt armen och blev en ofrivillig kändis på byn...
Jag reser mig upp för att ta fart sista biten och då... jag känner hur stöveln på min vänstra fot glider av pedalen. Och allt går plötsligt så långsamt omkring mig, jag uppfattar hur jag och cykeln nu rusar mot marken till vänster om mig och jag vrider undan huvudet instinktivt när marken närmar sig.
Stöten är våldsam när jag med min vänstra axel tar emot hela min kroppsvikt och strax är min tidsuppfattning normal igen och jag försöker åter fylla mina lungor med luft igen och allt känns tungt och som bortdommnat i kroppen men jag inser ändå snabbt att det här gick åt helvete. Och mycket riktigt värker min vänsterarm när jag försöker röra den.
Nu har jag bara i huvudet att ta mig hem igen till huset så omtöcknad får jag med hjälp av ena foten upp cykeln igen, tar mig på den, drar ner dragkedjan i jackan och placerar min skadade vänsterarm in i öppningen. Det känns som att den är rejält stukad konstaterar jag medan jag trampar hemåt igen.
Det här var naturligtvis en väldigt dålig dag att behöva åka till sjukhuset tre mil bort eftersom den enda bilen som fungerade hemma på gården den här dagen användes av styvfarsan som var på jobbet så morsan som blev alldeles ifrån sig när jag kommit innanför dörren och berättat vad som hänt stod i valet och kvalet vad hon skulle göra.
Jag tyckte att det inte var värre än att jag kunde vänta den halvtimmen tills styvfarsan kom hem, ondare hade jag inte försökrade jag men det var innan chocken släppte och jag också släppte tanken på att det var en stukning för nu värkte det så att jag höll på att svimma och att morsan led av ångest gick inte att ta miste på.
Detta var innan mobiltelefoner så styvfarsan såg ut som ett frågetecken när han kom hem och direkt fick order att vända bilen med mig in till sjukhuset men nog fanns det en oro i honom också när jag vit i ansiktet stundom höll på att svimma när bilen körde i någon grop i vägen.
På sjukhuset blev det brits och sköterskorna försökte avlasta armen medan jag fick smärtstillande och eftersom det inte fanns någon läkare tillgänglig som kunde ta ansvar för tolkningen av röntgenplåtarna blev jag inlagd över natten på en akutsal och ipumpad morfin innan en ung at-läkare med en specialkudde försökte avlasta min arm.
Morfin var inget jag gick igång på kan jag ju tala om, det fungerade mot smärtan men jag kräktes av det men likt förbenat var jag några timmar senare tvungen att be om mer och sköterskan såg orolig ut men pumpade i en dos till och jag somnade.
På morgonen kommer en läkare som nu har tittat på röntgenplåtarna, ser kudden under min arm och frågar om jag fortfarande har mycket ont vilket jag har och då tar han bort kudden och värken minskar påtagligt vilket jag säger. -Tror jag det säger doktorn, kudden fick ju brottet att gå isär istället för att avlasta!
Det visade sig att min arm var av precis under ledkulan i axeln vilket därför hindrade gipsning på traditionellt vis eftersom det skulle tynga ner armen från brottet och alternativet att fixera och gipsa armen mot kroppen skulle bli väldigt ohygieniskt de veckor jag skulle behöva gå med det. Snart var det tre läkare som med fundersamma miner försökte komma på en lösning och under tiden skrevs jag in på en avdelning.
Där låg jag och fick morfin och serietidningar och mådde efter omständigheterna bra med aren avlastad på ett mer riktigt sätt i en speciell mitella och i halvsittande ställning. Sedan sprang en tekniker hela dagen och tog mått och prövade olika skenor, mumlade lite bakom sina något nedskjutna glasögon och ställde lite frågor innan han gav sig iväg till sin verkstad. På avdelningen och den sal jag hade hamnat på var jag inte ensam, där låg ett par äldre gubbar en yngre man och sedan jag då. Gubbarna hade opererats för diskbråck och den ena var tydligen en gammal pensionerad överste medan den yngre killen som opererat foten var värnpliktig och han sa inte mycket medan gubbarna drog inte helt rumsrena historier för varandra och oss andra också förstås och sköterskorna som kom in och tittade till oss suckade både en och annan gång åt dessa gubbars antydningar men mig var dom väldigt snäll mot, "lillpojken, bara fjorton år"
Snart hade i alla fall den där uppfinnarjocken på sjukhuset lyckats skapa en märklig stålställning som spändes runt min bröstkorg och sedan höll upp armstödet där min arm fixerades med remmar. Det funkade ju faktiskt och jag behövde alls inte lika mycket smärtlindring och efter en kontrollröntgen var också läkaren riktigt nöjd och svor glatt över uppfinnar-tecknikerns briljanta uppfinning vilket gjorde det möjligt för mig att genom att lossa en sprint röra på underarmen och armbågen och fortfarande vara fixerad vid brottet vid axeln. Det skulle korta reahbliteringstiden avsevärt sa läkaren då jag skulle kunna hålla muskelaturen igång i underarmen under läkningstiden.
Dock fick jag ännu inte åka hem då man ville ha koll på att inga komplikationer tillstötte eller modifikationer trots allt behövde göras av ställningen så under ytterligare några dagar var jag springpojke åt gubbarna på salen som ständigt ville ha in telefonvagnen för att ringa sina fruar eller ha någon tidning från kiosken och jag fick bra med dricks så jag klagade inte och självklart sög jag i mig alla de inte alltför rumsrena historierna dom berättade.
Men det blev ändå tråkigt och en ung läkare som fann mig i avdelningens tomma tv-rum började komma förbi på sina raster för att spela schack med mig. Jag varken var eller har blivit speciellt bra på det spelet genom åren men jag gillade att prata bort en stund med honom och sköterskorna och komma ifrån gubbarna på salen.
Väl hemma från sjukhuset efter en vecka var jag tillbaka i skolan och nu blev jag rätt populär för det komiska var att den stålskena jag bar inte hade några stöttor som bar upp armen utan följde helt kroppens och armens profil så med en långärmad tröja på mig fanns det absolut inget som avslöjade den.
Detta gav upphov till en rätt lustig syn då jag gick med vänsterarmen rakt ut i luften och med armbågen krökt så att det såg ut som att jag stod och hängde på något osynligt.
Kompisarna fnissade och skämtade medan lärarna hade svårare att ignorera mig när jag i fyrtio minuter i min bänk satt med armen orörlig i luften och obesvärat ägnade mig åt böckerna framför mig. Och jag kan väl nu förstå dom att det nog såg ut som ett sjukt trolleritrick. Hemma kunde jag av naturliga själ inte leka eller göra det som jag brukade hjälpa till med på gården så för att få tiden att gå blev det många promenader och ofta längs den inte allt för trafikerade landsvägen. Ibland med någon av hundarna som inte drog för mycket men ofta själv och ganska omgående reagerade jag på alla som hälsade på mig trots att jag inte kände dom.
Först tänkte jag att det var för att jag gick med armen ut i luften men sedan började även folk stanna och fråga hur det gick med armen och jag var vänlig och pratade med dessa personer fast jag inte visste vilka dom var men snart förstod jag att det var som så att i den lilla byhandeln som min morfar och mormor ofta handlade i hade min olycka och det teniska underverket till ställning diskuterats flitigt och nu kände alltså större delan av bygden till om det hela och naturligtvis hälsade man när man mötte olycksfågeln ute på promenad och kanske även stannade och få den märkliga ställningen förklarad och demonstrerad med alla sina märkliga leder och funktioner för sig. Sedan hade de något att berätta om vid nästa besök hos bekanta som skrattande tog del av det och i sin tur förde det vidare.
Under de veckor jag gick med ställningen var det därmed allt fler som hejade på mig och nickade igenkännande till mig och jag nickade fortsatt tillbaka, ofta osäker på vilka dessa människor egentligen var.
Jag kan väl inte påstå att uppmärksamheten egentligen gjorde mig så mycket men det var ändå skönt den dagen då ställningen skulle av och jag åter skulle kunna göra allt jag fått avstå under läkningen av brottet och framförallt skulle jag pterigen kunna sova på sida igen. Det var ju nu som så att med ställningen kunde jag bara sova på rygg och jag "kunde inte sova på rygg" så jag blev helt enkelt tvungen att lära mig det och det hade väl gått sisådär.
När läkaren på sjukhuset ska ta av ställningen förvarnar han mig om att armen kommer kännas tung och svag till en början trots att jag under hela tiden hade fått ett träningsschema att följa för armbågen och underarmen för att inte tappa onödig muskelmassa. Men när ställningen var borta och läkaren försiktigt sänker ner min arm skriker jag till för det känns som att den ska gå av igen där den varit bruten men läkaren fortsätter och den gick inte av. Bara någon vecka senare hade jag åter börjat få upp styrkan och snart var det som det aldrig hade hänt.
Dock kan jag sedan jag blev äldre fortfarande känna av skadan vilket jag fått förklarat för mig att den antagligen blev en bråskbildning kring brottet när det tog så lång tid innan man fixerade det i rätt läge men det är som det är och jag lider inte nämnvärt av det mer en vid enstaka tillfällen eller när axeln har belastats fel ibland.
Och så gick det alltså till när jag bröt armen och blev en ofrivillig kändis på byn...
