Jag minns...

Hemma på gården hade vi alla de djur som brukar höra till en gård och däribland kor och en gammal travhäst som efter en olycka aldrig gått att få i skaklarna igen och som vi ungar fått som ridhäst.

Denna häst var lite bångstyrig och hade sin egen hage där hon lunkade runt för sig själv till synes uttråkad mellan ridturerna och naturligt kom tankarna på att det var synd om henne där hon knallade runt ensam dagarna i ända.
Därför var det kanske inte konstigt att tanken föddes om att hon kunde få gå med korna i deras hage i stället.

Nu var det ju som så att hon förutom att hon hade sin spilta i ladugården tillsammans med korna innan också hade gått i hagen intill kornas och  det hade inte varit några problem. Sagt och gjort så bestämdes det att hästen skulle få följa med korna ut efter morgonmjölkningen.
Först fick korna gå ut i lugn och ro i hagen och en stund senare leddes hästen ut i hagen till sina av oss nu utsedda kompisar och släpptes.

Korna stirrade förvånat på oss vid grinden och på hästen som nu kom gående emot dom och allt verkade okej men strax efter att hästen släppts loss bröt helvetet lös. Vad som egentligen hände är svårt att svara på för allt gick nu fruktansvärt fort.
En ung ko tyckte antagligen att den här hästkraken inte skulle vara i deras hage eller så var hon bara nyfiken på kossors vis men hur som helst gör hon något som hästen får för sig är inbjudan till lek för hästen sätter fart mot korna och kossan vänder om i sken med svansen i luften. Vi står där som fån och ser detta vansinne när kon med hästen efter sig rusar mot stängslet där båda gör ett elegant hopp över detta och fortsätter iväg genom min mormors trädgårdsland och mot huset.

Allt detta går blixtsnabbt och vi hinner inte göra något för att förhindra det som sker.
Nere bakom huset står mormor och hänger tvätt när kon först och hästen efter passerar i full sken. Kon har uppenbarligen tagit sikte på nästa hage där tjurarna går och gör för andra gången denna dag ett osannolikt hopp över även detta stängsel allt medan tjurarna rusar för att se vad som är på gång. Hästen följer nu inte efter kon i språnget utan tvärnitar utanför hagen uppspelt frustande och vi kan utan problem koppla henne och leda in henne till spiltan igen innan vi kontrollerar kon och får henne till sin rätta hage igen.

Helt sinnesjukt kan vi konstatera att kon inte har en skråma någonstans trots att hon hoppat över två stängsel med taggtråd!! och efter att hon släppts tillbaka i sin hage knallade hon iväg och betade som vanligt.
Efter denna upplevelse fick hästen fortsättningsvis gå i sin egen hage även om det ibland kunde tyckas tråkigt för henne men flera ko-jakter ville vi andra inte vara med om.


Nu byter vi historia till en kort berättelse om en kadaverälskande spaniel och en om liten fet hund på friarstråt.
Många av alla hundar vi hade under min uppväxt kom från trassliga miljöer eller hade problem och de flesta fungerade riktigt bra efter att ha fått kärlek och en trygg miljö. Hursomhelst så kommer jag ihåg två stycken  "cavalier king charles spaniels" vi hade. Den ena var tokig i att jaga råttor och hade en förkärlek för kadaver vilket resulterade i att han ständigt snokade rätt på avfallsgroparna där morfar grävde ner slaktavfall efter att han och mormor slaktat kaniner.

Det var alltid kontroll innan hunden som hette Emil släpptes in för ibland såg man en kanintass sticka ut i mungipan typ som en slickepinne han tänkt smaska på inne i sin korg. Men han var inte dum denna Emil så efter att ha blivit av med sina kanintassar ett antal gånger hade han insett att han måste komma på ett sätt att lura oss i familjen.

Plötsligt en dag satt han och gnydde som vanligt och ville in och precis som vanligt tittade man genom fönstret i dörren för att kolla efter förbjudna föremål i mungiporna på honom. Allt verkar okej och dörren öppnas på glänt, MEN VÄNTA LITE!!! Något ser konstigt annorlunda ut med Emil som står där och viftar på svansen med bedjande oskyldiga ögon och med sin breda mun med putande kinder. En snabb koll avslöjade smuggelförsöket i sista stund.

Hur han hade lyckats få in hela benet på tvären var inte lätt att fatta för det var åtminstone 12-15cm långt och det satt ordentligt kilat mellan kinderna på honom. Själv såg han lika oskyldig ut som vanligt och visste alls inte hur det hamnat där.

Förutom Emil hade vi också Milou som var av samma ras och kom från en gammal tant som haft honom som sällskapshund och skämt bort honom. Hunden hade fått suttit på en stol vid matbordet och ätit fin mat och hade väl knappt rört sig längre än mellan sovkorg och bordet mellan måltiderna och han var alltså kollosalt fet men otroligt snäll. Även om en nödvändig bantning sattes in och promenader för att göra hans liv drägligare så gick viktminskningen långsamt och sovstunderna med ljudliga snarkningar var hans favoritsyssla så fort han hade möjlighet.

Nu var det ju så att mormor och morfar i huset en bit ifrån också hade hundar och där fanns en tik och det innebar naturligtvis problem när hon löpte för är det något hundar har är det djupa instinkter rörande detta ämne.
Milou var hanhund och även om han nu var en mycket fet liten och trött hanhund hade han ändå intakta instinkter för motsatta könet och en dag hade han samlat tillräckligt med kraft och inspiration för att bege sig ut på friarstråt tvåhundra meter bort.

Hur han kommit loss minns jag inte men utav oss i familjen som sitter i köket fikandes upptäcks hans flykt där han springandes försvinner längs grusgången och jakten tas snabbt upp på rymlingen.
Jag tar på mig skorna och får syn på honom 50 meter bort när jag rundar knuten och börjar springa efter honom, är snabbt uppe jämnsides och börjar nu gå istället med raska steg allt medans jag böjer mig fram för att få tag i halsbandet på Milou.

Jag glömmer aldrig blicken han gav mig då, springandes för allt vad hans ben förmådde föra den stora kroppen framåt. Dom olyckliga ögonen med förtvivlan i som skrek ut att detta inte är rättvist.
Det var inte förrän jag fått tag i halsbandet som han stannade med tungan hängandes ur munnen och med en rosslande andhämtning som om han närsomhelst skulle falla ihop och dö.
Även om det hela var komiskt så tyckte jag otroligt synd om honom för han försökte ju bara göra det som alla andra normalstora hanhundar såg som sin plikt. Han hade riskerat livet i denna språngmarsch för att få uppvakta en tik med vilken han ändå aldrig hade kunnat få komma till.

Hursomhelst fick Milou några år tillsammans med oss och även om han gick ner en del i vikt kom han aldrig att bli normalviktig och en dag hade han somnat in lugnt och stilla.

Alla våra djur på gården hade sina personligheter och jag tror att det var det som gjorde att jag kom att bli så djurkär. Vilken psykolog kan ge dig den mentala avlastning som en idislande fjällko kan ge då du står och ryktar den och som tacksamt förnöjt puffar på dig. Eller en häst som förnöjt suckande låter sina hovar kratsas rena från grus och smuts och som i sitt avslappnade tillstånd håller på att ramla omkull över dig och som i nästa stund tittar förnärmat på dig med ett fnys bara för att du inte orkade hålla upp hela dess vikt.


(Uno Svenningsson - Jorden har sin egen sång)

-Slå du bara!!! Idag är du kanske starkare, men det kommer en dag då du är gammal och svag och jag är starkast!
Hans elaka min övergick i en förvånad rädd blick när mina ord långsamt sjönk in i hans medvetande. Jag femton år på väg in på mitt sextonde, kokade av ilska och jag bara stod där i rummet och väntade på slaget som aldrig kom.

Åratal av fysisk men mestadels psykiskt våld hade nått sin ände för mig. Jag tänkte slå tillbaka och jag kände min styrka inombords, jag skulle kunna ge honom bra motstånd om det behövdes och jag ville nästan att han skulle slå mig där i den stunden så jag fick försvara mig. Antagligen anade han det genom mitt tonläge och kroppsspråk och kanske vågade han inte ta risken, för han svor och skrek åt mig innan han vände sig om och gick därifrån.

Från den dagen slog han mig aldrig mer och även om han fortsatte att svära åt mig ibland så lämnade han mig ifred och åren som följde gick jag allt mer emot honom i hans försök att dominera och styra vilket till slut fick mig att känna en viss kontroll över vad som hände inom husets väggar, det vill säga när jag var i närheten. Dock har jag i efterhand förstått att han fortsatte att dominera och jävlas med övriga familjen ända fram tills skillsmässan var klar och även tills han efter en kaotisk tid så småningom försvunnit ur våra liv.

Vad som fick min styvfar att växa från en rätt harmlös man till att bli denna plågoande under de åren han var en del i mitt liv har jag funderat på. Någonstans kan jag kanske se hur en misslyckad man, släktens svarta får trodde sig fått en ny chans att visa att han minsann inte var helt misslyckad genom förhållandet med min mor.
Efter ett tidigare kraschat äktenskap med skulder, arbetslöshet och taskig kontakt med sina barn skulle detta bli hans nystart och han trodde nog verkligen på det men... för att inte göra om gamla misstag måste man först ha tagit lärdom och accepterat sin del i det tidigare misslyckandet och det hade han verkligen inte gjort.
I hans värld berodde alltid hans misstag på andras förskyllan och han slätade gärna över sina brister och fel och ljög eller lurade människor omkring sig om det främjade hans intressen. Pengar spenderades även om dom inte fanns och oavsett om det fanns mat på bordet hemma eller räkningarna var betalda.

Hans bitterhet i att inte få ha det liv han önskade sig eller få den revansch inför sin släkt som han efterlängtade gjorde honom genom åren allt mer till en plågoande som inte bidrog till familjen utan istället tärde på den.
Genom att dupera och dominera sin omgivning, förlöjliga och förnedra kände han sig förmodligen stark och han var bra på detta och kanske var han också stolt över sin förmåga till att leva dubbellivet som den självsäkert leende mannen på arbetet och inför andra vuxna i sin omgivning allt medan han hemma styrde med diciplin och regler som ständigt ändrades och där löften ständigt gavs och bröts.

När jag många år efter skilsmässan i mitt arbete plötsligt råkar träffa på honom ser han förvånat på mig, ler och hälsar vänligt. Jag stelnar till och magen knyter sig där jag står och staplar kartongerna som jag haft med mig. Chockad hälsar jag stelt tillbaka innan jag snabbt gör klart och åker därifrån. Mötet med honom varade bara ett ögonblick men i panikkänslan fanns åter ilskan och viljan att ge igen på honom för alla åren och jag svor om och om igen för mig själv bakom ratten medan jag försökte lugna ner mig.

Jag har inte träffat honom sedan dess och ännu kan jag ibland känna mig jävligt stolt över den där dagen då jag bestämde mig för att det fick vara nog. Den dagen då slagen inte längre gjorde tillräckligt ont för att kuva mig och nedlåtenheten i hans elaka ord inte längre bet eftersom jag såg igenom honom.


Kristian Anttila & Sylvia Vrethammar - Magdalena (Livet före döden)

När jag växte upp var min morfar min hjälte. Det handlade inte om styrka eller sånt men han hade alltid tid med mig, den lilla gossen som ständigt ville vara med och hjälpa till hemma på bondgården. Och så här i efterhand kan jag förstå min mormors oro när morfar och jag drog iväg med traktor och kärra för nog förstod hon att morfar lät mig göra sånt som jag var allt för ung för att egentligen göra.

Jag, blott åtta år högg i skogen med yxa och såg, körde traktor fast jag knappt nådde ner till pedalerna, föste tjurar och kor eller klättrade omkring på vingliga hölass med vassa högafflar. Ja med morfar var man aldrig för ung även om han faktiskt också sa ifrån många gånger.

Min morfar hade kämpat hårt i sin ungdom för att kunna köpa den lilla bondgård han och mormor bodde på och många var de historer han berättade vid köksbordet om skogshuggning om vintrarna och hur hårt livet varit för överlevnad. Och jag satt där med koppen fylld av varm choklad och lyssnade med stora öron allt medan mormor då och då sköt in ett "-sluta prata så mycket strunt!" men hon passade också på att berätta egna minnen när andan föll på.

Min morfar kunde vara både hård och otroligt envis och det kunde lätt uppfattas som att han var lite kärv ibland men innanför alltihop fanns det ett ganska blödigt hjärta. Kanske hade en hård uppväxt och tidiga händelser i hans vuxna liv format honom. Tidigt änkeman, ensam kvar med en son och senare gift med min mormor som i sin tur hade barn från tidigare äktenskap. Dåliga tider och ett kämpade för att få försörjning och gården att gå runt.

Hursomhelst så kunde min morfars manlighet ibland komma på skam för att han helt enkelt inte ville bråka med min mormor. För mig kändes det lite komiskt att min stora starka morfar fick smyga med sånt som andra vuxna gjorde helt öppet men han ville inte bråka. Här följer några avslöjanden om min morfars "syndfulla laster" och det är av kärlek till min morfar och inte för att förlöjliga honom jag berättar dom.

Min mormor var religös vilket inte delades av morfar med någon större entusiasm, men mormor förmanade närhelst hon kunde om speldjävulen, spritens ondska och lättjans fördärv. Själv spelade hon på Lotto med stort intresse och köpte lotter närhelst möjlighet fanns men ingen är ju fullkomlig.

-Morfars enda last som tilläts av mormor var att han snusade men hon klagade ständigt på det. Dock kom morfar och tiggde cigaretter av min mor då och då och ibland stod han i vedboden och tjuvrökte gamla karln. Var gång jag kom på honom där hoppade han högt eftersom han trodde det var mormor som kom.

-När min morbror kom på besök blev det gärna en öl eller två i smyg i samma vedbod och morfar levde upp och skrattade men alltid med en koll så att inte mormor skulle komma.

-När han fick följa med på bilbingo sken han upp och skrockade förnöjt allt medan han kryssade siffrorna på papperet men mormor satt hemma och fnös åt gubbens tokerier.

När så morfar och mormor blev bjuden på fest i byns bygdegård blev det rätt sent och rätt mycket alkohol för morfars del, men inte förrän mormor hade skjutsats hem tidigare under kvällen förstås.
För varje grogg eller sup släppte morfar loss allt mer och fram på natten hade han förklarat att han fortfarande hade en tjugoårings styrka och var en Svensk Viking som ingen rådde på. Glad och uppsluppen men protesterande fick vi till sist in morfar i bilen för att köra hem den nu rätt överförfriskade Vikingen.

Under hela färden hem höll morfar ett sluddrigt anförande om vår släkts anor och om vikingar och vikten av att stå upp för sig själv och en massa annat fylletrams. Där bredvid mig i fram satt alltså en glad viking som låtit mig förstå att han inte lät någon bestämma över honom, så det så!!

När vi så svänger upp på gårdsplan utanför morfar och mormors hus blir han plötsligt knäpptyst. Det lyser i husets köksfönster i natten men allt är tyst. Efter en kort stund öppnas ytterdörren och mormors kortvuxna silhuett tecknar sig i dörröppningen.

Då brister det för vikingen i passagerarstolen, han sätter igång att storböla och vägrar gå in. Tårarna rinner allt medan han sluddrar om hur usel han är och om allt mormor kommer att göra och säga för att han kommer hem full.
Mitt i hela den här situationen kan jag inte låta bli att både tycka synd om min morfar samtidigt som det ändå är lite komiskt. Min stora starka morfar som nyss var viking är nu väldigt liten och svag allt medan min mormors späda lilla silhuett syns 30 meter bort genom bilens framruta.

Efter mycket tröstande får vi ändå in morfar i huset och mormor säger inte så mycket men blicken säger desto mer. Morfar som åter börja storböla hängade på min axel allt medan vi vaggar in över trösklarna till sovrummet och mormor som ilsket hjälper till att få honom i säng.

Hon låser och släcker när vi går och här kunde anekdoten tagit slut om det inte vore för att...

-Dagen efter festen återvänder jag för att kolla till morfar och när jag möter honom i köket så är det med en rejäl blåtira runt ena ögat. Chockad hinner jag tänka "har mormor gjort det där" innan jag får förklaringen. På morgontimmarna måste morfar på toaletten och i mörkret och efterfyllan snubblar han och slår i huvudet. Dock ser mormor lite elakt förnöjd ut när hon påpekar att det inte var mer än rätt åt honom. "Komma hem full mitt i natten" och "i hans ålder".

Trots en rejäl baksmälla och blåtira hade jag ändå en känsla av att min morfar var nöjd väldigt länge efter den festen. Under dom timmarna hade han ju både rökt, druckit alkohol och umgåtts och fått varit viking för flera år framåt.


"En hjälte behöver inte vara stark, ha goda egenskaper eller stor klokhet och visdom. Omtanke och förståelse räcker långt" /Morgan Lindgren


Ramlösa Kvällar - (Lasse Tennaders - Rötter)

Femte klass och fredagkväll i byskolans gymnastikall. Det är tidig höst och mörkt utanför och innanför dörren i trappen sitter jag och ett par skolkamrater i den improviserade kassan och tar inträde.
Hur mycket det kostade att komma in minns jag inte men alla betalande fick i alla fall en stämpel på handen vilket var väldigt viktigt enligt tjejerna i klassen.

Inne i den lilla gymnastiksalen dundrade musiken från den ditsläpade hemmastereon och några färgade glödlampor spred sitt sken ut över golvet. Det är rätt mörkt i lokalen och man ser skuggorna av dom som dansar intill varandra till musikens rytm.

Det säljs hemmagjord kola, chokladbollar, popcorn och naturligtvis läsk i ett hörn i lokalen och på trappen utanför samlas killarna då och då för att snacka om än det ena, än det andra och om tjejerna förstås.
Jag står också där och skrattar men gör väl inte så mycket väsen av mig. Blyg som jag var försökte jag bara hålla mig undan tjejerna som bara ville dansa hela tiden och då gärna tryckare.

Jag stod där i mörkret och spanade på alla de vackra tjejerna som var sminkade och som doftade gott av parfym och jag rodnade var gång någon tittade på mig.
Jag stod där och nynnade på "Its a hearteache med Bonnie Tyler" som just då spelades, när plötsligt "Fillan" från sjätte klass kommer och drar ut mig på golvet och trots att jag stretar emot har hon snabbt fått mig att ta grepp om hennes höfter och vi gungar runt där i det skumma mörkret bland ribbstolar och basketkorgar.

Jag slappnar av och mina stapplande, trevande steg får flyt och det känns som vi plötsligt svävar fram i små rörelser fram bak och åt sidan och jag vill aldrig att musiken ska ta slut. Där och då blir jag förälskad. Inte i "Fillan" eller i dansen utan i kombinationen av att allt i livet just då stämde.

Efter dansen fick jag en kram och en kyss på kinden och med en otrolig lyckokänsla gled jag genom lokalen ut i friska luften och om jag varit ensam hade jag där och då skrikit rätt ut i kvällen av lycka.

Inne igen och med en läsk i sig blir jag plötsligt åter uppbjuden/insläpad till en tryckare, nu av Marie i sjätte klass och jag njuter trots att hon hela tiden där i mörkret försöker kyssa mig. -Nu som vuxen tycker jag att det bara är trevligt att bli kysst men just där och då var jag så förbaskat blyg. Situationen var dock inte oangenäm och jag trivdes där vi gled runt till musiken och jag tackade för dansen när den var över.

Det blev inte någon mer dans den där kvällen men vad gjorde det. Jag gled omkring fånigt lycklig och gungade för mig själv i takt med musiken och när det var slut och jag och min syster blev hämtade måste vår pappa märkt att hans son verkade väldigt tyst men förnöjsam allt medans min ett år yngre syster babblade på om allt som hänt.


(Bonnie Taylor - It's A Heartache)

Det här minnet är inte ett av de trevliga men ändå ett minne som fortfarande finns kvar trots att det är så länge sen. Att vara medberoende är något vi idag vet innebörden av, dvs. att man som nära anhörig till någon med problem blir undfallande och accepterande kring det problem som finns och gärna tar på sig en del av skulden för att det är som händer. I mitt liv fanns under min uppväxt en styvfar som hade olika problem vilket naturligtvis påverkade familjen på olika sätt.

En episod hände när jag var i knappa sexårsåldern och allt började med att jag skulle följa med min styvfar ut till det sommarställe som vi hade men varför det råkade bli så att det bara var jag som följde med och inte min syster också vet jag inte. Däremot minns jag att vi släpade med en gammal telefonsvarare som min styvfar skulle laga.

Vi åker så iväg från stan och kommer fram på eftermiddagen och genast öppnar min styvfar en öl när vi kommit in i huset med kassar och packning. Jag vet att jag reagerade med ogillande men drog iväg ut för att leka runt huset.
Timmarna gick och det började skymma och fortfarande hade jag varken sett eller hört min styvfar uppe i  huset. Sakta gick jag in för att fråga när det skulle bli mat, och där ligger han på soffan.

På bordet står flera tomma ölburkar och han snarkar ljudligt där han ligger på rygg. Jag går fram och ruskar lite försiktigt på hans axel och efter ett tag vaknar han och undrar vad det är. Inte ovänligt eller snäsigt utan nyvaket, vänligt och med en sluddrig röst. Det känns inte bra inom mig men jag frågar om middag för jag är hungrig. Långsamt tar han sig upp och börjar leta i kassarna vi hade med oss och hittar en konserv med dillkött.

Efter att ha trixat med att öppna burken och letat fram en kastrull började proceduren med att få eld i vedspisen vilket inte går så bra. Elden vill inte ta sig ordentligt och kastrullen med innehåll blir knappt ljummet. Min styvfar ledsnar och ställer fram kastrullen på bordet åt mig snäsande att jag ska äta. Jag frågar om det inte ska vara potatis till men får till svar att "ät det som bjuds".
Långt in i vuxen ålder hade jag sedan svårt för just dillkött.

Själv öppnade han ännu en öl och satte sig sen tyst på andra sidan bordet. Efter maten var det i det närmaste mörkt såväl ute som inomhus och jag kände mig bara förvirrad och orolig när jag sedan gick och la mig för natten. Då plötsligt kommer min styvfar in i rummet och med sig har han den trasiga telefonsvararen. Han stinker öl och är otäckt konstigt glad.

Han ber om ursäkt för att han varit dum och tycker att vi nu tillsammans ska försöka laga telefonsvararen. Även om jag inte är så gammal så vet jag att det är väldigt sent och jag vill verkligen inte försöka laga någon telefonsvarare. Jag vill sova och jag vill att det ska bli morgon och att timmarna ska gå så jag får åka hem igen men jag tiger.
Trots att jag är knappt sex år vet jag att det är bäst att spela med i detta märkliga olustiga skådespel.
Han stinker öl och han sluddrar om än det ena, än det andra och jag förstår inget av det han yrar om.

Efter att ha misslyckats få igång telefonsvararen blir han less på det, svär och går sin väg. Jag släcker lampan och lyckas somna efter en stund.
När jag vaknar tidigt på morgonen klär jag snabbt på mig och smiter tyst ut för att inte väcka honom. Jag driver runt lite varstans ute och försöker leka men väntar egentligen bara på att det ska bli dags att åka hem.

Efter att dagen sakta tagit sig till tidig eftermiddag kommer han så ut på trappen och ropar åt mig att vi ska åka hem. Jag känner mig genast glad över att allt detta nu äntligen ska ta slut. - Han packar in sakerna i bilen, låser dörren till huset och iväg åker vi. Det vill säga efter att ha krånglat ut bilen från gårdsplanen. Jag minns att jag tyckte att det var märkligt att han hade så svårt att backa ut bilen.

Väl ute på landsvägen verkade han väldigt tyst och koncentrerad på bilkörningen. Jag märkte att bilen gång på gång svängde mot dikeskanten och han rätade hela tiden upp bilen. Jag frågade om det var något fel på bilen för jag kunde inte förstå varför den betedde sig så konstigt. Jag började nu verkligen känna mig rädd för det gick fort och färden blev allt mer vinglig. -Plötsligt hostar bilen till och motorn stannar av sig självt. Bilen rullar in till gräset i vägkanten där det är en brant slänt. -Jag ropar till för jag tror att vi ska välta nerför den och min styvfar svär åt mig att hålla käften.

Jag ville gråta men jag tiger. Vi kliver ur bilen, lämnar den och vi börjar gå mot samhället och macken som syns en bra bit lägre fram.
När vi kommer in på macken står en kille bakom disken. Styvfarsan hjälper upp mig på en av de höga pallarna vid disken och skickar åt mig ett TOY tuggummipaket från en hylla bredvid.
Han börjar prata med mackkillen om att bensinen tagit slut i bilen och om att få köpa en reservdunk med bensin. Och killen på macken pratar länge med min styvfar och jag förstår att han av någon anledning inte vill sälja bensin till min styvfar som nu börjar bli ilsken.

Efter en stund går i alla fall killen med på att sälja lite bensin men bara så mycket att min styvfar kan hämta bilen och köra till macken för att tanka resten där.
Min styvfar är arg men går med på det, tar dunken och går ut och fyller på den medans jag sitter kvar på pallen. Sedan kommer han in, betalar och säger åt mig att följa med tillbaka till bilen, men då säger killen i kassan bestämt "grabben stannar här tills du kommer". Öppnar demonstrativt en läsk och ställer fram den till mig.

Jag litar märkligt nog på denna främmande karl på macken och vill absolut inte följa med till bilen. Min styvfar blänger på killen och på mig och säger åt mig att han strax är tillbaka, går ut genom dörren och knallar iväg med den skvalpande halvtomma reservdunken i handen.
Killen på macken säger åt mig att allt ska bli bra men jag förstår inte vad han egentligen menar, sen går  han in en bit bakom disken tar telefonen och ringer.
Jag sitter där och dricker min läsk och tuggar på tuggummit och väntar på att min styvfar ska dyka upp igen med våran bil på macken.

Tiden går och killen på macken frågar mig en massa saker, om var jag heter och var jag bor och vad min styvfar heter, om resan med bilen och allt möjligt annat jag nu inte längre minns.
Plötsligt rullar en polisbil in på macken och tillsammans med poliserna i bilen sitter min styvfar. Den ena polisen kommer in och talar med killen bakom disken innan han hälsar på mig och säger att han ska skjutsa hem mig till mamma. Jag blir inte rädd och när jag sätter mig i baksätet på polisbilen bredvid min styvfar så är han trevlig och hela vägen hem talar han med poliserna i framsätet och han fick dom att slå på sirenen för min skull och poliserna pratar vänligt med mig och jag tycker att det känns lite märkvärdigt att jag får åka i en alldeles riktig polisbil.

I mitt huvud undrar jag förstås varför vi får skjuts hem av polisen men tänker sen att det är för att våran bil var trasig, den hade ju vinglat hela vägen från sommarstället tills den stannade. - Så var det naturligtvis. Det var dock lite konstigt att min styvfar satt med händerna bakom ryggen hela resan hem.  När vi kommit hem följde den ena polisen med mig till våran lägenhet och pratade med mamma men min styvfar satt kvar i polisbilen. Nåja, han skulle kanske åka tillbaka med poliserna och hämta våran bil  resonerade jag innan jag sprang ut för att leka med kompisarna på gården.

Ett tag efter den här händelsen försvann min styvfar en tid. Jag minns att mamma gav honom en plastpåse med massor av enkronor innan han gick hemifrån. Jag minns inte riktigt vad mamma gav som förklaring till att min styvfar försvann en tid men har ett svagt minne att det var något om "repmånad" ett ord jag ändå inte förstod vad det var. Hursomhelst kom han så småningom hem igen.

Som vuxen när jag mindes det som hänt kunde jag lägga ihop pusselbitarna och förstod naturligtvis att min styvfar varit kanonfull när han satte mig och sig själv i bilen och körde hemåt den där dagen, att han antagligen därför glömde tanka bilen och att killen på macken förmodligen räddade livet på oss genom att lura min styvfar och sen ringde till polisen.
Den såkallade "repmånaden" var strafftiden min styvfar avtjänade för grovt rattfylleri på någon anstallt där naturligtvis enkronorna i plastpåsen gick åt till cigaretter och i telefonautomaten.

Jag kan inte säga att jag direkt haft ångest eller lidit skada av det som hände men det fastnade ändå kvar i minnet. - Att min styvfar hade sina perioder där han söp sig redlöst berusad på öl var något jag som liten inte förstod vad det handlade om men jag tyckte illa om det och jag minns när jag och min syster en gång hittade honom avsvimmad på vardagsrumsgolvet och sprang till våran dagmamma där vi  ringde på och förklarade och bara fick syrligt till svar "låt svinet ligga där!".

Det var naturligtvis illa skött av vår dagmamma. Även om vi inte tyckte särskilt bra om vår styvfar så låg han ju "sjuk" på golvet och. Jag minns hur utlämnad jag kände mig och från den dagen var mitt förtroende för vår dagmamma lika med noll.
Där kan man se hur olika människor i en eländig situation väljer att hantera ett problem. Killen på macken och poliserna gjorde det på ett bra sätt medans min dagmamma inte klarade det.


(I min barndom upplevde jag en hel del saker som var dåligt men på något sätt förstod jag ändå vad som var rätt och fel och jag sökte mig förebilder och samlade på upplevelser som var bra. - Utan att förstå det då, neutraliserade jag på något vis det dåliga med saker som var bra och idag kan jag konstatera att så jävla dålig blev jag nog ändå inte som vuxen och jag har aldrig tyckt synd om mig själv över det som hänt - Det har ju trots allt gett mig kunskap om livets skiftande innehåll och av erfarenheterna delar jag gärna med mig till dom som vill höra på)

(Här kommer till sist Monica Zetterlund med Gröna Små Äpplen för att lätta upp stämningen lite)

Dom flesta av oss har väl en barndomskompis vi umgicks väldigt mycket med som små och min kompis framför andra var Erki. Egentligen heter Erki något annat men i min berättelse får han heta Erki.
Han och jag var bästa vänner från knappa nioårsåldern tills vi började gymnasiet typ.

Jag var som barn väldigt försynt och gjorde inte mycket väsen av mig. De flesta vuxna omkring mig skulle säkert aldrig trott mig om att göra bus eller något annat jäkelskap och visst var det i stort sett så med betoning på "i stort sett".

Dock fanns alltså Erki, grannpojken som var lika gammal som jag och som gick i samma klass och som var allt det som jag inte var och vi var bästa kompisar vilket även våra systrar var.
Om jag var lugn och "lillgammal" till mitt sätt var Erki allt som jag inte var, han körde gokart, skoter och hade en hembyggd minimotorcykel och gjorde precis det som dök upp i tanken för stunden utan någon reflektion på konsekvenser men Erki gjorde aldrig något av elakhet, snarare barnslig obetänksamhet och vi var ju trots allt barn.

Att leka med Erki hemma hos honom var alltid ett äventyr och inte alls som att leka hemma hos mig där min dåvarande styvfar såg till att förtrycka och förnedra mig och min syster inför eventuella kamrater på besök vilket naturligtvis gjorde att man undvek ta hem vänner om man kunde.

Nåväl, hos Erki växlade lekarna och ofta var det Erki som mitt i en lek kom på något finurligt som när vi på en repstege klättrade upp i ett stort träd på gården för att sedan sitta där och skråla och äta äpplen vi tagit med upp. Plötsligt dyker Erkis morbror upp på grusgången och jag ser på Erki att han funderar på något för att sedan snabbt hala upp stegen i trädet innan han med ett välriktat kast placerar sitt äppelskrutt i pannan på sin morbror.

Nu skall sägas att Erkis morbror var känd för att vara ganska lättretlig och alls inte uppskattade att få äppelskruttar kastade i huvudet och att Erki skrattande nu sitter och pekar på honom gjorde så att säga inte saken bättre.
Själv inser jag snabbt att det här inte är bra. Vi sitter ett par tre meter över marken i ett träd och våra flyktvägar är så att säga begränsade så där sitter vi och klamrar oss fast vid grenarna när Erkis morbror går till motattack med bollar, äppelskruttar och vad helst han hittar under trädet i all sin uppvällda ilska samtidigt som han med all världens svordomar hotar med löften om hemskheter när han får tag i oss.
Men efter vad som kändes som en evighet går så morbrodern iväg svärande och vi smet snabbt ner ur trädet och in i huset till säkerheten.

Så här var det ofta när vi lekte hos Erki. Ensamma efter skolan kunde vi tex. ta Erkis pappas skoter med pulka fastknuten efter och åka ut och leka på åkrarna och varje gång jag lite mesigt frågade om vi verkligen fick göra så sa Erki självsäkert, -Javisst!! och när vi kom hem stod Erkis mamma eller pappa på gården och skällde ut oss för självklart fick två tioåringar inte köra skoter själv...

- Vi körde tävling med Erkis lilla minicross på hans egen uppgjorda crossbana vilket sedan visade sig vara granhusets nyplanerade gräsmatta.

- Fick fly från ett ödehus som Erki lurade oss till med nån historia om att där fanns häftiga kvarglömda prylar men vars enda skatter bestod av riktigt ilskna jordgetingar. Erkis mamma baddade stingen och skällde på oss.

- Vi smög i granngårdarnas ladugårdar och lador och letade kattungar eller efter skatter som Erki gärna sa för sedan att allt som oftast bli jagade därifrån. Och varje år satt vi envist och metade vid ån i närheten av där vi bodde utan att någonsin få något annat än skäll, antingen för att  Erki ramlat i eller för att vi bara skulle se om min sko flöt och att den sedan snabbt försvann bort i åfåran.

Ja, det hände alltid något när man var med Erki och även om jag alltid ifrågasatte Erkis ideér så lät jag mig ändå övertygas och hängde på vansinnigheterna.
På något vis kan jag nu som vuxen inse att jag antagligen just genom att umgås med Erki ändå fick uppleva allt sådant som min dåvarande styvfar hemma hos oss satte stopp för och som jag annars hade missat i min uppväxt.

Dock innebar tonåren att vi gled ifrån varandra mer och mer. Erki gjorde det som alla normala tonåringar gör och jag blev allt mer låst hemma på gården med att hjälpa till med det som behövdes göras på en gård.

Men jag minns ibland tillbaka på barndomen med Erki och gör det med stor värme för det var en spännande och rolig tid och om ni undrar hur Erki blev som vuxen kan jag bara meddela att han nu har fyra barn och är en jättebra ansvarsfull pappa och make.

(ABBA - Dum Dum Diddle)

Den här historien utspelade sig på vintern i slutet av åttiotalet närmare bestämt i slutet av januari och det var svinkallt ute.
Själv var jag i sextonårsåldern och ägnade fritiden hemma på bondgården med att skruva på bilar i garaget och drömma om brudar, bilar och skön rockn roll.

Min mor hade nog med all rätta lite svårt för mitt bilintresse vid den här tiden men likt tjuren Ferdinands mamma lät hon mig dock hållas.

Men åter till historien.
Sent en kväll knackar det på dörren till vårt hus och in kommer en tvåmeters kraftig skäggig kille som kan ha varit i 35-års åldern, frustande förklarar han att han glidit av vägen med sin bil och undrar om han kan få hjälp att dra upp den. Nu skedde ju det här ute på landsbygden och där lämnas ingen åt sitt öde oavsett utseende så alla pälsade på sig och gav sig ut för att med traktor och kätting dra upp stackarens bil ur diket.

Snyggt nere i diket stod bilen, en pickup parkerad och det var inte svårt att fatta hur killen hamnat där, för på dagen hade det kommit underkylt regn vilken under kvällen bildat en såphal ishinna. Efter en massa svordomar och stön lyckades vi med hjälp av ytterligare en traktor få upp bilen men bara för att konstatera att något hänt med batteriet, för bilen var stendöd.

Klockan var mycket och killen bad att få låna telefonen för att ringa efter skjuts hem. Bilskrället fick vara till dagen därpå, för nu orkade han inte med mer skit som han uttryckte det.

En pet-flaska med päronsoda
Dagen därpå var jag ute och åkte sparkstötting på vägen och såg att killen från kvällen innan hade kommit tillbaka till bilen i en matt blåsvart volvo 142:a.
Jag åkte fram och frågade hur det gick för honom men kunde av svordomarna konstatera att han inte haft någon lycka nu heller med att återuppliva kadavret.
Tydligen hade han bytit batteri men trots att motorn gick runt startade den inte.
- Soppatorsk!! Tanken läcker förstår du, spottade killen fram mellan de svavelosande ramsorna.
Själv nickade jag bara tillbaka medan killen hämtade en femlitersdunk fylld med vad jag antar var bensin ur volvon.

Självklart hade han ingen tratt och det gjorde det omöjligt att få i bensinen i påfyllningshålet. Mer svordomar och killens röda kinder berodde nu absolut inte på kylan ute.
In i volvon igen och i baksätet hittades en oöppnad pet-flaska med päronsoda vilken räcktes över till mig med uppmaningen – Drick ur!!

Efter en tre fyra klunkar ansåg tydligen killen att det gick för långsamt och punkterade flaskan med en stor vass fällkniv och tömde ur innehållet ur det som nu förvandlats till en tratt för bensin.

Du är väl ingen jävla fegis?
I med bensin i bilen och nytt startförsök. Ännu mer svordomar och jag började verkligen känna att det var läge att dra mig hemåt nu, innan morsan eller någon annan började sakna mig.

- Vi får bogsera den till brorsan säger då plötsligt tvåmeterskillen, nu med visst rimfrost i skägget.

- Nja jag vet inte började jag lite mesigt… måste nog hem…

- Ähh… nu får du fan ställa upp! Hur skall jag annars få hem den! Du är väl ingen jävla fegis? Det är ju gjort på en kvart och jag kör försiktigt… Kom igen grabben!!

Här var det något i det förbjudna som gjorde det pirrigt och spännande och trots att jag visste att det var fel och att morsan skulle slita öronen av mig om hon fick veta något, satte jag mig i den isbelagda bilen medan killen kopplade en kort och som det verkade lagad bogserlina mellan volvon och kadavret.

Blinka bara med lyset...
Efter att ha gnuggat upp en glugg på framrutan gav han mig instruktionerna att om det gick för fort eller om det blev något problem, bara blinka med lyset så skulle han stanna.
Och förresten ha sidorutan nere så inte framrutan immar igen för dig, sen bar det av.

Färden startade med några rejäla ryck innan vi kom upp i fart… och vilken fart sen…
Hastighetsmätaren i bilen var snabbt uppe i ca 70 km/h och på den fortfarande såphala vägen styrde jag frenetiskt endast ett par meter bakom volvon för att hålla mig kvar på vägen och det enda jag hade att se igenom var en dåligt uppskrapad glugg i framrutans istäcke.

Ve och fasa när gluggen efter ett par kilometer hade krympt till en handstorlek och fortsatte krympa. Jag blinkade frenetiskt med lysknappen men inget hände. Så jag försökte bromsa försiktigt i stället för att han skulle fatta att något var fel, men det gjorde bara att bilen började glida från sida till sida på vägen.

Ögonlockens kisande fixerades allt mer av frysande tårar
Nu var goda råd dyra och jag var säker på att jag skulle dö tillsammans med det här monstret
i bilen framför. – Nej aldrig i livet, ut med huvudet genom den öppna sidorutan för att se något och med krampaktigt tag om ratten kisade jag genom tårarna i den kalla fartvinden.
Minus femton grader hade mätaren visat hemma på dagen men nu handlade det säkert om minus tjugofem där vi for fram genom landskapet med alla dess åkrar.

Det började snart att värka i min vänstra kind och öra och ögonlockens kisande fixerades allt mer av frysande tårar. – Vafan titta bakåt tänkte jag, ser du inte att vi kommer att krascha…
Men det gjorde uppenbarligen inte killen, eller så brydde han sig inte.

Vi kom in i samhället och äntligen blev framfarten något lugnare men långt ifrån laglig.
Efter ett par minuter svängde vi in på killens brorsas arbetsplats där volvon tvärnitar, vilket gör att jag halvt ihjälfrusen, reagerar för långsamt och rullar in i volvons bakre stötfångare.
Ut far killen och svär innan han inser hur det är med mig och släpar in mig i värmen till brorsan i fikarummet.

Brorsan gör samhällstjänst som vaktmästare
Brorsan är lika lång och har också skägg och flera tatueringar på armarna som är sjukt muskulösa. En märklig dialog utbyts mellan bröderna om bogseringen medan jag försöker få igång blodcirkulationen i kinden och resten av ansiktet som inte längre har någon känsel.

Efter en stunds lyssnande förstår jag att brorsan gör samhällstjänst som vaktmästare på det ställe vi är på och att det är han som äger den blåsvarta volvo 142:an.
Nu börjar jag dock känna mig olustig igen och ber om att bli hemskjutsad för annars kommer nog morsan snart ringa polisen och anmäla mig saknad.

- Lugna ner dig grabben… klart vi skjutsar hem dig säger straffångebrodern och ler vänligt men inte ett dugg förtroendeingivande. Och jag känner mig bara ynklig, men försöker verka oberörd.

När vi äntligen åker ifrån broderns arbete kokar volvon och vi stannar vid en bensinstation.
Brodern halar fram en skiftnyckel ur ena dörrfickan på volvon och börjar skruva under huven.
Nu har det gått tre timmar sedan det här äventyret startade och jag tvivlar inte ett ögonblick på att morsan börjat planera skallgång efter mig.

Under huven lossar brodern plåten över kylaren och grillen och drar upp en 10cm tjockt frigolitblock som täckt kylaren. Undra varför bilen kokade??!!

Bröderna fäktar med nävarna där fram… Jag blundar!!
I med en kanna med vatten och in i bilen igen där sidorutan råkar ramla ner i dörren när den stängs.
Men det verkade vara ett vardagligt problem för snabbt hade killen fiskat upp den igen och spärrat den med en gammal skruvmejsel inkörd i dörrsidan. – Då kör vi sa han och iväg bar det igen med bredställ. Själv satt jag tyst och bara hoppades att ingen jag kände i samhället skulle se mig. Det skulle tvinga mig till en massa lögner för att klara mig ur trubbel hemma.

Halvägs hem upptäcker straffångebrorsan den avskurna pet-flaskan som innehållit päronsoda och blir tokig. I ordväxlingen mellan bröderna förstår jag att det som fick tjäna som bensintratt var broderns groggvirke till helgen och nu skall han ha pröjs för den eller också skall själva fan ta brorsan!!! Det är ingen tvekan om allvaret och vi är på väg ner i diket flera gånger medan bröderna fäktar med nävarna där fram… Jag blundar!!

Men dom lugnar sig och brodern jag hjälpte börjar snacka om att jag är intresserad av bilar och schysst musik vilket verkar roa den i mitt tycke nu ännu biffigare straffångebrorsan.
Jag får veta att dom är från Tärnsjö och har en gammal Cheva tillsammans som dom använder på helgerna när dom raggar brudar, super och slåss. Jag får höra några våldsamma minnen som dom skrattande drar för varandra och mig. Jag skrattar också nervöst men oroas bara ännu mer än tidigare.

Jag fick deras telefonnummer på en lapp med uppmaningen att höra av mig
När vi väl kommit fram till stället där äventyret började, får jag ett par rediga dunkar i ryggen av straffångebrorsan som uppenbarligen ansåg att jag var okej eftersom jag fick deras telefonnummer på en lapp med uppmaningen att höra av mig om jag ville hänga med dom någon helg på raggen med Chevan.

Just då var jag bara så otroligt glad att jag kommit hem igen, så med viss stolthet över erbjudandet men med absolut ingen som helst tanke på att åka på raggen med bröderna, tackade jag lite spelat kaxigt och morsade adjö när dom drog iväg i fjärran på den glashala vägen.

Hur gick det då med morsan när jag kom hem?
Tja… hon hade väl undrat var jag var men speciellt orolig var hon inte och jag ljög att jag varit hos en kompis och glömt tiden… hmm… var tämligen säker på att det var bäst så...

Äventyret var så märkligt att jag först i vuxen ålder vågat berätta den för släkt o vänner.

(Eddie Meduza - Raggarunt)

I maj 1992 blev jag tagen av polisen och det rejält....

Det är väl bäst att jag tar det från början. Jag hade under våren fixat till en Volvo Amazon -66 som jag skaffat för en
billig peng från en bekant eftersom motorn var trasig. Hemma på bondgården drogs den snabbt in i garaget för att lagas och snyggas till.

Jag hade bytt motorn mot en annan renoverad och pensellackad B18 och den pissgula originalfärgen hade ersatts med en djupt
röd nyans och taket lackats vitt av undertecknad.
Nu stod jag där med bilen utrullad ur garaget och njöt av synen. Jag funderade ändå över hur motorn funkade och bestämde mig för att kolla det med det samma.

In i bilen i den skitiga overallen och iväg ut på landsvägen. Landsvägen som var en gammal grusväg där den livligaste biltrafiken bestod av mjölkbilen, morgonbussen - kvällsbussen och däremellan någon enstaka boende i området som förirrat sig ut i något ärende låg öde som vanligt.

Med armbågen hängande ut genom den öppna sidorutan knallade jag lungt fram i 50 - 60 km/h och log åt motorns jämna gång och ventilernas mjuka skrivmaskinsknatter. Solen sken och den ljumma luften fläktade skönt.

Efter ett par kilometer var det dags att vända vid en korsväg och jag släpper av på gasen och förbereder mig på att göra en u-sväng. Jag tittar att det är fritt från vänster och kollar sedan åt höger och upptäcker en polisbil som närmar sig.

Nu bryts hela idyllen då jag inser att jag inte har skruvat på nummerplåtarna. Jag är redan i korsningen och inser att dom
sett mig så jag gör min u-sväng och ber en bön att dom inte tänker på att nummerplåten bak saknas.
Som dom flesta vet sitter nummerplåten välexponerad på bakluckan på Volvo Amazon och lämnar en konstigt tom yta när den inte sitter där. Naturligtvis missade inte heller dessa poliser detta och svängde efter med blåljusen påslagna.

Jag stannade och tänkte snabbt att nu är det kört. Färskt körkort med prövotid och mindre än en månad till inryckning som lastbilschaffis i det millitära... Utan körkort!! och vad skulle morsan säga!!!

Poliserna kommer fram och jag kliver ur bilen. Men va fan säger den ene av dom när han ser mjölkbacken jag satt på. Hmmm...
Kollegan stirrar också på byfånen i meckaroverall, dvs jag som just klivit ur.
Varfan har du inredningen frågar den förste medan han fortfarande stirrar in i karossens tomma inre, ja det vill säga förutom mjölkbacken då...
Njaa.. den är hemma i garaget, skulle bar provköra motorn stammar jag fram. -Är väl där nummerplåtarna finns också kan jag tro säger polisen, om det nu finns några!! tillägger han.

Jag nickade bara till svar med blicken i backen. Nu tog kollegan till orda igen och undrade över däcken på bilen. Jag insåg nu anledningen till hans intresse eftersom Epatraktorns gamla sulor och fälgar var monterade på Amazonen. På tre av däcken stack corden fram ur slitbanan och fälgarnas variabla bultmönster saknade flera av brickorna till de ovala hålen.
Åter stammade jag fram den ärliga förklaringen till lagbrotten för jag förstod att det var omöjligt att klara sig ur det här ändå.

Jaja suckade den förste polisen och bad att få se på körkortet och ville veta vad bilen egentligen hade för registreringsnummer. Att jag inte hade körkortet med mig förvånade nu inte någon av poliserna men jag gav dom bilens registreringsnummer och mitt personnummer vilka den andre polisen snabbt gick till polisbilens för att kolla.

Kvar står jag och den förste polisen och han berömmer trots allt lacken men jag tänker bara på alla böter och hur jag skall förklara allt detta för morsan när jag kommer hem... om jag får komma hem eller kanske hamnar direkt i finkan!!

I bakgrunden hörs den andres radiotrafik med sambandscentralen. Plötsligt frågar jag bara rätt ut... -Var ni och letade efter Danne i Myrgården? Polisen brevid mig reagerar direkt och ser något förvirrat på mig. -Vad vet du om det säger han...
Tja efter vad jag hört har någon lämnat stulna bilar efter sig i dikerna ända från stan och ut hit och dom sista bilarna som han försökte ta var min Volvo 142 och min morfars Fiat men dom fick han aldrig med sig.

-Å fan... så du känner den här Danne?
-Nej svarade jag lite mindre osäker nu på rösten, men alla häromkring känner till den familjen och polisen brukar göra razzior där med jämna mellanrum.
Nu kom den andre kollegan tillbaka från polisbilen och bekräftar att de uppgifter jag gett stämmer.
Den förste polisen berättar nu om det jag sagt under tiden och båda börjar fråga en massa om Danne och jag svarar på det jag kan omkring familjen och inbrotten i bilarna hemma på bondgården.

Efter ett tag kommer dock poliserna åter in på mig och de lagöverträdelser jag faktiskt begått och klappar på bevismaterialet. -Vad gör vi med det här då säger den ena polisen till mig med barsk stämma. -Ja jag har ju gjort bort mig så jag får väl ta mitt straff säger jag med nedslagen blick.

Hmm.. säger polisen och frågar hur långt bort jag bor... Lite mer än en kilometer drar jag till med och anar en lite lättare tonläge i polismannens röst. -Nåja kör då lungt och sakta hem med bilen så glömmer vi det här men nåde dig om du åker ut med bilen innan du fixat till den och besiktat den.

Jag svär vid allt heligt och klättrar in på mjölkbacken och startar motorn innan jag knallar iväg i lugn fart. När jag andas ut och tittar i backspegeln ser jag på avstånd två stora leenden som sakta försvinner i fjärran.

Jag fick alltså behålla körkortet och gjorde sedemera lumpen som lastbilschaffis och morsan fick aldrig veta något. Det var
den gången jag blev tagen på bar gärning men antagligen klarade mig för att hela situationen var så jävla pinsamt surrealistiskt komisk.

(Junior Brown - Highway Patrol)

Ett lite kortare minne kommer här...

Jag har under ett antal år hållit på att renovera min första bil som jag skaffade efter körkortet. En hederlig gammal Volvo Amazon årsmodell -66.
Den här bilen har betytt mycket för mig och jag har upplevt en hel del saker i den. He he...

En liten lustig anekdot att berätta kring bilen var när jag jobbade som kombinerad elevassistent och lärarassistent under ett läsår i högstadiet i Björklinge. Knappa 22 år och med traktens kaxigaste raggaråk gjorde många av högstadiets grabbar stora ögon när man kom åkande.

Lackad djupröd med vitt tak, vinröd plyschklädsel, feta däck och en rejäl stereo som poppade som ett utomhusdisco var man kung bland kidsen. Bilen som den såg ut då, gick hem hos de flesta oavsett ålder och många tiggde skjuts när skoldan var slut.

En dag var jag på lunchrasten upp till affären och handlade och träffade där vid kassan på högstadiets gamla skolvärdinna.
Gentleman som jag var erbjöd jag henne skjuts tillbaka till skolan och hon tackade leende ja. I bilen berömde hon och talade om hur fin hon tyckte den var och att det inte är var dag man får åka en så fin gammal klassiker.

Väl framme vid skolan kliver vi ur och skolvärdinnan och jag går mot ingången där några niondeklassare sitter och snackar.
När vi passerar hälsar dom på mig innan en av killarna vräker ur sig till den gamla skolvärdinnan, "Raggar du lammkött Berit" och alla killarna börjar genast asflabba. Själv hade jag jämt att göra att hålla mig för garv medan jag skyndar in. Bakom mig hör jag den gamla skolvärdinnan upprört hota med anmälan till rektorn för trakaserier med mera vilket bara gjorde det ännu roligare för grabbarna att fortsätta leken.

Själv fick jag en del spydiga kommentarer jag också senare av typen "kör du färdtjänst-taxi" och dylikt vilket bara gjorde att jag skrattade lite till.

Skolvärdinnan ville dock inte ha skjuts nån mer gång i min bil under resterande läsåret.

Mycket roligt hade jag i min Amazon under några år innan den ställdes undan med rasad motor.
Nu har bilen dock långsamt renoverats och bytt färg till helvit och förhoppningsvis kommer den ut kommande sommar igen.

(Svenne Rubins - En gammal Amazon)

Vintern 1978 - Så stod jag där nere igen på isen, iklädd en blå JOFA plasthjälm med min adress påmålad bak med gul färg och med ett par barnskridskor på fötterna.
Ute på isen susade de stora killarna omkring på sina superhäftiga hockeyrör och man kunde höra varje skär och inbromsning dom gjorde i isen.

Själv hade jag jämt att göra med att stå upprätt på mina skridskor.
Jag är sex år och det är första vintern med skridskor för min del. Inne på gården i stan där vi bor spolas det is på den grusade fotbollsplan som finns där och alla barnen såväl från våran gård som granngårdarna använder den.

På kvällarna i strålkastarnas sken gör de stora grabbarna upp i hockeymatcher vars allvar ingen kan ta miste på. Vi småkillar står och tittar på med både nyfikenhet och lite rädsla i blicken. Jag själv på vingliga fötter med snorig näsa och iklädd en härligt käck overall i brunt om jag inte minns fel. Jag stapplar runt där i ett hörn på planen och ser avundsjukt på de stora killarna med sina hockeyklubbor och jag fryser.

Några dagar senare kommer min mamma hem med en överraskning till mig. En splitterny liten bandyklubba och bandyboll. Jag minns hur överraskad jag blev och över den enorma glädjen i hela min kropp och hur jag direkt ville ut och pröva den på isen.

Jag såg framför mig hur jag precis som dom stora killarna skulle fara fram över isen och sätta bollen i målet och hur alla skulle jubla över den fantastiska lilla killens bedrifter på plan.

Sagt o gjort, jag fick hjälp av mamma att snöra på mig skridskorna för att sedan hjälpa mig ner till planen som bara låg 5-6 meter från vår port. Sedan gick hon in igen för att ordna med annat säkerligen glad för hennes sons reaktion över presenten

Där står jag nu ensam ute på isen med min nya bandylubba och jag är bara så lycklig.
Jag börjar målmedvetet hasa mig fram över isen mot målet men i min fantasi ser jag framför mig hur jag glider fram på skridskorna.

Målet närmar sig och jag höjer klubban för att drämma iväg bollen precis som jag sett de stora killarna göra... men... något går fel... jag missar, fötterna far undan och jag halkar baklänges.

Kroppen och huvudet träffar isen med en mjuk duns, det gör inte ont men luften går ur mig och jag hör ett ljudligt "krack"!!

När jag återhämtat mig och rullar över på mage ser jag det... där på isen ligger min nya bandyklubba i två bitar. Chocken är total och jag bara gråter och gråter. Vad ska mamma säga!

Jag ligger kvar där ensam ute på isen och försöker samla mig.
Då ser jag bollen som ligger precis intill målstolpen och jag kravlar och kryper dit för att hämta bollen.

Målet som är gjort av järnrör och fastgjutet i backen är täckt med frost. Det är kallt ute, kanske närmare minus 20 grader.
Jag ser på frosten en stund innan jag i ett infall sträcker ut tungan för att smaka på det. Jag fastnar naturligtvis direkt.

Där ligger jag nu på mage på isen, med tungan fastfrusen vid en målstolpe och med halvfrusna tårar på kinderna och kommer inte loss!! Vilken jäkla syn det måste ha varit, men ingen ser för det är bara jag ute.

Jag minns inte att jag fick panik utan var mer förundrad över det inträffade och på något vis fick jag av mig vantarna och lyckades få loss min tunga efter ett tag.
Det blödde och sved och nu ville jag verkligen inte vara kvar ute längre, nu ville jag in och få tröst.

Inne i hallen i lägenheten kom så gråten igen och mamma blev säkert chockad och hade svårt att förstå vad som hade hänt. 
Där stod jag med den trasig bandyklubban och med blod i munnen. Hon trodde säkert att någon av gårdens killar hade varit dum mot mig och förstört klubban. Men jag grät och berättade och jag grät.

Både hon och jag hade säkert lika svårt att acceptera det inträffade. Att bara hinna slå ett enda slag med klubban innan den var sopor och det på mindre än tjugo minuter efter att jag fått den var svårt att smälta även om hon visste att jag inte hade haft sönder den med flit.

Nåväl... jag blev bättre på att åka skridskor när jag blev äldre men några drömmar om att bli bandy eller hockeystjärna infann sig aldrig hos mig och mina svaga vrister gjorde aldrig skridskoåkning till en lämplig sport för mig.


Till sist.
Även den minsta händelse i våra liv påverkar på olika sätt oss i resten av våra liv och vi vet oftast inte ens om det. Vårda därför de goda minnen du har och dela med dig av dom för jag är övertygad om att det är bästa medicinen mot bitterhet och känslan av meningslöshet när livet går dig emot.

(Galenskaparna & Aftershave - Bandy Bandy)

Hela mitt liv har jag ständigt funderat över hur tekniska saker fungerar och försökt lista ut det.

Förutom det obligatoriska (skruva sönder gamla väckarklockor) och (den lilla snickaren) vilket var en låda med leksaksverktyg som var värdelösa, så var min morfars "bra ha låda" i köket och hans vedbod full med märkliga gamla prylar en guldgruva för fantasin på en liten kille som mig.

Jag tillhör den grupp människor som utifrån en problemställning i tanken kan visualisera lösningen och då inte bara som färdig lösning utan hela vägen i processen för att nå dit.

Som barn var detta något jag såg som en lek när det gällde att hitta lösningar på problemen och om morsan behövde en ny mjölkpall så dög det naturligtvis inte med att jag bara snickrade ihop en ny i trä. Nej jag svetsade ihop en fjäderdämpad liten och lätt mjölkpall i metall istället som skulle vara smidigare att använda vid mjölkningen.
Hur det gick? inget vidare om jag ska vara ärlig. Den behövde betydligt fler timmar av justeringar än vad morsan och korna ville delta i så jag fick ge upp och laga den gamla åt henne istället. He he...

Annars var det många uppfinningar som tog sin form hemma på gården och familjen lät mig hållas i mitt utforskande av såväl naturlagar som av fysikens. Och mina systrar fick agera "försöksdjur" mer än en gång när mina skapelser skulle testas. Kanske inte alltid utan att småblesyer inträffade...

Här presenteras några av mina skapelser som jag fortfarande minns...

- Jag byggde en "dubbelcykel" inte tandem utan två gamla damcyklar i bredd ihopsvetsade med ett ihopsnickrat bord mellan som vi använde en sommar och åkte på utflykter med och plockade bär.

- En rejält ombyggd minicykel konstruerade jag också med skottkärrshjul. Ful som värsta clowncykeln och svintung att trampa. He he... Förstår inte vad den skulle vara bra till men någon tanke med den hade jag säkert.

- En helt egenkonstruerad bil med delar från en gammal volvo som kallades för lilljeepen eller "tallefjant" eftersom den med en hjulbas/längd på strax över en meter gärna skuttade fram som en ekorre när man körde i terrängen och på åkrarna. En av få byggen som min mormor skrattade hjärtligt åt...

- Därefter blev det en kortad volvo 142, kortad genom att jag helt sonika skar av den bakom framdörrarna, tog bort 40cm på bakre delen, sköt ihop fram och bakdel och svetsade ihop den igen.
Låter enkelt men var en hel del jobb och allt skedde på fika och matraster under hö-skörden hemma på gården. Blev en riktigt rolig bil att leka med.

- Diverse kärror byggdes till såväl traktorn som till hästen hemma på gården och alla med någon extra och klurig finess på.

Många, många andra saker blev det också som genom åren byggdes och konstruerades men som jag avstår att berätta om av utrymmesskäl för nu ska jag istället berätta om min överlevnadsjacka.

Alla vet väl vad en överlevnadsjacka är? Nej jag menar inte en sådan där vattentät sak som äventyrare och extremsportare har... Jag menar en riktig överlevnadsjacka...

Hemma på gården kom jag utan att det var meningen att skapa en överlevnadsjacka enligt min mor som alltid höll på att bli tokig på alla saker jag hade i fickorna på mina byxor och jackfickor.
Som vuxen förstår jag henne nu för varje gång mina hemmakläder skulle tvättas blev hon tvungen att tömma dom först. Och likt förbannat skramlade det ändå några skruvar i tvättmaskinen varje gång.

Men det fanns en jacka som jag älskade och som min mor verkligen inte gillade. Trasig, smutsig och med allt mellan himmel och jord i fickorna. Den vägde minst 5-6 kg och jag bar obekymrat runt på den i alla väder.

Jag ska nu ur minnet försöka dra en del av innehållet i fickorna  på jackan för er...

• Tändsticksaskar + en cigarettändare
• Två olika fällknivar i olika storlek
• Snören i olika längd och grovlek + najtråd (tunn ståltråd)
• Diverse skruvar och muttrar i olika storlekar
• Eltejp på rulle
• Skiftnyckel + skruvmejsel
• Pennor, (tusch + bläck + blyerts)
• Papper, (ritpapper + hushållspapper)
• Korta El-kabelstumpar
• Liten avbitartång
• Reflexer (om man skulle ut och gå på landsvägen)
• Ett par Tepåsar (förvarades i en av innefickorna)
• Några Kex (minns inte vad det var för märke, Mariekex kanske)
• Några sockerbitar i en påse
• Litet bandage och plåster
• Övrigt krafs typ gamla smällare, något godis, spikar mm.

Jag tror ni förstår vad jag menar med överlevnadsjacka och fråga mig inte varför jag tex. hade tepåsar med mig men jag gick och bar på dessa under väldigt lång tid i alla fall.
Undrar förresten hur den jackan försvann för jag har inget minne av när den slängdes... Hmm...

Hursomhelst har jag ingen överlevnadsjacka längre och idag lämnar jag sällan något i fickorna på jackor och byxor, men så får jag ju som vuxen numer tvätta mina kläder själv också. He he...

När jag nu ser tillbaka på mitt liv inser jag att jag som barn antagligen var väldigt annorlunda men ändå på ett ganska roligt sätt kanske.
En liten självständig bohem som klarade sig själv och med ständiga drömmar om allt möjligt som livet rymde då.

---

Reflektion. Jag minns att jag som liten, ensam kunde stå och se på en solnedgång, känna mig upprymd över ett stilla sommarregn, njutningfullt höra fågelsång, se på kornas krumsprång om våren i hagen och uppfyllas av en stor vördnad och samtidigt undra om jag i framtiden som vuxen skulle kunna känna likadant.
Nu när jag vet svaret kan jag bara säga att jag önskar att jag kunde känna likadant. Men med så öppna sinnen som jag hade då som liten har jag aldrig som vuxen lyckats uppleva världen.
- Men jag minns fortfarande hur det kändes då...

(Thorleifs - My Bonnie )

Så till ett lite tråkigare minne bland alla mer eller mindre småroliga anekdoter.
Ett liv består trots allt av såväl lyckliga stunder som av mindre roliga händelser och jag är övertygad om att vi formas till dom vi är genom samspelet av alla våra upplevelser.

Vi återvänder till en dag i maj, jag har för mig att det var en fredag och det är min födelsedag. Jag tror att jag fyllde tolv år. Hemma börjar dagen med frukost som vanligt innan jag och min syster åker med bussen till byskolan vi går i och som ligger en bra bit hemifrån.

Hemma väntar födelsedagskalaset med familj och släkt på oss när vi kommer hem och dagen går otroligt långsamt. Men den tar i alla fall slut och tillsammans med min syster och övriga klasskamrater står vi så och väntar på bussen hem.

Då svänger plötsligt en bil in på parkeringen och vår styvfar kliver ur och förklarar att vi ska åka med honom hem istället och att vi ska åka förbi bageriet som inte ligger långt från skolan.
Vi säger hejdå till våra klasskompisar och hoppar in och lite häftigt känns det ändå att bli hämtad vid skolan på sin födelsedag.

Men när vi kommit fram till bageriet så dyker plötsligt vår morbror upp där i sin bil och som jag förstod det så fick nu vår styvfar uppgift att passa på att åka och hämta något mer efter bull och tårthämtning.
Vi stuvas hursomhelst nu in i baksätet på vår morbrors röda SAAB V4 i stället och det trots att jag minns att både jag och min syster hellre ville följa med vår styvfar.

Antagligen kände både jag och min syster att vår morbror inte var riktigt tillförlitlig vid detta tillfälle. Det var nämligen så att vår morbror tyvärr var alkoholist och led svårt av detta i perioder där han söp tre till fyra veckor för att sedan vara helt nykter under väldigt långa perioder och månader. Tyvärr så medicinerade han också värktabletter vilket dom flesta vet inte är någon bra kombination med alkohol.

Problemet med vår morbrors mörka perioder var att dom kom snabbt och oftast utan förvarning så det var alltid svårt att förutse när han var på väg in i en. Det ruggiga var att han på morgonen kunde vara nykter och glad för att på kvällen plötsligt vara knökfull och odräglig och det utan att någon hade sett honom dricka.

Jag minns inte att han vid det här tillfället luktade alkohol eller så för då hade naturligtvis varken vår styvfar eller mamma släppt iväg honom med bil och aldrig med oss i. Men ändå var det något som gav mig en olustkänsla när vi satte oss i baksätet på saaben.

Nu åkte vi åter tillbaka mot skolan bara minuter efter att blivit upphämtade där och det i hög fart. På den kurviga byvägen krängde saaben i kurvorna och jag minns att jag och min syster sa åt honom att sakta ner men utan resultat. Jag minns svagt hur han skrattar och säger att det är inget farligt och jag hör hur de smala däcken skriker i kurvorna på oljegruset.

När vi passerar skolan står bussarna där och våra klasskamrater håller på att kliva ombord. Strax efter skolan går vägen i en kraftig s-formad kurva och jag minns att jag hann tänka att det här går inte!!

Däcken skriker i ingången till första kurvan och bilen kränger betänkligt. Genom framrutan ser jag hur vi glider ut åt höger av vägbanan. Framför bilen finns plötsligt bara ett taggtrådsstängsel och en hage fylld med flera större stenar. Sedan träffar bilen dikeskanten, studsar upp kraftigt och landar efter flertalet hårda dunsar ute i kohagen och allt blir tyst.

Allt är märkligt stilla och vår morbror får ut mig och min syster ur bilen. Vi är chockade och står tysta bredvid bilen som delvis står på en sten med ena bakhjulet i luften.
Fortfarande har det gått mindre än tio minuter sedan vi blev hämtade vid skolan och plötsligt passerar skolbussen på vägen. Alla våra skolkamrater ombord sitter med näsan tryckt till fönstren och pekar, säket förvånade över att jag och min syster står där i kohagen och med en annan människa än vår styvfar. Allt känns bara helt fruktansvärt och både jag och min syster gråter.

När bussen har passerat stannar en bil och en man frågar vad som hänt. Jag minns inte exakt vad vår morbror sa men jag vet att han skyllde på att han hade fått punktering och att det var orsaken till att det gick som det gick.
Mannen skjutsar oss i alla fall till ett hus i närheten där vi sedan ringer hem så att vi kan bli hämtade.
Jag minns inte om vår morbror följde med oss hem eller om han stannade kvar för att ta hand om bilen men jag misstänker att han stannade kvar på platsen.

Jag minns att mamma var fly förbannad på vår morbror och det med all rätta förstås för det han gjorde var så in i helvete oansvarigt. Jag vill minnas att han sedan höll sig borta ett bra tag och antagligen skämdes över det han hade gjort och antagligen med flaskan som tröst.

Det blev en mycket annorlunda födelsedag och klasskamraternas förhör i skolan efteråt var heller inte trevligt.

Jag älskade min morbror för han var annorlunda och rolig när han var nykter men jag fick många gånger också se hur alkohol kan förändra en normal man till en hemsk person och det har nog bidragit till att jag som vuxen har en ganska restriktiv hållning till alkohol. Jag nyttjar det vid festliga tillfällen men mycket måttligt.

Kanske kan det tyckas fel av mig att skriva om detta minne och min morbror som numer är död och därför inte kan försvara sig men jag skriver mina minnen utifrån hur jag minns och uppfattade de situationer jag varit med om.

Och jag har insett att många av de erfarenheter och händelser jag varit med om har format mig till den jag är idag på gott och ont. Men mycket skulle jag ändå gärna sluppit uppleva.

(Weird Al Yankovic - Happy Birthday)

Jo jag gillar mat och har alltid gjort det och jag gillar därför också personer som verkligen kan laga god mat.
Själv bakar och lagar jag också gärna mat och klarar det riktigt bra oavsett om det handlar om husmanskost eller något roligare.

Nåväl... nu kör vi berättelsen om mitt mest minnesvärda matminne vilket började med en körning av ett bladfjäderpaket till Volvo lastvagnar i Mora.

Året är om jag inte minns fel 1996 och helt säkert under december månad kring lucia.
Jag arbetar som budbilschaufför och kör och hämtar och lämnar diverse brev, paket och gods i och omkring Uppsala och i Stockholmsområdet.
I vardagens slit med alla dessa småleveranser kom ibland dom där udda och märkliga körningarna också eller vad säger man om jobbarkompisen som på fredagseftermiddagen hämtade upp 120st små levade kycklingar, lastade i speciella kartonger med leveransadress i Norge!! Han höll på att bli galen av allt pipande. Eller en annan jobbarkompis som med poliseskort hämtade närmare 300 liter hembränd sprit ute i en lada i skogen där polisen gjort ett tillslag.

Själv minns jag en morgon på väg in till jobbet i firmabilen när mobiltelefonen ringer.
- Godmorgon. Du jag har en långkörning till dig. Åk ut direkt till Arlanda flygplats och hämta ett paket som ska till Mora.

Perfekt!! långkörningar gav ofta bra med slantar och det utan att man behövde stressa allt för mycket så jag bara log hela vägen till Arlanda där godset lastades in i bilen och jag rullar iväg norrut.
På vägen ringer jag till farsan och frågar om han vill följa med vilket han vill så jag hämtar upp honom längs vägen.
Då det trots allt är en bra bit att åka från Uppsala till Mora så blev det inte några onödiga stopp på vägen dit. Förutom att tanka och ta kisspaus så sträckkörde jag hela vägen för att hinna fram i tid med godset.

Vi kom fram i tid och lämnade av godset. Nu hade vi ingen tid att passa under hemfärden så vi bestämde oss för att hitta något värdshus eller liknande på vägen och få i oss lite lunch och kaffe.
Mil efter mil och inget annat än vanliga bensinmackar. Inte förrän vi passerat Nusnäs, ni vet där dom täljer och målar dalahästar till turister.

Plöstligt vid vägkanten på en handtextad skylt står det Värdshus och Öppet samt en pil som pekar höger ner på en grusväg. Jag svänger av och strax efteråt dyker en större byggnad upp i skogen.

Utanför står en bil på parkeringen men på det stora hela verkar det öde. Vi kliver ur och går in.
Ljuset i lokalen är tänt men ingen syns till så jag ropar. Då plötsligt tittar en man förvånat ut från köket.
Jo, visst är det öppet och visst ska vi få lunch meddelar han glatt så vi sätter oss.

Hela huset är timrat och överallt på väggarna sitter vimplar och flaggor på en mängd olika språk.
Det är lätt att inse att det är turister som lämnat dom efter att ha varit på värdshuset och ätit. Antagligen efter att ha tittat på dalahästtillverkning i Nusnäs.

Belysningen är något dämpad och ger ett trivsamt och mysigt intryck på oss där vi sitter och väljer ur menyn. Farsan tog pyttipanna på älgkött och jag älgköttgryta med stekt potatis till och medan vi väntar på vår mat satt vi muntert och pratade med varandra när ägaren åter kommer fram till oss och undrar om vi inte skulle vilja smaka lite på deras hemlagade sillsallat och även på deras sylta medans vi väntar på lunchen. "Naturligtvis helt gratis" försäkrar ägaren oss.

Vi följer med honom ut i köket och får träffa kocken som stolt räcker fram en varsin knäckebrödbit med sillsallat och ytterligare en varsin med olika sorters sylta på.
Kocken berättar ivrigt om att knäckebrödet är bakat på orten och att han just nu höll på att laga till ett traditionellt julbord.
Till kvällen skulle det vara proppfullt med gäster i lokalen och han berättade stolt om alla rätter man skulle servera.

Farsan och jag fick provsmaka på både den ena och andra underbara rätten där i köket och stämningen var hur trevlig som helst.
Men så fick vi så vår lunch och den var så gudomligt god. Vi åt och åt och vi suckade båda två av belåtenhet genom hela måltiden.

Efteråt blev det kaffe och ägaren visade in oss till ett litet rum intill där kaffet fanns med orden "- Så får ni pröva kakorna också och säga vad ni tycker om dom"
Där på ett bord stod det fat med ett tiotal olika sorters kakor och även om våra magar nu var överfulla kunde vi inte låta bli att smaka på dom och naturligtvis var de också helt fantastiska.

Lunchen tog oss i runda slängar två timmar men vilken måltid!! När vi skulle betala förhörde sig ägaren och kocken om vårt uttlåtande om maten och allt och jag såg hur dom bara sken av glädje när vi skakade hand med dom båda och berömde kockens skicklighet.

Jag vill minnas att vi betalade omkring 65kr var för den lunchen och att ägaren envist vägrade ta mer betalt när farsan hävdade att det var på tok för lite.
Hela resan hem föll det ett snöblandat regn men vad gjorde det... Det enda vi kunde tala om var den helt fantastiska upplevelse vi fått vara med om.

Många gånger kom farsan och jag att tala om detta gemensamma matminne och vi skrattade gott åt det och fortfarande minns jag det med en skön värme inombords. Suck!!  He he...

Nu finns inte farsan längre men som en hyllning till honom lägger jag till en låt jag vet att han gillade lika mycket som jag gör.

(Spotnicks - Spacewalk)

Det första jag som liten lärde mig värdet på och kunde räkna fram hur många pengar som behövdes för att köpa var glassen piggelin, en isglass av enklaste slaget och som jag vill minnas i slutet av 70-talet kostade omkring 1:50 sek.

Jag var mäkta stolt när jag cyklade ner till butiken, hämtade en piggelin ur glassfrysen och la upp mina pengar till kassörskan. Grejjen var naturligtvis att jag som inte var mer än i sjuårsåldern faktiskt handlade själv och helt utan någon vuxens hjälpande inblandning.

På lördagarna blev det dock oftast en promenad med hela familjen ner till samma butik där det i ena hörnet utanför fanns en kiosk. En sån där riktig kiosk med skjutlucka där man fick titta in och välja vad man skulle ha i sin godispåse.
Jag minns att det var en hel vetenskap att välja vilka godisbitar man skulle ha. Vilka som var godast men tyvärr också dyrast och därmed gjorde påsens innehåll mindre.

Men en favorit för mig var alltid sega nappar och en typ av vingummigodis som kallades diamant. Den var stor och platt med ett hål i mitten och med smultronsmak i ena halvan och sötlakrits i den andra. Skitgod men ack så dyr!
Nåväl... den stackars kiosktanten hade ett tålamod utan dess like och plockade i den ena godisen efter den andra. Förresten vill jag minnas att allt godis var i styckepris och inte som idag kg-pris vilket alla lösgodisplockare vet.

Ni förstår vilket jobb att räkna ihop priset för antal  kolor, tuggumin mm. som skyfflades i varje godispåse. Men så var det och jag tror inte att varje kund handlade såna otroliga mängder godis heller.

Men så hade jag ju i titeln nämnt knallpulver också. Hmm... he he...
Jo på våran innergård i stan var det krig i stort sett året runt, om inte med granngårdarnas ungar så med varandra. Jag minns att vi en gång grävde ett skyttevärn i sandlådan, den blev så djup att vaktmästaren blev förbannad. Sanden och även matjorden ur gropen hade vi nämligen skyfflat upp runt omkring och utanför sandlådan så jag förstår mycket väl vaktmästarens ilska när han fick skotta tillbaka alltihop efter oss när vi lekt färdigt.

Jag och alla mina kompisar hade små plastsoldater och pansarvagnar vi lekte med i sandlådan och jag minns att jag hade en förbaskat frän leksakspistol som var en kopia på en luger från andra världskriget. Riktigt detaljerad och i det närmaste en fullstädig replika. Alla killarna på gården var impad av den.

Var allt detta krigsintresse kom ifrån är oklart för mig för hemma pratades det aldrig krig och vi var för små för att ha fått det genom krigsfilmer på tv eller bio men ska jag spekulera så kanske vietnamkriget trots allt påverkade även min generation när vi växte upp fast jag inte tycker mig minnas diskussionerna kring det.

Nåväl... jag och mina kamrater var väl utrustade med leksaksvapen och beroende på vad man kände för kunde vi ena dagen leka cowboys (vi hade aldrig några indianer med) eller så lekte vi vanligt krig.
De flesta av våra leksakspistoler laddades med knallskott eller knallpulver på papprullar. Effekten var relativ ynklig när det small men ändå häftigare än att bara skrika pang.

Förutom glass handlade jag ofta knallpulver nere i butiken. Jag minns inte vad det kostade men det var säkert alldeles för dyrt egentligen.
Med pickadollen laddad så rusade alla barn sedan runt på gården och sköt hejvilt på varandra utan en aning om vem som egentligen hörde till samma lag.
Någon timme senare hade man ledsnat och bytte lek eller satt vid gungorna och tjattrade om vem som skjutit vem och flest gånger... (makabert egentligen men barn är barn)

Under dessa stunder fanns det alltid någon som hade knallpulver kvar och då fördelades pappersrullen ut i remsor åt var och en. Sedan letade man upp en relativt flat större sten samt en mindre lite rundad som låg bra i handen.
En del av oss drog sedan resolut den mindre stenen över knallpulverremsan efter att den  lagts på den större flata stenen. Om man fick till det lät det som ett smatterband eller som vi tyckte "en kulspruta".

Tjejernas teknik var dock oftast att knacka med den mindre stenen på varje krutprick var för sig. Inte lika ballt tyckte vi killar.
Det tuffaste var dock när någon kille la hela rullen på den flata stenen och klippte till hårt med klacken på sin lagom nedslitna träsko. (han höll naturligtvis träskon i handen) Hade man tur small mer eller mindre hela rullen samtidigt och började oftast brinna vilket innebar jubel bland alla oss andra barn.

Huruvida våra föräldrar delade vår entusiasm låter jag vara osagt men jag minns inte att någon egentligen skällde på oss för våra lekar som jag nu i efterhand ändå förstår var ganska högljudda emellanåt.

Undrar vad föräldrarna egentligen tyckte om våra lekar...

"Jag, ett barn av min tid. Uppväxt i efterdyningar av flowerpower, vietnamnkriget, kvinnorörelsen och kärnkaftsrörelsen samlat med åttiotalets flashiga juppie-era, pudelfrisyrer och axelvaddar. Inte konstigt att man ibland tycker att man blev lite underlig. He he..."

(Nisse Helberg - Håller Min Dörr På Glänt)

Så till ett kortare lite pinsammare minne som plötsligt dök upp...

Jag var sju år och gick i första klass och det var en dag som alla andra.
Jag hade gått hemifrån till skolan och vad jag minns inte känt att något var konstigt.
Förmiddagen förflöt med lek och lärande och snart var det dags för lunch som den här dagen bestod av köttgryta med kokt potatis. Jag har alltid varit glad i mat så jag åt nog en rejäl portion skulle jag tro.

Tillbaka i klassrummet efter lunch börjar jag plötsligt må dåligt. Jag minns att funderade över vad det var för fel.
Som sjuåring är det inte lätt att förstå vad det är som är fel och jag satt där i min bänk och mådde allt sämre.

Så säger fröken plötsligt åt oss att ta upp våra läroböcker. Jag öppnar mitt bänklock och då händer det!!!
Upp ur magen kommer nu all köttgryta från lunchen allt medan jag håller upp bänklocket med båda händerna. Allt hamnar över alla böcker, pennor, kritor med mera i bänken.

Chockad ser jag på röran medan den konstiga tystnaden i klassrummet bryts och diverse kommentarer från mina bänkgrannar förmedlar till dom övriga vad som just hänt.

Jag börjar gråta och fröken skyndar fram, tittar hastigt ner och grimaserar innan hon stänger bänklocket.
Fröken tar mig med till skolsyster som snabbt konstaterar att jag bör gå hem vilket jag gör.

Nu var det så att vi bara bodde knappt tvåhundra meter från skolan utan korsande gator så jag tror att jag gick hem själv.

Några dagar senare var jag tillbaka i skolan och min bänk var sanerad. Men jag minns att jag under hela första klass påmindes av händelsen då min bänk aldrig riktigt tycktes släppa doften av magsaft och rengöringsmedel.
Dessutom bar en del av mina böcker spår av händelsen i form av en hel del missfärgade sidor.

Som tur är så händer det så mycket nya saker hela tiden när man är i den åldern att vi alla snart hade glömt det hela. Förutom jag då... He he...

När jag var någonstans mellan åtta och nio år prövade jag att snusa för första gången  i mitt liv.
Morfar och jag var ute på åkern och plötsligt fick jag se morfars snusdosa ligga i stolen i traktorn.
En blank ståldosa fylld med snus som morfar köpte på paket i affären och laddade snusdosan med allt eftersom det förbrukades. Där låg den och blänkte och jag kunde helt enkelt inte låta bli att pröva.

Jag ville vara som min morfar och öppnade dosan, tog en rejäl nypa snus och tryckte in under läppen precis som jag sett honom göra och sen...
Jag minns att jag spottade och fräste och hostade och plötsligt stod morfar där och tittade på mig med ett leende. Naturligtvis förstod han vad som hänt, jag menar jag hade snus runt hela munnen och såg säkert otroligt komisk ut.

Och jag minns morfars ord till mig när han bara kort sa "så nu har du börjat snusa också" skrockande innan han hjälpte mig torka bort snuset. Han skvallrade aldrig på mig för mormor eller mamma för kanske tyckte han att jag hade fått mitt straff redan som det var.

Det var min första snus det men den sista då?

Visst hade jag under tonåren prövat snusa när någon kompis bjudit men aldrig gillat det. Nåväl nu förflyttar vi oss till vårvintern 1993. Jag gör min värnplikt i Luleå på F21, det är sent på natten och jag är ute på flygfältet i lastbilen och sopar landningsbanan från frost, detta för att postflyget ska kunna landa när det kommer vid två på natten.
Efter sex timmars kontinuerlig körning med endast uppehåll för tankning börjar det bli rejält påfrestande och ögonlocken är tunga som bly.

Plötsligt får jag syn på en snusdosa som någon av de andra killarna glömt kvar i hytten. Hmm... kanske skulle nikotinet hjälpa mot tröttheten?.. Jag tvekade inte, in med ett par portionspåsar under läppen och banne mig om det inte gjorde verkan. Visserligen hade nog snuset legat ett tag i hytten för det var ganska torrt men redan efter någon minut kände jag mig märkbart piggare, visst sved det lite under läppen men inte farligt.

Men efter sju-tio minuter började illamåendet och jag började känna mig svagt yr. Ner med sidorutan och ut med prillan men vad hjälpte det... Inget att skölja munnen med och fast ute på landningsbanan tillsammans med sex andra lastbilar som inte får lämna innan postflyget landat.
Om tröttheten innan hade varit ett problem så var det ingenting mot nu där jag satt och spottade medans munnen kändes torr som fnöske. Då!! sprakar det till i komradion och flygledartornet ber oss lämna banan. Äntligen syns landningsljusen på himlen, postkärran är under inflygning.

Vi lämnar landningsbanan och stannar på en av taxibanorna. Upp med dörren och ut ur lastbilen, fram till närmaste snödriva och in med massor av snö i munnen.
Friskluften och snön fick illamåendet att gå över och resterande timmarna den natten var jag varken trött eller illamående men jag hade bestämt mig en gång för alla... ALDRIG MERA SNUS!!! och så har det också blivit. Efter det har jag aldrig mer prövat snusa.

Nä snus får allt vara för mig, oavsett hur tuff jag än tyckte att morfar var med sin blanka snusdosa när jag var liten.

När jag gick i lekis på 70-talet var det mest fröknar som arbetade som förskolelärare. Visst fanns det någon manlig lärare också men dom kom och försvann och det var som sagt var fröknarna man kommer ihåg.

Men i min förskoleklass hade vi något så ovanligt som en manlig lärare från pakistan. Hans namn var Moutchitouba, eller åtminstone var det så jag minns hans namn.
Han var en ganska liten man och jag minns att han alltid luktade kryddor och någon sorts konstig tobaksdoft.

Han kunde inte svenska speciellt bra men var alltid den som vi barn tvingade läsa sagor för oss. Och han läste sagorna på sitt sätt och berättade om sitt hemland, allt på en konstig svenska och han var allas vår favorit.

Jag minns inte att de andra fröknarna umgicks speciellt mycket med honom utan han satt ofta i en soffa eller på en stol och bara fanns där. Jag minns att vi såg en film om teodling en gång och att fröken talade om att Moutchitoubas familj odlade te. Jag minns att jag efter det satt och funderade på om det var Moutchituba som kanske hade odlat det te vi drack hemma.

Som vuxen har jag förstått att Moutchitouba antagligen befann sig på mitt lekis under några månader i någon form av kombinerad integrering/sysselsättningsprojekt för plötsligt en dag var han inte kvar.

Jag funderar ibland över hur det kommer sig att vissa människor sätter såna avtryck i andras människors liv trots att det inte är medvetet. Varför minns jag annars fortfarande Moutchitouba efter så många år?

Undrar hur det gick för Moutchitouba sen...

När jag var liten på 70 och 80-talet så fanns det bara kvalitativ underhållning på Tv. Du tror mig kanske inte men det är sant!!
Det fanns bara två kanaler att se på och det var mycket ovanligt eller  sällan som det sändes program senare än elva - halvtolv på kvällen.

På helgen var det Nygammalt och någon amerikansk western som visades om det inte var Kojak, Baretta eller någon annan deckare förstås. Jag minns hur jag med spänning försökte smygtitta genom att stå tyst i hallen till vardagsrummet och försöka få någon glimt av det som hände på Tv:n. - Behöver jag nämna att jag oftast blev påkommen och barskt förvisad tillbaka till sängen. He he...

Appropå westerns så hette min westernhjälte Zeb Macahan. En jättegammal, jätterynkig man som inte kunde gå ordentligt men som var rättvis och alltid hjälpte dom svaga. Och trots att jag inte drömde om att bli cowboy så ville jag bli som Zeb Macahan när jag blev stor... eller som Charles Ingalls i tv-serien "Lilla huset på prärien" Alltid snäll och rättvis... - Jaja man hade inte så många referensramar som liten...

Barnprogrammen var under hela min uppväxt ganska annorlunda och de vuxna som gjorde dom hade alla sin egen syn på barnpedagogik vilket gjorde att vi barn fick se program som "Clownen Manne" "Tårtan" "Urcellen Ellen" "Vilse i Pannkakan" och en hel del andra ännu konstigare program

Dock fanns det program som jag följde närmast fanatiskt, såsom "Sant och Sånt med Staffan och Bengt" "Hajk" "Barnjournalen" "På Kurs med Kurt" och många andra program.

Nygammalt med Bosse Larsson var ett underhållningsprogram där man blandade äldre kända artister med nya talanger i en mix för att passa hela familjen, från folkmusik för mor och farföräldrar till lättare pop för oss unga småttingar. Däremellan stoppade man in artister som "Bröderna Djup" för att lätta upp det hela.

Inte sällan gjorde mamma varma mackor eller tonfisksallad vid dessa tv-kvällar minns jag.
Alla gillade Bosse Larsson som inte sjöng vackert men gärna och jag misstänker att han bär mycket av skulden till att en stor del av min generation idag som vuxna gärna radar upp sig med familjen framför "Allsång på skansen" "Singing Bee" "Körslaget" "Så ska det låta" och alla övriga musikprogram i Tv.
Vi har lärt oss att inte skämmas för att skråla framför tv-apparaten så länge vi gör det med andra som inte heller kan sjunga. Tack för det Bosse Larsson!!!

Men annars var det som sagt inte så mycket som rymdes inom dom timmar från fem på eftermiddagen till halvtolv på kvällen/natten. Det skulle ju trots allt även hinnas med att visas "Språka på Serbokratiska" "Rapport" "Aktuellt" och diverse naturprogram med Arne Weise också.

Så när jag säger att det var kvalitativ underhållning vill jag förtydliga mitt uttalande. Det fanns ingen förbaskad möjlighet att man vare sig frivilligt eller ofrivilligt kunde hänga framför tv-apparaten hela dagen om man råkade var hemma och inne för det fanns inget att se och när det fanns något att se så tog det slut i god tid så att alla hann att få sin välbehövliga nattsömn.

Tänk så mycket enklare det var när man var liten

(Musiken till TV-serien - Lilla Huset På Prärien)

Vem minns inte sin första kärlek?
Inte alltför självklart kan jag förstås tycka men jag minns i alla fall min trots att det gått mer än trettio år.

- Hon hette Maria och vi gick i lekis tillsammans och vi hamnade i samma klass när vi började i den riktiga skolan.

Jag vet allvarligt inte vad det var som fick mig att bli förälskad i henne och jag förstod nog inte att det var det som det handlade om just då, för i ärlighetens namn vet man inte som sjuåring egentligen vad kärlek är.

Hursomhelst så inträffar följande under detta år som för den nyfikne är 1979.
Min familj bygger hus ute på landet och vi ska alltså flytta ifrån Uppsala när det är klart.
Allt är naturligtvis mycket spännande för en sjuåring och under vintern 1979 och våren 1980 pendlar vi fram och tillbaka mellan huset som byggs på landet och lägenheten i stan. Allt för att jag och min syster ska slippa byta skola och lekis mitt i terminen.

Men så kommer då den stora dagen då vi ska flytta från lägenheten i stan och jag och min syster befinner oss på lekplatsen ute på gården tillsammans med ett antal kamrater.
Dom vuxna bär ut de sista sakerna som ska med innan vi ska ge oss av. Där på lekplatsen finns också Maria och alla vi barn pratar och tjattrar som vanligt men Maria sitter brevid mig och när ingen ser lutar hon sig plötsligt mot mig och pusar mig på kinden.

Jag blir helt förvirrad och innan jag hinner säga något säger Maria "Jag kommer sakna dig", reser sig upp och springer iväg.
En kort stund senare ropar de vuxna och det är dags att åka. Ett hastigt "hejdå" till dom andra barnen och så bär vi iväg mot ett nytt liv med nya kompisar, ny skola och massor av andra upptäckter att göra.

Under väldigt lång tid tänkte jag då och då på den där pussen jag fick på lekplatsen och jag mindes den där konstigt varma pirrande känslan i kroppen från upplevelsen.
Så småningom ebbade dock saknaden av Maria ut och i min nya skola ute på landsbygden kom jag att bli allvarligt smittad av det jag då faktiskt förstod var förälskelse.

Och förälskad har jag blivit åtskilliga gånger under mitt liv sedan dess men nog minns jag fortfarande den där första pussen på kinden och Maria, även om jag var för liten för att förstå att det var förälskelse.

Idag ler jag åt minnet och blir varm i hjärtat av hur oskyldigt enkelt allt var när man var liten.

(Peter LeMarc - Håll Om Mig)