Min barndomskompis
Dom flesta av oss har väl en barndomskompis vi umgicks väldigt mycket med som små och min kompis framför andra var Erki. Egentligen heter Erki något annat men i min berättelse får han heta Erki.
Han och jag var bästa vänner från knappa nioårsåldern tills vi började gymnasiet typ.
Jag var som barn väldigt försynt och gjorde inte mycket väsen av mig. De flesta vuxna omkring mig skulle säkert aldrig trott mig om att göra bus eller något annat jäkelskap och visst var det i stort sett så med betoning på "i stort sett".
Dock fanns alltså Erki, grannpojken som var lika gammal som jag och som gick i samma klass och som var allt det som jag inte var och vi var bästa kompisar vilket även våra systrar var.
Om jag var lugn och "lillgammal" till mitt sätt var Erki allt som jag inte var, han körde gokart, skoter och hade en hembyggd minimotorcykel och gjorde precis det som dök upp i tanken för stunden utan någon reflektion på konsekvenser men Erki gjorde aldrig något av elakhet, snarare barnslig obetänksamhet och vi var ju trots allt barn.
Att leka med Erki hemma hos honom var alltid ett äventyr och inte alls som att leka hemma hos mig där min dåvarande styvfar såg till att förtrycka och förnedra mig och min syster inför eventuella kamrater på besök vilket naturligtvis gjorde att man undvek ta hem vänner om man kunde.
Nåväl, hos Erki växlade lekarna och ofta var det Erki som mitt i en lek kom på något finurligt som när vi på en repstege klättrade upp i ett stort träd på gården för att sedan sitta där och skråla och äta äpplen vi tagit med upp. Plötsligt dyker Erkis morbror upp på grusgången och jag ser på Erki att han funderar på något för att sedan snabbt hala upp stegen i trädet innan han med ett välriktat kast placerar sitt äppelskrutt i pannan på sin morbror.
Nu skall sägas att Erkis morbror var känd för att vara ganska lättretlig och alls inte uppskattade att få äppelskruttar kastade i huvudet och att Erki skrattande nu sitter och pekar på honom gjorde så att säga inte saken bättre.
Själv inser jag snabbt att det här inte är bra. Vi sitter ett par tre meter över marken i ett träd och våra flyktvägar är så att säga begränsade så där sitter vi och klamrar oss fast vid grenarna när Erkis morbror går till motattack med bollar, äppelskruttar och vad helst han hittar under trädet i all sin uppvällda ilska samtidigt som han med all världens svordomar hotar med löften om hemskheter när han får tag i oss.
Men efter vad som kändes som en evighet går så morbrodern iväg svärande och vi smet snabbt ner ur trädet och in i huset till säkerheten.
Så här var det ofta när vi lekte hos Erki. Ensamma efter skolan kunde vi tex. ta Erkis pappas skoter med pulka fastknuten efter och åka ut och leka på åkrarna och varje gång jag lite mesigt frågade om vi verkligen fick göra så sa Erki självsäkert, -Javisst!! och när vi kom hem stod Erkis mamma eller pappa på gården och skällde ut oss för självklart fick två tioåringar inte köra skoter själv...
- Vi körde tävling med Erkis lilla minicross på hans egen uppgjorda crossbana vilket sedan visade sig vara granhusets nyplanerade gräsmatta.
- Fick fly från ett ödehus som Erki lurade oss till med nån historia om att där fanns häftiga kvarglömda prylar men vars enda skatter bestod av riktigt ilskna jordgetingar. Erkis mamma baddade stingen och skällde på oss.
- Vi smög i granngårdarnas ladugårdar och lador och letade kattungar eller efter skatter som Erki gärna sa för sedan att allt som oftast bli jagade därifrån. Och varje år satt vi envist och metade vid ån i närheten av där vi bodde utan att någonsin få något annat än skäll, antingen för att Erki ramlat i eller för att vi bara skulle se om min sko flöt och att den sedan snabbt försvann bort i åfåran.
Ja, det hände alltid något när man var med Erki och även om jag alltid ifrågasatte Erkis ideér så lät jag mig ändå övertygas och hängde på vansinnigheterna.
På något vis kan jag nu som vuxen inse att jag antagligen just genom att umgås med Erki ändå fick uppleva allt sådant som min dåvarande styvfar hemma hos oss satte stopp för och som jag annars hade missat i min uppväxt.
Dock innebar tonåren att vi gled ifrån varandra mer och mer. Erki gjorde det som alla normala tonåringar gör och jag blev allt mer låst hemma på gården med att hjälpa till med det som behövdes göras på en gård.
Men jag minns ibland tillbaka på barndomen med Erki och gör det med stor värme för det var en spännande och rolig tid och om ni undrar hur Erki blev som vuxen kan jag bara meddela att han nu har fyra barn och är en jättebra ansvarsfull pappa och make.
(ABBA - Dum Dum Diddle)
Han och jag var bästa vänner från knappa nioårsåldern tills vi började gymnasiet typ.
Jag var som barn väldigt försynt och gjorde inte mycket väsen av mig. De flesta vuxna omkring mig skulle säkert aldrig trott mig om att göra bus eller något annat jäkelskap och visst var det i stort sett så med betoning på "i stort sett".
Dock fanns alltså Erki, grannpojken som var lika gammal som jag och som gick i samma klass och som var allt det som jag inte var och vi var bästa kompisar vilket även våra systrar var.
Om jag var lugn och "lillgammal" till mitt sätt var Erki allt som jag inte var, han körde gokart, skoter och hade en hembyggd minimotorcykel och gjorde precis det som dök upp i tanken för stunden utan någon reflektion på konsekvenser men Erki gjorde aldrig något av elakhet, snarare barnslig obetänksamhet och vi var ju trots allt barn.
Att leka med Erki hemma hos honom var alltid ett äventyr och inte alls som att leka hemma hos mig där min dåvarande styvfar såg till att förtrycka och förnedra mig och min syster inför eventuella kamrater på besök vilket naturligtvis gjorde att man undvek ta hem vänner om man kunde.
Nåväl, hos Erki växlade lekarna och ofta var det Erki som mitt i en lek kom på något finurligt som när vi på en repstege klättrade upp i ett stort träd på gården för att sedan sitta där och skråla och äta äpplen vi tagit med upp. Plötsligt dyker Erkis morbror upp på grusgången och jag ser på Erki att han funderar på något för att sedan snabbt hala upp stegen i trädet innan han med ett välriktat kast placerar sitt äppelskrutt i pannan på sin morbror.
Nu skall sägas att Erkis morbror var känd för att vara ganska lättretlig och alls inte uppskattade att få äppelskruttar kastade i huvudet och att Erki skrattande nu sitter och pekar på honom gjorde så att säga inte saken bättre.
Själv inser jag snabbt att det här inte är bra. Vi sitter ett par tre meter över marken i ett träd och våra flyktvägar är så att säga begränsade så där sitter vi och klamrar oss fast vid grenarna när Erkis morbror går till motattack med bollar, äppelskruttar och vad helst han hittar under trädet i all sin uppvällda ilska samtidigt som han med all världens svordomar hotar med löften om hemskheter när han får tag i oss.
Men efter vad som kändes som en evighet går så morbrodern iväg svärande och vi smet snabbt ner ur trädet och in i huset till säkerheten.
Så här var det ofta när vi lekte hos Erki. Ensamma efter skolan kunde vi tex. ta Erkis pappas skoter med pulka fastknuten efter och åka ut och leka på åkrarna och varje gång jag lite mesigt frågade om vi verkligen fick göra så sa Erki självsäkert, -Javisst!! och när vi kom hem stod Erkis mamma eller pappa på gården och skällde ut oss för självklart fick två tioåringar inte köra skoter själv...
- Vi körde tävling med Erkis lilla minicross på hans egen uppgjorda crossbana vilket sedan visade sig vara granhusets nyplanerade gräsmatta.
- Fick fly från ett ödehus som Erki lurade oss till med nån historia om att där fanns häftiga kvarglömda prylar men vars enda skatter bestod av riktigt ilskna jordgetingar. Erkis mamma baddade stingen och skällde på oss.
- Vi smög i granngårdarnas ladugårdar och lador och letade kattungar eller efter skatter som Erki gärna sa för sedan att allt som oftast bli jagade därifrån. Och varje år satt vi envist och metade vid ån i närheten av där vi bodde utan att någonsin få något annat än skäll, antingen för att Erki ramlat i eller för att vi bara skulle se om min sko flöt och att den sedan snabbt försvann bort i åfåran.
Ja, det hände alltid något när man var med Erki och även om jag alltid ifrågasatte Erkis ideér så lät jag mig ändå övertygas och hängde på vansinnigheterna.
På något vis kan jag nu som vuxen inse att jag antagligen just genom att umgås med Erki ändå fick uppleva allt sådant som min dåvarande styvfar hemma hos oss satte stopp för och som jag annars hade missat i min uppväxt.
Dock innebar tonåren att vi gled ifrån varandra mer och mer. Erki gjorde det som alla normala tonåringar gör och jag blev allt mer låst hemma på gården med att hjälpa till med det som behövdes göras på en gård.
Men jag minns ibland tillbaka på barndomen med Erki och gör det med stor värme för det var en spännande och rolig tid och om ni undrar hur Erki blev som vuxen kan jag bara meddela att han nu har fyra barn och är en jättebra ansvarsfull pappa och make.
(ABBA - Dum Dum Diddle)
