Minnen från en liten gammal bondgård
Stigen ringlar sig fram mellan träden och jag springer så mycket jag orkar. En knappt åttaårig pojke som i den sena eftermiddagens solgass springer för att hinna fram.
I stora gummistövlar och kortbyxor där benen visar spår av både skrubbsår och myggbett och med en fladdrande t-shirt far jag fram över rötter och stenar medan solens strålar tar sig ner mellan granarnas grenverk och ger ett märkligt ljus på stigen framför mig.
Äntligen är jag framme och alldeles precis innan morfar öppnar grinden för korna till deras hage.
Det är mjölkdags hemma på gården och jag har sommarlov och utan att egentligen då veta varför så vill jag vara med morfar och hjälpa till. Morfar skrattar åt mig och ber mig flytta på mig så korna kan komma fram.
Han bryter en lagom lång gren med lite lövkvistar i änden åt mig och vi börjar fösa hem korna till ladugården, egentligen behövs ingen gren att skydda sig med för korna både hittar och vill hem för att bli mjölkade och få sitt foder men morfar förklarar att de unga kvigor som är med i flocken ibland kan bete sig oberäkneligt, så håll reda på pinnen du pojk.
Det var spännande att gå den dryga kilometern hem genom skogen med korna och morfar och när vi kommit hem till ladugården gick korna upp i sina respektive egna bås. -Hur vet dom vilket bås som är deras frågade jag morfar. Dom bara vet blev svaret och jag lät mig nöjas med det svaret.
Under mjölkningen lekte jag utanför på grusbacken. I den klarblåa himmeln flög svalorna och då och då flög dom snabbt in genom luftventilen till den lada som var ihopbyggd med ladugården och snart kom dom ut igen lika snabbt.
På baksidan av ladugården hördes hönsens konverserande där dom gick runt och sprätte och grävde efter mask allt ackompanjerat av ankornas plaskande i den lilla improviserade dammen. Vindens ljud i de gamla asparnas lövverk och suset från björkarnas kronor blandades med fågelkvitter och ljudet av syrsorna i ängsgräset.
Genom den öppna ladugårdsdörren kunde kornas och kalvarnas råmande då och då läggas till ljudbilden och grisarnas förnöjsamma grymtande när dom glufsade i sig sitt gröpe och missnöjsamma klagan när någon av dom stal en potatis för någon annan.
Allt är så idylliskt och jag är lycklig att få växa upp med allt det här. Ändå ska jag genom åren få lära mig att det inte bara är en idyll att växa upp på en bondgård, det är oerhört mycket slit och uppoffringar också men ändå kan jag nu ärligt påstå att allt positivt ändå övervägde nackdelarna.
Höskörd
Från början medan morfar drev gården togs all hö in löst och jag fick lära mig hässja hö som åttaåring. Efter att ängens gräs "vallen" hade slagits med slåttermaskinen gjorde man hål med ungefär en halvmeters mellanrum i marken och satte ner störar (långa smala stolpar ca. 2.5m långa) i hålen och trampade till jorden omkring så dom stod stadigt.
Sedan spände man ståltråd mellan störarna på ungefär en halvmeters höjd ovan marken och därefter tog man ett fång gräs med högaffeln och la ut det jämnt tjockt så att det hängde över ståltråden ner på varsin sida mellan störarna. När man fyllt gräs mellan varje stör hela vägen så spände man återigen upp tråd en halvmeter ovanför och fortsatte så varv för varv. När hässjan var klar hade man fått en vägg av gräs med störarnas översta spetsar stickandes upp ovanför. Här fick sedan gräset torka under ett antal dagar innan det var klart att ta hem till ladan.
Metoden var tidskrävande men de största fördelarna med den var att om vädret var dåligt klarade sig höet bättre än om det låg på backen för att lufttorka. Man får betänka att i det gamla jordbruket fanns inte de maskiner eller teknikerna vi i dag har och varje grässtrå räknades för att klara vintern.
Men det mesta höet torkades på backen och åtskilliga timmar av mina sommarlov ägnades när jag blev äldre med att vända höet med traktorn och tillkopplad hövändare. En sommar kommer jag ihåg hur vi lagt omkull all vall samtidigt för det var lovat högtryck och jag minns hur jag tankade och klev på traktorn en stund efter frukost och gav mig ut kring halv-nio på förmiddagen. Kom hem och fikade kring ett för att sedan ge mig iväg igen och fortsätta till eftermidagen då det var dags för mjölkningen och kvällsmat.
Varje kväll när jag på mitt rum satt och byggde på någon modellbil kunde jag höra traktorns motorljud inne i mitt huvud. Att timme efter timme, åker för åker fara fram och tillbaka med handgasen uppställd på samma varvtal etsade på något sätt fast ljudet i mig trots att jag hade hörselskydd och radion att lyssna på.
Det tog dock bara några dagar för allt hö att torka och sedan började nästa rejs att få hem det. Under de första åren innan mamma tog över jordbruket kördes som sagt allt hö in löst. Efter att ha strängat ihop höet i långa rader drogs strängen ihop med en gammal höräfsa till stora högar med lagom mellanrum ute på åkern vilka sedan med högaffel lassades upp på gummihjulsvagnar som drogs hem till ladan och lossades.
Arbetet var både fysiskt och tidskrävande och att vara den som stod på lasset och tog emot fången med hö som kastades upp var mycket ansvarsfullt för du måste hela tiden ta emot fången, ofta från båda sidor av vagnen och lägga dom rätt så att dom band ihop lasset, varv för varv. Blev det fel kunde och hände det också att det stora hölasset som hängde ut över vagnens kant släppte och ramlade av. Hände det på åkern så var det bara svordomar man fick men hände det på landsvägen innebar det stora problem.
Dock vet jag inte att något lass "kalvade" för oss längs landsvägen.
När jag körde hem lassen så hade jag som rutin att "provocera" lasset medvetet medan man tog sig över åkern upp mot landsvägen. Om det i gungningarna då inte släppte var det sedan lungt uppe på den släta landsvägen. Ändå kunde det vara en liten rysare ibland att dels ta sig upp och hem de kilometrarna som det handlade om med två kopplade överfulla gummihjulsvagnar efter traktorn men trafiken var mycket begränsad på den tiden.
När vi skaffade den första höpressen blev jobbet bra mycket mer effektivt och höbärgningen klarades av på mindre än halva tiden och med betydligt färre människor inblandade. Dock skedde all avlastning som vanligt med högaffel och langning upp i ladan. Först fyllde man ladan till en tre meters höjd innan det blev dags att lägga upp ena ladporten över ett par sen tidigare uppsatta tvärgående balkar strax innanför portöppningen. Den här lösningen gjorde att man därefter kunde fortsätta fylla ytterligare tre meter upp.
En stod på vagnen och kastade in i ladan, en innanför tog emot fånget och slängde vidare till den tredje som fördelade ut fången så att ladan fylldes upp jämt och effektivt. Då och då fick man gå runt och trampa till höet så att det skulle finnas plats för mer, samtidigt slängde man på grovsalt för att driva ut eventuellt fukt och binda dammpartiklar. Att det här inte var någon hälsosam miljö står ju ganska klart idag men höet var i alla fall bättre än halmen att hantera. När ladan var helt fylld stod man högst uppe på ungefär en sju-åtta meters höjd och kastade sig våghalsigt ut och ner mot de lite lägre nivåerna med hö allt med höga glädjetjut.
Hjälpsamma bekanta
Det var oerhört slitsamt med höskörden som togs i två omgångar, första och andravall men årets första var alltid värst som gav fruktansvärd träningsvärk och blåsor i händerna av högafflarnas handtag. Ändå tog det sällan mer än några dagar eller en vecka så var man så tränad att allt flöt som en dans med effektiva rörelser och mängder av skämt och samtal skedde hela tiden för att man skulle orka. Ofta var det bara vi i familjen och morfar som höll på men jag minns när en jobbarkompis och hennes man tjatade till sig av morsan att få komma och hjälpa till en sommar.
Det skulle ju vara så trevligt att få uppleva lantbrukets romantiska sida, uppleva doften av hö, åka hölass och fika ute i det fria på en åker. Även om morsan försökte förklara att det nog inte var så romantiskt så bestämdes det dock att dom visst kunde få komma och hjälpa till.
Nu ingick det visst inte i deras romantiska bild att när solen går upp och frukost har intagits så börjar arbetet för dom dök upp först mitt på dagen och förvånades stort över att vi redan tagit in flera lass, skulle det finnas kvar nog för dom att hjälpa till kunde man utläsa av deras minspel.
Nu klädde dom om till bikini och shorts och smorde in sig med solkräm allt medan vi andra tittade förvånat och påpekade att det kommer bli fruktansvärt hett ute på åkern mitt i solen men dom bara skrattade och sa att dom hade minsann tagit med sig dricka så det var ingen fara.
Däremot tyckte dom att vi var konstiga som gick med tunna skjortor eller t-shirts samt byxor i tunt tyg och svettades och varför hade vi bara vanligt vatten med oss?
Under ett par timmar sedan sprang dom fram och tillbaka över åkern och drack söt sliskig läsk med allt tätare intervaller och flugorna och bromsarna bet deras bara hud som var exponerad överallt och som blev allt rödare av solen trots alla fina krämer och efter att bara ha åkt med på ett hölass i det stickiga och riviga höet gav dom upp, gav någon dålig ursäkt till morsan innan dom haltade iväg till sin bil och åkte hem. Vi hörde inte av dom sen på flera dagar... Morfar skrattade gott där han stod och hängde på sin högaffel och vi andra kunde bara konstatera att romantik gör sig klart bäst i böcker och filmer, i alla fall om det är ur dom man hämtat sina referenser omkring livet på en bondgård.
Det skönaste minnet av höskördsperioden var kvällarna när man åkte till sjön och badade eller fiskade.
Svalkan av vattnet var underbar för en trött och svettig kropp och efteråt somnade man gott.
Att det var ett slit vill jag lova men det hade sina fördelar med all detta kroppsarbete och jag vill därför avsluta med en liten rolig anekdot från min värnplikt där grabbarna låg och pressade vikter i gymmet medan jag satt och läste tidningen som sällskap. -Vad tar du i bänkpress Lindgren? Jag visste ärligt talat inte eftersom jag aldrig hade testat vilket jag sa till dom. Jag såg hur killarna flinade och övertalade mig att testa vilket jag också gick med på men påtalade ändå att det kändes lite fel, varken ombytt eller uppvärmd men killarna skrattade och psykade så jag la mig till slut på bänken. Jag fick instruktioner och körde tio snabba repetitioner innan jag gick tillbaka och satte mig med tidningen.
Va fan!! säger en av killarna, har du verkligen aldrig gjort det här innan. Nej säger jag helt ärligt och frågande... -Du tog över 90kg otränad!!! -Är det bra frågar jag förvånat men inser av grabbarnas miner att det är det tydligen. Efter den här gången tjatade dom aldrig mer på mig att träna när vi var i gymmet utan lät mig läsa tidningen ifred och lyssna på musiken i stället.
Nu är det slut på berättelsen om bondgården för den här gången. Jag kommer återkomma med fler minnen från min barndoms bondgård längre fram men för den här gången stänger jag minnenas skattkista.
(Eva Dahlgren - För att du är här)
I stora gummistövlar och kortbyxor där benen visar spår av både skrubbsår och myggbett och med en fladdrande t-shirt far jag fram över rötter och stenar medan solens strålar tar sig ner mellan granarnas grenverk och ger ett märkligt ljus på stigen framför mig.
Äntligen är jag framme och alldeles precis innan morfar öppnar grinden för korna till deras hage.
Det är mjölkdags hemma på gården och jag har sommarlov och utan att egentligen då veta varför så vill jag vara med morfar och hjälpa till. Morfar skrattar åt mig och ber mig flytta på mig så korna kan komma fram.
Han bryter en lagom lång gren med lite lövkvistar i änden åt mig och vi börjar fösa hem korna till ladugården, egentligen behövs ingen gren att skydda sig med för korna både hittar och vill hem för att bli mjölkade och få sitt foder men morfar förklarar att de unga kvigor som är med i flocken ibland kan bete sig oberäkneligt, så håll reda på pinnen du pojk.
Det var spännande att gå den dryga kilometern hem genom skogen med korna och morfar och när vi kommit hem till ladugården gick korna upp i sina respektive egna bås. -Hur vet dom vilket bås som är deras frågade jag morfar. Dom bara vet blev svaret och jag lät mig nöjas med det svaret.
Under mjölkningen lekte jag utanför på grusbacken. I den klarblåa himmeln flög svalorna och då och då flög dom snabbt in genom luftventilen till den lada som var ihopbyggd med ladugården och snart kom dom ut igen lika snabbt.
På baksidan av ladugården hördes hönsens konverserande där dom gick runt och sprätte och grävde efter mask allt ackompanjerat av ankornas plaskande i den lilla improviserade dammen. Vindens ljud i de gamla asparnas lövverk och suset från björkarnas kronor blandades med fågelkvitter och ljudet av syrsorna i ängsgräset.
Genom den öppna ladugårdsdörren kunde kornas och kalvarnas råmande då och då läggas till ljudbilden och grisarnas förnöjsamma grymtande när dom glufsade i sig sitt gröpe och missnöjsamma klagan när någon av dom stal en potatis för någon annan.
Allt är så idylliskt och jag är lycklig att få växa upp med allt det här. Ändå ska jag genom åren få lära mig att det inte bara är en idyll att växa upp på en bondgård, det är oerhört mycket slit och uppoffringar också men ändå kan jag nu ärligt påstå att allt positivt ändå övervägde nackdelarna.
Höskörd
Från början medan morfar drev gården togs all hö in löst och jag fick lära mig hässja hö som åttaåring. Efter att ängens gräs "vallen" hade slagits med slåttermaskinen gjorde man hål med ungefär en halvmeters mellanrum i marken och satte ner störar (långa smala stolpar ca. 2.5m långa) i hålen och trampade till jorden omkring så dom stod stadigt.
Sedan spände man ståltråd mellan störarna på ungefär en halvmeters höjd ovan marken och därefter tog man ett fång gräs med högaffeln och la ut det jämnt tjockt så att det hängde över ståltråden ner på varsin sida mellan störarna. När man fyllt gräs mellan varje stör hela vägen så spände man återigen upp tråd en halvmeter ovanför och fortsatte så varv för varv. När hässjan var klar hade man fått en vägg av gräs med störarnas översta spetsar stickandes upp ovanför. Här fick sedan gräset torka under ett antal dagar innan det var klart att ta hem till ladan.
Metoden var tidskrävande men de största fördelarna med den var att om vädret var dåligt klarade sig höet bättre än om det låg på backen för att lufttorka. Man får betänka att i det gamla jordbruket fanns inte de maskiner eller teknikerna vi i dag har och varje grässtrå räknades för att klara vintern.
Men det mesta höet torkades på backen och åtskilliga timmar av mina sommarlov ägnades när jag blev äldre med att vända höet med traktorn och tillkopplad hövändare. En sommar kommer jag ihåg hur vi lagt omkull all vall samtidigt för det var lovat högtryck och jag minns hur jag tankade och klev på traktorn en stund efter frukost och gav mig ut kring halv-nio på förmiddagen. Kom hem och fikade kring ett för att sedan ge mig iväg igen och fortsätta till eftermidagen då det var dags för mjölkningen och kvällsmat.
Varje kväll när jag på mitt rum satt och byggde på någon modellbil kunde jag höra traktorns motorljud inne i mitt huvud. Att timme efter timme, åker för åker fara fram och tillbaka med handgasen uppställd på samma varvtal etsade på något sätt fast ljudet i mig trots att jag hade hörselskydd och radion att lyssna på.
Det tog dock bara några dagar för allt hö att torka och sedan började nästa rejs att få hem det. Under de första åren innan mamma tog över jordbruket kördes som sagt allt hö in löst. Efter att ha strängat ihop höet i långa rader drogs strängen ihop med en gammal höräfsa till stora högar med lagom mellanrum ute på åkern vilka sedan med högaffel lassades upp på gummihjulsvagnar som drogs hem till ladan och lossades.
Arbetet var både fysiskt och tidskrävande och att vara den som stod på lasset och tog emot fången med hö som kastades upp var mycket ansvarsfullt för du måste hela tiden ta emot fången, ofta från båda sidor av vagnen och lägga dom rätt så att dom band ihop lasset, varv för varv. Blev det fel kunde och hände det också att det stora hölasset som hängde ut över vagnens kant släppte och ramlade av. Hände det på åkern så var det bara svordomar man fick men hände det på landsvägen innebar det stora problem.
Dock vet jag inte att något lass "kalvade" för oss längs landsvägen.
När jag körde hem lassen så hade jag som rutin att "provocera" lasset medvetet medan man tog sig över åkern upp mot landsvägen. Om det i gungningarna då inte släppte var det sedan lungt uppe på den släta landsvägen. Ändå kunde det vara en liten rysare ibland att dels ta sig upp och hem de kilometrarna som det handlade om med två kopplade överfulla gummihjulsvagnar efter traktorn men trafiken var mycket begränsad på den tiden.
När vi skaffade den första höpressen blev jobbet bra mycket mer effektivt och höbärgningen klarades av på mindre än halva tiden och med betydligt färre människor inblandade. Dock skedde all avlastning som vanligt med högaffel och langning upp i ladan. Först fyllde man ladan till en tre meters höjd innan det blev dags att lägga upp ena ladporten över ett par sen tidigare uppsatta tvärgående balkar strax innanför portöppningen. Den här lösningen gjorde att man därefter kunde fortsätta fylla ytterligare tre meter upp.
En stod på vagnen och kastade in i ladan, en innanför tog emot fånget och slängde vidare till den tredje som fördelade ut fången så att ladan fylldes upp jämt och effektivt. Då och då fick man gå runt och trampa till höet så att det skulle finnas plats för mer, samtidigt slängde man på grovsalt för att driva ut eventuellt fukt och binda dammpartiklar. Att det här inte var någon hälsosam miljö står ju ganska klart idag men höet var i alla fall bättre än halmen att hantera. När ladan var helt fylld stod man högst uppe på ungefär en sju-åtta meters höjd och kastade sig våghalsigt ut och ner mot de lite lägre nivåerna med hö allt med höga glädjetjut.
Hjälpsamma bekanta
Det var oerhört slitsamt med höskörden som togs i två omgångar, första och andravall men årets första var alltid värst som gav fruktansvärd träningsvärk och blåsor i händerna av högafflarnas handtag. Ändå tog det sällan mer än några dagar eller en vecka så var man så tränad att allt flöt som en dans med effektiva rörelser och mängder av skämt och samtal skedde hela tiden för att man skulle orka. Ofta var det bara vi i familjen och morfar som höll på men jag minns när en jobbarkompis och hennes man tjatade till sig av morsan att få komma och hjälpa till en sommar.
Det skulle ju vara så trevligt att få uppleva lantbrukets romantiska sida, uppleva doften av hö, åka hölass och fika ute i det fria på en åker. Även om morsan försökte förklara att det nog inte var så romantiskt så bestämdes det dock att dom visst kunde få komma och hjälpa till.
Nu ingick det visst inte i deras romantiska bild att när solen går upp och frukost har intagits så börjar arbetet för dom dök upp först mitt på dagen och förvånades stort över att vi redan tagit in flera lass, skulle det finnas kvar nog för dom att hjälpa till kunde man utläsa av deras minspel.
Nu klädde dom om till bikini och shorts och smorde in sig med solkräm allt medan vi andra tittade förvånat och påpekade att det kommer bli fruktansvärt hett ute på åkern mitt i solen men dom bara skrattade och sa att dom hade minsann tagit med sig dricka så det var ingen fara.
Däremot tyckte dom att vi var konstiga som gick med tunna skjortor eller t-shirts samt byxor i tunt tyg och svettades och varför hade vi bara vanligt vatten med oss?
Under ett par timmar sedan sprang dom fram och tillbaka över åkern och drack söt sliskig läsk med allt tätare intervaller och flugorna och bromsarna bet deras bara hud som var exponerad överallt och som blev allt rödare av solen trots alla fina krämer och efter att bara ha åkt med på ett hölass i det stickiga och riviga höet gav dom upp, gav någon dålig ursäkt till morsan innan dom haltade iväg till sin bil och åkte hem. Vi hörde inte av dom sen på flera dagar... Morfar skrattade gott där han stod och hängde på sin högaffel och vi andra kunde bara konstatera att romantik gör sig klart bäst i böcker och filmer, i alla fall om det är ur dom man hämtat sina referenser omkring livet på en bondgård.
Det skönaste minnet av höskördsperioden var kvällarna när man åkte till sjön och badade eller fiskade.
Svalkan av vattnet var underbar för en trött och svettig kropp och efteråt somnade man gott.
Att det var ett slit vill jag lova men det hade sina fördelar med all detta kroppsarbete och jag vill därför avsluta med en liten rolig anekdot från min värnplikt där grabbarna låg och pressade vikter i gymmet medan jag satt och läste tidningen som sällskap. -Vad tar du i bänkpress Lindgren? Jag visste ärligt talat inte eftersom jag aldrig hade testat vilket jag sa till dom. Jag såg hur killarna flinade och övertalade mig att testa vilket jag också gick med på men påtalade ändå att det kändes lite fel, varken ombytt eller uppvärmd men killarna skrattade och psykade så jag la mig till slut på bänken. Jag fick instruktioner och körde tio snabba repetitioner innan jag gick tillbaka och satte mig med tidningen.
Va fan!! säger en av killarna, har du verkligen aldrig gjort det här innan. Nej säger jag helt ärligt och frågande... -Du tog över 90kg otränad!!! -Är det bra frågar jag förvånat men inser av grabbarnas miner att det är det tydligen. Efter den här gången tjatade dom aldrig mer på mig att träna när vi var i gymmet utan lät mig läsa tidningen ifred och lyssna på musiken i stället.
Nu är det slut på berättelsen om bondgården för den här gången. Jag kommer återkomma med fler minnen från min barndoms bondgård längre fram men för den här gången stänger jag minnenas skattkista.
(Eva Dahlgren - För att du är här)
En uppeldad Simca 1100 pickup
Jag har alltid gillat teknik och när väckarklockor och diverse annat skruvats sönder för att förstå hur dom fungerade kom också intresset att skruva ihop saker igen. Detta är av naturliga skäl oftast mycket svårare men därmed mycket mer givande dom gånger dom ändå funkar efteråt.
Hemma på bondgården var det mängder med maskiner som alltid behövde någon reparation eller åtminstone emellanåt få sig lite service så nog fick man skruva och det oavsett om man för stunden var sugen eller inte.
Men när det gällde bilar var jag alltid sugen att lära och följde gärna med styvfarsan när han lagade någon bil åt någon jobbarkompis eller bekantas bekanta. Han var nämligen gammal bilmekaniker och det var kanske det enda jag hos honom som grabb kunde uppskatta.
Jag sög åt mig allt han gjorde eller berättade om när vi låg där under någon bil oavsett om det var på sommaren eller mitt i vintern och kring -17 och obetydligt varmare i det oisolerade garaget. Varma kläder hjälpte föga på det kalla golvet och fingrarna blev stela som frusen hotdog nedkletade med olja, bensin och kylarvatten.
Hursomhelst så averkades också en hel del egna bilar och projekt i garaget och en höst hade jag fått en gammal Simca 1100 pickup utan några större fel. Det är en fransk bil som jag egentligen inte tilltalades av men gratis är gratis och att busköra med hemma på gården skulle den duga till så med 20liter bensin påfyllt i tanken kördens den hem och ställdes in i garaget på pallbockar.
Det här utspelar sig alltså på hösten och det är omkring september-oktober och jag hade åkt på en rejäl höstförkylning. På den tiden kunde man stå på benen även med en förkylning i kroppen och jag var inte ett dugg bättre då på att ta det lugnt så efter någon dag så gav jag mig ut till garaget. Jag är fortfarande rejält täppt i näsan och har feber men ska bara ut och få lite friskluft...
När bilen hade ställts upp på pallbockar var det för att jag fått en idé om att höja fjädringen på bilen och på så sätt få lite bättre terrängegenskaper. Fjädringen på den lilla fransmannen var av torsions-konstruktion vilket förenklat innebär att det istället för en spiralfjäder sitter en liggande stång som när den vrider sig fungerar som en fjäder. Jag vet att det är onödigt att förklara något så komplicerat men fördelen med det här fjädringssystemet var att jag kunde lossa stången och vrida den så att fjädringen blev både hårdare och högre och därmed skulle bilen också komma lite högre över marken och kunna ta sig fram lättare.
Problemet var nu bara att allt satt fast som satan, vilket jag hade konstaterat redan innan förkylningen hade stängt igen min näsa med snor så när jag nu står där i garaget och glor på bilen tänker jag, "Ähh.. jag kan väl lika gärna värma loss dom där bultarna när jag ändå är här". Jag drar fram gassvetsen och lindar ut slangen med skärbrännarmunstycket på. Tänder och justerar lågan innan jag med ena handen om pickupflakets kant böjer mig ner och ska krypa in under bilen hållandes svetsen i min andra hand.
BOOOFFF!!! säger det och plötsligt står hela grusgolvet under bilen i lågor. Jag far upp helt chockad men inser nästan med det samma vad som har hänt. Visst hade bonden jag fick bilen av sagt något om att bensintanken nog läckte och här hade bilen nu stått upplyft med 20liter bensin i tanken på grusgolvet i ett par dagar.
Jag med min täppta näsa kände aldrig ångorna som i det kyliga höstvädret samlades under bilen i det grova gruset. Hade jag krypit under först innan jag tände svetsen hade jag kanske ändå kunnat känna doften men likaväl kunnat hamnat mitt i elden om jag inte fått vittring.
Hursomhelst så sliter jag fram eldsläckaren i garaget, rycker sprinten och trycker på hantaget och två mindre poffar av pulver är det enda som kommer ut. När kollades den senast tänker jag och slänger den åt sidan. Försöker istället hitta något att kväva elden med men nu upptäcker jag att det börjar droppa eld ner från bilen och det längre fram än vad bensintanken är placerad. När jag tittar ner under så förstår jag varför...
Bränsleledningen är gjord av plastslang vilket inte är ovanligt även om det låter märkligt och den har elden under bilen fått att brinna av eftersom den är full med bensin hela vägen fram till motorn fungerar den nu som en långsam stubin. Jag inser nu också att det bara är en tidsfråga innan elden får fäste i den nu uppvärmda och smältande underedsmassan i golvet. Att bensintanken kan smälla hinner jag dock aldrig tänka på för nu börjar jag bara handla, iskallt och rationellt i detta brinnande inferno utan att egentligen tänka eller ha någon plan.
Jag sliter upp garageportarna och upptäcker traktorn som står nästan direkt utanför, får tag i en kätting som hänger på den och låser den i dragkroken på den brinnande pickupen med dess ena ände och i traktorns med den andra. Nycklarna sitter i traktorn fast dom aldrig brukar lämnas kvar och jag startar den varvar och far iväg med ett kontrollerat ryck efter att först ha spänt kedjan mellan traktorn och bilen för jag vet att jag tänker att den brinnande bilen inte får fastna i portöppningen. Får jag bara ut bakänden på den kan jag slita ut den även om den skaver i portarna.
Den brinnande pickupen far av pallbockarna och jag tackar min lyckliga stjärna att jag inte hade tagit av hjulen på den som jag tänkt från början när den lydigt men nu med rejält svart brandrök släpar efter mig ut ur garaget.
Jag ser bakom mig när bilen kommit ur garaget hur det fortfarande brinner lite grann i gruset inne i garaget som är fyllt med rök men konstaterar att risken att det ska kunna sprida sig inte verkar stor. Värre är det med bilen som det nu börjat slå upp lågor ur motorrummet på.
Att försöka släcka den utanför garaget som ligger i direkt anslutning till boningshuset och med en vanlig trädgårdslang ser jag inte som något vettigt alternativ i förhållande till riskerna och nu har jag även börjat oroa mig över den halvtomma bensintanken som vid det här laget borde hunnit bli ordentligt uppvärmd i elden.
Jag bestämmer mig för att dra ut den på åkern en bit från huset i det våta ängsgräset. Bara nu bildjäveln följer med runt huset utan att fastna men jag har tur och fast det är trångt så har jag tur och den följer lydigt med som en brinnande fackla. Släpspåren på grusgången är rejäla men antagligen sker allt så kontrollerat för att växeln och rattlåset är i på bilen och därför kan den inte komma åt annat håll en den jag med traktorn bestämt.
Ute på åkern lossar jag snabbt kättingen från traktorn och parkerar den på säkert avstånd. Springer tillbaka till garaget och upptäcker att elden i grusgolvet självslocknat men att röken är tät. På väg ut igen konstaterar jag att bilen inte heller har tagit någonstans och jag får med mig två rullar med trädgårdsslang som jag får fast på vattenkranens koppling, vrider på fullt tryck medan jag springer mot åkern och släpper ut slangen efter mig och hoppas den ska räcka vilket den gör nästan...
På cirka fem meters avstånd från bilen som nu är nästan helt övertänd börjar jag spola vatten och trycket är tillräckligt för att jag ska nå fram till lågorna. Jag ser genom sidorutan på bilen att det pyr och småbrinner i inredningen. Hela framdelen är i ett hav av lågor men i bak vid flaket och där bensintanken sitter brinner nu ingenting. Jag inser på något vis riskerna med den halvbrinnande inredningen. Alla rutor är stängda och jag är rädd att det ska bli ett övertryck i bilen av rökgaserna och att dom ska tryckas ut rutorna vilket skulle innebära glaskross i hagen där djuren ska beta. Kanske verkar fånigt men så tänkte jag då...
Efter lite övervägande om för och emot så hittar jag en stor sten i närheten av mig, släpper vattenslangen och kastar upp den upp på biltaket där den går genom den glasade takluckan och precis som jag hade hoppats så tar ganska omgående rökgaserna eld och stormar ut genom den krossade takluckan istället men kontrollerat och jag tar upp slangen och fortsätter spola vatten på och omkring bilen.
Däcken i fram smäller snart med ett varsit kraftigt POFF när elden ätit sig genom gummit men i övrigt så kändes förloppet nu kontrollerat och ganska ofarligt där den nu stod även om jag inombords fortfarande skakade av adrenalinet.
I alltihop detta kommer nu min mor hem från affären och det är först nu jag börjar känna mig lite spak. Visserligen var jag fortfarande förkyld med feber men den adrenalinrusning som min kropp den senaste halvtimmen gått på hade också börjat ge med sig nu när jag hade kontroll över situationen. Elden hade börjat så smått att brinna ut och röken var inte längre lika tjock.
Min mor blev naturligtvis både chockad, frågande och senare riktigt förbannad och jag kunde inte annat än låta henne få utlopp för allt detta för det hade verkligen kunnat sluta med en katastrof.
Alla dessa tankar om hur det hela hade kunnat gå så bra när så många omständigheter var emot just det funderade jag på en hel del efter den här händelsen.
Att bilen hade hjulen kvar, att rattlåset och växeln i, att traktorn stod där den stod med nycklarn i och dessutom med kättingen på därbak.
Att jag lyckades få bilen inte bara ur garaget utan att fastna och dessutom runt två nästan 90-graders svängar när jag passerade huset utan att jag fastnade där. Att elden inte fick fäste i något brännbart i garaget, tex. i gastuberna som stod där.
Resterna av den urbrunna bilen kördes några dagar senare till skroten och den var bara att pressa direkt för allt var förstört.
Även om jag grämde mig över att bilen blivit förstörd var jag ändå så mycket lyckligare över att det slutat så bra och om jag lärde mig något av det här... jo det var nog en hel del men jag började med att skaffa ett par riktiga brandsläckare som var kontrollerade och hade tryck.
Hur jag kunde fungera så rationellt just där och då vet jag inte men vad jag vet idag är att det inte alltid är något vi ska räkna med. Då kunde jag uppenbarligen hantera rädslan och handla instinktivt vilket jag är oerhört tacksam över men jag vet också händelser där jag inte varit lika handlingskraftig men där det ändå tack och lov har gått bra.
Men varför i hela friden berätta om något sånt här undrar du... Kanske för att visa att även jag har gjort dumheter i mitt liv. Många och oftast små men även riktigt stora tabbar som den här händelsen. Ingen är perfekt, inte ens jag...
(Prodigy - Firestarter)
Hemma på bondgården var det mängder med maskiner som alltid behövde någon reparation eller åtminstone emellanåt få sig lite service så nog fick man skruva och det oavsett om man för stunden var sugen eller inte.
Men när det gällde bilar var jag alltid sugen att lära och följde gärna med styvfarsan när han lagade någon bil åt någon jobbarkompis eller bekantas bekanta. Han var nämligen gammal bilmekaniker och det var kanske det enda jag hos honom som grabb kunde uppskatta.
Jag sög åt mig allt han gjorde eller berättade om när vi låg där under någon bil oavsett om det var på sommaren eller mitt i vintern och kring -17 och obetydligt varmare i det oisolerade garaget. Varma kläder hjälpte föga på det kalla golvet och fingrarna blev stela som frusen hotdog nedkletade med olja, bensin och kylarvatten.
Hursomhelst så averkades också en hel del egna bilar och projekt i garaget och en höst hade jag fått en gammal Simca 1100 pickup utan några större fel. Det är en fransk bil som jag egentligen inte tilltalades av men gratis är gratis och att busköra med hemma på gården skulle den duga till så med 20liter bensin påfyllt i tanken kördens den hem och ställdes in i garaget på pallbockar.
Det här utspelar sig alltså på hösten och det är omkring september-oktober och jag hade åkt på en rejäl höstförkylning. På den tiden kunde man stå på benen även med en förkylning i kroppen och jag var inte ett dugg bättre då på att ta det lugnt så efter någon dag så gav jag mig ut till garaget. Jag är fortfarande rejält täppt i näsan och har feber men ska bara ut och få lite friskluft...
När bilen hade ställts upp på pallbockar var det för att jag fått en idé om att höja fjädringen på bilen och på så sätt få lite bättre terrängegenskaper. Fjädringen på den lilla fransmannen var av torsions-konstruktion vilket förenklat innebär att det istället för en spiralfjäder sitter en liggande stång som när den vrider sig fungerar som en fjäder. Jag vet att det är onödigt att förklara något så komplicerat men fördelen med det här fjädringssystemet var att jag kunde lossa stången och vrida den så att fjädringen blev både hårdare och högre och därmed skulle bilen också komma lite högre över marken och kunna ta sig fram lättare.
Problemet var nu bara att allt satt fast som satan, vilket jag hade konstaterat redan innan förkylningen hade stängt igen min näsa med snor så när jag nu står där i garaget och glor på bilen tänker jag, "Ähh.. jag kan väl lika gärna värma loss dom där bultarna när jag ändå är här". Jag drar fram gassvetsen och lindar ut slangen med skärbrännarmunstycket på. Tänder och justerar lågan innan jag med ena handen om pickupflakets kant böjer mig ner och ska krypa in under bilen hållandes svetsen i min andra hand.
BOOOFFF!!! säger det och plötsligt står hela grusgolvet under bilen i lågor. Jag far upp helt chockad men inser nästan med det samma vad som har hänt. Visst hade bonden jag fick bilen av sagt något om att bensintanken nog läckte och här hade bilen nu stått upplyft med 20liter bensin i tanken på grusgolvet i ett par dagar.
Jag med min täppta näsa kände aldrig ångorna som i det kyliga höstvädret samlades under bilen i det grova gruset. Hade jag krypit under först innan jag tände svetsen hade jag kanske ändå kunnat känna doften men likaväl kunnat hamnat mitt i elden om jag inte fått vittring.
Hursomhelst så sliter jag fram eldsläckaren i garaget, rycker sprinten och trycker på hantaget och två mindre poffar av pulver är det enda som kommer ut. När kollades den senast tänker jag och slänger den åt sidan. Försöker istället hitta något att kväva elden med men nu upptäcker jag att det börjar droppa eld ner från bilen och det längre fram än vad bensintanken är placerad. När jag tittar ner under så förstår jag varför...
Bränsleledningen är gjord av plastslang vilket inte är ovanligt även om det låter märkligt och den har elden under bilen fått att brinna av eftersom den är full med bensin hela vägen fram till motorn fungerar den nu som en långsam stubin. Jag inser nu också att det bara är en tidsfråga innan elden får fäste i den nu uppvärmda och smältande underedsmassan i golvet. Att bensintanken kan smälla hinner jag dock aldrig tänka på för nu börjar jag bara handla, iskallt och rationellt i detta brinnande inferno utan att egentligen tänka eller ha någon plan.
Jag sliter upp garageportarna och upptäcker traktorn som står nästan direkt utanför, får tag i en kätting som hänger på den och låser den i dragkroken på den brinnande pickupen med dess ena ände och i traktorns med den andra. Nycklarna sitter i traktorn fast dom aldrig brukar lämnas kvar och jag startar den varvar och far iväg med ett kontrollerat ryck efter att först ha spänt kedjan mellan traktorn och bilen för jag vet att jag tänker att den brinnande bilen inte får fastna i portöppningen. Får jag bara ut bakänden på den kan jag slita ut den även om den skaver i portarna.
Den brinnande pickupen far av pallbockarna och jag tackar min lyckliga stjärna att jag inte hade tagit av hjulen på den som jag tänkt från början när den lydigt men nu med rejält svart brandrök släpar efter mig ut ur garaget.
Jag ser bakom mig när bilen kommit ur garaget hur det fortfarande brinner lite grann i gruset inne i garaget som är fyllt med rök men konstaterar att risken att det ska kunna sprida sig inte verkar stor. Värre är det med bilen som det nu börjat slå upp lågor ur motorrummet på.
Att försöka släcka den utanför garaget som ligger i direkt anslutning till boningshuset och med en vanlig trädgårdslang ser jag inte som något vettigt alternativ i förhållande till riskerna och nu har jag även börjat oroa mig över den halvtomma bensintanken som vid det här laget borde hunnit bli ordentligt uppvärmd i elden.
Jag bestämmer mig för att dra ut den på åkern en bit från huset i det våta ängsgräset. Bara nu bildjäveln följer med runt huset utan att fastna men jag har tur och fast det är trångt så har jag tur och den följer lydigt med som en brinnande fackla. Släpspåren på grusgången är rejäla men antagligen sker allt så kontrollerat för att växeln och rattlåset är i på bilen och därför kan den inte komma åt annat håll en den jag med traktorn bestämt.
Ute på åkern lossar jag snabbt kättingen från traktorn och parkerar den på säkert avstånd. Springer tillbaka till garaget och upptäcker att elden i grusgolvet självslocknat men att röken är tät. På väg ut igen konstaterar jag att bilen inte heller har tagit någonstans och jag får med mig två rullar med trädgårdsslang som jag får fast på vattenkranens koppling, vrider på fullt tryck medan jag springer mot åkern och släpper ut slangen efter mig och hoppas den ska räcka vilket den gör nästan...
På cirka fem meters avstånd från bilen som nu är nästan helt övertänd börjar jag spola vatten och trycket är tillräckligt för att jag ska nå fram till lågorna. Jag ser genom sidorutan på bilen att det pyr och småbrinner i inredningen. Hela framdelen är i ett hav av lågor men i bak vid flaket och där bensintanken sitter brinner nu ingenting. Jag inser på något vis riskerna med den halvbrinnande inredningen. Alla rutor är stängda och jag är rädd att det ska bli ett övertryck i bilen av rökgaserna och att dom ska tryckas ut rutorna vilket skulle innebära glaskross i hagen där djuren ska beta. Kanske verkar fånigt men så tänkte jag då...
Efter lite övervägande om för och emot så hittar jag en stor sten i närheten av mig, släpper vattenslangen och kastar upp den upp på biltaket där den går genom den glasade takluckan och precis som jag hade hoppats så tar ganska omgående rökgaserna eld och stormar ut genom den krossade takluckan istället men kontrollerat och jag tar upp slangen och fortsätter spola vatten på och omkring bilen.
Däcken i fram smäller snart med ett varsit kraftigt POFF när elden ätit sig genom gummit men i övrigt så kändes förloppet nu kontrollerat och ganska ofarligt där den nu stod även om jag inombords fortfarande skakade av adrenalinet.
I alltihop detta kommer nu min mor hem från affären och det är först nu jag börjar känna mig lite spak. Visserligen var jag fortfarande förkyld med feber men den adrenalinrusning som min kropp den senaste halvtimmen gått på hade också börjat ge med sig nu när jag hade kontroll över situationen. Elden hade börjat så smått att brinna ut och röken var inte längre lika tjock.
Min mor blev naturligtvis både chockad, frågande och senare riktigt förbannad och jag kunde inte annat än låta henne få utlopp för allt detta för det hade verkligen kunnat sluta med en katastrof.
Alla dessa tankar om hur det hela hade kunnat gå så bra när så många omständigheter var emot just det funderade jag på en hel del efter den här händelsen.
Att bilen hade hjulen kvar, att rattlåset och växeln i, att traktorn stod där den stod med nycklarn i och dessutom med kättingen på därbak.
Att jag lyckades få bilen inte bara ur garaget utan att fastna och dessutom runt två nästan 90-graders svängar när jag passerade huset utan att jag fastnade där. Att elden inte fick fäste i något brännbart i garaget, tex. i gastuberna som stod där.
Resterna av den urbrunna bilen kördes några dagar senare till skroten och den var bara att pressa direkt för allt var förstört.
Även om jag grämde mig över att bilen blivit förstörd var jag ändå så mycket lyckligare över att det slutat så bra och om jag lärde mig något av det här... jo det var nog en hel del men jag började med att skaffa ett par riktiga brandsläckare som var kontrollerade och hade tryck.
Hur jag kunde fungera så rationellt just där och då vet jag inte men vad jag vet idag är att det inte alltid är något vi ska räkna med. Då kunde jag uppenbarligen hantera rädslan och handla instinktivt vilket jag är oerhört tacksam över men jag vet också händelser där jag inte varit lika handlingskraftig men där det ändå tack och lov har gått bra.
Men varför i hela friden berätta om något sånt här undrar du... Kanske för att visa att även jag har gjort dumheter i mitt liv. Många och oftast små men även riktigt stora tabbar som den här händelsen. Ingen är perfekt, inte ens jag...
(Prodigy - Firestarter)
