Jag kan flyga, jag är inte rädd
Under min värnpliktstjänstgöring gjordes ett antal flygresor mellan Luleå och Stockholm.
Ofta fick vi flygresan upp betald av försvarsmakten men hemresorna ville dom ofta skulle ske med sovbuss eller natt-tåg. Tåget var oftast okej men bussen där sätena fälldes upp till britsar där man sedan med en filt låg och ruskade sig igenom natten och Sverige var direkt avskyvärt.
Då fick man ordna flygbiljett själv och ofta blev det standby eller "flyglift" som det kallades. Detta innebar en mycket billig biljett men du visste inte vilket plan du kom med på, man kunde ha tur och få en plats tidigt men likaväl få vänta i flera timmar på en ledig flygstol.
Det var dock värt att vänta för oavsett om man åkte med sovbuss eller tåg istället så var skillnaden i restid avsevärd. Flyget tog en timme medans buss eller tåg tog i runda slängar tolv timmar. En standby-biljett kostade då 250kr så det blev att skippa onödigt festande om man ville få mer tid hemma. Ett enkelt val, oftast skall väl tilläggas.
I den tjänst jag och mina kamrater hade så kunde vi tämligen fritt röra oss över flygplatsens område med våra passerkort och komma in i terminalernas gater och terminalbyggnaden. Naturligtvis var det för att vi utförde arbete på den civila delen av flygfältet för luftfartsverket och var säkerhetsprövade för det arbetet. Det gjorde att man gärna åkte över bansystemet från den millitära delen till Kallax civila sida av flygplatsen och fikade eller handlade godis. Vi kände de flesta tjejerna i cafeterian och tiggde rabatt på det mesta som handlades där.
Men åter till flygandet som det faktiskt skulle handla om. Vi hade ett antal flygresor betalda av försvarsmakten men inte så ofta som man önskade och dessa permissionsflyg var alltid fyllda till sista plats på hemresorna med värnpliktiga men inte lika ofta fyllda på resorna upp till Luleå. Det var så att försvarsmakten inte var lika villiga att ge dom med endast helgpermission betald flygresa åt båda håll. Själv tjänstgjorde jag två veckor i sträck (nattvecka + dagvecka) och sen en vecka ledigt så vi flög hem på fredag eftermiddag och kom upp på fredagen en vecka senare.
Hemresorna med de överfyllda permissionsflygen var ingen lek för vare sig incheckningspersonal eller flygvärdinnorna för jag minns ständigt hur alla retades med dom under säkerhetsgenomgången inför start.
Där stod flygvärdinnorna i mittgången och visade hur bältet respektive syrgasmask skulle tas på och var nödutgångarna fanns och ett hundratal flamsiga värnpliktiga i sina stolar perfekt synkroniserade gjorde exakt samma rörelser som flygvärdinnorna samtidigt som alla säger exakt samma sak som det inspelade meddelandet ur högtalarna. Det var svårt för flygvärdinnorna att hålla sig för skratt under demonstrationen och dom rodnade alltid när alla i planet efter säkerhetsdemonstrationen applåderade och piloterna muntert meddelade att vi nu taxade ut för start.
Resorna upp till Luleå var som sagt mycket sällan fullsatt. På dessa flyg kunde vi vara tio personer allt som allt och ofta var det olika befäl med tillsammans med sina fruar eller flickvänner. Anledningen att det gick bra att skicka flyg näst intill tomma upp var att dom på tillbakaresan sedan var fullpackade med värnpliktiga på väg hem för just helgpermission. Jag och mina kamrater som efter en veckas ledighet skulle tillbaka för tjänstgöring fick alltså åka med upp tillsammans med dessa befäl, en del riktigt höga officerare men på planet rådde ingen millitärisk diciplin och man hälsade med ett vanligt hej och inte med honör för utanför millitärt område var vi alla civila oavsett grad.
Jag minns en hög officer som ofta åkte med samma flyg som oss upp och som var så flygrädd att han hela resan på en timme inte kunde låta bli att hela tiden nervöst prata om allt mellan himmel och jord med oss grabbar alldeles blek i ansiktet men som vid avstigningen rättade till slipsen och tog på sig en bister min utan att bevärdiga oss med en blick.
På en av resorna upp hade en överste med sin hustru och vi sitter ett antal stolsrader längre bak i det nästan tomma planet och äter den smörgås som serverats när plötsligt något känns mot mitt ena ben. Jag tittar skrämt ner och får se en liten hund stirra upp på mig med tungan hängande ur mun. Den hade fäst blicken vid min smörgås och viftade glatt på svansen. Samtidigt får min kompis syn på den och utbrister förvånat "vafan det är ju en hund!!" högt och tydligt medans han tuggar på sin macka. Nu vänder sig översten om och stirrar på oss innan han stirrar på sin hustru och mot golvet där dom satt.
Reser sig och kommer bak till oss, ler lite löjligt och ber så hemskt mycket om ursäkt för Snuffsan som smitit. Överstens fru ler också lite löjligt ursäktande i stolen längre fram medans översten fiskar upp hunden från golvet mellan mina ben och återvänder tillbaka till sin fru samtidigt som han bannar hunden på barnspråk. Vi bara stirrar men återvänder snabbt och tyst till våra mackor för även om vi var utanför millitärt område skrattar man inte åt en överste och hans hund, så mycket självbevarelsedrift hade vi.
Planen vi åkte med var i regel mycket bra men det fanns undantag och vid ett tillfälle fick vi vänta i över en timme innan vi släpptes ombord på något som såg ut som ett gammalt charterplan. Bagagehyllorna saknade en del luckor och borden i ryggstöden framför var lagade med tejp och en del fastskruvade med träskruv för att hållas kvar på plats. Sätenas tyg var sprucket och bitar av stoppningen saknades på vissa stolar och diverse läslampor blinkade sporadiskt ovanför våra huvuden. När piloten startade igång jetmotorerna så fick han göra om proceduren för att få vänster motor att tända. Vi stirrade på varandra och flygvärdinnan såg lika tveksam ut som vi när hon räknade in oss men försäkrade att planet absolut var godkänt för trafik när kompisen oroligt frågade. Hela färden upp till Luleå satt vi bara och lyssnade efter misstänkta ljud vad det nu tjänade till när vi nu redan var i luften, men vi överlevde i alla fall om än smått skärrade.
Vädret kunde växla rätt snabbt ibland och att bli tvungen att landa i dimma på Kallax flygplats var inget konstigt eller onormalt uppe i Luleå men en resa minns jag speciellt.
Redan efter halva flygtiden så meddelar flygkaptenen att det för närvarande råder kraftig dimma i Luleå och att även kraftiga vindar kommer kunna ge oss hård turbulens. Alla lyssnar men som de rutinerade flygresenärer vi nu såg oss som tänkte vi att det är lugnt, vi har varit med om mycket värre.
När vi så nått den tid då vi brukade påbörja inflygningen mot Kallax meddelar flygkaptenen att det för tillfället inte går att landa i Luleå. Vädret är sämre och det är kraftig blåst och yrsnö på flygplatsen. Vi kan inte heller gå till Umeå för där är vädret lika bekymmersamt. Kaptenen fortsätter med att Kiruna kan vara ett alternativ om vädret där inte blir sämre. Piloten väljer dock att cirkla i luften medans ett beslut fattas. Efter en halvtimmes cirklande börjar jag och mina kamrater bli smått oroade och när vi cirklat i över en timme så kändes det alls inte bra. Speciellt inte när piloten plötsligt meddelar att vi nu inte har något alternativ utan kommer försöka landa på Kallax men om det inte går kommer vi vända tillbaka mot Stockholm men att det är osäkert om bränslet räcker.
Det är knäpptyst bland oss passagerare och jag stirrar ut genom kabinfönstret på de grå molnen som passerar där utanför, inga detaljer går att urskilja av marken långt nedanför oss och turbulensen är riktigt obehaglig.
Hela planet skakar kraftigt medan piloten ryckigt tar oss ned mot flygplatsen som inte går att se alls. Trots att jag inte ser banljusen hör jag på motorernas varvtal att vi går in för inflygning och landningställens välkända ljud från hydrauliken när hjulen fälls ut.
Min puls är hög och jag förstår att det här är riktigt riktigt allvarligt. Känslan när planet ständigt kastas åt sidan av vinden är mycket obehaglig och flygvärdinnans reaktion i sin sits bekräftar bara det vi alla redan känner.
Plötsligt ser jag genom mitt kabinfönster banljusen genom snöyran, men... dom är i 45 graders vinkel mot planet.
Jag ser dom alltså snett ut genom mitt fönster och inser att piloten håller planet mot vinden med höger vinge i landningbanans riktning. Jag slutar nästan andas för vi sjunker i konstant fart mot landningbanan i sidled och jag bara stirrar ut i snön som rusar förbi fönstret. Mina händer håller hårt om armstöden och jag funderar om jag ska inta skyddsställning men inser att det inte kommer göra någon skillnad så jag fortsätter paralyserad stirra ut allt medan piloten nu varvar upp motorerna rejält.
På omkring femton till tio meters höjd gör så plötsligt planet en helt sjuk vridning över landningsbanan som rusar fram under oss och hamnar i precis rätt riktning innan vi direkt efteråt hör och känner en kraftig duns från hjulen som tar mark. Vi rusar i hög fart fram på banan och vi känner hur han bromsar mot sidvinden med både roder och hjulbromsar och snart har vi kommit ner tillräckligt i fart och kan taxa mot terminalbyggnaden.
Då utbryter jubel bland den lilla gruppen passagerare ombord och jag ser hur flygvärdinnan torkar sig i ögonen med en servett allt medan hon också skrattar. Jag insåg verkligen då hur allvarlig situationen varit. Piloten meddelade upprymd i högtalarna att landningen varit en mycket intressant upplevelse men att han inte önskade behöva göra om den här bedriften någon mer gång och alla skrattade och applåderade.
Under alla flygresor under min värnplikt hände både mindre och större incidenter men jag blev aldrig rädd för att flyga, snarare så ökade intresset och vore det inte för att mina bihålor ibland spökade och gav mig problem med trycket i kabinen vid landningarna så var flygningen otroligt avkopplande. Men jag antar att det också hade en hel del att göra med att man ansåg sig odödlig.
Tjugo år gammal och med hela livet framför kunde man helt enkelt inte tänka sig att något allvarligt kunde hända. Idag vet jag bättre och är väl inte lika entusiastisk över att flyga som då även om jag inte lider av någon flygrädsla.
(Pirates Of The Caribbean - Dance Remix)
Ofta fick vi flygresan upp betald av försvarsmakten men hemresorna ville dom ofta skulle ske med sovbuss eller natt-tåg. Tåget var oftast okej men bussen där sätena fälldes upp till britsar där man sedan med en filt låg och ruskade sig igenom natten och Sverige var direkt avskyvärt.
Då fick man ordna flygbiljett själv och ofta blev det standby eller "flyglift" som det kallades. Detta innebar en mycket billig biljett men du visste inte vilket plan du kom med på, man kunde ha tur och få en plats tidigt men likaväl få vänta i flera timmar på en ledig flygstol.
Det var dock värt att vänta för oavsett om man åkte med sovbuss eller tåg istället så var skillnaden i restid avsevärd. Flyget tog en timme medans buss eller tåg tog i runda slängar tolv timmar. En standby-biljett kostade då 250kr så det blev att skippa onödigt festande om man ville få mer tid hemma. Ett enkelt val, oftast skall väl tilläggas.
I den tjänst jag och mina kamrater hade så kunde vi tämligen fritt röra oss över flygplatsens område med våra passerkort och komma in i terminalernas gater och terminalbyggnaden. Naturligtvis var det för att vi utförde arbete på den civila delen av flygfältet för luftfartsverket och var säkerhetsprövade för det arbetet. Det gjorde att man gärna åkte över bansystemet från den millitära delen till Kallax civila sida av flygplatsen och fikade eller handlade godis. Vi kände de flesta tjejerna i cafeterian och tiggde rabatt på det mesta som handlades där.
Men åter till flygandet som det faktiskt skulle handla om. Vi hade ett antal flygresor betalda av försvarsmakten men inte så ofta som man önskade och dessa permissionsflyg var alltid fyllda till sista plats på hemresorna med värnpliktiga men inte lika ofta fyllda på resorna upp till Luleå. Det var så att försvarsmakten inte var lika villiga att ge dom med endast helgpermission betald flygresa åt båda håll. Själv tjänstgjorde jag två veckor i sträck (nattvecka + dagvecka) och sen en vecka ledigt så vi flög hem på fredag eftermiddag och kom upp på fredagen en vecka senare.
Hemresorna med de överfyllda permissionsflygen var ingen lek för vare sig incheckningspersonal eller flygvärdinnorna för jag minns ständigt hur alla retades med dom under säkerhetsgenomgången inför start.
Där stod flygvärdinnorna i mittgången och visade hur bältet respektive syrgasmask skulle tas på och var nödutgångarna fanns och ett hundratal flamsiga värnpliktiga i sina stolar perfekt synkroniserade gjorde exakt samma rörelser som flygvärdinnorna samtidigt som alla säger exakt samma sak som det inspelade meddelandet ur högtalarna. Det var svårt för flygvärdinnorna att hålla sig för skratt under demonstrationen och dom rodnade alltid när alla i planet efter säkerhetsdemonstrationen applåderade och piloterna muntert meddelade att vi nu taxade ut för start.
Resorna upp till Luleå var som sagt mycket sällan fullsatt. På dessa flyg kunde vi vara tio personer allt som allt och ofta var det olika befäl med tillsammans med sina fruar eller flickvänner. Anledningen att det gick bra att skicka flyg näst intill tomma upp var att dom på tillbakaresan sedan var fullpackade med värnpliktiga på väg hem för just helgpermission. Jag och mina kamrater som efter en veckas ledighet skulle tillbaka för tjänstgöring fick alltså åka med upp tillsammans med dessa befäl, en del riktigt höga officerare men på planet rådde ingen millitärisk diciplin och man hälsade med ett vanligt hej och inte med honör för utanför millitärt område var vi alla civila oavsett grad.
Jag minns en hög officer som ofta åkte med samma flyg som oss upp och som var så flygrädd att han hela resan på en timme inte kunde låta bli att hela tiden nervöst prata om allt mellan himmel och jord med oss grabbar alldeles blek i ansiktet men som vid avstigningen rättade till slipsen och tog på sig en bister min utan att bevärdiga oss med en blick.
På en av resorna upp hade en överste med sin hustru och vi sitter ett antal stolsrader längre bak i det nästan tomma planet och äter den smörgås som serverats när plötsligt något känns mot mitt ena ben. Jag tittar skrämt ner och får se en liten hund stirra upp på mig med tungan hängande ur mun. Den hade fäst blicken vid min smörgås och viftade glatt på svansen. Samtidigt får min kompis syn på den och utbrister förvånat "vafan det är ju en hund!!" högt och tydligt medans han tuggar på sin macka. Nu vänder sig översten om och stirrar på oss innan han stirrar på sin hustru och mot golvet där dom satt.
Reser sig och kommer bak till oss, ler lite löjligt och ber så hemskt mycket om ursäkt för Snuffsan som smitit. Överstens fru ler också lite löjligt ursäktande i stolen längre fram medans översten fiskar upp hunden från golvet mellan mina ben och återvänder tillbaka till sin fru samtidigt som han bannar hunden på barnspråk. Vi bara stirrar men återvänder snabbt och tyst till våra mackor för även om vi var utanför millitärt område skrattar man inte åt en överste och hans hund, så mycket självbevarelsedrift hade vi.
Planen vi åkte med var i regel mycket bra men det fanns undantag och vid ett tillfälle fick vi vänta i över en timme innan vi släpptes ombord på något som såg ut som ett gammalt charterplan. Bagagehyllorna saknade en del luckor och borden i ryggstöden framför var lagade med tejp och en del fastskruvade med träskruv för att hållas kvar på plats. Sätenas tyg var sprucket och bitar av stoppningen saknades på vissa stolar och diverse läslampor blinkade sporadiskt ovanför våra huvuden. När piloten startade igång jetmotorerna så fick han göra om proceduren för att få vänster motor att tända. Vi stirrade på varandra och flygvärdinnan såg lika tveksam ut som vi när hon räknade in oss men försäkrade att planet absolut var godkänt för trafik när kompisen oroligt frågade. Hela färden upp till Luleå satt vi bara och lyssnade efter misstänkta ljud vad det nu tjänade till när vi nu redan var i luften, men vi överlevde i alla fall om än smått skärrade.
Vädret kunde växla rätt snabbt ibland och att bli tvungen att landa i dimma på Kallax flygplats var inget konstigt eller onormalt uppe i Luleå men en resa minns jag speciellt.
Redan efter halva flygtiden så meddelar flygkaptenen att det för närvarande råder kraftig dimma i Luleå och att även kraftiga vindar kommer kunna ge oss hård turbulens. Alla lyssnar men som de rutinerade flygresenärer vi nu såg oss som tänkte vi att det är lugnt, vi har varit med om mycket värre.
När vi så nått den tid då vi brukade påbörja inflygningen mot Kallax meddelar flygkaptenen att det för tillfället inte går att landa i Luleå. Vädret är sämre och det är kraftig blåst och yrsnö på flygplatsen. Vi kan inte heller gå till Umeå för där är vädret lika bekymmersamt. Kaptenen fortsätter med att Kiruna kan vara ett alternativ om vädret där inte blir sämre. Piloten väljer dock att cirkla i luften medans ett beslut fattas. Efter en halvtimmes cirklande börjar jag och mina kamrater bli smått oroade och när vi cirklat i över en timme så kändes det alls inte bra. Speciellt inte när piloten plötsligt meddelar att vi nu inte har något alternativ utan kommer försöka landa på Kallax men om det inte går kommer vi vända tillbaka mot Stockholm men att det är osäkert om bränslet räcker.
Det är knäpptyst bland oss passagerare och jag stirrar ut genom kabinfönstret på de grå molnen som passerar där utanför, inga detaljer går att urskilja av marken långt nedanför oss och turbulensen är riktigt obehaglig.
Hela planet skakar kraftigt medan piloten ryckigt tar oss ned mot flygplatsen som inte går att se alls. Trots att jag inte ser banljusen hör jag på motorernas varvtal att vi går in för inflygning och landningställens välkända ljud från hydrauliken när hjulen fälls ut.
Min puls är hög och jag förstår att det här är riktigt riktigt allvarligt. Känslan när planet ständigt kastas åt sidan av vinden är mycket obehaglig och flygvärdinnans reaktion i sin sits bekräftar bara det vi alla redan känner.
Plötsligt ser jag genom mitt kabinfönster banljusen genom snöyran, men... dom är i 45 graders vinkel mot planet.
Jag ser dom alltså snett ut genom mitt fönster och inser att piloten håller planet mot vinden med höger vinge i landningbanans riktning. Jag slutar nästan andas för vi sjunker i konstant fart mot landningbanan i sidled och jag bara stirrar ut i snön som rusar förbi fönstret. Mina händer håller hårt om armstöden och jag funderar om jag ska inta skyddsställning men inser att det inte kommer göra någon skillnad så jag fortsätter paralyserad stirra ut allt medan piloten nu varvar upp motorerna rejält.
På omkring femton till tio meters höjd gör så plötsligt planet en helt sjuk vridning över landningsbanan som rusar fram under oss och hamnar i precis rätt riktning innan vi direkt efteråt hör och känner en kraftig duns från hjulen som tar mark. Vi rusar i hög fart fram på banan och vi känner hur han bromsar mot sidvinden med både roder och hjulbromsar och snart har vi kommit ner tillräckligt i fart och kan taxa mot terminalbyggnaden.
Då utbryter jubel bland den lilla gruppen passagerare ombord och jag ser hur flygvärdinnan torkar sig i ögonen med en servett allt medan hon också skrattar. Jag insåg verkligen då hur allvarlig situationen varit. Piloten meddelade upprymd i högtalarna att landningen varit en mycket intressant upplevelse men att han inte önskade behöva göra om den här bedriften någon mer gång och alla skrattade och applåderade.
Under alla flygresor under min värnplikt hände både mindre och större incidenter men jag blev aldrig rädd för att flyga, snarare så ökade intresset och vore det inte för att mina bihålor ibland spökade och gav mig problem med trycket i kabinen vid landningarna så var flygningen otroligt avkopplande. Men jag antar att det också hade en hel del att göra med att man ansåg sig odödlig.
Tjugo år gammal och med hela livet framför kunde man helt enkelt inte tänka sig att något allvarligt kunde hända. Idag vet jag bättre och är väl inte lika entusiastisk över att flyga som då även om jag inte lider av någon flygrädsla.
(Pirates Of The Caribbean - Dance Remix)
