Jag minns...

Det första jag som liten lärde mig värdet på och kunde räkna fram hur många pengar som behövdes för att köpa var glassen piggelin, en isglass av enklaste slaget och som jag vill minnas i slutet av 70-talet kostade omkring 1:50 sek.

Jag var mäkta stolt när jag cyklade ner till butiken, hämtade en piggelin ur glassfrysen och la upp mina pengar till kassörskan. Grejjen var naturligtvis att jag som inte var mer än i sjuårsåldern faktiskt handlade själv och helt utan någon vuxens hjälpande inblandning.

På lördagarna blev det dock oftast en promenad med hela familjen ner till samma butik där det i ena hörnet utanför fanns en kiosk. En sån där riktig kiosk med skjutlucka där man fick titta in och välja vad man skulle ha i sin godispåse.
Jag minns att det var en hel vetenskap att välja vilka godisbitar man skulle ha. Vilka som var godast men tyvärr också dyrast och därmed gjorde påsens innehåll mindre.

Men en favorit för mig var alltid sega nappar och en typ av vingummigodis som kallades diamant. Den var stor och platt med ett hål i mitten och med smultronsmak i ena halvan och sötlakrits i den andra. Skitgod men ack så dyr!
Nåväl... den stackars kiosktanten hade ett tålamod utan dess like och plockade i den ena godisen efter den andra. Förresten vill jag minnas att allt godis var i styckepris och inte som idag kg-pris vilket alla lösgodisplockare vet.

Ni förstår vilket jobb att räkna ihop priset för antal  kolor, tuggumin mm. som skyfflades i varje godispåse. Men så var det och jag tror inte att varje kund handlade såna otroliga mängder godis heller.

Men så hade jag ju i titeln nämnt knallpulver också. Hmm... he he...
Jo på våran innergård i stan var det krig i stort sett året runt, om inte med granngårdarnas ungar så med varandra. Jag minns att vi en gång grävde ett skyttevärn i sandlådan, den blev så djup att vaktmästaren blev förbannad. Sanden och även matjorden ur gropen hade vi nämligen skyfflat upp runt omkring och utanför sandlådan så jag förstår mycket väl vaktmästarens ilska när han fick skotta tillbaka alltihop efter oss när vi lekt färdigt.

Jag och alla mina kompisar hade små plastsoldater och pansarvagnar vi lekte med i sandlådan och jag minns att jag hade en förbaskat frän leksakspistol som var en kopia på en luger från andra världskriget. Riktigt detaljerad och i det närmaste en fullstädig replika. Alla killarna på gården var impad av den.

Var allt detta krigsintresse kom ifrån är oklart för mig för hemma pratades det aldrig krig och vi var för små för att ha fått det genom krigsfilmer på tv eller bio men ska jag spekulera så kanske vietnamkriget trots allt påverkade även min generation när vi växte upp fast jag inte tycker mig minnas diskussionerna kring det.

Nåväl... jag och mina kamrater var väl utrustade med leksaksvapen och beroende på vad man kände för kunde vi ena dagen leka cowboys (vi hade aldrig några indianer med) eller så lekte vi vanligt krig.
De flesta av våra leksakspistoler laddades med knallskott eller knallpulver på papprullar. Effekten var relativ ynklig när det small men ändå häftigare än att bara skrika pang.

Förutom glass handlade jag ofta knallpulver nere i butiken. Jag minns inte vad det kostade men det var säkert alldeles för dyrt egentligen.
Med pickadollen laddad så rusade alla barn sedan runt på gården och sköt hejvilt på varandra utan en aning om vem som egentligen hörde till samma lag.
Någon timme senare hade man ledsnat och bytte lek eller satt vid gungorna och tjattrade om vem som skjutit vem och flest gånger... (makabert egentligen men barn är barn)

Under dessa stunder fanns det alltid någon som hade knallpulver kvar och då fördelades pappersrullen ut i remsor åt var och en. Sedan letade man upp en relativt flat större sten samt en mindre lite rundad som låg bra i handen.
En del av oss drog sedan resolut den mindre stenen över knallpulverremsan efter att den  lagts på den större flata stenen. Om man fick till det lät det som ett smatterband eller som vi tyckte "en kulspruta".

Tjejernas teknik var dock oftast att knacka med den mindre stenen på varje krutprick var för sig. Inte lika ballt tyckte vi killar.
Det tuffaste var dock när någon kille la hela rullen på den flata stenen och klippte till hårt med klacken på sin lagom nedslitna träsko. (han höll naturligtvis träskon i handen) Hade man tur small mer eller mindre hela rullen samtidigt och började oftast brinna vilket innebar jubel bland alla oss andra barn.

Huruvida våra föräldrar delade vår entusiasm låter jag vara osagt men jag minns inte att någon egentligen skällde på oss för våra lekar som jag nu i efterhand ändå förstår var ganska högljudda emellanåt.

Undrar vad föräldrarna egentligen tyckte om våra lekar...

"Jag, ett barn av min tid. Uppväxt i efterdyningar av flowerpower, vietnamnkriget, kvinnorörelsen och kärnkaftsrörelsen samlat med åttiotalets flashiga juppie-era, pudelfrisyrer och axelvaddar. Inte konstigt att man ibland tycker att man blev lite underlig. He he..."

(Nisse Helberg - Håller Min Dörr På Glänt)