Min första snus och min sista
När jag var någonstans mellan åtta och nio år prövade jag att snusa för första gången i mitt liv.
Morfar och jag var ute på åkern och plötsligt fick jag se morfars snusdosa ligga i stolen i traktorn.
En blank ståldosa fylld med snus som morfar köpte på paket i affären och laddade snusdosan med allt eftersom det förbrukades. Där låg den och blänkte och jag kunde helt enkelt inte låta bli att pröva.
Jag ville vara som min morfar och öppnade dosan, tog en rejäl nypa snus och tryckte in under läppen precis som jag sett honom göra och sen...
Jag minns att jag spottade och fräste och hostade och plötsligt stod morfar där och tittade på mig med ett leende. Naturligtvis förstod han vad som hänt, jag menar jag hade snus runt hela munnen och såg säkert otroligt komisk ut.
Och jag minns morfars ord till mig när han bara kort sa "så nu har du börjat snusa också" skrockande innan han hjälpte mig torka bort snuset. Han skvallrade aldrig på mig för mormor eller mamma för kanske tyckte han att jag hade fått mitt straff redan som det var.
Det var min första snus det men den sista då?
Visst hade jag under tonåren prövat snusa när någon kompis bjudit men aldrig gillat det. Nåväl nu förflyttar vi oss till vårvintern 1993. Jag gör min värnplikt i Luleå på F21, det är sent på natten och jag är ute på flygfältet i lastbilen och sopar landningsbanan från frost, detta för att postflyget ska kunna landa när det kommer vid två på natten.
Efter sex timmars kontinuerlig körning med endast uppehåll för tankning börjar det bli rejält påfrestande och ögonlocken är tunga som bly.
Plötsligt får jag syn på en snusdosa som någon av de andra killarna glömt kvar i hytten. Hmm... kanske skulle nikotinet hjälpa mot tröttheten?.. Jag tvekade inte, in med ett par portionspåsar under läppen och banne mig om det inte gjorde verkan. Visserligen hade nog snuset legat ett tag i hytten för det var ganska torrt men redan efter någon minut kände jag mig märkbart piggare, visst sved det lite under läppen men inte farligt.
Men efter sju-tio minuter började illamåendet och jag började känna mig svagt yr. Ner med sidorutan och ut med prillan men vad hjälpte det... Inget att skölja munnen med och fast ute på landningsbanan tillsammans med sex andra lastbilar som inte får lämna innan postflyget landat.
Om tröttheten innan hade varit ett problem så var det ingenting mot nu där jag satt och spottade medans munnen kändes torr som fnöske. Då!! sprakar det till i komradion och flygledartornet ber oss lämna banan. Äntligen syns landningsljusen på himlen, postkärran är under inflygning.
Vi lämnar landningsbanan och stannar på en av taxibanorna. Upp med dörren och ut ur lastbilen, fram till närmaste snödriva och in med massor av snö i munnen.
Friskluften och snön fick illamåendet att gå över och resterande timmarna den natten var jag varken trött eller illamående men jag hade bestämt mig en gång för alla... ALDRIG MERA SNUS!!! och så har det också blivit. Efter det har jag aldrig mer prövat snusa.
Nä snus får allt vara för mig, oavsett hur tuff jag än tyckte att morfar var med sin blanka snusdosa när jag var liten.
Morfar och jag var ute på åkern och plötsligt fick jag se morfars snusdosa ligga i stolen i traktorn.
En blank ståldosa fylld med snus som morfar köpte på paket i affären och laddade snusdosan med allt eftersom det förbrukades. Där låg den och blänkte och jag kunde helt enkelt inte låta bli att pröva.
Jag ville vara som min morfar och öppnade dosan, tog en rejäl nypa snus och tryckte in under läppen precis som jag sett honom göra och sen...
Jag minns att jag spottade och fräste och hostade och plötsligt stod morfar där och tittade på mig med ett leende. Naturligtvis förstod han vad som hänt, jag menar jag hade snus runt hela munnen och såg säkert otroligt komisk ut.
Och jag minns morfars ord till mig när han bara kort sa "så nu har du börjat snusa också" skrockande innan han hjälpte mig torka bort snuset. Han skvallrade aldrig på mig för mormor eller mamma för kanske tyckte han att jag hade fått mitt straff redan som det var.
Det var min första snus det men den sista då?
Visst hade jag under tonåren prövat snusa när någon kompis bjudit men aldrig gillat det. Nåväl nu förflyttar vi oss till vårvintern 1993. Jag gör min värnplikt i Luleå på F21, det är sent på natten och jag är ute på flygfältet i lastbilen och sopar landningsbanan från frost, detta för att postflyget ska kunna landa när det kommer vid två på natten.
Efter sex timmars kontinuerlig körning med endast uppehåll för tankning börjar det bli rejält påfrestande och ögonlocken är tunga som bly.
Plötsligt får jag syn på en snusdosa som någon av de andra killarna glömt kvar i hytten. Hmm... kanske skulle nikotinet hjälpa mot tröttheten?.. Jag tvekade inte, in med ett par portionspåsar under läppen och banne mig om det inte gjorde verkan. Visserligen hade nog snuset legat ett tag i hytten för det var ganska torrt men redan efter någon minut kände jag mig märkbart piggare, visst sved det lite under läppen men inte farligt.
Men efter sju-tio minuter började illamåendet och jag började känna mig svagt yr. Ner med sidorutan och ut med prillan men vad hjälpte det... Inget att skölja munnen med och fast ute på landningsbanan tillsammans med sex andra lastbilar som inte får lämna innan postflyget landat.
Om tröttheten innan hade varit ett problem så var det ingenting mot nu där jag satt och spottade medans munnen kändes torr som fnöske. Då!! sprakar det till i komradion och flygledartornet ber oss lämna banan. Äntligen syns landningsljusen på himlen, postkärran är under inflygning.
Vi lämnar landningsbanan och stannar på en av taxibanorna. Upp med dörren och ut ur lastbilen, fram till närmaste snödriva och in med massor av snö i munnen.
Friskluften och snön fick illamåendet att gå över och resterande timmarna den natten var jag varken trött eller illamående men jag hade bestämt mig en gång för alla... ALDRIG MERA SNUS!!! och så har det också blivit. Efter det har jag aldrig mer prövat snusa.
Nä snus får allt vara för mig, oavsett hur tuff jag än tyckte att morfar var med sin blanka snusdosa när jag var liten.
Kommentarer
Trackback
