Jag minns...

Jo jag gillar mat och har alltid gjort det och jag gillar därför också personer som verkligen kan laga god mat.
Själv bakar och lagar jag också gärna mat och klarar det riktigt bra oavsett om det handlar om husmanskost eller något roligare.

Nåväl... nu kör vi berättelsen om mitt mest minnesvärda matminne vilket började med en körning av ett bladfjäderpaket till Volvo lastvagnar i Mora.

Året är om jag inte minns fel 1996 och helt säkert under december månad kring lucia.
Jag arbetar som budbilschaufför och kör och hämtar och lämnar diverse brev, paket och gods i och omkring Uppsala och i Stockholmsområdet.
I vardagens slit med alla dessa småleveranser kom ibland dom där udda och märkliga körningarna också eller vad säger man om jobbarkompisen som på fredagseftermiddagen hämtade upp 120st små levade kycklingar, lastade i speciella kartonger med leveransadress i Norge!! Han höll på att bli galen av allt pipande. Eller en annan jobbarkompis som med poliseskort hämtade närmare 300 liter hembränd sprit ute i en lada i skogen där polisen gjort ett tillslag.

Själv minns jag en morgon på väg in till jobbet i firmabilen när mobiltelefonen ringer.
- Godmorgon. Du jag har en långkörning till dig. Åk ut direkt till Arlanda flygplats och hämta ett paket som ska till Mora.

Perfekt!! långkörningar gav ofta bra med slantar och det utan att man behövde stressa allt för mycket så jag bara log hela vägen till Arlanda där godset lastades in i bilen och jag rullar iväg norrut.
På vägen ringer jag till farsan och frågar om han vill följa med vilket han vill så jag hämtar upp honom längs vägen.
Då det trots allt är en bra bit att åka från Uppsala till Mora så blev det inte några onödiga stopp på vägen dit. Förutom att tanka och ta kisspaus så sträckkörde jag hela vägen för att hinna fram i tid med godset.

Vi kom fram i tid och lämnade av godset. Nu hade vi ingen tid att passa under hemfärden så vi bestämde oss för att hitta något värdshus eller liknande på vägen och få i oss lite lunch och kaffe.
Mil efter mil och inget annat än vanliga bensinmackar. Inte förrän vi passerat Nusnäs, ni vet där dom täljer och målar dalahästar till turister.

Plöstligt vid vägkanten på en handtextad skylt står det Värdshus och Öppet samt en pil som pekar höger ner på en grusväg. Jag svänger av och strax efteråt dyker en större byggnad upp i skogen.

Utanför står en bil på parkeringen men på det stora hela verkar det öde. Vi kliver ur och går in.
Ljuset i lokalen är tänt men ingen syns till så jag ropar. Då plötsligt tittar en man förvånat ut från köket.
Jo, visst är det öppet och visst ska vi få lunch meddelar han glatt så vi sätter oss.

Hela huset är timrat och överallt på väggarna sitter vimplar och flaggor på en mängd olika språk.
Det är lätt att inse att det är turister som lämnat dom efter att ha varit på värdshuset och ätit. Antagligen efter att ha tittat på dalahästtillverkning i Nusnäs.

Belysningen är något dämpad och ger ett trivsamt och mysigt intryck på oss där vi sitter och väljer ur menyn. Farsan tog pyttipanna på älgkött och jag älgköttgryta med stekt potatis till och medan vi väntar på vår mat satt vi muntert och pratade med varandra när ägaren åter kommer fram till oss och undrar om vi inte skulle vilja smaka lite på deras hemlagade sillsallat och även på deras sylta medans vi väntar på lunchen. "Naturligtvis helt gratis" försäkrar ägaren oss.

Vi följer med honom ut i köket och får träffa kocken som stolt räcker fram en varsin knäckebrödbit med sillsallat och ytterligare en varsin med olika sorters sylta på.
Kocken berättar ivrigt om att knäckebrödet är bakat på orten och att han just nu höll på att laga till ett traditionellt julbord.
Till kvällen skulle det vara proppfullt med gäster i lokalen och han berättade stolt om alla rätter man skulle servera.

Farsan och jag fick provsmaka på både den ena och andra underbara rätten där i köket och stämningen var hur trevlig som helst.
Men så fick vi så vår lunch och den var så gudomligt god. Vi åt och åt och vi suckade båda två av belåtenhet genom hela måltiden.

Efteråt blev det kaffe och ägaren visade in oss till ett litet rum intill där kaffet fanns med orden "- Så får ni pröva kakorna också och säga vad ni tycker om dom"
Där på ett bord stod det fat med ett tiotal olika sorters kakor och även om våra magar nu var överfulla kunde vi inte låta bli att smaka på dom och naturligtvis var de också helt fantastiska.

Lunchen tog oss i runda slängar två timmar men vilken måltid!! När vi skulle betala förhörde sig ägaren och kocken om vårt uttlåtande om maten och allt och jag såg hur dom bara sken av glädje när vi skakade hand med dom båda och berömde kockens skicklighet.

Jag vill minnas att vi betalade omkring 65kr var för den lunchen och att ägaren envist vägrade ta mer betalt när farsan hävdade att det var på tok för lite.
Hela resan hem föll det ett snöblandat regn men vad gjorde det... Det enda vi kunde tala om var den helt fantastiska upplevelse vi fått vara med om.

Många gånger kom farsan och jag att tala om detta gemensamma matminne och vi skrattade gott åt det och fortfarande minns jag det med en skön värme inombords. Suck!!  He he...

Nu finns inte farsan längre men som en hyllning till honom lägger jag till en låt jag vet att han gillade lika mycket som jag gör.

(Spotnicks - Spacewalk)