Jag minns...

Femte klass och fredagkväll i byskolans gymnastikall. Det är tidig höst och mörkt utanför och innanför dörren i trappen sitter jag och ett par skolkamrater i den improviserade kassan och tar inträde.
Hur mycket det kostade att komma in minns jag inte men alla betalande fick i alla fall en stämpel på handen vilket var väldigt viktigt enligt tjejerna i klassen.

Inne i den lilla gymnastiksalen dundrade musiken från den ditsläpade hemmastereon och några färgade glödlampor spred sitt sken ut över golvet. Det är rätt mörkt i lokalen och man ser skuggorna av dom som dansar intill varandra till musikens rytm.

Det säljs hemmagjord kola, chokladbollar, popcorn och naturligtvis läsk i ett hörn i lokalen och på trappen utanför samlas killarna då och då för att snacka om än det ena, än det andra och om tjejerna förstås.
Jag står också där och skrattar men gör väl inte så mycket väsen av mig. Blyg som jag var försökte jag bara hålla mig undan tjejerna som bara ville dansa hela tiden och då gärna tryckare.

Jag stod där i mörkret och spanade på alla de vackra tjejerna som var sminkade och som doftade gott av parfym och jag rodnade var gång någon tittade på mig.
Jag stod där och nynnade på "Its a hearteache med Bonnie Tyler" som just då spelades, när plötsligt "Fillan" från sjätte klass kommer och drar ut mig på golvet och trots att jag stretar emot har hon snabbt fått mig att ta grepp om hennes höfter och vi gungar runt där i det skumma mörkret bland ribbstolar och basketkorgar.

Jag slappnar av och mina stapplande, trevande steg får flyt och det känns som vi plötsligt svävar fram i små rörelser fram bak och åt sidan och jag vill aldrig att musiken ska ta slut. Där och då blir jag förälskad. Inte i "Fillan" eller i dansen utan i kombinationen av att allt i livet just då stämde.

Efter dansen fick jag en kram och en kyss på kinden och med en otrolig lyckokänsla gled jag genom lokalen ut i friska luften och om jag varit ensam hade jag där och då skrikit rätt ut i kvällen av lycka.

Inne igen och med en läsk i sig blir jag plötsligt åter uppbjuden/insläpad till en tryckare, nu av Marie i sjätte klass och jag njuter trots att hon hela tiden där i mörkret försöker kyssa mig. -Nu som vuxen tycker jag att det bara är trevligt att bli kysst men just där och då var jag så förbaskat blyg. Situationen var dock inte oangenäm och jag trivdes där vi gled runt till musiken och jag tackade för dansen när den var över.

Det blev inte någon mer dans den där kvällen men vad gjorde det. Jag gled omkring fånigt lycklig och gungade för mig själv i takt med musiken och när det var slut och jag och min syster blev hämtade måste vår pappa märkt att hans son verkade väldigt tyst men förnöjsam allt medans min ett år yngre syster babblade på om allt som hänt.


(Bonnie Taylor - It's A Heartache)

Det här minnet är inte ett av de trevliga men ändå ett minne som fortfarande finns kvar trots att det är så länge sen. Att vara medberoende är något vi idag vet innebörden av, dvs. att man som nära anhörig till någon med problem blir undfallande och accepterande kring det problem som finns och gärna tar på sig en del av skulden för att det är som händer. I mitt liv fanns under min uppväxt en styvfar som hade olika problem vilket naturligtvis påverkade familjen på olika sätt.

En episod hände när jag var i knappa sexårsåldern och allt började med att jag skulle följa med min styvfar ut till det sommarställe som vi hade men varför det råkade bli så att det bara var jag som följde med och inte min syster också vet jag inte. Däremot minns jag att vi släpade med en gammal telefonsvarare som min styvfar skulle laga.

Vi åker så iväg från stan och kommer fram på eftermiddagen och genast öppnar min styvfar en öl när vi kommit in i huset med kassar och packning. Jag vet att jag reagerade med ogillande men drog iväg ut för att leka runt huset.
Timmarna gick och det började skymma och fortfarande hade jag varken sett eller hört min styvfar uppe i  huset. Sakta gick jag in för att fråga när det skulle bli mat, och där ligger han på soffan.

På bordet står flera tomma ölburkar och han snarkar ljudligt där han ligger på rygg. Jag går fram och ruskar lite försiktigt på hans axel och efter ett tag vaknar han och undrar vad det är. Inte ovänligt eller snäsigt utan nyvaket, vänligt och med en sluddrig röst. Det känns inte bra inom mig men jag frågar om middag för jag är hungrig. Långsamt tar han sig upp och börjar leta i kassarna vi hade med oss och hittar en konserv med dillkött.

Efter att ha trixat med att öppna burken och letat fram en kastrull började proceduren med att få eld i vedspisen vilket inte går så bra. Elden vill inte ta sig ordentligt och kastrullen med innehåll blir knappt ljummet. Min styvfar ledsnar och ställer fram kastrullen på bordet åt mig snäsande att jag ska äta. Jag frågar om det inte ska vara potatis till men får till svar att "ät det som bjuds".
Långt in i vuxen ålder hade jag sedan svårt för just dillkött.

Själv öppnade han ännu en öl och satte sig sen tyst på andra sidan bordet. Efter maten var det i det närmaste mörkt såväl ute som inomhus och jag kände mig bara förvirrad och orolig när jag sedan gick och la mig för natten. Då plötsligt kommer min styvfar in i rummet och med sig har han den trasiga telefonsvararen. Han stinker öl och är otäckt konstigt glad.

Han ber om ursäkt för att han varit dum och tycker att vi nu tillsammans ska försöka laga telefonsvararen. Även om jag inte är så gammal så vet jag att det är väldigt sent och jag vill verkligen inte försöka laga någon telefonsvarare. Jag vill sova och jag vill att det ska bli morgon och att timmarna ska gå så jag får åka hem igen men jag tiger.
Trots att jag är knappt sex år vet jag att det är bäst att spela med i detta märkliga olustiga skådespel.
Han stinker öl och han sluddrar om än det ena, än det andra och jag förstår inget av det han yrar om.

Efter att ha misslyckats få igång telefonsvararen blir han less på det, svär och går sin väg. Jag släcker lampan och lyckas somna efter en stund.
När jag vaknar tidigt på morgonen klär jag snabbt på mig och smiter tyst ut för att inte väcka honom. Jag driver runt lite varstans ute och försöker leka men väntar egentligen bara på att det ska bli dags att åka hem.

Efter att dagen sakta tagit sig till tidig eftermiddag kommer han så ut på trappen och ropar åt mig att vi ska åka hem. Jag känner mig genast glad över att allt detta nu äntligen ska ta slut. - Han packar in sakerna i bilen, låser dörren till huset och iväg åker vi. Det vill säga efter att ha krånglat ut bilen från gårdsplanen. Jag minns att jag tyckte att det var märkligt att han hade så svårt att backa ut bilen.

Väl ute på landsvägen verkade han väldigt tyst och koncentrerad på bilkörningen. Jag märkte att bilen gång på gång svängde mot dikeskanten och han rätade hela tiden upp bilen. Jag frågade om det var något fel på bilen för jag kunde inte förstå varför den betedde sig så konstigt. Jag började nu verkligen känna mig rädd för det gick fort och färden blev allt mer vinglig. -Plötsligt hostar bilen till och motorn stannar av sig självt. Bilen rullar in till gräset i vägkanten där det är en brant slänt. -Jag ropar till för jag tror att vi ska välta nerför den och min styvfar svär åt mig att hålla käften.

Jag ville gråta men jag tiger. Vi kliver ur bilen, lämnar den och vi börjar gå mot samhället och macken som syns en bra bit lägre fram.
När vi kommer in på macken står en kille bakom disken. Styvfarsan hjälper upp mig på en av de höga pallarna vid disken och skickar åt mig ett TOY tuggummipaket från en hylla bredvid.
Han börjar prata med mackkillen om att bensinen tagit slut i bilen och om att få köpa en reservdunk med bensin. Och killen på macken pratar länge med min styvfar och jag förstår att han av någon anledning inte vill sälja bensin till min styvfar som nu börjar bli ilsken.

Efter en stund går i alla fall killen med på att sälja lite bensin men bara så mycket att min styvfar kan hämta bilen och köra till macken för att tanka resten där.
Min styvfar är arg men går med på det, tar dunken och går ut och fyller på den medans jag sitter kvar på pallen. Sedan kommer han in, betalar och säger åt mig att följa med tillbaka till bilen, men då säger killen i kassan bestämt "grabben stannar här tills du kommer". Öppnar demonstrativt en läsk och ställer fram den till mig.

Jag litar märkligt nog på denna främmande karl på macken och vill absolut inte följa med till bilen. Min styvfar blänger på killen och på mig och säger åt mig att han strax är tillbaka, går ut genom dörren och knallar iväg med den skvalpande halvtomma reservdunken i handen.
Killen på macken säger åt mig att allt ska bli bra men jag förstår inte vad han egentligen menar, sen går  han in en bit bakom disken tar telefonen och ringer.
Jag sitter där och dricker min läsk och tuggar på tuggummit och väntar på att min styvfar ska dyka upp igen med våran bil på macken.

Tiden går och killen på macken frågar mig en massa saker, om var jag heter och var jag bor och vad min styvfar heter, om resan med bilen och allt möjligt annat jag nu inte längre minns.
Plötsligt rullar en polisbil in på macken och tillsammans med poliserna i bilen sitter min styvfar. Den ena polisen kommer in och talar med killen bakom disken innan han hälsar på mig och säger att han ska skjutsa hem mig till mamma. Jag blir inte rädd och när jag sätter mig i baksätet på polisbilen bredvid min styvfar så är han trevlig och hela vägen hem talar han med poliserna i framsätet och han fick dom att slå på sirenen för min skull och poliserna pratar vänligt med mig och jag tycker att det känns lite märkvärdigt att jag får åka i en alldeles riktig polisbil.

I mitt huvud undrar jag förstås varför vi får skjuts hem av polisen men tänker sen att det är för att våran bil var trasig, den hade ju vinglat hela vägen från sommarstället tills den stannade. - Så var det naturligtvis. Det var dock lite konstigt att min styvfar satt med händerna bakom ryggen hela resan hem.  När vi kommit hem följde den ena polisen med mig till våran lägenhet och pratade med mamma men min styvfar satt kvar i polisbilen. Nåja, han skulle kanske åka tillbaka med poliserna och hämta våran bil  resonerade jag innan jag sprang ut för att leka med kompisarna på gården.

Ett tag efter den här händelsen försvann min styvfar en tid. Jag minns att mamma gav honom en plastpåse med massor av enkronor innan han gick hemifrån. Jag minns inte riktigt vad mamma gav som förklaring till att min styvfar försvann en tid men har ett svagt minne att det var något om "repmånad" ett ord jag ändå inte förstod vad det var. Hursomhelst kom han så småningom hem igen.

Som vuxen när jag mindes det som hänt kunde jag lägga ihop pusselbitarna och förstod naturligtvis att min styvfar varit kanonfull när han satte mig och sig själv i bilen och körde hemåt den där dagen, att han antagligen därför glömde tanka bilen och att killen på macken förmodligen räddade livet på oss genom att lura min styvfar och sen ringde till polisen.
Den såkallade "repmånaden" var strafftiden min styvfar avtjänade för grovt rattfylleri på någon anstallt där naturligtvis enkronorna i plastpåsen gick åt till cigaretter och i telefonautomaten.

Jag kan inte säga att jag direkt haft ångest eller lidit skada av det som hände men det fastnade ändå kvar i minnet. - Att min styvfar hade sina perioder där han söp sig redlöst berusad på öl var något jag som liten inte förstod vad det handlade om men jag tyckte illa om det och jag minns när jag och min syster en gång hittade honom avsvimmad på vardagsrumsgolvet och sprang till våran dagmamma där vi  ringde på och förklarade och bara fick syrligt till svar "låt svinet ligga där!".

Det var naturligtvis illa skött av vår dagmamma. Även om vi inte tyckte särskilt bra om vår styvfar så låg han ju "sjuk" på golvet och. Jag minns hur utlämnad jag kände mig och från den dagen var mitt förtroende för vår dagmamma lika med noll.
Där kan man se hur olika människor i en eländig situation väljer att hantera ett problem. Killen på macken och poliserna gjorde det på ett bra sätt medans min dagmamma inte klarade det.


(I min barndom upplevde jag en hel del saker som var dåligt men på något sätt förstod jag ändå vad som var rätt och fel och jag sökte mig förebilder och samlade på upplevelser som var bra. - Utan att förstå det då, neutraliserade jag på något vis det dåliga med saker som var bra och idag kan jag konstatera att så jävla dålig blev jag nog ändå inte som vuxen och jag har aldrig tyckt synd om mig själv över det som hänt - Det har ju trots allt gett mig kunskap om livets skiftande innehåll och av erfarenheterna delar jag gärna med mig till dom som vill höra på)

(Här kommer till sist Monica Zetterlund med Gröna Små Äpplen för att lätta upp stämningen lite)