En ängel med mycket sotiga vingar
När jag gick i andra klass i den lilla byskolan minns jag hur jag en gång fick höra att jag var en riktigt liten gentleman av en lärare jag höll upp dörren för. Jag hade inte en aning om vad en gentleman var men om det var något bra att vara så varför inte tänkte jag...
I min uppväxt hade jag lärt mig att man skulle respektera de äldre, hjälpa de svaga och och vänta på sin tur oavsett om det handlade om att tala eller få sin portion skolmat. Jag var också otroligt blyg och gjorde inte mycket väsen av mig, slogs aldrig och vet inte att jag utmärkte mig negativt ändå fanns det något märkligt hos mig trots den där blygheten. - Jag stod upp för de svaga i den lilla byskolan jag gick i.
Jag kunde inte med att se någon bli mobbad eller retad och uppstod slagsmål på skolgården gick jag mellan och avslutade bråket, handgripligen om det behövdes. Jag som alltid varit starkast rent fysiskt la bara armarna omkring den som slogs och fick honom att lugna ner sig. En björnkram någon minut räckte oftast för att neutralisera lusten att slåss vidare men jag kunde också konsten att tala de flesta till rätta. Att jag som var så blyg och tillbakadragen hade ett sådant rättspatos förstår jag inte idag men naturligtvis fanns det säkert en del förklaring i min uppväxt hemma av orättvisa och min insikt om min fysiska styrka och möjligheten att påverka något positivt för andra.
I skolan fanns en pojke ett år yngre än mig som ständigt testade alla gränser. Idag förstår jag att han hade någon bokstavskombination men då var han bara en kille som alla retade sig på när han var omöjlig. Jag tyckte inte heller om allt han ställde till med. Den pojken angrep mig flera gånger ute på skolgården och en gång med en bordskniv han stulit från matsalen, jag lyckades brotta ner honom och avväpna honom som så många gånger förr och när vi pratat en stund var det lugnt igen och han bad om ursäkt.
Lärarna hade dock koll på honom och det slutade faktiskt med att jag fick sitta på samtal på lärarrummet tillsammans med den här killen en gång i månaden och förklara för honom som representant för alla oss elever på skolan varför många var arg på honom men även förklara för lärarna att mycket som påstods om killen alls inte gått till på det sätt andra sagt.
Som vuxen träffade jag sedan killen flera gånger på stan och han var uppriktigt glad att se mig och berättade varje gång den betydelse dom där samtalen haft för honom vilket kändes så bra att höra trots alla år som gått.
Men var jag då bara en liten ängel och fredsmäklare med glorian lysande över huvudet?! Knappast...
Jag var den som kom på hur man kunde använda luftventilerna på utsidan av skolan till att tjuvlyssna på tjejerna inne på deras toalett. Det var även jag som kom på att vinden ovanpå matsalen och den gamla lärarbostaden fungerade utmärkt att smita genom in till träslöjdssalen. Kom på hur man kunde fiska upp låset i dörren till några av skolsalarna och en del annat också. Så även om lärarna och de flesta av mina klasskamrater i mig såg en blyg liten kille med gloria så var den ändå lätt på sne kan jag erkänna så här i efterhand.
I högstadiet fanns inte längre möjligheten att vara fredsmäklare på samma sätt bland så enormt många elever men jag månade fortfarande om de svaga i klassen eller min direkta närhet och försökte nog ändå stötta med uppmuntrande ord etc. men jag valde att hålla en låg profil bland alla skränande pubertetsstinna kamrater vilket passade mig utmärkt för i den anonymiteten och lågmäldheten fick jag många förmåner från lärare som att vara i musiksalen och spela musik eller vara med på diverse datalektioner på håltimmar fast jag inte hade det ämnet över huvudtaget.
Fortfarande var jag genom min fysiska styrka själv fredad från mobbning och att jag kunde teckna bättre än de flesta gav mig någon form av status på skolan även om min teckningslärare ständigt suckade för när andra satt och övade på att måla en massa himlar och berg i akvarell så använde jag tekniken praktiskt och gjorde riktiga målningar i stället som sedan gavs bort till höger och vänster. Tjejerna hade alltid första tjing ;)
Var jag då en underbar ängel i högstadiet tror du??? Tja, om vi räknar bort då att jag kom på hur man kunde dyrka upp skåplåsen och därefter roade mig med att jäklas med en del kompisar, bla bytte jag plats på skåpgrannarnas jackor. Var rätt kul att se deras min när dom stod där när vi skulle gå hem och funderade hur respektive jacka hamnat i fel skåp, oskyldigt men jäkligt kul. Men det grymmaste var när jag i början på årskurs nio hittar en nyckelknippa i skolan som går till nästan allt. Det måste ha varit vaktmästaren som tappat den och jag övervägde först att lämna in den men ju mer jag funderade, desto mer kunde jag se nöjet med att ha den kvar och så fick det bli.
Att jag inte kunde tala om detta för någon insåg jag snabbt för då skulle jag snart vara avslöjad, det förstod jag. Så under hela läsåret sedan använde jag nycklarna till att låsa upp klassrumsdörrar när vi stod och väntade och låtsades förvånad när jag drog i handtaget och sa "vad konstigt den är öppen" medan lärarna höll på att få krupp över hur dom uppenbart allt oftare verkade glömma låsa efter sig överallt. Naturligtvis gällde det att sköta det snyggt så att det inte blev uppenbart att det fanns någon med nyckel som låste upp. Egentligen var jag för försiktig och ärlig för att göra något riktigt roligt med de möjligheter nycklarna ändå medgav men än sen.
Sista veckan innan sommarlovet gick jag till lärarrummet och de interna postfacken och la nycklarna i rektorns låda. Jag hade haft mitt roliga men ville inte ge bort nycklarna till någon yngre som kunde missbruka dom fel så det fick bli så här. Vad rektorn tänkte sedan vet jag inte men på avslutningsdagen var jag med och hjälpte till att lyfta hennes SAAB 99 på tvären mellan en vägg och en rabatt med järnräcke. Det var ordentligt trångt så hon svor nog när hon senare den dagen försökte få ut bilen därifrån =)
Många bus var jag ändå med och planerade som en värsta Charles Ingvar i Jönssonligan men genomförandet av de flesta busen fick oftast dom mer våghalsiga utföra. Oftast var det ju också dom som tänkte minst av någon anledning ;) och oftast därför hamnade i onåd också He he... Själv misstänktes jag aldrig med min oskyldiga min och mitt lugna sätt ;)
När jag efter min millitärtjänst arbetslös kom tillbaka till min gamla högstadieskola på ungdomspraktik med tjänst som kombinerad elev/lärarassistent tyckte jag att jag funnit min roll i livet. Praktiken skulle vara under höstterminen men redan efter ett par månader begärde rektorn till arbetsförmedlingen att jag skulle få vara kvar hela läsåret vilket beviljades. Jag fick följa med klasser med bråkiga elever och hjälpa lärarna att bistå eleverna under lektionerna. Det gick förvånadsvärt lätt att fungera ihop med dessa "bråkstakar" och om någon annan elev retades för att jag satt där svarade jag direkt tillbaka något dräpande som fick vederbörande att skämmas och de andra att skratta. Många började efter ett tag tycka att det var orättvist att jag bara skulle sitta vid just en elev då även dom ville ha hjälp från mig istället för läraren. Kändes hedrande men det var ändå för eleverna med problem jag var där.
Det hände titt som tätt att någon lärare var sjuk så när jag kom på morgonen kunde jag få ett schema och order att fungera som lärarvikarie. Jag hade ingen lärarutbildning men oftast fanns det egenarbeten eleverna kunde göra så efter att frånvarolistan var ifylld kunde jag sitta och teckna vid katedern medan eleverna jobbade med sitt. Återigen så blev dessa bilder populära och ryktet spred sig att Morgan kan rita vad som helst och han gör det bra. Var jag än gick i koridorerna i skolan fick jag förfrågningar på bilder och jag insåg att det här kan jag dra nytta av så när det gnälldes i klassrummet på lektionerna frågade jag om vad dom ville att jag skulle teckna medans dom arbetade.
En mängd förslag kom alltid in och jag lovade att teckna ett av dom utan att säga vilket och när lektionen var slut fick dom se resultatet. Så fort någon försökte smita fram och tjuvtitta la jag en bok över och slutade dom arbeta, slutade jag demonstrativt rita vilket snabbt gav protester bland övriga elever. Att det kunde vara så lätt att få tjugo elever att självdiciplinerat koncentrera sig i fyrtio minuter bara för att sedan få se en enkel teckning innan dom rusade till nästa lektion var för mig en gåta.
Det fanns bråkstakar i de flesta klasser och självklart råkade jag också ut för dom som vikarie. Pubertetsstinna med behov av att synas och höras och visa upp sig kunde det ibland bli ett helvete för alla på lektionerna. Jag ledsnade snabbt på att argumentera med dessa småfjuniga pubertetsfjollor och på en lektion tog tålamodet slut. Alla eleverna sa åt personen i fråga att hålla tyst eller gå ut vilket bara gjorde honom mer högljudd. Jag bad honom lämna lektionen vilket han gärna skulle göra tills han fick veta att det ändå innebar skolk och rapport till rektorn.
Tyst tänkte han inte vara och bar jag hand på honom skulle han polisanmäla mig. Spelar ingen roll sa jag syrligt, jag bär ut dig. Jag öppnade dörren och gick fram till killen som krampaktigt håller fast sig i plaststolen han sitter på. Med ett rejält tag om stolen lyfter jag den med killen på och bär honom genom lektionssalen. Det är knäpptyst och alla stirrar med stora ögon på mig och killen som svävar i sin stol en bit över golvet fortfarande krampaktigt hållandes i den. Jag ställer ner stolen utanför dörren och talar om för killen att nu kan du gå och polisanmäla mig om du vill och från och med nu räknas resten av den här lektionen som skolk för dig.
Jag gick in och stängde och låste dörren medans killen står utanför och skriker svordommar och bankar på dörren en stund innan det blir tyst. Jublet i klassrummet kom omgående men jag bara spände blicken i dom och frågade om det var någon mer som ville bli utlyft. Sen var det lungt resten av den lektionen...
Efteråt talade jag med rektorn och eftersom jag i egentlig mening inte var anställd av skolan såg han inte hur någon skulle kunna anmäla mig för något och jag hade ju faktiskt inte rört eleven när jag lyfte ut stolen med honom, så skrattade rektorn och tillade, men lite udda sätt att lösa problemet på var det ju skrockar han.
Ett tag efteråt blev jag inträngd i en korridor av några killar som började mucka men trots alla verbala hot insåg dom att jag inte blev rädd och ledaren för den lilla gruppen får för sig att han ska skrämma mig genom att måtta en spark mot mitt huvud men när jag ser foten komma upp mot mig reagerar jag instinktivt och får märkligt nog tag med handen om hans vrist och drar hans ben uppåt. Situationen är helt sjuk när killen tappar fotfästet och far i golvet med en smäll och hans kompisar bara stirrar på oss båda. Jag är inte sen att inse hur det hela har vänt till min fördel och säger med så stadig röst jag kan, "var glad att jag inte gjorde något värre med dig!" Killen ligger chockad på golvet och stirrar på mig när jag räcker honom handen och hjälper honom upp.
- Det här har inte hänt säger jag allvarligt, tittar på killarna och frågar vänligt om ledaren gjorde sig illa när han föll. Ingen fara med mig säger han skärrad, kommer du skvallra för rektorn? - Som sagt var, det här har inte hänt. Du halkade det var allt säger jag och killarna lunkar skamsna iväg.
Från den dagen och resterande läsåret fanns det inte en lektion, plats eller tillfälle i skolan där dessa killar var med som dom inte hjälpte mig hålla ordning och ständigt påtalade för alla andra att "var schysst mot Mogge han är ju schysst mot oss" och allt för att jag utan att hunnit tänka fått grepp om vristen på bråkstakarnas ledare när han skulle märka mig. Många elever visste nog att jag innan praktiken kommit direkt från millitärtjänstgöring men att det var som snöröjare och lastbilschaufför visste dom inte och kanske trodde denna minigangster på fullt allvar att jag var specialtränad på att döda med mina bara händer. Jag tyckte inte att det hela så som det nu hade utvecklat sig behövde diskuteras mer.
Jag vill nog ändå avsluta det här med att förtydliga att jag aldrig har varit någon ängel med gyllene gloria och jag har heller aldrig eftersträvat att bli sedd som god eller snäll. De saker jag gjort i mitt liv på gott och ont har nog tagit ut varandra om man skulle börja väga det på våg men jag kan visst förstå dom som gärna påtalar dom goda saker jag kanske gjort för dom i deras liv även om det bara egentligen blev så.
Jag håller ändå högt att hjälpa andra och speciellt dom som betyder något för oss i våra liv för vilken gåva kan vara mer kärleksfull än omtanke, tröst och hjälp när den behövs som mest.
Och dom som förtjänar det minst är ändå oftast dom som behöver det allra mest så tänk på det innan du fördömer någon nästa gång. I mitt liv minns jag att jag som väldigt ung kom till insikten... "Det kunde varit du..."
(Runrig- Lighthouse)
I min uppväxt hade jag lärt mig att man skulle respektera de äldre, hjälpa de svaga och och vänta på sin tur oavsett om det handlade om att tala eller få sin portion skolmat. Jag var också otroligt blyg och gjorde inte mycket väsen av mig, slogs aldrig och vet inte att jag utmärkte mig negativt ändå fanns det något märkligt hos mig trots den där blygheten. - Jag stod upp för de svaga i den lilla byskolan jag gick i.
Jag kunde inte med att se någon bli mobbad eller retad och uppstod slagsmål på skolgården gick jag mellan och avslutade bråket, handgripligen om det behövdes. Jag som alltid varit starkast rent fysiskt la bara armarna omkring den som slogs och fick honom att lugna ner sig. En björnkram någon minut räckte oftast för att neutralisera lusten att slåss vidare men jag kunde också konsten att tala de flesta till rätta. Att jag som var så blyg och tillbakadragen hade ett sådant rättspatos förstår jag inte idag men naturligtvis fanns det säkert en del förklaring i min uppväxt hemma av orättvisa och min insikt om min fysiska styrka och möjligheten att påverka något positivt för andra.
I skolan fanns en pojke ett år yngre än mig som ständigt testade alla gränser. Idag förstår jag att han hade någon bokstavskombination men då var han bara en kille som alla retade sig på när han var omöjlig. Jag tyckte inte heller om allt han ställde till med. Den pojken angrep mig flera gånger ute på skolgården och en gång med en bordskniv han stulit från matsalen, jag lyckades brotta ner honom och avväpna honom som så många gånger förr och när vi pratat en stund var det lugnt igen och han bad om ursäkt.
Lärarna hade dock koll på honom och det slutade faktiskt med att jag fick sitta på samtal på lärarrummet tillsammans med den här killen en gång i månaden och förklara för honom som representant för alla oss elever på skolan varför många var arg på honom men även förklara för lärarna att mycket som påstods om killen alls inte gått till på det sätt andra sagt.
Som vuxen träffade jag sedan killen flera gånger på stan och han var uppriktigt glad att se mig och berättade varje gång den betydelse dom där samtalen haft för honom vilket kändes så bra att höra trots alla år som gått.
Men var jag då bara en liten ängel och fredsmäklare med glorian lysande över huvudet?! Knappast...
Jag var den som kom på hur man kunde använda luftventilerna på utsidan av skolan till att tjuvlyssna på tjejerna inne på deras toalett. Det var även jag som kom på att vinden ovanpå matsalen och den gamla lärarbostaden fungerade utmärkt att smita genom in till träslöjdssalen. Kom på hur man kunde fiska upp låset i dörren till några av skolsalarna och en del annat också. Så även om lärarna och de flesta av mina klasskamrater i mig såg en blyg liten kille med gloria så var den ändå lätt på sne kan jag erkänna så här i efterhand.
I högstadiet fanns inte längre möjligheten att vara fredsmäklare på samma sätt bland så enormt många elever men jag månade fortfarande om de svaga i klassen eller min direkta närhet och försökte nog ändå stötta med uppmuntrande ord etc. men jag valde att hålla en låg profil bland alla skränande pubertetsstinna kamrater vilket passade mig utmärkt för i den anonymiteten och lågmäldheten fick jag många förmåner från lärare som att vara i musiksalen och spela musik eller vara med på diverse datalektioner på håltimmar fast jag inte hade det ämnet över huvudtaget.
Fortfarande var jag genom min fysiska styrka själv fredad från mobbning och att jag kunde teckna bättre än de flesta gav mig någon form av status på skolan även om min teckningslärare ständigt suckade för när andra satt och övade på att måla en massa himlar och berg i akvarell så använde jag tekniken praktiskt och gjorde riktiga målningar i stället som sedan gavs bort till höger och vänster. Tjejerna hade alltid första tjing ;)
Var jag då en underbar ängel i högstadiet tror du??? Tja, om vi räknar bort då att jag kom på hur man kunde dyrka upp skåplåsen och därefter roade mig med att jäklas med en del kompisar, bla bytte jag plats på skåpgrannarnas jackor. Var rätt kul att se deras min när dom stod där när vi skulle gå hem och funderade hur respektive jacka hamnat i fel skåp, oskyldigt men jäkligt kul. Men det grymmaste var när jag i början på årskurs nio hittar en nyckelknippa i skolan som går till nästan allt. Det måste ha varit vaktmästaren som tappat den och jag övervägde först att lämna in den men ju mer jag funderade, desto mer kunde jag se nöjet med att ha den kvar och så fick det bli.
Att jag inte kunde tala om detta för någon insåg jag snabbt för då skulle jag snart vara avslöjad, det förstod jag. Så under hela läsåret sedan använde jag nycklarna till att låsa upp klassrumsdörrar när vi stod och väntade och låtsades förvånad när jag drog i handtaget och sa "vad konstigt den är öppen" medan lärarna höll på att få krupp över hur dom uppenbart allt oftare verkade glömma låsa efter sig överallt. Naturligtvis gällde det att sköta det snyggt så att det inte blev uppenbart att det fanns någon med nyckel som låste upp. Egentligen var jag för försiktig och ärlig för att göra något riktigt roligt med de möjligheter nycklarna ändå medgav men än sen.
Sista veckan innan sommarlovet gick jag till lärarrummet och de interna postfacken och la nycklarna i rektorns låda. Jag hade haft mitt roliga men ville inte ge bort nycklarna till någon yngre som kunde missbruka dom fel så det fick bli så här. Vad rektorn tänkte sedan vet jag inte men på avslutningsdagen var jag med och hjälpte till att lyfta hennes SAAB 99 på tvären mellan en vägg och en rabatt med järnräcke. Det var ordentligt trångt så hon svor nog när hon senare den dagen försökte få ut bilen därifrån =)
Många bus var jag ändå med och planerade som en värsta Charles Ingvar i Jönssonligan men genomförandet av de flesta busen fick oftast dom mer våghalsiga utföra. Oftast var det ju också dom som tänkte minst av någon anledning ;) och oftast därför hamnade i onåd också He he... Själv misstänktes jag aldrig med min oskyldiga min och mitt lugna sätt ;)
När jag efter min millitärtjänst arbetslös kom tillbaka till min gamla högstadieskola på ungdomspraktik med tjänst som kombinerad elev/lärarassistent tyckte jag att jag funnit min roll i livet. Praktiken skulle vara under höstterminen men redan efter ett par månader begärde rektorn till arbetsförmedlingen att jag skulle få vara kvar hela läsåret vilket beviljades. Jag fick följa med klasser med bråkiga elever och hjälpa lärarna att bistå eleverna under lektionerna. Det gick förvånadsvärt lätt att fungera ihop med dessa "bråkstakar" och om någon annan elev retades för att jag satt där svarade jag direkt tillbaka något dräpande som fick vederbörande att skämmas och de andra att skratta. Många började efter ett tag tycka att det var orättvist att jag bara skulle sitta vid just en elev då även dom ville ha hjälp från mig istället för läraren. Kändes hedrande men det var ändå för eleverna med problem jag var där.
Det hände titt som tätt att någon lärare var sjuk så när jag kom på morgonen kunde jag få ett schema och order att fungera som lärarvikarie. Jag hade ingen lärarutbildning men oftast fanns det egenarbeten eleverna kunde göra så efter att frånvarolistan var ifylld kunde jag sitta och teckna vid katedern medan eleverna jobbade med sitt. Återigen så blev dessa bilder populära och ryktet spred sig att Morgan kan rita vad som helst och han gör det bra. Var jag än gick i koridorerna i skolan fick jag förfrågningar på bilder och jag insåg att det här kan jag dra nytta av så när det gnälldes i klassrummet på lektionerna frågade jag om vad dom ville att jag skulle teckna medans dom arbetade.
En mängd förslag kom alltid in och jag lovade att teckna ett av dom utan att säga vilket och när lektionen var slut fick dom se resultatet. Så fort någon försökte smita fram och tjuvtitta la jag en bok över och slutade dom arbeta, slutade jag demonstrativt rita vilket snabbt gav protester bland övriga elever. Att det kunde vara så lätt att få tjugo elever att självdiciplinerat koncentrera sig i fyrtio minuter bara för att sedan få se en enkel teckning innan dom rusade till nästa lektion var för mig en gåta.
Det fanns bråkstakar i de flesta klasser och självklart råkade jag också ut för dom som vikarie. Pubertetsstinna med behov av att synas och höras och visa upp sig kunde det ibland bli ett helvete för alla på lektionerna. Jag ledsnade snabbt på att argumentera med dessa småfjuniga pubertetsfjollor och på en lektion tog tålamodet slut. Alla eleverna sa åt personen i fråga att hålla tyst eller gå ut vilket bara gjorde honom mer högljudd. Jag bad honom lämna lektionen vilket han gärna skulle göra tills han fick veta att det ändå innebar skolk och rapport till rektorn.
Tyst tänkte han inte vara och bar jag hand på honom skulle han polisanmäla mig. Spelar ingen roll sa jag syrligt, jag bär ut dig. Jag öppnade dörren och gick fram till killen som krampaktigt håller fast sig i plaststolen han sitter på. Med ett rejält tag om stolen lyfter jag den med killen på och bär honom genom lektionssalen. Det är knäpptyst och alla stirrar med stora ögon på mig och killen som svävar i sin stol en bit över golvet fortfarande krampaktigt hållandes i den. Jag ställer ner stolen utanför dörren och talar om för killen att nu kan du gå och polisanmäla mig om du vill och från och med nu räknas resten av den här lektionen som skolk för dig.
Jag gick in och stängde och låste dörren medans killen står utanför och skriker svordommar och bankar på dörren en stund innan det blir tyst. Jublet i klassrummet kom omgående men jag bara spände blicken i dom och frågade om det var någon mer som ville bli utlyft. Sen var det lungt resten av den lektionen...
Efteråt talade jag med rektorn och eftersom jag i egentlig mening inte var anställd av skolan såg han inte hur någon skulle kunna anmäla mig för något och jag hade ju faktiskt inte rört eleven när jag lyfte ut stolen med honom, så skrattade rektorn och tillade, men lite udda sätt att lösa problemet på var det ju skrockar han.
Ett tag efteråt blev jag inträngd i en korridor av några killar som började mucka men trots alla verbala hot insåg dom att jag inte blev rädd och ledaren för den lilla gruppen får för sig att han ska skrämma mig genom att måtta en spark mot mitt huvud men när jag ser foten komma upp mot mig reagerar jag instinktivt och får märkligt nog tag med handen om hans vrist och drar hans ben uppåt. Situationen är helt sjuk när killen tappar fotfästet och far i golvet med en smäll och hans kompisar bara stirrar på oss båda. Jag är inte sen att inse hur det hela har vänt till min fördel och säger med så stadig röst jag kan, "var glad att jag inte gjorde något värre med dig!" Killen ligger chockad på golvet och stirrar på mig när jag räcker honom handen och hjälper honom upp.
- Det här har inte hänt säger jag allvarligt, tittar på killarna och frågar vänligt om ledaren gjorde sig illa när han föll. Ingen fara med mig säger han skärrad, kommer du skvallra för rektorn? - Som sagt var, det här har inte hänt. Du halkade det var allt säger jag och killarna lunkar skamsna iväg.
Från den dagen och resterande läsåret fanns det inte en lektion, plats eller tillfälle i skolan där dessa killar var med som dom inte hjälpte mig hålla ordning och ständigt påtalade för alla andra att "var schysst mot Mogge han är ju schysst mot oss" och allt för att jag utan att hunnit tänka fått grepp om vristen på bråkstakarnas ledare när han skulle märka mig. Många elever visste nog att jag innan praktiken kommit direkt från millitärtjänstgöring men att det var som snöröjare och lastbilschaufför visste dom inte och kanske trodde denna minigangster på fullt allvar att jag var specialtränad på att döda med mina bara händer. Jag tyckte inte att det hela så som det nu hade utvecklat sig behövde diskuteras mer.
Jag vill nog ändå avsluta det här med att förtydliga att jag aldrig har varit någon ängel med gyllene gloria och jag har heller aldrig eftersträvat att bli sedd som god eller snäll. De saker jag gjort i mitt liv på gott och ont har nog tagit ut varandra om man skulle börja väga det på våg men jag kan visst förstå dom som gärna påtalar dom goda saker jag kanske gjort för dom i deras liv även om det bara egentligen blev så.
Jag håller ändå högt att hjälpa andra och speciellt dom som betyder något för oss i våra liv för vilken gåva kan vara mer kärleksfull än omtanke, tröst och hjälp när den behövs som mest.
Och dom som förtjänar det minst är ändå oftast dom som behöver det allra mest så tänk på det innan du fördömer någon nästa gång. I mitt liv minns jag att jag som väldigt ung kom till insikten... "Det kunde varit du..."
(Runrig- Lighthouse)
Kommentarer
Trackback
