Jag minns...

Mitt första riktiga jobb efter gymnasiet var på en betongfabrik. Att jag hamnade där var en slump som så mycket annat i livet. Via en annons i dagstidningen fick jag reda på att dom sökte sommarjobbare och eftersom jag inte hade lyckats få tag i någon lärlingsplats som elektriker i den byggkris som rådde ringde jag, kom på anställningsintervju och fick ett av sommarjobben.

Efter en vecka som allt i allo där jag även fick jag pröva köra baklastare i produktionen blev jag på måndagen därefter inkallad till personalchefen. Gissa om jag var nervös för jag kunde alls inte förstå vad jag skulle ha hunnit ställa till med för trubbel på den här korta tiden. Men när jag nervös sitter där i stolen frågar han bara om jag vill ha fast anställning som lastmaskinsförare, naturligtvis tackade jag ja direkt. Det är och kommer nog vara den enda gången i mitt liv jag på så kort tid blivit fast anställd och det med en provanställning på bara en vecka som sommarjobbare. Varför detta skedde så här var antagligen för att det verkligen var kris och bråttom att få tjänsten tillsatt och jag hade visat att jag klarade jobbet. Jublande glad var jag hur som hellst för nu skulle det tjänas pengar innan det var dags för militärtjänstgöringen som låg två år bort.

På betongfabriken tillverkades som namnet antyder betongprodukter. När du har gått på en trottoar med betongplattor eller sett någon stor blomsterurna/kruka på något torg eller stått i en gammal busskur med betongväggar med stenig yta på så har dessa med stor sannolikhet kommit från den fabriken jag arbetade på var du än sett dom i Sverige för denna fabrik var bland de största att tillverka just dessa produkter och en mängd andra förstås.

Min gula TAXI
Vi var omkring ett åttiotal anställda som arbetade i och omkring fabriken med sina betongpressar, verkstad och hallen för fri gjutning där vi specialtillverkade trappor, stora blomsterurnor och mycket annat som kunderna beställde. Här kom jag efter ett år på fabriken att hamna som truckförare och medhjälpare till de gamla gubbarna.
Men först var jag alltså ute på backen och körde baklastare en äldre typ av hjullastare som fortfarande är populär på bondgårdarna och kan ses lite varstans ute på landsbygden än idag.

Jag fick naturligtvis den sämsta av traktorerna som min och att den var sliten märktes var man än tittade men jag var stolt över min knallgula baklastare och för att piffa upp den tillverkade jag så småningom en egen upplyst TAXI-skylt som jag satte fast på taket. Väckte mycket roade miner både av jobbarkompisar och chefer när man kom farande i mörkret mellan palltravarna.

Maskinerna stod parkerade mot en av fabrikens väggar om nätterna där uttagen för motorvärmarna fanns och en morgon om senhösten kommer jag som vanligt, drar ur kontakten vid väggen och lindar upp den bak på maskinen innan jag kliver in i maskinen, vrider om nyckeln och trycker på startknappen. Motorn börjar dra runt tungt och jag hinner fundera om det är fel på batterierna när den hostar igång med ett fruktansvärt skränande och kraxläte. Jag vänder på huvudet bakåt och får se hur det yr fjädrar upp kring bakpartiet. Helt paff stänger jag av motorn och kliver ur och går till bakänden och förstår vad som hänt.

Här ligger de små resterna av det som för någon minut sedan varit en kaja på marken. Antagligen hade den krupit in i motorrummet på natten för att få lite värme och suttit där och sovit när jag startade. Inte vidare trevligt att se eländet men gjort var ju gjort och efter att ha konstaterat att inget annat hade gått sönder startade jag igen och körde igång med mitt arbete som vanligt.

Entreprenörsanda och importsprit
Till fabriken levererades betong med tågvagnar från Polen och sjösten till finare betongplattor från Danmark med omkring en månads intervaller och lastbilarna från Danmark var ju spännande för en ung kille att titta på då dom rullade in med sina släp. Dom var ofta jäkligt snyggt lackade och välskötta och vid ett tillfälle precis efter att jag hade fått anställning såg jag dom för första gången och parkerade och tittade på medan dom lossade sin lass.

När första bilen hade lossat bil och släp kom plötsligt ett par killar gåendes från fabriken och jag tänkte att det var fler än jag som gillade lastbilar men sen började allt fler komma och det bildades snart en kö till de båda lastbilarna där på grusplanen och jag tittade allt mer nyfiket men undrande på det som skedde.

Nu ser jag hur de danska lastbilschaufförerna börjar plocka fram en massa taxfreekassar från utrymmen under de fortfarande hissade flaken och börjar ta betalt av de i kön samt skriva upp nåt i en anteckningsbok. Då går det upp för mig vad det är jag bevittnar. Uppenbarligen kunde man beställa sprit och cigaretter och i kön står inte bara arbetare i gröna overaller och väntar på sin tur utan även en del tjänstemän och skrattar och skämtar.

Jag var inte så intresserad av den här verksamheten så jag startade maskinen och gled lugnt därifrån utan att fördömma...

Röda blodsprängda näsor
Att mycket har hänt sedan jag jobbade på betongfabriken kan jag nu intyga som det här med alkoholproblem på arbetsplatser. Även om de danska lastbilschaufförerna krängde sprit så var det nog egentligen inget som orsakat de många äldre anställda som hade olika grader av missbruk. Att det däremot sågs mellan fingrarna så mycket som det uppenbart gjordes var däremot skrämmande. Många skötte visserligen sitt arbete utan problem men ändå hanterade dom ju trots allt tunga maskiner och moment där man kunde skada sig rejält om man inte var vaken och med.

En jobbarkompis jag hade inne i fabriken på avdelningen för fri-gjutning var en riktigt trevlig och oerhört snäll äldre man. Tyvärr var han alkoholist och periodare och man kunde på flera meter avgöra på den blodsprängda näsans kulör i vilken period han råkade befinna sig i för tillfället.
En dag när jag satt i trucken och körde betong mellan stationerna där de olika formarna fanns ser jag hur Kalle står vid sin fyllda form för en av alla trapporna han ansvarade över och ser lite konstig ut.

Efter ytterligare ett par vändor med ny betong står han fortfarande kvar på samma ställe och jag blir orolig. Stannar och går fram till honom och frågar hur det är med honom. -Ingen fara säger han leende till mig jag bara vilar lite. Okej säger jag men förklarar att jag blev orolig när han inte flyttat på sig under senaste halvtimmen. Då höjer Kalle handen som han hållit i kanten på trappformen för att visa att det är lungt men faller som ett träd åt sidan. Nästan komiskt långsamt med handen höjd och utan att i hans ögon visar något tecken på att han uppfattar fallet.

Snabbt kommer några andra gubbar fram för att hjälpa Kalle och gemensamt bär dom ner honom till omklädningsrummet i källaren där han får sova ruset av sig i några timmar innan vi slutar för dagen. Ingen pratade om saken och dagen efter var Kalle där och gjorde nya betongtrappor.

Improviserad bordell i formverkstan
Det var som sagt mycket udda folk som arbetade på fabriken och förutom invandrare från flera folkgrupper så dök det ibland upp människor som arbetade i någon månad och sen försvann igen. Mystiskt för att ingen egentligen visste något om dom. En av dess märkliga människor var en medelålders kvinna, jag väljer att kalla henne Tina här i berättelsen för jag minns ändå inte vad hon egentligen hette.

Om Tina stod det dock snart klart enligt rykterna att hon var prostituerad och hos oss skulle utföra någon form av samhällstjänst. Jag vet att jag ibland tittade på Tina och förvånades över att jag tyckte att hon var för vacker för att kunna vara prostituerad men med mina unga förutfattade meningar om livet var det kanske inte så konstigt. Ändå tyckte jag att det var lite obehagligt med Tina och eftersom vi inte arbetade på samma avdelning så behövde jag inte heller lära känna henne så det var aldrig något problem.

Min farbror kom dock att berätta vad som hände på eftermiddagarna inne i snickeriverkstan där specialformarna tillverkades av våran snickare. Min farbror brukade tvätta den lastbil han var anställd att köra på eftermiddagen när vi andra gått hem vid tre på eftermiddagen.

Våran avdelning började en timme tidigare om morgnarna än övriga avdelningar och eftersom vi släckt ner belysningen i den fabriksdelen var han tvungen att gå in där i det skumma mörkret och slå på högtryckstvätten som stod placerad bakom denna kombinerade form/snickeriverkstad.

Plötsligt hör han stönanden och stånkanden och smyger fram och tittar runt hörnet in i snickeriet och där är Tina i full gång med en av de anställda på en av snickarbänkarna. Min farbror smög skamsen iväg och tvättade sin lastbil men när han kommer in och stänger av tvätten ser han nu en annan kille smita in i snickeriet till Tina. Han smiter snabbare än kvickt iväg och åker hem. Att detta sedan kom att upprepas vid flera olika tillfällen kunde han sedan berätta om för mig som storögd inte kunde tro att det var sant. Tina såg ju inte ut som någon prostituerad, visst verkade hon lite vild till sättet och i sitt språk men ändå...

Hursomhelst så försvann hon efter ett antal veckor och kanske hade hon då gjort sig en rejäl hacka på dessa karlar som besökt henne i snickarverkstan. Jag var hursomhelst glad att hon försvann och att hon inte försökt locka dit mig, jag som i min ungdomliga okunskap då bara trodde gott om alla.

Big Mike och Tjocklasse
Förutom mig var vi ytterligare ett antal truckförare i fabriken på de olika avdelningarna och dom flesta var riktiga original på det ena eller andra sättet. Big Mike var en mörkt färgad Afroamerikan på omkring två meter och med en vikt på säkert 150kg+ men jag lovar att det inte var bara en massa fett för muskulösare jätte hade jag då aldrig sett. Big Mike snackade på svengelska och skrattade högt och mullrande och gillade att sticka ut sin stora arm från trucken när han passerade någon liten kille, greppa tag i overallens krage bakifrån och lyfta vederbörande så att han sprang i luften bredvid trucken. Allt medan Big Mike skrattade så han kiknade...

En annan truckförare och profil var Tjocka Lasse som säkert vägde 200kg+ och bara bestod av fett och det var komiskt att titta på lasse när han klev upp i sin el-truck för den fick en rejäl slagsida vid instigningen. Ändå var Lasse väldigt snäll också och följde nästan alltid med på de saker som ordnades på fritiden som fisketävlingar med pipelfiske. Han brukade säga till killarna att "jag går först, håller isen för mig så är det lungt för er" och så skrattade han hjärtligt. En gång skulle vi åka gokart med jobbet och på något vis lyckades Lasse komma ner i en hyrkart men när starten gick orkade den inte ta sig framåt så ett antal jobbarkompisar fick knuffa upp honom i fart. Men Lasse skrattade och puttrade runt banan i krypfart.

Men en dag går larmet i fabriken, Tjocka Lasse har trampat snett och brutit benet och när ambulansen kommer orkar inte killarna få upp Lasse på båren inne i fabriken. Alla pratar nervöst fram och tillbaka medan Lasse har ont men är den som ändå kommer med lösningen. Rulla upp mig på stålpallen och kör ut mig med trucken. Alla stirrar på honom men allt fler nickar ändå instämmande och trucken kommer med en stålpall - såg ut som vanliga träpallarna men i metall istället. Man baxar upp Tjock Lasse på den och kör ut honom till ambulansen där han på något vis med hjälp lyckas ta sig in i bilen. Jag vet inte vad som hände sedan med honom och om han någonsin kom tillbaka till fabriken för jag hann att både påbörja min värnplikt och sluta på fabriken innan dess.

Nettan - tuffaste bruden på blandarstationen
Vi hade ett antal kvinnor som jobbade på fabriken och även om det fanns många slemmiga karlar så bemöttes dom som jämlikar av de flesta killarna. Den tuffaste bruden jobbade på blandarstationen där betongen tillverkades. Inte fyllda trettio så basade hon över ett antal killar under sig och jag minns hur jag med viss åtrå såg henne komma på sin motorcykel om morgnarna. Rufsa till sitt korta hår efter att ha tagit av sig hjälmen och leende säga hej till mig, som då knappt var ens fyllda tjugo. Att jag inte hade någon chans visste jag alltför väl men det där med hennes ständiga leende mot mig var i alla fall något de andra gubbarna retade mig för och jag sa bara Äschhh vaddå!!! men var nog lite stolt innerst inne ändå över uppmärksamheten.

Kärlekens vansinne...
En lite äldre kille än mig hette Jari och hade finskt ursprung. Han sa aldrig mycket men var bussig och hjälpsam. Jari måste nästan haft komplex för sin rätt späda kropp för rykten sa att han styrketränade jämt och åt annabola men jag kunde då inte se några stora antydningar till muskler på hans annars vältränade kropp.

Jari hade en flickvän i Göteborg och varje fredag satte han sig i sin bil på parkeringen utanför jobbet och sträckkörde ner till sin flickvän för att på söndagens natt (måndag morgon) sträckköra tillbaka och oftast hinna precis stämpla in i tid. Hur han orkade med detta undrade jag vid något tillfälle och frågade honom men det var lugnt tyckte Jari. Jag hade nog ändå mina funderingar kring om han använde mer tabletter än annabola men lät det hela bero...

Om den där kärleken kunde hålla i sig på längre sikt var jag dock tveksam till för hon var arbetslös men ville inte flytta upp och bo med Jari som med sin lön ändå betalade en del av hennes hyra och uppehälle där nere samtidigt som han hade sin egen lägenhet här uppe också. Själv sökte han ständigt jobb i Göteborg för att kunna flytta ner men outbildad och med redan ett fast och tryggt jobb ville han ändå inte ta vad som helst. Jag tyckte rätt synd om Jari så här i efterhand för det var en kille som ville mycket men inte förmådde komma framåt...

Underbar underhållning
En fredag när vi sitter i våran rastkur och fikar kommer det plötsligt in en bil med släpkärra i fabriken och backar med mycket svårigheter in under en betongficka - det är en fyrkantig tratt på en pelare dit betongen kom från den stora blandarstationen. Det var ifrån dessa utplacerade runtomkring i fabriken som jag med min el-truck hämtade betong till det som skulle gjutas.

Släpkärran efter bilen har fått påsnickrade förhöjningar i tunt virke och med masonitskiva och vi tittade förundrat från vår kur när en av de stroppiga försäljarna kliver ur bilen i kostym och lackskor och vi börjar alla le när lampan börjar blinka på stolpen och visar att betongvagnen är på väg. Alla trängs för att se när betongen lämnas i fickan ovanför den lilla släpkärran och killen i kostym självsäkert går fram till manöverreglaget för luckan i botten på betongfickan. Alla är knäpptysta och stirrar förväntansfullt. Killen drar i reglaget och luckan åker upp med ett pysande ljud och betongen forsar ner i botten på släpkärran i ett fritt fall, slår i botten och kastas upp med en våldsam kraft, knäcker de hemsnickrade sidorna i masonit och stänker över hela kärran, bilen och killen i kostym.

Vrålet från den lilla skaran i kuren inklusive mig är mäktigt elakt när alla tjuter av skratt. Tårarna sprutar på oss medan killen står där som en staty med utsträckta armar och betongen droppande från topp till tå.
Det vi visste som han inte visste var ju att med den fallhöjden var man tvungen att öppna och stänga luckan i omgångar och snabbt så att bara lite i taget släpptes ner ur fickan, annars blev det så här när ett halvt ton betong släpptes rakt ner.

Efter ett tag hade i alla fall killen fått tag i en vattenslang och spolat av bilen och kärran utvändigt. Spolat av betongen på sin fina kostym som han lagt i bagageluckan och röd i ansikten ska han till att sätta sig i bilen och åka när en av mina jobbarkompisar går fram till honom, pekar på betongfickan och säger allvarligt åt honom "så spolar man ur betongfickan efter sig". Killen stirrar högröd i ansiktet på honom slår igen bildörren och kör ut ur fabriken.

Från den inte allt för fyllda släpkärran sipprar betongen ut från alla hörnen och när jag åker hem kan jag följa betongspåret i flera kilometer längs vägen innan det plötsligt avtar och så småningom slutar. Högst troligen för att det då inte längre fanns någon betong kvar i släpkärran helt enkelt... 

Dyra betongplattor blev det
När jag fortfarande arbetade ute på backen och körde baklastare så fick jag då och då hjälpa till att köra fram plattor åt någon privatkund och även lasta på deras lastbilar. Men en gång när jag fått ordern på radion och kommer fram med pallen som med sin last vägde i nätta slängar 1200kg alltså över ett ton så står det en karl med sin bil och en 750kg släpkärra och jag tänkte att det var väl inget konstigt. Han tänkte väl köra flera gånger men han vill att jag ska ställa hela pallen på släpkärran vilket jag vägrar. Förklarar hur mycket den väger men blir utskälld men efter att min förman kommit och pratat med karln så får jag åka iväg.

På avstånd kan jag nu se hur mannen börjar fylla sin släpkärra för hand, platta för platta och när den är full öppnar han bakdörrarna på bilen och fortsätter fylla bilen med resten. Efter någon timme ser jag honom lämna området och jag ser hur hjulen både på kärran och bilen tar i skärmarna men det verkar inte bekymra mannen som svänger ut på vägen i maklig fart. Jag ruskar på huvudet och fortsätter med mitt men ungefär femton minuter senare kommer en MC-polis in på området med mannen körandes efter i sin bil med kärran. Han kör fram till den tomma pallen och börjar lasta ur bilen och delar av släpkärran och polisen åker igen.

När jag råkar passera honom räcker han upp långfingret åt mig och jag lovar att om blickar kunde döda... men jag bara ler vänligt tillbaka åt mannen och gör tummen upp... Man kan leva länge på sådana här minnen.

Det var verkligen helt otroligt många roliga men sjuka saker jag hann uppleva på den där betongfabriken under de endast två år som jag var anställd där och även om arbetsmiljön alltid var fuktig och kall inne i fabriken trivdes jag med de udda människor som var mina arbetskamrater. Jag tror nog att jag som människa formades en hel del av det jag såg och fick lära mig då och även har haft nytta av det senare i dom yrken jag haft.

Jag skulle kunna berätta lika mycket till men för den här gången stänger vi minnenas skafferi...

(Seal - Crazy)