Från tomtenisse till stjärngosse i målbrottet
Det var näst intill knäpptyst i omklädningsrummet där vi befann oss på den gamla bygdegården alldeles intill byskolan och det är Luciamorgon. Hela min klass står där nu och väntar med spänd förväntan på att få gå upp på scenen och spela vår julpjäs. Jag tror att jag kan ha gått i andra eller tredje klass när det här utspelar sig.
Där ute i salen hör vi sjätteklassarnas Luciatåg och hur dom sjunger sina sånger och högt läsa de traditionella verserna mellan sångerna och jag rättar hela tiden till mitt skägg som mamma gjort av piprensare och bomullsvadd. Det är oerhört varmt under det konstgjorda skägget och jag försöker rätta till hålet för munnen för jag vill absolut att det ska höras när jag säger mina repliker. Jag har två korta repliker i pjäsen och jag drar dom i minnet om och om igen.
Plötsligt hörs frökens röst som säger att det är dags och vi smyger upp på scenen och jag sätter mig vid den vänstra väggen på golvet precis som vi under ett antal veckor har övat in. Mitt hjärta bultar och jag hör knappt vad fröken säger när hon presenterar för publiken vad dom nu ska få se och dom applåderar därefter kort innan min klass stapplande börjar staka sig igenom pjäsens alla hårt inövade olika repliker.
När det är min tur att prata får jag knappt fram ett ord men jag drar efter andan och får på något sätt ändå fram orden till slut. Jag minns att mitt skägg av bomull kommer i munnen och jag försöker hjälpligt rätta till det men jag har nog dragit lite för många gånger i det och plötsligt släpper en bit av skägget och jag försöker frenetiskt få fast biten igen.
Ute bland borden med alla föräldrar har tydligen några upptäckt den lilla tomtenissen i hörnet och hans skäggproblem och jag hör en del fniss och funderar om det är åt mig eller åt hela gruppen. Jag håller upp skägget i fliken och håller på att missa min andra replik men någon av mina klasskamrater väser åt mig och jag är först på väg att säga om min första replik innan jag kommer på mig själv och får ur mig rätt till sist.
Pjäsen var inte lång och handlade om någon fånig tomtefamilj som förberedde julfirandet hemma i sitt tomtehus. Jag var i alla fall grymt nöjd när vi radade upp oss för att ta emot publikens applåder innan vi springer ner för trappen till källaren igen och byter om för att sedan ta plats vid borden och äta pepparkakor och lussebullar. Jag kände mig nog inte speciellt häftig efter det där uppträdandet om jag ska vara ärlig och har inte heller efter det känt något större behov av att stå i rampljuset även om jag märkligt nog aldrig haft någon större ångest att uppträda inför grupp vare sig under skoltiden eller som vuxen trots att jag var och fortfarande är blyg.
Under mina unga år hade jag och min syster också fått vara med och uppträda i det Luciatåg som min mamma och hennes arbetskamrater ordnade på det äldreboende hon då arbetade på. Det var ett privat äldreboende och jag minns hur jag inför en jul var med mamma på arbetet och satt och julpysslade i personalrummet, tittade lite på TV med några av de äldre och åkte genom koridorerna liggandes under serveringsvagnen och drog mig fram med händerna på golvet och de gamla skrattade och bjöd på godis.
Men luciatåget var det ju vi pratade om... jag minns att jag här för första gången fick vara stjärngosse. Jag hade aldrig haft en strut på huvudet och inte heller någon guldstjärna på pinne men en kille som jobbade extra där fixade fram detta åt mig och min syster fick linne och glitter och fast vi inte kunde texten till sångerna försökte jag sjunga med för jag kom ändå ihåg enstaka ord och dom sjöng jag i alla fall högt så då och då hördes lite konstigt enstaviga ljusa läten någonstans från mitten av luciatåget där jag befann mig.
Avdelningen var helt nedsläckt där vi skred fram sånär som på de advenstljusstakar som stod i fönstren. Dom gamla hade samlats i matsalen på respektive avdelning och när vi kom in där så föstes vi barn längst fram på varsin sida om självaste Lucia. På mammas jobb bestod många i personalen av yngre och extraknäckande studenter och jag tyckte att tjejen som var Lucia var otroligt vacker med sin ljuskrona. Jag kunde se hur de gamlas ögon runt borden glittrade i skenet från de levande ljusen och jag förstod att det här på något sätt verkade vara mycket värdefullt för dom och jag sträckte på mig och kände mig stolt att få vara med där trots min unga ålder. Jag var då någonstans mellan sex eller sju år.
Efter alla verser och sånger på de olika avdelningarna skred så tåget åter till personalrummet och alla var så glada och jag också. Efteråt fick vi godis av mammas chefer som tack för att vi varit med och sedan blev det fika.
Den där traditionen i byskolan ett par år senare var verkligen riktigt häftig för hela skolan levde alltid upp inför den där dagen och alla tog det hela på fullaste allvar och i bygdegården dukades det fint och det var som en riktig fest minns jag. Byskolan var speciell på många sätt för mig och trots att den rymde klasserna från första till sjätte så var klasserna inte så stora och vi kom därför ganska naturligt att umgås mellan årskurserna på rasterna och i skolbussarna på väg till och från skolan och det fanns någon form av märklig samhörighet mellan oss i den lilla byskolan.
Idag kan jag verkligen inse det när jag träffar eller talar med gamla kompisar som gick där trots att vi inte gick i samma årskurs. Men de flesta hade ju syskon i någon av de olika klasserna och alla kände till alla för fler var vi inte. Skolan höll redan på min tid på att läggas ner men räddades och har även räddats flera gånger efter det vilket jag är oerhört tacksam för, även om mycket naturligtvis är annorlunda idag jämfört med när jag gick där.
Men åter till Luciafirandet och mina minnen kring det...
Vi flyttar fram ett antal år i tiden och jag är i fjortonårsåldern och jag och min bästa kompis Erik står i köket på en bydegård igen men nu på ett helt annat ställe. Vi med linnen på oss och med varsin stjärngossestrut på huvudet och fäktas med våra guldstjärnor medan ungdomsledarna gör allt för att få på de yngre barnen sina dräkter och letar förtvivlat efter försvunna tomteluvor. Erik och jag jäklas med våra respektive syrror och naturligtvis med de andra och yngre tjejerna på det sedvanliga sättet som manliga pubertala tonåringar är så bra på.
Vi går på 4H (Klicka här om du vill veta mer) sen ett par år tillbaka och egentligen är vi väl för gamla Erik och jag men har inte haft hjärta att sluta i den lilla gruppen med mest yngre barn och har nu blivit övertalade att vara med i det årliga Luciatåget för föräldrar och släktingar. Mig gör det ingenting för även om det är lite nervöst så är ju detta bara på kul men tjejerna tycker inte om att Erik och jag bara flamsar.
Inne i den stora salen sitter alla vuxna och fikar vid borden och efter att ungdomsledarna har radat upp oss i tåget med Erik och mig längst bak så startar dom igång luciasången och släpper iväg oss.
Jag ser hur de yngsta barnen längst fram är mycket nervösa och tittar sig ängsligt om efter ungdomsledarna men jag nickar uppmuntrande åt dom att fortsätta och vi tar oss in i den stora salen i sakta mak medan vi sjunger "sankta lucia, ljusklara hägring" och så vidare. Fotoblixtarna i den nedsläckta lokalen bland de tända levande ljusen på borden gör det svårt att urskilja dom som sitter där.
På den ditfraktade hammondorgeln ackompanjeras vår sång av en äldre kvinna som är riktigt duktig för hon lyckas nästan skyla över Eriks och min röst när den ibland spricker i enstaka småfalska toner. Målbrottets förbannelse hade under hösten drabbat oss men vi skämdes inte utan tog i av full hals och de mindre barnen gjorde så gott dom kunde för att hänga med.
När det efter att antal sånger var dags för staffansvisan viskar Erik till mig att han inte kan sjunga och jag försöker övertala honom med bara sekunder kvar på hammondorgelns inledningsparti men när jag börjar på första textraden är Erik tyst. En viss panik känner jag men jag fortsätter ändå sjunga och tar i för att täcka upp för Eriks bortfall. Han kommer dock in ibland och stöttar lite tyst mumlande i vissa partier.
Med djup stämma sjunger jag mina verser och barnen svarar i refrängerna och helt otroligt håller min röst igenom alla verser utan några ofrivilliga falska tonarter. När visan är klar knuffar jag irriterad på Erik och väser frågande vad han höll på med men får inget svar...
Efter ungefär en halvtimmes uppträdande med alla de kända sångerna tågar vi åter ut i köket till stora applåder och jag är stolt som en tupp över såväl min egen insats som över de mindre barnen som klarat av uppgiften riktigt bra. Vi fikar lite i köket innan vi sedan går in i salen till släkt och familjer som berömmer.
Vad som hände Erik var att han fick en så kallad "tupp" i halsen. Stämbanden knöt sig och han kunde helt enkelt inte få fram en enda ren ton därför hade han gjort som han gjort och det var ju så här i efterhand rätt gjort men tjejerna var ändå irriterad på oss men vi bara skrattade.
Ändå talade Erik och jag tyst om det här med 4H och luciafirandet i skolan efteråt för går man första året i högstadiet är det inte coolt att stå med en massa småbarn i en bygdegård och sjunga luciasånger oavsett om man tycker det är vansinnigt kul. Detta blev sista gången jag var med i något luciatåg för nu hade vi blivit så gamla att nu var det lussevaka och luciarock som gällde åren framöver och även om jag aldrig var in till stan och drev runt så satt man framför TV:n och glodde lagomt associalt på tonåringars vis med julmust och pepparkakor.
Jag kan ärligt talat sakna dom där luciafirandena från när jag var liten för att sjunga i grupp tyckte jag mycket om även på musiklektionerna i skolan och varför jag aldrig lät mig övertalas att gå med i skolkör, kyrkokör eller i någon annan form vet jag inte eftersom jag älskar musik... eller jag vet nog egentligen... en viss styvfar dödade all sådan form av glädje och tro.
Idag sjunger jag däremot av hjärtans glädje och ofta på jobbet i min truck och är fullkomligt nöjd med det trots att vissa skrattar när jag passerar dom med taktfast gungande huvud och tydligt skränande och mimande mun bakom glaset i hytten. - Men dom skulle bara veta hur bra det låter tänker jag och skrattar och fortsätter...
(Sankta Lucia - The Real Group)
Där ute i salen hör vi sjätteklassarnas Luciatåg och hur dom sjunger sina sånger och högt läsa de traditionella verserna mellan sångerna och jag rättar hela tiden till mitt skägg som mamma gjort av piprensare och bomullsvadd. Det är oerhört varmt under det konstgjorda skägget och jag försöker rätta till hålet för munnen för jag vill absolut att det ska höras när jag säger mina repliker. Jag har två korta repliker i pjäsen och jag drar dom i minnet om och om igen.
Plötsligt hörs frökens röst som säger att det är dags och vi smyger upp på scenen och jag sätter mig vid den vänstra väggen på golvet precis som vi under ett antal veckor har övat in. Mitt hjärta bultar och jag hör knappt vad fröken säger när hon presenterar för publiken vad dom nu ska få se och dom applåderar därefter kort innan min klass stapplande börjar staka sig igenom pjäsens alla hårt inövade olika repliker.
När det är min tur att prata får jag knappt fram ett ord men jag drar efter andan och får på något sätt ändå fram orden till slut. Jag minns att mitt skägg av bomull kommer i munnen och jag försöker hjälpligt rätta till det men jag har nog dragit lite för många gånger i det och plötsligt släpper en bit av skägget och jag försöker frenetiskt få fast biten igen.
Ute bland borden med alla föräldrar har tydligen några upptäckt den lilla tomtenissen i hörnet och hans skäggproblem och jag hör en del fniss och funderar om det är åt mig eller åt hela gruppen. Jag håller upp skägget i fliken och håller på att missa min andra replik men någon av mina klasskamrater väser åt mig och jag är först på väg att säga om min första replik innan jag kommer på mig själv och får ur mig rätt till sist.
Pjäsen var inte lång och handlade om någon fånig tomtefamilj som förberedde julfirandet hemma i sitt tomtehus. Jag var i alla fall grymt nöjd när vi radade upp oss för att ta emot publikens applåder innan vi springer ner för trappen till källaren igen och byter om för att sedan ta plats vid borden och äta pepparkakor och lussebullar. Jag kände mig nog inte speciellt häftig efter det där uppträdandet om jag ska vara ärlig och har inte heller efter det känt något större behov av att stå i rampljuset även om jag märkligt nog aldrig haft någon större ångest att uppträda inför grupp vare sig under skoltiden eller som vuxen trots att jag var och fortfarande är blyg.
Under mina unga år hade jag och min syster också fått vara med och uppträda i det Luciatåg som min mamma och hennes arbetskamrater ordnade på det äldreboende hon då arbetade på. Det var ett privat äldreboende och jag minns hur jag inför en jul var med mamma på arbetet och satt och julpysslade i personalrummet, tittade lite på TV med några av de äldre och åkte genom koridorerna liggandes under serveringsvagnen och drog mig fram med händerna på golvet och de gamla skrattade och bjöd på godis.
Men luciatåget var det ju vi pratade om... jag minns att jag här för första gången fick vara stjärngosse. Jag hade aldrig haft en strut på huvudet och inte heller någon guldstjärna på pinne men en kille som jobbade extra där fixade fram detta åt mig och min syster fick linne och glitter och fast vi inte kunde texten till sångerna försökte jag sjunga med för jag kom ändå ihåg enstaka ord och dom sjöng jag i alla fall högt så då och då hördes lite konstigt enstaviga ljusa läten någonstans från mitten av luciatåget där jag befann mig.
Avdelningen var helt nedsläckt där vi skred fram sånär som på de advenstljusstakar som stod i fönstren. Dom gamla hade samlats i matsalen på respektive avdelning och när vi kom in där så föstes vi barn längst fram på varsin sida om självaste Lucia. På mammas jobb bestod många i personalen av yngre och extraknäckande studenter och jag tyckte att tjejen som var Lucia var otroligt vacker med sin ljuskrona. Jag kunde se hur de gamlas ögon runt borden glittrade i skenet från de levande ljusen och jag förstod att det här på något sätt verkade vara mycket värdefullt för dom och jag sträckte på mig och kände mig stolt att få vara med där trots min unga ålder. Jag var då någonstans mellan sex eller sju år.
Efter alla verser och sånger på de olika avdelningarna skred så tåget åter till personalrummet och alla var så glada och jag också. Efteråt fick vi godis av mammas chefer som tack för att vi varit med och sedan blev det fika.
Den där traditionen i byskolan ett par år senare var verkligen riktigt häftig för hela skolan levde alltid upp inför den där dagen och alla tog det hela på fullaste allvar och i bygdegården dukades det fint och det var som en riktig fest minns jag. Byskolan var speciell på många sätt för mig och trots att den rymde klasserna från första till sjätte så var klasserna inte så stora och vi kom därför ganska naturligt att umgås mellan årskurserna på rasterna och i skolbussarna på väg till och från skolan och det fanns någon form av märklig samhörighet mellan oss i den lilla byskolan.
Idag kan jag verkligen inse det när jag träffar eller talar med gamla kompisar som gick där trots att vi inte gick i samma årskurs. Men de flesta hade ju syskon i någon av de olika klasserna och alla kände till alla för fler var vi inte. Skolan höll redan på min tid på att läggas ner men räddades och har även räddats flera gånger efter det vilket jag är oerhört tacksam för, även om mycket naturligtvis är annorlunda idag jämfört med när jag gick där.
Men åter till Luciafirandet och mina minnen kring det...
Vi flyttar fram ett antal år i tiden och jag är i fjortonårsåldern och jag och min bästa kompis Erik står i köket på en bydegård igen men nu på ett helt annat ställe. Vi med linnen på oss och med varsin stjärngossestrut på huvudet och fäktas med våra guldstjärnor medan ungdomsledarna gör allt för att få på de yngre barnen sina dräkter och letar förtvivlat efter försvunna tomteluvor. Erik och jag jäklas med våra respektive syrror och naturligtvis med de andra och yngre tjejerna på det sedvanliga sättet som manliga pubertala tonåringar är så bra på.
Vi går på 4H (Klicka här om du vill veta mer) sen ett par år tillbaka och egentligen är vi väl för gamla Erik och jag men har inte haft hjärta att sluta i den lilla gruppen med mest yngre barn och har nu blivit övertalade att vara med i det årliga Luciatåget för föräldrar och släktingar. Mig gör det ingenting för även om det är lite nervöst så är ju detta bara på kul men tjejerna tycker inte om att Erik och jag bara flamsar.
Inne i den stora salen sitter alla vuxna och fikar vid borden och efter att ungdomsledarna har radat upp oss i tåget med Erik och mig längst bak så startar dom igång luciasången och släpper iväg oss.
Jag ser hur de yngsta barnen längst fram är mycket nervösa och tittar sig ängsligt om efter ungdomsledarna men jag nickar uppmuntrande åt dom att fortsätta och vi tar oss in i den stora salen i sakta mak medan vi sjunger "sankta lucia, ljusklara hägring" och så vidare. Fotoblixtarna i den nedsläckta lokalen bland de tända levande ljusen på borden gör det svårt att urskilja dom som sitter där.
På den ditfraktade hammondorgeln ackompanjeras vår sång av en äldre kvinna som är riktigt duktig för hon lyckas nästan skyla över Eriks och min röst när den ibland spricker i enstaka småfalska toner. Målbrottets förbannelse hade under hösten drabbat oss men vi skämdes inte utan tog i av full hals och de mindre barnen gjorde så gott dom kunde för att hänga med.
När det efter att antal sånger var dags för staffansvisan viskar Erik till mig att han inte kan sjunga och jag försöker övertala honom med bara sekunder kvar på hammondorgelns inledningsparti men när jag börjar på första textraden är Erik tyst. En viss panik känner jag men jag fortsätter ändå sjunga och tar i för att täcka upp för Eriks bortfall. Han kommer dock in ibland och stöttar lite tyst mumlande i vissa partier.
Med djup stämma sjunger jag mina verser och barnen svarar i refrängerna och helt otroligt håller min röst igenom alla verser utan några ofrivilliga falska tonarter. När visan är klar knuffar jag irriterad på Erik och väser frågande vad han höll på med men får inget svar...
Efter ungefär en halvtimmes uppträdande med alla de kända sångerna tågar vi åter ut i köket till stora applåder och jag är stolt som en tupp över såväl min egen insats som över de mindre barnen som klarat av uppgiften riktigt bra. Vi fikar lite i köket innan vi sedan går in i salen till släkt och familjer som berömmer.
Vad som hände Erik var att han fick en så kallad "tupp" i halsen. Stämbanden knöt sig och han kunde helt enkelt inte få fram en enda ren ton därför hade han gjort som han gjort och det var ju så här i efterhand rätt gjort men tjejerna var ändå irriterad på oss men vi bara skrattade.
Ändå talade Erik och jag tyst om det här med 4H och luciafirandet i skolan efteråt för går man första året i högstadiet är det inte coolt att stå med en massa småbarn i en bygdegård och sjunga luciasånger oavsett om man tycker det är vansinnigt kul. Detta blev sista gången jag var med i något luciatåg för nu hade vi blivit så gamla att nu var det lussevaka och luciarock som gällde åren framöver och även om jag aldrig var in till stan och drev runt så satt man framför TV:n och glodde lagomt associalt på tonåringars vis med julmust och pepparkakor.
Jag kan ärligt talat sakna dom där luciafirandena från när jag var liten för att sjunga i grupp tyckte jag mycket om även på musiklektionerna i skolan och varför jag aldrig lät mig övertalas att gå med i skolkör, kyrkokör eller i någon annan form vet jag inte eftersom jag älskar musik... eller jag vet nog egentligen... en viss styvfar dödade all sådan form av glädje och tro.
Idag sjunger jag däremot av hjärtans glädje och ofta på jobbet i min truck och är fullkomligt nöjd med det trots att vissa skrattar när jag passerar dom med taktfast gungande huvud och tydligt skränande och mimande mun bakom glaset i hytten. - Men dom skulle bara veta hur bra det låter tänker jag och skrattar och fortsätter...
(Sankta Lucia - The Real Group)
Kommentarer
Trackback
