Bröllop och den sista färden med paketbil
När jag körde distributionsbil åt Bilspedition hände en hel del komiska saker. Jag hade en lätt lastbil med kapell och levererade varor till butikerna i centrum av Uppsala och det var kul även om jag i början fick slita som ett djur för att lära mig alla lastkajer i diverse olika parkeringsgarage, portkoder och personer att fråga efter. Första månaden gick jag ner mer än tolv kilo!! av allt springandet bara för att jag inte hittade men när jag sedan fick rutin kom även vikten långsamt tillbaka... He he...
Det lustiga med mitt område som var butikerna på stan, var att jag nästan aldrig kunde gå på stan på fritiden utan att en eller flera tjejer hälsade glatt på mig. Jag är inte ansiktsblind men fick ändå fundera många gånger vilka dom var medan kompisarna väldigt undrande frågade mig hur jag kunde känna både den ena och andra söta tjejen. Svaret var naturligtvis enkelt. Dom jobbade i de butiker jag levererade varor till. Att jag hade svårt att känna igen dom var naturligtvis för att jag bara förknippade deras ansikten med butiken, nere på en lastkaj när dom skrev på leveranssedeln och kanske tog sig ett snabbt bloss och växlade några ord med mig medan jag väntade på att tjejen från nästa butik skulle dyka upp och hämta sina paket.
Även om mitt jobb var stressigt så tog jag mig alltid tid att hjälpa dom in med varorna medan dom skrev på leveransen. Det visade sig att jag tydligen var rätt ensam om att ge den servicen men den var uppskattad och jag fick åtskilliga gåvor som tack för det vilket de andra åkeriernas chaufförer ibland surade över...
Ett ställe som jag minns speciellt var Guns Väskor som sålde just väskor men även handskar. Där var det besvärligt att leverera och jag förlorade mycket tid hos dom varenda gång. Det var två äldre damer som höll mycket strikt på etikett och hövlighet och jag som nu råkar kunna behärska båda sakerna blev snabbt en favorit och skulle naturligtvis ha en slant för besväret att leverera paketen till deras källarförråd.
Varje gång jag kom med paket försäkrade jag att jag alls inte behövde ha något för besväret, jag ville bara komma vidare så snabbt som möjligt men damerna insisterade och gav mig tjugo kronor och varje gång måste jag skriva på en kvittens att jag fått pengarna för "tjänster utöver det vanliga" som det med vacker handstil stod skrivet på kvittensblocket. Undrar just vad deras revisor tänkte om dom där kvittenserna vid bokslutet.
Varje morgon klockan sex väntade vi in paketen som kom från en terminal i Stockholm i postburar och därefter sorterades dom ut i fyra områden för Uppsala. Sorteringen gick till enligt följande, först sortering av paket som skulle till samma butik, sedan lastning av turen så att det ställe man åkte till sist hamnade längst in och så vidare bakvänt i den ordning dom skulle levereras till butikerna. Då bilen blev helt fylld gällde det att göra detta riktigt för under turen hade man ingen chans att flytta om paketen.
Jag kan säga att det vi levererade var inte bara varor till butikerna utan det kunde vara till privatpersoner, universitetet och i princip vilket företag som helst. Och det kom ibland en del riktigt udda paket att leverera som den morgonen när vi öppnade postburen och började plocka ur den och plötsligt får se något sticka upp bland paketen. Fyra klövar från ett rådjur spretar rakt upp i luften ur en ihopsurrad sopsäck med pakettejp!! Vi frågade vår transportledare om detta verkligen var riktigt att vi skulle hantera döda djur men han harklade sig lite förvånat vid synen men påstod ändå att det var i sin ordning. Naturligtvis skulle den till lantbruksuniversitetet men lite sjukt kändes det ändå...
En annan morgon står det en urna i en av postburarna med askan från en avliden människa. Då blev faktiskt jag och de andra chaufförerna rätt illa berörd. Den skulle levereras till en kyrkogård för urnsättning och efter en del diskussioner om hur man kan låta någon få sin sista färd i en postbur fortsatte vi ändå med jobbet. När killen som skulle köra ut den på sin tur började lasta sin bil tog han i alla falla kartongen med urnan och askan och ställde den i framsätet och spände fast den med bilbältet och vi andra bara nickade allvarligt men uppmuntrande till honom. Det var naturligtvis så att den döde antagligen var någon som saknat medel och släkt när den dog och som fått det billigaste alternativet för att få komma till den plats han/hon skulle få sin vila. Hela den dagen kändes sedan märkligt allvarstyngd, ändå tyckte jag att det min jobbarkompis gjorde vid lastningen var en fin gest. Ingen av oss grabbar skulle ha tillåtit att sista resan med oss skulle ha skett skumpandes på ett flak som ett anonymt paket bland andra.
Våra paketbilar var ordentligt lastade när vi lämnade terminalen för att börja fylla butiker och företag i Uppsala men timme för timme blev lasten allt mindre och lättare liksom humöret och stressen över att hinna få ut alla paketen på turen. Men plötsligt hörs en röst i komradion som begär hjälp. Det är en av jobbarkompisarna som fått problem. "Jag kommer inte ut med bilen". Efter en hel del tjattrande på radion visar det sig att han har kört in genom en portal för att lämna ett antal tunga paket och när han skulle ut så har bilen av den lättare vikten blivit högre och han kommer därför inte ut igen. Plötsligt kommer diverse galna förslag från en budbilsfirma som använde samma radiokanal att han ska släppa ur luften ur däcken för att på så sätt göra bilen lite lägre och ta sig under portalen. Men jag och en annan jobbarkompis lyckas få stopp på denna vansinniga lösning tills vi kommit dit.
På plats visar det sig att bilen mycket riktigt är för hög för att ta sig under den enkla portalbågen i smidesjärn som sitter över ett par kraftiga och höga stolpar i granit och bildar infart till den prästgård som finns i direkt närhet till Domkyrkan och "bondkyrkan" eller Helga Trefaldighets Kyrka som den egentligen heter. Vi kan snabbt konstatera att det inte är mer än fem-tio centimeter som saknas för att kapellet på bilen ska gå under portalen och det är nu jag kommer på att jag kan klättra upp på taket på kapellet, ta tag i smidesjärnen och lyfta och samtidigt pressa ner kapellet med fötterna medan kompisen långsamt smyger framåt med bilen.
Alla är med på det och vi sätter igång. Långsamt och bit för bit kryper vi ut under den gamla portalen till prästgården. Jag uppe på kapellet lyftandes/pressande och med ordergivning till kompisen inne i bilen genom det öppna sidorutan. Decimeter för decimeter tar vi oss ut och när vi nästan kommit hela vägen ut och kan pusta ut upptäcker jag dom uppifrån min position på taket... utanför den lilla bondkyrkan väller det plötsligt ut folk och kyrkklockorna börjar ringa. Att parkeringen utanför var full med bilar hade ingen av oss funderat över när vi kom till platsen men nu är det plötsligt uppenbart för oss att det hade pågått ett bröllop därinne bara en femtio-sextio meter från oss.
Jag ser hur gästerna kastar ris och fotograferar brudparet när någon av dom plötsligt får syn på oss och pekar. Snart haglar fotoblixtar och skratten allt medan jag tar i och lyfter för allt jag kan så vi får ut bilen de sista decimetrarna under portalen. Snabbt klättrar jag sedan ner från bilen högröd i ansiktet. Jag och kompisen hoppar in i våra egna lastbilar och snabbt lämnar därefter tre lastbilar platsen. På komradion gick sedan denna historien under lång tid efteråt och nog var den lustig i efterhand och bröllopsparet fick ju garanterat något att minnas och prata om på årsdagen för många år framöver och jag sitter högst troligen i något fotoalbum förevigad uppe på en lastbil utanför prästgården intill Domkyrkan i Uppsala... He he...
Trots stressen trivdes jag med jobbet och det var med viss sorg jag slutade när åkaren la ner verksamheten men om jag idag skulle orka springa runt med paket på det viset vet jag inte. Det jag saknar är alla människor man träffade, slängde käft med och lärde känna om än bara ytligt och sen naturligtvis alla vackra tjejer som hälsade när man gick på stan förstås... Ha ha...
Till sist lite nostalgi och en låt som jag mimat till åtskilliga gånger som ung...
(Secret Service - Don't You Know Don't You Know)
Det lustiga med mitt område som var butikerna på stan, var att jag nästan aldrig kunde gå på stan på fritiden utan att en eller flera tjejer hälsade glatt på mig. Jag är inte ansiktsblind men fick ändå fundera många gånger vilka dom var medan kompisarna väldigt undrande frågade mig hur jag kunde känna både den ena och andra söta tjejen. Svaret var naturligtvis enkelt. Dom jobbade i de butiker jag levererade varor till. Att jag hade svårt att känna igen dom var naturligtvis för att jag bara förknippade deras ansikten med butiken, nere på en lastkaj när dom skrev på leveranssedeln och kanske tog sig ett snabbt bloss och växlade några ord med mig medan jag väntade på att tjejen från nästa butik skulle dyka upp och hämta sina paket.
Även om mitt jobb var stressigt så tog jag mig alltid tid att hjälpa dom in med varorna medan dom skrev på leveransen. Det visade sig att jag tydligen var rätt ensam om att ge den servicen men den var uppskattad och jag fick åtskilliga gåvor som tack för det vilket de andra åkeriernas chaufförer ibland surade över...
Ett ställe som jag minns speciellt var Guns Väskor som sålde just väskor men även handskar. Där var det besvärligt att leverera och jag förlorade mycket tid hos dom varenda gång. Det var två äldre damer som höll mycket strikt på etikett och hövlighet och jag som nu råkar kunna behärska båda sakerna blev snabbt en favorit och skulle naturligtvis ha en slant för besväret att leverera paketen till deras källarförråd.
Varje gång jag kom med paket försäkrade jag att jag alls inte behövde ha något för besväret, jag ville bara komma vidare så snabbt som möjligt men damerna insisterade och gav mig tjugo kronor och varje gång måste jag skriva på en kvittens att jag fått pengarna för "tjänster utöver det vanliga" som det med vacker handstil stod skrivet på kvittensblocket. Undrar just vad deras revisor tänkte om dom där kvittenserna vid bokslutet.
Varje morgon klockan sex väntade vi in paketen som kom från en terminal i Stockholm i postburar och därefter sorterades dom ut i fyra områden för Uppsala. Sorteringen gick till enligt följande, först sortering av paket som skulle till samma butik, sedan lastning av turen så att det ställe man åkte till sist hamnade längst in och så vidare bakvänt i den ordning dom skulle levereras till butikerna. Då bilen blev helt fylld gällde det att göra detta riktigt för under turen hade man ingen chans att flytta om paketen.
Jag kan säga att det vi levererade var inte bara varor till butikerna utan det kunde vara till privatpersoner, universitetet och i princip vilket företag som helst. Och det kom ibland en del riktigt udda paket att leverera som den morgonen när vi öppnade postburen och började plocka ur den och plötsligt får se något sticka upp bland paketen. Fyra klövar från ett rådjur spretar rakt upp i luften ur en ihopsurrad sopsäck med pakettejp!! Vi frågade vår transportledare om detta verkligen var riktigt att vi skulle hantera döda djur men han harklade sig lite förvånat vid synen men påstod ändå att det var i sin ordning. Naturligtvis skulle den till lantbruksuniversitetet men lite sjukt kändes det ändå...
En annan morgon står det en urna i en av postburarna med askan från en avliden människa. Då blev faktiskt jag och de andra chaufförerna rätt illa berörd. Den skulle levereras till en kyrkogård för urnsättning och efter en del diskussioner om hur man kan låta någon få sin sista färd i en postbur fortsatte vi ändå med jobbet. När killen som skulle köra ut den på sin tur började lasta sin bil tog han i alla falla kartongen med urnan och askan och ställde den i framsätet och spände fast den med bilbältet och vi andra bara nickade allvarligt men uppmuntrande till honom. Det var naturligtvis så att den döde antagligen var någon som saknat medel och släkt när den dog och som fått det billigaste alternativet för att få komma till den plats han/hon skulle få sin vila. Hela den dagen kändes sedan märkligt allvarstyngd, ändå tyckte jag att det min jobbarkompis gjorde vid lastningen var en fin gest. Ingen av oss grabbar skulle ha tillåtit att sista resan med oss skulle ha skett skumpandes på ett flak som ett anonymt paket bland andra.
Våra paketbilar var ordentligt lastade när vi lämnade terminalen för att börja fylla butiker och företag i Uppsala men timme för timme blev lasten allt mindre och lättare liksom humöret och stressen över att hinna få ut alla paketen på turen. Men plötsligt hörs en röst i komradion som begär hjälp. Det är en av jobbarkompisarna som fått problem. "Jag kommer inte ut med bilen". Efter en hel del tjattrande på radion visar det sig att han har kört in genom en portal för att lämna ett antal tunga paket och när han skulle ut så har bilen av den lättare vikten blivit högre och han kommer därför inte ut igen. Plötsligt kommer diverse galna förslag från en budbilsfirma som använde samma radiokanal att han ska släppa ur luften ur däcken för att på så sätt göra bilen lite lägre och ta sig under portalen. Men jag och en annan jobbarkompis lyckas få stopp på denna vansinniga lösning tills vi kommit dit.
På plats visar det sig att bilen mycket riktigt är för hög för att ta sig under den enkla portalbågen i smidesjärn som sitter över ett par kraftiga och höga stolpar i granit och bildar infart till den prästgård som finns i direkt närhet till Domkyrkan och "bondkyrkan" eller Helga Trefaldighets Kyrka som den egentligen heter. Vi kan snabbt konstatera att det inte är mer än fem-tio centimeter som saknas för att kapellet på bilen ska gå under portalen och det är nu jag kommer på att jag kan klättra upp på taket på kapellet, ta tag i smidesjärnen och lyfta och samtidigt pressa ner kapellet med fötterna medan kompisen långsamt smyger framåt med bilen.
Alla är med på det och vi sätter igång. Långsamt och bit för bit kryper vi ut under den gamla portalen till prästgården. Jag uppe på kapellet lyftandes/pressande och med ordergivning till kompisen inne i bilen genom det öppna sidorutan. Decimeter för decimeter tar vi oss ut och när vi nästan kommit hela vägen ut och kan pusta ut upptäcker jag dom uppifrån min position på taket... utanför den lilla bondkyrkan väller det plötsligt ut folk och kyrkklockorna börjar ringa. Att parkeringen utanför var full med bilar hade ingen av oss funderat över när vi kom till platsen men nu är det plötsligt uppenbart för oss att det hade pågått ett bröllop därinne bara en femtio-sextio meter från oss.
Jag ser hur gästerna kastar ris och fotograferar brudparet när någon av dom plötsligt får syn på oss och pekar. Snart haglar fotoblixtar och skratten allt medan jag tar i och lyfter för allt jag kan så vi får ut bilen de sista decimetrarna under portalen. Snabbt klättrar jag sedan ner från bilen högröd i ansiktet. Jag och kompisen hoppar in i våra egna lastbilar och snabbt lämnar därefter tre lastbilar platsen. På komradion gick sedan denna historien under lång tid efteråt och nog var den lustig i efterhand och bröllopsparet fick ju garanterat något att minnas och prata om på årsdagen för många år framöver och jag sitter högst troligen i något fotoalbum förevigad uppe på en lastbil utanför prästgården intill Domkyrkan i Uppsala... He he...
Trots stressen trivdes jag med jobbet och det var med viss sorg jag slutade när åkaren la ner verksamheten men om jag idag skulle orka springa runt med paket på det viset vet jag inte. Det jag saknar är alla människor man träffade, slängde käft med och lärde känna om än bara ytligt och sen naturligtvis alla vackra tjejer som hälsade när man gick på stan förstås... Ha ha...
Till sist lite nostalgi och en låt som jag mimat till åtskilliga gånger som ung...
(Secret Service - Don't You Know Don't You Know)
Kommentarer
Trackback
