Jag minns...

Hemma på gården hade vi alla de djur som brukar höra till en gård och däribland kor och en gammal travhäst som efter en olycka aldrig gått att få i skaklarna igen och som vi ungar fått som ridhäst.

Denna häst var lite bångstyrig och hade sin egen hage där hon lunkade runt för sig själv till synes uttråkad mellan ridturerna och naturligt kom tankarna på att det var synd om henne där hon knallade runt ensam dagarna i ända.
Därför var det kanske inte konstigt att tanken föddes om att hon kunde få gå med korna i deras hage i stället.

Nu var det ju som så att hon förutom att hon hade sin spilta i ladugården tillsammans med korna innan också hade gått i hagen intill kornas och  det hade inte varit några problem. Sagt och gjort så bestämdes det att hästen skulle få följa med korna ut efter morgonmjölkningen.
Först fick korna gå ut i lugn och ro i hagen och en stund senare leddes hästen ut i hagen till sina av oss nu utsedda kompisar och släpptes.

Korna stirrade förvånat på oss vid grinden och på hästen som nu kom gående emot dom och allt verkade okej men strax efter att hästen släppts loss bröt helvetet lös. Vad som egentligen hände är svårt att svara på för allt gick nu fruktansvärt fort.
En ung ko tyckte antagligen att den här hästkraken inte skulle vara i deras hage eller så var hon bara nyfiken på kossors vis men hur som helst gör hon något som hästen får för sig är inbjudan till lek för hästen sätter fart mot korna och kossan vänder om i sken med svansen i luften. Vi står där som fån och ser detta vansinne när kon med hästen efter sig rusar mot stängslet där båda gör ett elegant hopp över detta och fortsätter iväg genom min mormors trädgårdsland och mot huset.

Allt detta går blixtsnabbt och vi hinner inte göra något för att förhindra det som sker.
Nere bakom huset står mormor och hänger tvätt när kon först och hästen efter passerar i full sken. Kon har uppenbarligen tagit sikte på nästa hage där tjurarna går och gör för andra gången denna dag ett osannolikt hopp över även detta stängsel allt medan tjurarna rusar för att se vad som är på gång. Hästen följer nu inte efter kon i språnget utan tvärnitar utanför hagen uppspelt frustande och vi kan utan problem koppla henne och leda in henne till spiltan igen innan vi kontrollerar kon och får henne till sin rätta hage igen.

Helt sinnesjukt kan vi konstatera att kon inte har en skråma någonstans trots att hon hoppat över två stängsel med taggtråd!! och efter att hon släppts tillbaka i sin hage knallade hon iväg och betade som vanligt.
Efter denna upplevelse fick hästen fortsättningsvis gå i sin egen hage även om det ibland kunde tyckas tråkigt för henne men flera ko-jakter ville vi andra inte vara med om.


Nu byter vi historia till en kort berättelse om en kadaverälskande spaniel och en om liten fet hund på friarstråt.
Många av alla hundar vi hade under min uppväxt kom från trassliga miljöer eller hade problem och de flesta fungerade riktigt bra efter att ha fått kärlek och en trygg miljö. Hursomhelst så kommer jag ihåg två stycken  "cavalier king charles spaniels" vi hade. Den ena var tokig i att jaga råttor och hade en förkärlek för kadaver vilket resulterade i att han ständigt snokade rätt på avfallsgroparna där morfar grävde ner slaktavfall efter att han och mormor slaktat kaniner.

Det var alltid kontroll innan hunden som hette Emil släpptes in för ibland såg man en kanintass sticka ut i mungipan typ som en slickepinne han tänkt smaska på inne i sin korg. Men han var inte dum denna Emil så efter att ha blivit av med sina kanintassar ett antal gånger hade han insett att han måste komma på ett sätt att lura oss i familjen.

Plötsligt en dag satt han och gnydde som vanligt och ville in och precis som vanligt tittade man genom fönstret i dörren för att kolla efter förbjudna föremål i mungiporna på honom. Allt verkar okej och dörren öppnas på glänt, MEN VÄNTA LITE!!! Något ser konstigt annorlunda ut med Emil som står där och viftar på svansen med bedjande oskyldiga ögon och med sin breda mun med putande kinder. En snabb koll avslöjade smuggelförsöket i sista stund.

Hur han hade lyckats få in hela benet på tvären var inte lätt att fatta för det var åtminstone 12-15cm långt och det satt ordentligt kilat mellan kinderna på honom. Själv såg han lika oskyldig ut som vanligt och visste alls inte hur det hamnat där.

Förutom Emil hade vi också Milou som var av samma ras och kom från en gammal tant som haft honom som sällskapshund och skämt bort honom. Hunden hade fått suttit på en stol vid matbordet och ätit fin mat och hade väl knappt rört sig längre än mellan sovkorg och bordet mellan måltiderna och han var alltså kollosalt fet men otroligt snäll. Även om en nödvändig bantning sattes in och promenader för att göra hans liv drägligare så gick viktminskningen långsamt och sovstunderna med ljudliga snarkningar var hans favoritsyssla så fort han hade möjlighet.

Nu var det ju så att mormor och morfar i huset en bit ifrån också hade hundar och där fanns en tik och det innebar naturligtvis problem när hon löpte för är det något hundar har är det djupa instinkter rörande detta ämne.
Milou var hanhund och även om han nu var en mycket fet liten och trött hanhund hade han ändå intakta instinkter för motsatta könet och en dag hade han samlat tillräckligt med kraft och inspiration för att bege sig ut på friarstråt tvåhundra meter bort.

Hur han kommit loss minns jag inte men utav oss i familjen som sitter i köket fikandes upptäcks hans flykt där han springandes försvinner längs grusgången och jakten tas snabbt upp på rymlingen.
Jag tar på mig skorna och får syn på honom 50 meter bort när jag rundar knuten och börjar springa efter honom, är snabbt uppe jämnsides och börjar nu gå istället med raska steg allt medans jag böjer mig fram för att få tag i halsbandet på Milou.

Jag glömmer aldrig blicken han gav mig då, springandes för allt vad hans ben förmådde föra den stora kroppen framåt. Dom olyckliga ögonen med förtvivlan i som skrek ut att detta inte är rättvist.
Det var inte förrän jag fått tag i halsbandet som han stannade med tungan hängandes ur munnen och med en rosslande andhämtning som om han närsomhelst skulle falla ihop och dö.
Även om det hela var komiskt så tyckte jag otroligt synd om honom för han försökte ju bara göra det som alla andra normalstora hanhundar såg som sin plikt. Han hade riskerat livet i denna språngmarsch för att få uppvakta en tik med vilken han ändå aldrig hade kunnat få komma till.

Hursomhelst fick Milou några år tillsammans med oss och även om han gick ner en del i vikt kom han aldrig att bli normalviktig och en dag hade han somnat in lugnt och stilla.

Alla våra djur på gården hade sina personligheter och jag tror att det var det som gjorde att jag kom att bli så djurkär. Vilken psykolog kan ge dig den mentala avlastning som en idislande fjällko kan ge då du står och ryktar den och som tacksamt förnöjt puffar på dig. Eller en häst som förnöjt suckande låter sina hovar kratsas rena från grus och smuts och som i sitt avslappnade tillstånd håller på att ramla omkull över dig och som i nästa stund tittar förnärmat på dig med ett fnys bara för att du inte orkade hålla upp hela dess vikt.


(Uno Svenningsson - Jorden har sin egen sång)