Ett blötdjur i blöjor och att gå på vatten
Vatten har alltid varit något lockande i min värld men även skrämmande och vid några tillfällen har det väl också varit nära att det slutat med förskräckelse.
Vi kan ju börja med hur jag hittade en gammal insats till en pannmur när jag var i sjuårsåldern och insåg att detta kunde ju bli en perfekt båt i det rejält vattenfyllda leriga vårdiket. -Kanske ska jag förklara vad en pannmur är. Jo det är helt enkelt en rätt stor spis med en rejäl gryta inbyggd i (insats) som man använde för att koka vatten i utomhus. Var vanligt förekommande på bonngårdarna förr till allt möjligt när man behövde värma vatten eller koka potatis och dylikt.
Här hade alltså den stora "grytan" tagits ur och lagts undan av någon anledning och den hade jag hittat på en av mina upptäcksfärder och efter att ha pluggat igen det hål där man tappade ur vattnet med en gammal trädgren av hyffsat rätt storlek så baxade jag ner grytan till det vattenfyllda diket.
Trots att den rundbottnade insatsen verkade ytterst instabil så lät jag mig ingalunda avskräckas och med en lagom lång trädgren som stöd äntrade jag den något vingligt farkosten och puttade mig iväg längs med diket.
Som den stolta kapten av de sju haven jag kände mig kom jag ett par tre vingliga meter innan jag insåg att den simpla bottenpluggen jag valt inte alls höll tätt och att vattnet nu i allt snabbare tog sig in i kärlet. Mitt i det vattenfyllda diket där jag nu befinner mig försöker jag snabbt ta mig till åkerkanten igen.
Jag puttar med pinnen för att få tunnan mot land men vattnet stiger nu så fort i tunnan att jag instinktivt reser mig upp för att inte bli blöt och då...... PLUMS!!
En inte allt för glad mor tog emot sjöfararen när han moloken kom in för att byta till torra kläder. Om jag lärde mig något av händelsen?? Skulle väl vara att välja en bättre bottenplugg vid nästa resa för det var naturligtvis inte sista gången jag kom hem blöt...
Sjönk som en sten
En av de tidigaste blöta minnerna har jag fått berättat för mig då jag var alltför ung för att själv kunna minnas det men så här var det i alla fall. Det var sommar och jag kan inte ha varit mer än knappt ett par år och vi, familjen befinner oss vid sjön för att svalka oss i solgasset och plötsligt är jag borta, så snabb som ett barn nu kan vara i den ålder jag nu var i springer jag för allt vad benen håller ut längs bryggan och där den tar slut där tar också språngmarschen slut. Ett plums rakt ner i vattnet och den stora blöjan på rumpan behövde antagligen bara någon sekund för att suga åt sig vatten innan den tillsammans med mig försvann ner i djupet.
Eftersom jag redan blivit upptäckt i min rultande språngmarch av de vuxna så blev jag omgående uppfiskad från botten och hostade nog upp en hel del vatten medans jag säkert också storbölade men lärde jag mig något av det då?? Knappast eftersom jag aldrig kunde lämnas i närheten av vatten under hela min unga barndom och min mor hade alltid en misstänksam vakande blick över mig som likt en säl var mer under vattnet än över det, oavsett om det var vid sjön eller hemma i badkaret.
När jag blev äldre byggde jag diverse flottar som jag skulle segla med på vårarna när ån eller dammen hemma svämmade över. Konstruktionerna ansågs som oftast lyckade om dom flöt för egen maskin men inte alltför sällan så hade jag helt glömt bort att räkna med besättningens vikt (åsyftar mig själv såklart) därav blev bärigheten och stabiliteten ofta rätt dålig vilket naturligtvis ofta resulterade skeppsbrott och blöta dyiga kläder.
Gå på vattnet
En bit från huset hade vi ett grönsaksland där mamma odlade morötter, rädissor, sallad och vad helst man nu hittar i ett grönsaksland. Vi barn brukade cykla omkring och leka intill landet medan vår mor rensade ogräs och ni har säkert redan listat ut att det också fanns ett vattenfyllt dike intill. I diket hade man lagt ut en spång (en liten bro) över diket för att med hink kunna ta upp vatten och bevattna grönsakerna och den hoppade och sprang jag fram och tillbaka över. Plötsligt får jag se att det finns en till spång som tycks vara en gammal som uppenbart lämnats kvar när den nu befintliga lades dit över diket och den ligger bara en liten bit under vattenytan och syns nästan inte i sin murket bruna nyans.
Hmm... det här kan man ju göra något kul av tänker jag och tar ett försiktigt prövande kliv ut på den gamla dolda spången. Den håller och jag ställer mig på den, sträcker ut armarna och ropar till mina syskon och mamma att "här ser ni en som kan stå på vattnet", precis då tappar jag balansen, eller om den murkna spången helt enkelt går av. - Jag faller graciöst med utsträckta armar baklänges rakt ner i det vattenfyllda diket och vattnet skvätter omkring mig. När jag kravlar mig upp ur diket ser jag hur mina syskon och mamma bara stirrar innan gapskrattet och jublet tar över och med vattnet rinnande och skammen över det misslyckade tricket klafsar jag hem för att återigen byta kläder.
Ja åtskilliga äro de tillfällen under uppväxten som jag kom hem dyblöt av den ena eller andra anledningen. Det tillhör naturligtvis delvis barnets naturliga upptäckande av världen men jag kan nog tycka så här som vuxen att jag borde lärt mig någon gång men tyvärr...
Som vuxen kan jag dock numer se att en slipprig stock inte är något bra alternativ för att ta sig över diken och jag tycker inte heller speciellt mycket om att bli blöt utomhus om det inte är i en swimingpool eller i sjön om sommaren och det är planerat.
(Tonix - Tajta Jeans)
Vi kan ju börja med hur jag hittade en gammal insats till en pannmur när jag var i sjuårsåldern och insåg att detta kunde ju bli en perfekt båt i det rejält vattenfyllda leriga vårdiket. -Kanske ska jag förklara vad en pannmur är. Jo det är helt enkelt en rätt stor spis med en rejäl gryta inbyggd i (insats) som man använde för att koka vatten i utomhus. Var vanligt förekommande på bonngårdarna förr till allt möjligt när man behövde värma vatten eller koka potatis och dylikt.
Här hade alltså den stora "grytan" tagits ur och lagts undan av någon anledning och den hade jag hittat på en av mina upptäcksfärder och efter att ha pluggat igen det hål där man tappade ur vattnet med en gammal trädgren av hyffsat rätt storlek så baxade jag ner grytan till det vattenfyllda diket.
Trots att den rundbottnade insatsen verkade ytterst instabil så lät jag mig ingalunda avskräckas och med en lagom lång trädgren som stöd äntrade jag den något vingligt farkosten och puttade mig iväg längs med diket.
Som den stolta kapten av de sju haven jag kände mig kom jag ett par tre vingliga meter innan jag insåg att den simpla bottenpluggen jag valt inte alls höll tätt och att vattnet nu i allt snabbare tog sig in i kärlet. Mitt i det vattenfyllda diket där jag nu befinner mig försöker jag snabbt ta mig till åkerkanten igen.
Jag puttar med pinnen för att få tunnan mot land men vattnet stiger nu så fort i tunnan att jag instinktivt reser mig upp för att inte bli blöt och då...... PLUMS!!
En inte allt för glad mor tog emot sjöfararen när han moloken kom in för att byta till torra kläder. Om jag lärde mig något av händelsen?? Skulle väl vara att välja en bättre bottenplugg vid nästa resa för det var naturligtvis inte sista gången jag kom hem blöt...
Sjönk som en sten
En av de tidigaste blöta minnerna har jag fått berättat för mig då jag var alltför ung för att själv kunna minnas det men så här var det i alla fall. Det var sommar och jag kan inte ha varit mer än knappt ett par år och vi, familjen befinner oss vid sjön för att svalka oss i solgasset och plötsligt är jag borta, så snabb som ett barn nu kan vara i den ålder jag nu var i springer jag för allt vad benen håller ut längs bryggan och där den tar slut där tar också språngmarschen slut. Ett plums rakt ner i vattnet och den stora blöjan på rumpan behövde antagligen bara någon sekund för att suga åt sig vatten innan den tillsammans med mig försvann ner i djupet.
Eftersom jag redan blivit upptäckt i min rultande språngmarch av de vuxna så blev jag omgående uppfiskad från botten och hostade nog upp en hel del vatten medans jag säkert också storbölade men lärde jag mig något av det då?? Knappast eftersom jag aldrig kunde lämnas i närheten av vatten under hela min unga barndom och min mor hade alltid en misstänksam vakande blick över mig som likt en säl var mer under vattnet än över det, oavsett om det var vid sjön eller hemma i badkaret.
När jag blev äldre byggde jag diverse flottar som jag skulle segla med på vårarna när ån eller dammen hemma svämmade över. Konstruktionerna ansågs som oftast lyckade om dom flöt för egen maskin men inte alltför sällan så hade jag helt glömt bort att räkna med besättningens vikt (åsyftar mig själv såklart) därav blev bärigheten och stabiliteten ofta rätt dålig vilket naturligtvis ofta resulterade skeppsbrott och blöta dyiga kläder.
Gå på vattnet
En bit från huset hade vi ett grönsaksland där mamma odlade morötter, rädissor, sallad och vad helst man nu hittar i ett grönsaksland. Vi barn brukade cykla omkring och leka intill landet medan vår mor rensade ogräs och ni har säkert redan listat ut att det också fanns ett vattenfyllt dike intill. I diket hade man lagt ut en spång (en liten bro) över diket för att med hink kunna ta upp vatten och bevattna grönsakerna och den hoppade och sprang jag fram och tillbaka över. Plötsligt får jag se att det finns en till spång som tycks vara en gammal som uppenbart lämnats kvar när den nu befintliga lades dit över diket och den ligger bara en liten bit under vattenytan och syns nästan inte i sin murket bruna nyans.
Hmm... det här kan man ju göra något kul av tänker jag och tar ett försiktigt prövande kliv ut på den gamla dolda spången. Den håller och jag ställer mig på den, sträcker ut armarna och ropar till mina syskon och mamma att "här ser ni en som kan stå på vattnet", precis då tappar jag balansen, eller om den murkna spången helt enkelt går av. - Jag faller graciöst med utsträckta armar baklänges rakt ner i det vattenfyllda diket och vattnet skvätter omkring mig. När jag kravlar mig upp ur diket ser jag hur mina syskon och mamma bara stirrar innan gapskrattet och jublet tar över och med vattnet rinnande och skammen över det misslyckade tricket klafsar jag hem för att återigen byta kläder.
Ja åtskilliga äro de tillfällen under uppväxten som jag kom hem dyblöt av den ena eller andra anledningen. Det tillhör naturligtvis delvis barnets naturliga upptäckande av världen men jag kan nog tycka så här som vuxen att jag borde lärt mig någon gång men tyvärr...
Som vuxen kan jag dock numer se att en slipprig stock inte är något bra alternativ för att ta sig över diken och jag tycker inte heller speciellt mycket om att bli blöt utomhus om det inte är i en swimingpool eller i sjön om sommaren och det är planerat.
(Tonix - Tajta Jeans)
Värnpliktig Vilse i Norrland med Raketforskare
1992-1993 gjorde jag min värnplikt uppe i Luleå inom flygvapnet på F21. Redan under mönstringen ett par år innan klargjorde jag för mönstringsförrättaren, förmodligen ett gammal trött yrkesmilitär som blivit satt där i väntan på pensionen att "ska jag göra lumpen ska jag göra den inom flygvapnet och jag ska köra lastbil, annars får det vara".
Mannen suckar plötsligt djupt och ett roat leende sprider sig över hans ansikte när han säger - Jaha det säger du, ja du verkar ju vara envis så det får väl bli så då men då blir det 11 månader i Luleå och på F21 säger han och verkar tro att han med det har knäckt den kaxiga gossen. - Tack det var hyggligt säger jag leende och räcker fram handen och tackar mönstringsförrättaren som bara skrockar förvånat.
I juli 1992 satt jag så på en buss som på tolv timmar tog mig samt ytterligare ett gäng unga killar upp igenom sveriges land från Uppsala med slutdestination Luleå.
Efter (gröntjänsten) där man fick marchera, lära sig skjuta och sova närsomhelst, varsomhelst och hursomhelst i alla väder och under alla tider på dygnet för att därefter istället knappt få sova alls under flera dygn så placerades vi ut på våra respektive förband. Jag som skulle köra tankbil fick reda på att en kille från Luleå inte kunde sova hemifrån och därför fått den tjänsten så jag hamnade på Fältpluton istället för Drivmedelspluton.
Jag surade först men senare visade det sig ju att den nya tjänsten var mycket bättre med massor av maskiner att köra.
Vi gick i treskift på fältpluton och servade banssystemet med dess start och landningsbana samt alla taxibanor och plattor, dessutom gaterna på den civila sidan för F21 delar flygfältet med Kallax flygplats.
Under vintern hände det sig en gång att det kom ner så mycket snö att jag från flygledartornet beordrades att lägga mig före en kärra från linjeflyg som just lyckats landa och ploga väg för noshjulet så att han kunde få styrning när han taxade in till gaten. Rätt märklig känsla att ligga 50 meter framför en stor MD80 "linjekärra" och spåra väg för den i full snöstorm.
En annan gång låg vi ute och borstade bort pudersnö på landningsbanan. Fem stycken lastbilar förskjutna sex meter i sidled efter varandra och med stora sopmaskiner körde vi fram och tillbaka mellan respektive banända och det enda som hände var att snön virvlade upp och lade sig igen bakom oss där vi precis sopat.
Timmarna hade vid det här laget blivit många och vi fick inte lämna banan eftersom vi väntade in "postkärran" som ännu skulle dröja någon timme. I komradion försökte vi grabbar hålla humöret uppe på varandra så gott det nu gick men allt fler muttrade om att få gå på toa eller fika men ordern var stenhård, ni stannar kvar på banan. Så länge snön som virvlade kring där låg kvar riskerade man att en tunn ishinna skulle bildas och det skulle göra det omöjligt för postflyget att landa och då skulle posten och dagens tidningar till övre norrbotten bli försenade.
Nu händer det något märkligt för plötsligt får vi på den småmulna och becksvarta natthimlen se ett par kraftiga landningsljus dyka upp på väg in mot landningsbanan från sidan av oss och i komradion sprakar det till och en mansröst jag inte hört förut som frågar -Hur går det för er med sopandet grabbar... Jag som kör första lastbilen och som därmed enligt rutinerna är ledare för gruppen förstår inte vem han är som frågar men svarar ändå som det är, att pudersnön är jävligt envis och börjar gå oss på nerverna. - Jag förstår det säger killen i radion och fortsätter, - Håll formationen och fortsätt med ert så ska vi se om vi kan hjälpa er lite, säger rösten lungt och radion blir åter tyst.
Jag vet fortfarande inte vem han är eller vad han menar men plötsligt upptäcker jag i backspegeln att vår grupp nu plötsligt består av fem stycken lastbilar med sopmaskiner samt en stor SuperPuma helikopter (försvarets stora räddningshelikopter) längst bak, cirka fem sex meter över backen med fullt påslagna strålkastare.
När jag kommer till banändan och vänder runt gör de andra lastbilarna samma sak samt helikoptern som girar runt i en snygg sväng och sedan åter lägger sig sist och följer oss ytterligare två vändor fram och tillbaka innan pilotens röst hörs igen då han meddelar att han nu lämnar över banan och jobbet till oss igen, innan han flyger till helikopterplattan och landar.
Mäktigt är det enda jag kan säga om det jag precis fått uppleva och jag greppar micken och tackar piloten så mycket från mig och mina kompisar i de övriga lastbilarna för hjälpen och kan nu också konstatera att det för närvarande inte finns ett snökorn på banan, rapporterar in till befälen och begär att få gå in för att tanka bilarna och ta en snabbfika vilket också beviljades.
Förutom att varje skift varade i tolv timmar så var min värnpliktstjänstgöring nu mest som ett vanligt jobb och jag trivdes utmärkt. Förutom att hålla flygfältet i skick så ingick en massa lastbilskörning utanför flygflottiljen då vi hämtade och levererade diverse gods och ofta var det riktigt fina körningar som gav möjlighet till en snabblunch eller fika på stan eller där man nu råkade befinna sig innan man måste tillbaka men en gång fick jag en körning jag sent ska glömma.
Redan vid morgonuppställningen pekade befälet ut mig och talade om att han hade ett jobb för Lindgren. Jag förstod på en gång att det antagligen var hämtning av något med lastbilen och gladdes redan att få komma ut på lite finkörning.
Uppdraget bestod i att hämta delar från ett hemligt mobiliseringsförråd i skogarna någonstans i norrbottens djupa inland. Häftigt tänkte jag medan jag stack iväg och hämtade lastbilen och kopplade till släpet som jag fått körorder för. Tillbaka och redo för avfärd kommer befälet nu plötsligt fram med vår stackars PRAO-elev som denna veckan befann sig hos oss. Jag vet vad ni tänker men det var något befäl som fixat in sin pojk hos oss att göra sin PRAO.
Vi kan kalla honom för Jon för enkelhetens skull. Jon ska följa med dig säger befälet och jag är alls inte lika glad längre. Vår kära PRAO-elev hade nämligen inte visat sig vara av den speciellt sociala eller pratglada sorten, i alla fall inte de dagar som hitills gått och jag tänkte att det blir ju muntert att sitta med honom i hytten i ett antal timmar.
Eftersom mobiliseringsförrådet var "superhemligt" på en lika "superhemlig" flygbas så fick jag ingen karta utan skulle bara följa efter Löjtnant Sune som i en av försvarets matta olivgröna personbilar skulle köra före och visa vägen. Jag påtalade flera gånger för Löjtnanten som var allmänt känd som lite speciell att jag inte hade någon karta i lastbilen och kanske borde ha en om vi kom ifrån varandra men Sune han bara viftade bort det hela. Vad skulle jag med karta till när han körde före menade han och skrattade...
Så bar vi iväg jag, den tystlåtna PRAO-eleven och löjtnant Sune i täten i en SAAB 900 och vi lunkade på i bra tempo och efter lite mer än någon timme är vi framme på den "superhemliga" basen och får godset lastat. När surrningen av lasten är avklarad är det dags att återvända hem och vi bär iväg. Jag är glad och börjar försöka småprata med Jon, PRAO-eleven för att lätta upp tysnaden inne i lastbilshytten.
Efter mycket frågande om skolan, tjejer, sport och mycket annat som inte verkar vara något Jon egentligen var särskillt intresserad av som samtalsämne är jag smått irriterad och frågar vad han egentligen tycker är kul då, något måste han väl ändå ägna sin fritid åt.
- Jag bygger raketer
- Vaa!!
- Raketer, jag bygger raketer
Jag såg framför mig i fantasin hur han stod och svarvade till rör och diverse olika avancerade delar vilka han sedan satte ihop för att skapa en avancerad raket. Tja han såg ju rätt nördig ut, det gjorde han ju men att han var så smart det hade jag inte trott. Plötsligt var jag lite imponerad ändå över Jon och tänkte på hur lätt man missbedömmer folk ibland.
- Så du bygger raketer du, det var som attan.... Vad använder du för material då? Aluminium eller? frågade jag nyfiket.
- Näe... papper
- Vaa!! det går väl inte...
- Jo, mamma sparar papprullarna från hushållsrullarna och dom gör jag raketer av och målar i olika färger
- Eh... och dom flyger?
- Javisst... svarade Jon nu smått irriterad över alla mina frågor
Kanske var det Jons blick som fick mig att avstå från att utveckla samtalsämnet eller så var det bara det faktum att löjtnant Sune nu hade ökat farten betydligt framför oss och det blev allt svårare att hänga med. Fullastad bil med släp tillät inte att hänga på Sune som försvann allt längre bort från oss och jag började blinka med lyset men Sune hade på något sätt glömt bort att det var han som hittade vägen och skulle lotsa oss även tillbaka till flygflottiljen. Efter ett par mil var han försvunnen borta i fjärran och jag försökte vara kall och minnas vad det stått på vägskyltarna på vägen till den hemliga basen fast i omvänd följd såklart.
En snabb förklaring av situationen för min codriver, PRAO-eleven Jon och en uppmaning att hjälpa till med att minnas vad som stod på skyltarna gav bara en tom oförstående min till svar. Antagligen satt han och funderade och finslipade planerna på nästa pappersrulleraket han skulle bygga när han kom hem.
Men plötsligt säger han att här ska vi ta vänster i korsningen. Jag som med en allt mer tilltagande nervositet alls inte kan känna igen något av namnen som står på skyltarna låter mig ändå övertygas av Jon och svänger vänster och nog verkar väl vägen smått bekant.
Någon mil senare blir vi tvungna att vända på en gårdplan mitt ute i ingenstans. Men herre jösses säger den gamle mannen på gården när jag lyckats vända bil och släp och frågar om vägen till Luleå, då skulle ni ha svängt höger där ni tog vänster. Jag tänker några onda tankar om Jon allt medan jag får en väldigt enkel vägbeskrivning nedskriven på en papperslapp, tackar för lappen samtidigt som jag vänligt avböjer gubbens inbjudan till en kaffeslurk och påbörjar tillbakafärden på den lilla grusvägen vi kommit på. Jag blänger i ögonvrån på PRAO-Jon som åter sitter och ser ut att lyckligt vara i sina raketdrömmars värld.
Med den gamle mannens vägbeskrivning kom vi till sist hem till flygflottiljen igen nästan tre timmar sena. Löjtnant Sune tyckte inte det var så mycket att orda om att han kört ifrån oss och att jag därför hade kört vilse.
Då fick du ju se dig omkring lite blev kommentaren och så gick Sune iväg glad i hågen, nynnandes på någon gammal melodi.
Jon våran PRAO-elev var bara kvar en dag till hos oss innan han försvann till något annat ställe där hans kompetens bättre kunde tas tillvara. Kanske fick han en framtid på Esrange Space Center i Kiruna vad vet jag...
Här finns en länk till YouTube http://www.youtube.com/watch?v=BVX0-FXGkcY - Flera av bilarna i filmen har även jag rattat och allt ustpelar sig på F21 Luleå
(Sofia Jannok - "Irene")
Mannen suckar plötsligt djupt och ett roat leende sprider sig över hans ansikte när han säger - Jaha det säger du, ja du verkar ju vara envis så det får väl bli så då men då blir det 11 månader i Luleå och på F21 säger han och verkar tro att han med det har knäckt den kaxiga gossen. - Tack det var hyggligt säger jag leende och räcker fram handen och tackar mönstringsförrättaren som bara skrockar förvånat.
I juli 1992 satt jag så på en buss som på tolv timmar tog mig samt ytterligare ett gäng unga killar upp igenom sveriges land från Uppsala med slutdestination Luleå.
Efter (gröntjänsten) där man fick marchera, lära sig skjuta och sova närsomhelst, varsomhelst och hursomhelst i alla väder och under alla tider på dygnet för att därefter istället knappt få sova alls under flera dygn så placerades vi ut på våra respektive förband. Jag som skulle köra tankbil fick reda på att en kille från Luleå inte kunde sova hemifrån och därför fått den tjänsten så jag hamnade på Fältpluton istället för Drivmedelspluton.
Jag surade först men senare visade det sig ju att den nya tjänsten var mycket bättre med massor av maskiner att köra.
Vi gick i treskift på fältpluton och servade banssystemet med dess start och landningsbana samt alla taxibanor och plattor, dessutom gaterna på den civila sidan för F21 delar flygfältet med Kallax flygplats.
Under vintern hände det sig en gång att det kom ner så mycket snö att jag från flygledartornet beordrades att lägga mig före en kärra från linjeflyg som just lyckats landa och ploga väg för noshjulet så att han kunde få styrning när han taxade in till gaten. Rätt märklig känsla att ligga 50 meter framför en stor MD80 "linjekärra" och spåra väg för den i full snöstorm.
En annan gång låg vi ute och borstade bort pudersnö på landningsbanan. Fem stycken lastbilar förskjutna sex meter i sidled efter varandra och med stora sopmaskiner körde vi fram och tillbaka mellan respektive banända och det enda som hände var att snön virvlade upp och lade sig igen bakom oss där vi precis sopat.
Timmarna hade vid det här laget blivit många och vi fick inte lämna banan eftersom vi väntade in "postkärran" som ännu skulle dröja någon timme. I komradion försökte vi grabbar hålla humöret uppe på varandra så gott det nu gick men allt fler muttrade om att få gå på toa eller fika men ordern var stenhård, ni stannar kvar på banan. Så länge snön som virvlade kring där låg kvar riskerade man att en tunn ishinna skulle bildas och det skulle göra det omöjligt för postflyget att landa och då skulle posten och dagens tidningar till övre norrbotten bli försenade.
Nu händer det något märkligt för plötsligt får vi på den småmulna och becksvarta natthimlen se ett par kraftiga landningsljus dyka upp på väg in mot landningsbanan från sidan av oss och i komradion sprakar det till och en mansröst jag inte hört förut som frågar -Hur går det för er med sopandet grabbar... Jag som kör första lastbilen och som därmed enligt rutinerna är ledare för gruppen förstår inte vem han är som frågar men svarar ändå som det är, att pudersnön är jävligt envis och börjar gå oss på nerverna. - Jag förstår det säger killen i radion och fortsätter, - Håll formationen och fortsätt med ert så ska vi se om vi kan hjälpa er lite, säger rösten lungt och radion blir åter tyst.
Jag vet fortfarande inte vem han är eller vad han menar men plötsligt upptäcker jag i backspegeln att vår grupp nu plötsligt består av fem stycken lastbilar med sopmaskiner samt en stor SuperPuma helikopter (försvarets stora räddningshelikopter) längst bak, cirka fem sex meter över backen med fullt påslagna strålkastare.
När jag kommer till banändan och vänder runt gör de andra lastbilarna samma sak samt helikoptern som girar runt i en snygg sväng och sedan åter lägger sig sist och följer oss ytterligare två vändor fram och tillbaka innan pilotens röst hörs igen då han meddelar att han nu lämnar över banan och jobbet till oss igen, innan han flyger till helikopterplattan och landar.
Mäktigt är det enda jag kan säga om det jag precis fått uppleva och jag greppar micken och tackar piloten så mycket från mig och mina kompisar i de övriga lastbilarna för hjälpen och kan nu också konstatera att det för närvarande inte finns ett snökorn på banan, rapporterar in till befälen och begär att få gå in för att tanka bilarna och ta en snabbfika vilket också beviljades.
Förutom att varje skift varade i tolv timmar så var min värnpliktstjänstgöring nu mest som ett vanligt jobb och jag trivdes utmärkt. Förutom att hålla flygfältet i skick så ingick en massa lastbilskörning utanför flygflottiljen då vi hämtade och levererade diverse gods och ofta var det riktigt fina körningar som gav möjlighet till en snabblunch eller fika på stan eller där man nu råkade befinna sig innan man måste tillbaka men en gång fick jag en körning jag sent ska glömma.
Redan vid morgonuppställningen pekade befälet ut mig och talade om att han hade ett jobb för Lindgren. Jag förstod på en gång att det antagligen var hämtning av något med lastbilen och gladdes redan att få komma ut på lite finkörning.
Uppdraget bestod i att hämta delar från ett hemligt mobiliseringsförråd i skogarna någonstans i norrbottens djupa inland. Häftigt tänkte jag medan jag stack iväg och hämtade lastbilen och kopplade till släpet som jag fått körorder för. Tillbaka och redo för avfärd kommer befälet nu plötsligt fram med vår stackars PRAO-elev som denna veckan befann sig hos oss. Jag vet vad ni tänker men det var något befäl som fixat in sin pojk hos oss att göra sin PRAO.
Vi kan kalla honom för Jon för enkelhetens skull. Jon ska följa med dig säger befälet och jag är alls inte lika glad längre. Vår kära PRAO-elev hade nämligen inte visat sig vara av den speciellt sociala eller pratglada sorten, i alla fall inte de dagar som hitills gått och jag tänkte att det blir ju muntert att sitta med honom i hytten i ett antal timmar.
Eftersom mobiliseringsförrådet var "superhemligt" på en lika "superhemlig" flygbas så fick jag ingen karta utan skulle bara följa efter Löjtnant Sune som i en av försvarets matta olivgröna personbilar skulle köra före och visa vägen. Jag påtalade flera gånger för Löjtnanten som var allmänt känd som lite speciell att jag inte hade någon karta i lastbilen och kanske borde ha en om vi kom ifrån varandra men Sune han bara viftade bort det hela. Vad skulle jag med karta till när han körde före menade han och skrattade...
Så bar vi iväg jag, den tystlåtna PRAO-eleven och löjtnant Sune i täten i en SAAB 900 och vi lunkade på i bra tempo och efter lite mer än någon timme är vi framme på den "superhemliga" basen och får godset lastat. När surrningen av lasten är avklarad är det dags att återvända hem och vi bär iväg. Jag är glad och börjar försöka småprata med Jon, PRAO-eleven för att lätta upp tysnaden inne i lastbilshytten.
Efter mycket frågande om skolan, tjejer, sport och mycket annat som inte verkar vara något Jon egentligen var särskillt intresserad av som samtalsämne är jag smått irriterad och frågar vad han egentligen tycker är kul då, något måste han väl ändå ägna sin fritid åt.
- Jag bygger raketer
- Vaa!!
- Raketer, jag bygger raketer
Jag såg framför mig i fantasin hur han stod och svarvade till rör och diverse olika avancerade delar vilka han sedan satte ihop för att skapa en avancerad raket. Tja han såg ju rätt nördig ut, det gjorde han ju men att han var så smart det hade jag inte trott. Plötsligt var jag lite imponerad ändå över Jon och tänkte på hur lätt man missbedömmer folk ibland.
- Så du bygger raketer du, det var som attan.... Vad använder du för material då? Aluminium eller? frågade jag nyfiket.
- Näe... papper
- Vaa!! det går väl inte...
- Jo, mamma sparar papprullarna från hushållsrullarna och dom gör jag raketer av och målar i olika färger
- Eh... och dom flyger?
- Javisst... svarade Jon nu smått irriterad över alla mina frågor
Kanske var det Jons blick som fick mig att avstå från att utveckla samtalsämnet eller så var det bara det faktum att löjtnant Sune nu hade ökat farten betydligt framför oss och det blev allt svårare att hänga med. Fullastad bil med släp tillät inte att hänga på Sune som försvann allt längre bort från oss och jag började blinka med lyset men Sune hade på något sätt glömt bort att det var han som hittade vägen och skulle lotsa oss även tillbaka till flygflottiljen. Efter ett par mil var han försvunnen borta i fjärran och jag försökte vara kall och minnas vad det stått på vägskyltarna på vägen till den hemliga basen fast i omvänd följd såklart.
En snabb förklaring av situationen för min codriver, PRAO-eleven Jon och en uppmaning att hjälpa till med att minnas vad som stod på skyltarna gav bara en tom oförstående min till svar. Antagligen satt han och funderade och finslipade planerna på nästa pappersrulleraket han skulle bygga när han kom hem.
Men plötsligt säger han att här ska vi ta vänster i korsningen. Jag som med en allt mer tilltagande nervositet alls inte kan känna igen något av namnen som står på skyltarna låter mig ändå övertygas av Jon och svänger vänster och nog verkar väl vägen smått bekant.
Någon mil senare blir vi tvungna att vända på en gårdplan mitt ute i ingenstans. Men herre jösses säger den gamle mannen på gården när jag lyckats vända bil och släp och frågar om vägen till Luleå, då skulle ni ha svängt höger där ni tog vänster. Jag tänker några onda tankar om Jon allt medan jag får en väldigt enkel vägbeskrivning nedskriven på en papperslapp, tackar för lappen samtidigt som jag vänligt avböjer gubbens inbjudan till en kaffeslurk och påbörjar tillbakafärden på den lilla grusvägen vi kommit på. Jag blänger i ögonvrån på PRAO-Jon som åter sitter och ser ut att lyckligt vara i sina raketdrömmars värld.
Med den gamle mannens vägbeskrivning kom vi till sist hem till flygflottiljen igen nästan tre timmar sena. Löjtnant Sune tyckte inte det var så mycket att orda om att han kört ifrån oss och att jag därför hade kört vilse.
Då fick du ju se dig omkring lite blev kommentaren och så gick Sune iväg glad i hågen, nynnandes på någon gammal melodi.
Jon våran PRAO-elev var bara kvar en dag till hos oss innan han försvann till något annat ställe där hans kompetens bättre kunde tas tillvara. Kanske fick han en framtid på Esrange Space Center i Kiruna vad vet jag...
Här finns en länk till YouTube http://www.youtube.com/watch?v=BVX0-FXGkcY - Flera av bilarna i filmen har även jag rattat och allt ustpelar sig på F21 Luleå
(Sofia Jannok - "Irene")
