Jag minns...

Bilen, en Volvo 142:a 1973 års modell hade jag köpt för knappa femhundra spänn med blåst topp-packning.

Att den hade stått under ett träd utomhus med demonterad topp och med ytrost i cylindrarna avskräckte mig inte och trots att jag hade en reservmotor B20 liggandes hemma så valde jag att försöka "hona" ur loppen rejält och toppen putsades till med stålborste på borrmaskinen innan allt smälldes ihop igen med ny packning till toppen.
 

Med nya tändstift, filter och olja hostade den sedan snällt igång igen. Därefter lackades bilen mattsvart och invändigt tillverkade jag riktiga träpaneler till instrumentbrädan som betsades i mahognykulör och lackades blanka.

En ny stereobandspelare samt separat equlizer placerades i mittkonsollen och maffiga bashögtalare i hatthyllan medan fördelningsfiltren fördelade ut ljudet till dörrhögtalarna som smälte in fint i de svartklädda teddytyget med sina lila ränder vilket jag klätt alla paneler i bilen med. 

 

Sportratten var precis så där fet och liten som alla minns från det glada åttiotalet och i bakrutan monterades de obligatoriska extra bromsljusen bredvid hatthyllans högtalare. De gav ett coolt rött sken vid inbromsningarna ut genom raderna i det svarta plastjalusiet som tidigare inhandlats på en veteranmarknad och nu täckte bakrutan.

På dörrarna var backspeglarna utbytta mot fetare sportspeglar i plast från någon på den tiden aktuell tillbehörsfirma.

 

De gamla smala femtontummarna som bilen hade rullat på hade också bytts ut mot volvo:s lite bredare fjotontummare från 240-modellen. På det hela taget var det en perfekt raggarmaskin anno 1992 enligt 80-talets förfinade recept för hur en ungdomlig volvo skulle se ut

 

I denna raggarmaskin tog jag och min bästa kompis Stefan plats med relativt färska körkort, matsäck, kartbok och en femlitersdunk med olja i skuffen och begav oss sedan av mot Jönköping för påskens traditionella bilutställning som vi hittils bara läst om i tidningen Bilsport men nu bara måste se med egna ögon för i år skulle rockbandet ZZ-Top visa upp några av sina mytomspunna bilar och motorcyklar.

 

Färden gick riktigt bra till en början, vi hade full tank och en blick på alla de extra mätarna på intrumentbrädan tydde inte på några problem när vi på fyrans växel och med ett dånande vägljud avverkade mil efter mil lagomt coolt nedhasade i de tillbakalutade stolarna med sin silvergråa plyschklädsel och med popmusiken strömmande ur högtalarna.

 

Efter ett par timmar inser vi dock att den "bonnrenoverade" motorn kanske inte var i så bra skick trots allt, efter bilen kunde man nämligen skönja en viss svag oljerök och så extremt dragvillig var nu inte bilen heller.

Vi stannar till vid en bensinstation och fyller på ett par liter ny olja ur dunken vi hade med oss

Nåja, sånt får man väl räkna med tyckte vi med en axelryckning, kollar vattnet i kylaren som ser okej ut och drar så vidare med trummande fingrar till musiken som via equlizerns boosterfunktion ska göra basen fylligare, åtminstone enligt reklamen.

 

När det är min tur att vara kartläsare lyckas vi plötsligt komma lite fel. På den tiden var det inte lika utbyggt med förbifarter utanför tätorterna så på den mindre vägen läser vi en skylt fel och måste göra en u-sväng. 

Irriterade över vår miss slår kompisen på blinkersen och vänder runt med den svaga oljedimman släpandes efter bilen. Vi ser faktiskt röken som ligger kvar därifrån vi nyss kommit och vi ser också mc-polisen som vi nu möter och vi tittar hastigt på varandra kompisen och jag.

 

"Kolla backspegeln om han vänder" säger kompisen och jag stirrar bakåt och ser att bromsljuset tänds på motorcykeln längre bort och att den saktar ner. Pulsen rusar för vi befinner oss nu någonstans halvägs ner till Jönköping och jag vill varken få böter eller körförbud på bilen nu...

 

Men medan kompisen fortsätter köra ser jag hur polisen plötsligt nu fortsätter åt sitt håll och jag och kompisen börjar genast spåna på vad det betydde. Efter ytterligare ett par mil och åter på rätt väg kan vi konstatera att ingen radiobil har tillkallats och vi stannar åter till för att fylla på olja i motorn och samtidigt tanka lite bensin.

 

Vi kom så småningom fram till vårt mål och det var bara så häftigt att gå runt bland alla de fina bilarna som var utställda och både kompisen och jag står länge och beundrar rockbandets bilar och motorcyklar som fraktats hit ända från USA och förutom en del plancher köptes gruppens nyaste platta, på kasettband förstås. Jag vill minnas att Billy Gibbons var där och signerade plancher men har aldrig kunnat fått det bekräftat så det kan vara en efterhandskonstruktion i min hjärna.

 

Efter åtskilliga timmar började så återfärden hemåt mot Uppsala igen och det nyinköpta kasettbandet med ZZ-Top (albumet Recycler) rullade oavbrutet på autoreverse i bandspelaren. Resan hem gick ännu tydligare i oljedimmans tecken och ytterligare motorolja var tvungen att införskaffas och ett allt vaksammare öga hölls nu på oljetrycksmätaren samt över densiteten på röken efter bilen som säkert inte uppskattades av våra medtrafikanter.

 

Vid niotiden på kvällen var så jag och polaren Stefan åter hemma igen och kunde konstatera att resan var det bästa vi gjort trots att vi hade förbrukat närmare tio liter motorolja och tankat två gånger och nu åter hade nästan tom tank, vilket borde tyda på en snittförbrukning typ en rejält trimmad v8-motor eller stor lastbil.

 

Efter den här resan bytte jag i alla fall motorn och bilen fick morsan sedan använda som pendlarbil till och från jobbet eftersom jag själv nu föredrog min kära amazon som precis fått ny lack, feta kromfälgar, plyschklädsel och som jag faktiskt höll på att mista körkortet med... men den saken kan ni läsa om i ett annat tidigare minne som jag redan skrivit om.

 

(ZZ Top - Can't stop rockin' )