En del djur som jag minns
Åtskilliga är de tillfällen då jag haft med djur att göra under mitt liv och oftast har det varit positivt och givande. Jag ska nu dela med mig av ett antal korta minnen som lagrats i min skalle genom åren. Inget märkvärdigt och inget speciella eller fantastiskt roliga berättelser men ändå minnen som vill ur mitt huvud.
Hemma på gården döptes alla djuren av oss barn, varenda höna, katt, get och så vidare hade sitt eget namn, ofta givet utifrån hur djuret såg ut eller hade för egenheter. En vår föddes två tvillingkalvar, förutom att de var näst intill kopior i sin teckning (utseende) verkade dom lite gulligt småkorkade så naturligtvis fick dom namnen Bill & Bull.
När dom växte upp var dom fortfarande enormt keliga och hängde alltid ihop i hagen. Nu ska man ha respekt för alla djur och även om Bill & Bull var snäll så höll jag alltid uppsikt över dom när man gick in i hagen men en gång hade jag vänt ryggen till och känner plötsligt hur något kommer bakifrån, får tag under min rumpa och lyfter mig upp från marken. Allt händer långsamt och på något vis kontrollerat och innan jag vet ordet av befinner jag mig svävande en meter över marken.
Jag sitter där med armar och ben åt alla håll för att hålla balansen en stund innan jag försiktigt blir nedsläppt på marken igen. Rädd hann jag aldrig bli, bara förvånad och efteråt buffar den ena av tvillingtjurarna på mig för att bli klappad och kliad. Detta blev lite av en show därefter varje gång jag var ut i hagen och fyllde vatten eller kom med mat och jag blev riktigt skicklig på att hålla balansen när tjuren med mig sittande uppe på sitt huvud lugnt promenerade runt. Mina systrar och mamma skrattade gott även om mamma naturligtvis ändå var lite orolig över cirkusnumret.
En parantes till historien är att jag hade en morbror som under många år faktiskt red in snälla ungtjurar på sin gård och uppträdde när det var marknader och sånt hemma i byn där han bodde, utklädd med cowboyhatt och skinnväst.
Jag har på något sätt alltid haft bra relation till djur men en hund funkade det aldrig med, min mormors hund Jussi. En liten papillon som var livrädd för allting och skällde på allt oavsett om det var okänt eller saker han sett tusentals gånger. Vi barn döpte snabbt om hunden till smeknamnet "Bjäbbet" vilket inte uppskattades av vår mormor. Jag kan nu tycka synd om den hunden för det kan ju inte ha varit något lyckligt liv att vara rädd för allting omkring sig.
Annars var de flesta hundar som genom åren kom till bondgården problemhundar som fick en sista chans. Och i princip samtliga dessa fick ett bra liv och lyckades genom kärlek och rätt behandling fungera socialt igen. En skotträdd jämthundstik som hamnade hos oss minns jag med värme "Stuffa" hette hon för när hon blev glad gungade hela bakdelen på henne när hon viftade på svansen. Hon fann sig snabbt till rätta i familjen och hade ett par små egenheter. Hon gillade inte katterna som gärna åt upp maten hon lämnade i sin matskål utomhus så när hon hade ätit sig mätt la hon ur resterna på backen och täckte dom sedan försiktigt med grus och pinnar.
Första gången vi såg dessa högar kliade vi oss i huvudet och funderade vad som åstadkommit dom men snart fick vi bevittna hur det gick till.
Förutom att hon inte tyckte om att katterna stal hennes mat hade hon egenheten att tycka om att titta på TV och varje gång signaturen till den gamla tv-serien Batman hördes från vardagsrummet kom hon direkt och la sig på golvet nedanför och tittade uppmärksamt på alla "POFF #BANG!! SLAPP!!" i de fåniga slagsmålen Läderlappen och Robin utkämpade och när hon blev trött hämtade hon ner en kudde från soffan till golvet och lade huvudet på.
Nu till gårdens häftiga gäss. Jo det var så här, ett år fick plötsligt morsan för sig att vi skulle skaffa gäss och snart fanns det en kartong att hämta på tågstationen i Uppsala. Den innehöll ett gäng små gässlingar men också några ankkycklingar. Dessa fick en egen liten inhängnad med ett eget litet hus som jag byggde åt dom för att dom skulle få växa upp ifred från hönsen. Och växte det gjorde dom och gässen döptes naturligtvis, GåsAnders, Edward, Ragata och ytterligare namn jag inte längre minns så noga.
Gässen var rätt coola djur tyckte jag även om dom kunde låta en hel del och nypas om dom var på det humöret. En rolig övning jag ägnade mig åt var att ha höjdhoppstävling med gässen. Man tog ett stort maskrosblad som såg grönt och smaskigt ut och så höll man det lagomt högt över en av gässen och "fiskade" med det precis lagomt så att den inte fick tag i det och ganska snart var gåsen tillräckligt motiverad att göra ett hopp i sitt försök att få tag i maskrosbladet och vilka hopp dom kunde göra. Nu tycker du säkert att detta var elakt men om man slängde in ett helt fång med maskrosblad i gården till gässen var det ändå just den man höll i som dom absolut skulle ha så jag antar att djur inte är så olika oss människor. Kanske var detta en rolig lek även för gässen för det var bara om dom ville leka som dom hoppade.
En förskräcklig sak som hände gässen och ankorna en dag var när det plötsligt mulnade på och började mullra från himlen. Alla gässen och ankorna drog sig undan och in i sitt lilla hus för att söka skydd för det annalkande regnet. Jag står nedanför trappen till vårt hus och ser hur dom borta i sin gård med sedvanligt kvackande och skränande försvinner in i huset. Då smäller det till och jag hinner uppfatta i ögonvrån hur blixten slår ner i elledningen en bit från huset, passerar mig och sedan längre bort träffar taket på det lilla huset ankorna och gässen tagit skydd i.
Åskknallen och ljudet när blixten träffar plåttaket och får det att lyfta närmare tio centieter är rejäl och jag ser hur klockspiken flyger ur takplåten och hur alla gässen och ankorna flyr i panik ut ur huset skränande i ren och skär dödsångest. Sen kom regnet och trots att det höll i ett par timmar tryckte hela gåsaflocken och ankorna i ena hörnet i hängnet med regnet rinnande på deras kroppar. Det tog flera dagar efteråt innan dom självmant började gå in i huset igen.
Ett till kul minne om gässen var när en av gässen började härma korparna som flög över deras inhägnad. Varför gåsen försökte härma korpen vet jag inte men hon lyckades så bra efter ett tag att korparna blev nyfikna och kom för att titta vad det var vid gässens hägn. Snabbt flydde gässen in i huset och tryckte i tryggheten medan dom då och då stack ut ett huvud genom dörröppningen för att se om korparna försvunnit.
De första djuren vi skaffade efter att ha byggt huset på landet, granne med min morfar och mormor var två hamstrar och två hästar av rasen Gottlandsruss, ett sto och senare också en hingst. Stoet som hette Ria var min favorit och när hon gick lös i hagen passade jag som var i nio eller tioårsåldern på att rida helt barbacka och det var hur kul som helst att via någon större sten i hagen ta sig upp på hästryggen och sedan lunka iväg längs de upptrampade stigarna i den kuperade terrängen.
Men hästen var av den bestämda uppfattningen att när hon inte längre tyckte det var kul att kånka runt med gossen på ryggen såg hon ut ett träd med låga grenar att passera under så var "problemet" ur världen. Nu var det ju så att gossen på ryggen också lärde sig hennes knep så efter att ha fått hoppa av ett antal gånger gav jag mig tusan på att sitta kvar så nästa gång hon tog sikte på trädet lutade jag mig bakåt när vi passerade under och hästen vände på huvudet förvånat och konstaterade att hennes plan den här gången hade misslyckats.
Nu gav stoet inte upp så lätt utan började cirkla runt trädet för om det inte lyckas första gången får man försöka igen och jag ligger där uppe på hästryggen med benen på var sidan om hästens hals och med armarna krampande om hästkroppen och huvudet lutat åt sidan medan löven och kvistarna och grenarna stryker nära ovanför mig varv på varv. Efter fyra eller fem varv ger till sist hästen upp, frustar i något som låter som en uppgiven suck och vandrar vidare och jag väljer att hoppa av. Efter den dagen så försökte hon aldrig mer med trädtricket med mig å andra sidan blev jag också snällare och envisades inte med att få rida så länge om stoet inte var på humör.
Vi hade en get också som hette Pärlan och den geten bodde med hästarna i stallet och var så pass bra kompis med hästarna att hon fick gå med dom i deras hage och hon gillade också att rida på hästarna. Precis som jag tog hon sig via någon större sten upp på hästryggarna och kunde sedan stå där och titta på utsikten eller helt enkelt lägga sig ner på hästryggen och låta sig bäras runt.
Enormt många djur passerade genom åren på den lilla gården och det skulle bli för långt om jag berättade alla historier om dom så vi slutar minnena omkring dom för den här gången men det finns mer att återkomma till framöver.
(George Benson - Just The Two Of Us)
Hemma på gården döptes alla djuren av oss barn, varenda höna, katt, get och så vidare hade sitt eget namn, ofta givet utifrån hur djuret såg ut eller hade för egenheter. En vår föddes två tvillingkalvar, förutom att de var näst intill kopior i sin teckning (utseende) verkade dom lite gulligt småkorkade så naturligtvis fick dom namnen Bill & Bull.
När dom växte upp var dom fortfarande enormt keliga och hängde alltid ihop i hagen. Nu ska man ha respekt för alla djur och även om Bill & Bull var snäll så höll jag alltid uppsikt över dom när man gick in i hagen men en gång hade jag vänt ryggen till och känner plötsligt hur något kommer bakifrån, får tag under min rumpa och lyfter mig upp från marken. Allt händer långsamt och på något vis kontrollerat och innan jag vet ordet av befinner jag mig svävande en meter över marken.
Jag sitter där med armar och ben åt alla håll för att hålla balansen en stund innan jag försiktigt blir nedsläppt på marken igen. Rädd hann jag aldrig bli, bara förvånad och efteråt buffar den ena av tvillingtjurarna på mig för att bli klappad och kliad. Detta blev lite av en show därefter varje gång jag var ut i hagen och fyllde vatten eller kom med mat och jag blev riktigt skicklig på att hålla balansen när tjuren med mig sittande uppe på sitt huvud lugnt promenerade runt. Mina systrar och mamma skrattade gott även om mamma naturligtvis ändå var lite orolig över cirkusnumret.
En parantes till historien är att jag hade en morbror som under många år faktiskt red in snälla ungtjurar på sin gård och uppträdde när det var marknader och sånt hemma i byn där han bodde, utklädd med cowboyhatt och skinnväst.
Jag har på något sätt alltid haft bra relation till djur men en hund funkade det aldrig med, min mormors hund Jussi. En liten papillon som var livrädd för allting och skällde på allt oavsett om det var okänt eller saker han sett tusentals gånger. Vi barn döpte snabbt om hunden till smeknamnet "Bjäbbet" vilket inte uppskattades av vår mormor. Jag kan nu tycka synd om den hunden för det kan ju inte ha varit något lyckligt liv att vara rädd för allting omkring sig.
Annars var de flesta hundar som genom åren kom till bondgården problemhundar som fick en sista chans. Och i princip samtliga dessa fick ett bra liv och lyckades genom kärlek och rätt behandling fungera socialt igen. En skotträdd jämthundstik som hamnade hos oss minns jag med värme "Stuffa" hette hon för när hon blev glad gungade hela bakdelen på henne när hon viftade på svansen. Hon fann sig snabbt till rätta i familjen och hade ett par små egenheter. Hon gillade inte katterna som gärna åt upp maten hon lämnade i sin matskål utomhus så när hon hade ätit sig mätt la hon ur resterna på backen och täckte dom sedan försiktigt med grus och pinnar.
Första gången vi såg dessa högar kliade vi oss i huvudet och funderade vad som åstadkommit dom men snart fick vi bevittna hur det gick till.
Förutom att hon inte tyckte om att katterna stal hennes mat hade hon egenheten att tycka om att titta på TV och varje gång signaturen till den gamla tv-serien Batman hördes från vardagsrummet kom hon direkt och la sig på golvet nedanför och tittade uppmärksamt på alla "POFF #BANG!! SLAPP!!" i de fåniga slagsmålen Läderlappen och Robin utkämpade och när hon blev trött hämtade hon ner en kudde från soffan till golvet och lade huvudet på.
Nu till gårdens häftiga gäss. Jo det var så här, ett år fick plötsligt morsan för sig att vi skulle skaffa gäss och snart fanns det en kartong att hämta på tågstationen i Uppsala. Den innehöll ett gäng små gässlingar men också några ankkycklingar. Dessa fick en egen liten inhängnad med ett eget litet hus som jag byggde åt dom för att dom skulle få växa upp ifred från hönsen. Och växte det gjorde dom och gässen döptes naturligtvis, GåsAnders, Edward, Ragata och ytterligare namn jag inte längre minns så noga.
Gässen var rätt coola djur tyckte jag även om dom kunde låta en hel del och nypas om dom var på det humöret. En rolig övning jag ägnade mig åt var att ha höjdhoppstävling med gässen. Man tog ett stort maskrosblad som såg grönt och smaskigt ut och så höll man det lagomt högt över en av gässen och "fiskade" med det precis lagomt så att den inte fick tag i det och ganska snart var gåsen tillräckligt motiverad att göra ett hopp i sitt försök att få tag i maskrosbladet och vilka hopp dom kunde göra. Nu tycker du säkert att detta var elakt men om man slängde in ett helt fång med maskrosblad i gården till gässen var det ändå just den man höll i som dom absolut skulle ha så jag antar att djur inte är så olika oss människor. Kanske var detta en rolig lek även för gässen för det var bara om dom ville leka som dom hoppade.
En förskräcklig sak som hände gässen och ankorna en dag var när det plötsligt mulnade på och började mullra från himlen. Alla gässen och ankorna drog sig undan och in i sitt lilla hus för att söka skydd för det annalkande regnet. Jag står nedanför trappen till vårt hus och ser hur dom borta i sin gård med sedvanligt kvackande och skränande försvinner in i huset. Då smäller det till och jag hinner uppfatta i ögonvrån hur blixten slår ner i elledningen en bit från huset, passerar mig och sedan längre bort träffar taket på det lilla huset ankorna och gässen tagit skydd i.
Åskknallen och ljudet när blixten träffar plåttaket och får det att lyfta närmare tio centieter är rejäl och jag ser hur klockspiken flyger ur takplåten och hur alla gässen och ankorna flyr i panik ut ur huset skränande i ren och skär dödsångest. Sen kom regnet och trots att det höll i ett par timmar tryckte hela gåsaflocken och ankorna i ena hörnet i hängnet med regnet rinnande på deras kroppar. Det tog flera dagar efteråt innan dom självmant började gå in i huset igen.
Ett till kul minne om gässen var när en av gässen började härma korparna som flög över deras inhägnad. Varför gåsen försökte härma korpen vet jag inte men hon lyckades så bra efter ett tag att korparna blev nyfikna och kom för att titta vad det var vid gässens hägn. Snabbt flydde gässen in i huset och tryckte i tryggheten medan dom då och då stack ut ett huvud genom dörröppningen för att se om korparna försvunnit.
De första djuren vi skaffade efter att ha byggt huset på landet, granne med min morfar och mormor var två hamstrar och två hästar av rasen Gottlandsruss, ett sto och senare också en hingst. Stoet som hette Ria var min favorit och när hon gick lös i hagen passade jag som var i nio eller tioårsåldern på att rida helt barbacka och det var hur kul som helst att via någon större sten i hagen ta sig upp på hästryggen och sedan lunka iväg längs de upptrampade stigarna i den kuperade terrängen.
Men hästen var av den bestämda uppfattningen att när hon inte längre tyckte det var kul att kånka runt med gossen på ryggen såg hon ut ett träd med låga grenar att passera under så var "problemet" ur världen. Nu var det ju så att gossen på ryggen också lärde sig hennes knep så efter att ha fått hoppa av ett antal gånger gav jag mig tusan på att sitta kvar så nästa gång hon tog sikte på trädet lutade jag mig bakåt när vi passerade under och hästen vände på huvudet förvånat och konstaterade att hennes plan den här gången hade misslyckats.
Nu gav stoet inte upp så lätt utan började cirkla runt trädet för om det inte lyckas första gången får man försöka igen och jag ligger där uppe på hästryggen med benen på var sidan om hästens hals och med armarna krampande om hästkroppen och huvudet lutat åt sidan medan löven och kvistarna och grenarna stryker nära ovanför mig varv på varv. Efter fyra eller fem varv ger till sist hästen upp, frustar i något som låter som en uppgiven suck och vandrar vidare och jag väljer att hoppa av. Efter den dagen så försökte hon aldrig mer med trädtricket med mig å andra sidan blev jag också snällare och envisades inte med att få rida så länge om stoet inte var på humör.
Vi hade en get också som hette Pärlan och den geten bodde med hästarna i stallet och var så pass bra kompis med hästarna att hon fick gå med dom i deras hage och hon gillade också att rida på hästarna. Precis som jag tog hon sig via någon större sten upp på hästryggarna och kunde sedan stå där och titta på utsikten eller helt enkelt lägga sig ner på hästryggen och låta sig bäras runt.
Enormt många djur passerade genom åren på den lilla gården och det skulle bli för långt om jag berättade alla historier om dom så vi slutar minnena omkring dom för den här gången men det finns mer att återkomma till framöver.
(George Benson - Just The Two Of Us)
Kommentarer
Trackback
