Jag minns...

Jag minns en midsommarfest när jag var i tioårsåldern. Vilken festplats vi var vid minns jag inte helt säkert men det var kväll och de som uppträdde var inga mindre än den just då jättepopuläre Janne Lukas (växeln hallå) och Alf Robertsson så det var massor av publik och vi barn sprang omkring och lekte i sommakvällens begynnande dunkel. Jag och några andra barn som jag egentligen inte alls kände följdes ändå åt till den turnebuss där Janne Lukas befann sig efter att ha kört sina låtar för att vi ville få en autograf.

 

Någon av de äldre barnen som var lite modigare än oss andra gick fram och knackade på bussens dörr. Det lyste bakom de fördragna gardinerna i den gamla småslitna turnebussen och utanför stod alltså vi en handfull förväntansfulla barn när en "gubbe" som jag då tyckte det var plötsligt stack ut huvudet, stirrade på oss och fråga vad vi ville. Att mannen var ordentligt onykter gick inte att ta miste på och när en av de modigare killarna ändå sa vad vi var där för ropade mannen något in i bussen och vi hörde därifrån dova elaka skratt innan gubben spydigt bad oss att försvinna och stängde sedan dörren.

 

Besvikna bröt den lilla gruppen av barn upp och jag gick nu bort till den lilla äng som fanns direkt bakom scenen en bit bort för att kissa. På scenen stod Alf Robertsson och sjöng något om Hembryggt äppelvin och där fanns plötsligt även hon.

 

Under hela kvällen hade jag då och då sett en blond flicka i ungefär min ålder och som jag absolut inte kände men som varje gång vi möttes log mot mig på ett sätt som fick det att kännas konstigt varmt inom mig. Hon satt alltså nu här på ängen bakom scenen och den där besvikelsen som jag nyss hade känt övergick nu istället i blygsel och rädsla när hon glatt bad mig sätta mig ner hos henne.

 

Vad alla hennes ord handlade om vet jag inte för hon pratade hela tiden och jag minns att jag hela tiden hade en rädsla över att min syrra ska komma och upptäcka oss och förstöra det hela. Trots att det på nåt sätt var rätt mysigt var det samtidigt ändå en märklig känsla att sitta där ute på ängen i mörkret med en okänd blond flicka som jag inte ens visste eller minns namnet på men som uppenbart hade fattat tycke för mig, en för henne lika okänd tioårig grabb.

 

Efter vad som tycktes mig vara en evighet, hela tiden lyssnande till hennes prat och hennes otaliga frågor säger hon ändå att hon nog nu ändå måste leta reda på sina föräldrar för hon tror det är dags att åka hem. Från scenen bakom oss hör vi att kvällens sista låt presenteras och påbörjas. Hon tar min hand och drar mig plötsligt mig till sig och pussar mig lite klumpigt på munnen och jag håller chockat andan och vet inte riktigt hur jag ska hantera situationen.

 

Sedan går vi tillsammans tillbaka runt scenen. Under hela händelseförloppet på ängen har denna märkliga flicka varit den som tagit alla intiativ medan jag den blyge pojken har låtit allt ske.

När vi kommer in i ljuset från scenen släpper hon så min hand, ler och säger att hon hoppas att vi kanske någon gång kommer att träffas igen och jag känner hur mina kinder blossar heta i det färgade scenljuset. Hon säger sedan hejdå och springer sin väg in bland publiken.

 

Jag står kvar och publikens applåder säger mig att även Alf Robertsson nu är klar för kvällen och jag börjar därför leta efter min familj bland alla människor. Jag hittar dom efter en stund nedanför scenen där Alf Robertsson nu skriver autografer och pratar med alla dom som samlats omkring honom i mörkret. Även jag får en autograf skriven på baksidan på en använd måltavla från det intilliggande ståndet där man kan tävla i luftgevär. Om jag egentligen var så intresserad just då av Alf Roberstssons autograf är jag idag tveksam över men han var trots allt mycket trevlig och tog sig tid.

 

Jag minns inte att någon i familjen undrade var jag hade varit hela tiden och min tysthet i bilens baksäte på väg hem tolkades säkert bara som trötthet men sanningen var att jag tänkte på den mystiska flickan.

 

Naturligtvis träffade jag henne inte igen och snart var hon bara ett minne bland andra minnen i den tioårige pojkens huvud i en vardag fylld av tusentals andra händelser och minnen som blivit kvar genom åren.

 

Vad hon såg i mig är kanske det som jag som vuxen frågat mig när jag vid något tillfälle snubblat över minnet men det är kanske lika omöjligt att få ett svar på som varför en på den tiden så populär artist som Janne Lukas inte kunde offra ett par minuter på ett gäng småkillar som ville ha några autografer av sin idol. 

 

Nåja, jag fick i alla fall uppleva en stunds ungdomlig kärlek ute på en äng och Janne Lukas fick senare en "karriär" bakom ett piano i tv-programmet "Vi i femman"