En klassresa till Kungshamn
Det var klassresa i sjätte klass och det var i slutet av maj månad och vi hade med tåg och rälsbuss från Uppsala tagit oss ända ner till Kungshamn där vi inkvarterats i ett annex.
Jag och mina klasskamrater delade rum två och två. Förutom de dagliga promenaderna till hotellet för frukost och kvällsmat så innehöll dagsprogrammet utflykter där vi bla. besökte ABBA:s fiskfabrik. Storögda vi fick se hur kalles kaviar tillverkades och vi åkte till ett båtvarv som tillverkade stora segelbåtar i glasfiber.
Vädret var under större delen helt fantastiskt med sol och lagomt varmt och jag minns hur jag hittade en butik där jag köpte små söta porslinsdjur i present till min mormor.
På kvällarna spelades det popmusik på rummen allt medan vi barn gjorde som barn gör mest i den åldern när de är hemifrån och på klassresa. Vi sprang mellan rummen och retades eller satt och snackade högljutt allt medan en och annan av oss i smyg spanade in någon hemlig förälskelse...
En dag tog vi en turbåt över till Smögen och gick på fiskeauktion där alla möjliga sorters fiskar i olika lådor med is fanns att beskåda. Erik som jag delade rum med köpte en plastburk med inlagd sill som vi vid hemkosten på kvällen satt på vårt rum och smaskade i oss och jag minns att jag tyckte det var den godaste sill jag någonsin ätit. Till detta drack vi cider som vi köpt i matvaruaffären i närheten.
Den där cidern var ju en historia för sig också. Det var inte bara Erik och jag som handlade cider utan även de flesta andra i klassen och det tog några dagar innan en av de vuxna insåg att alkoholhalten i den cider vi köpt kanske var lite i högsta laget för oss trettonåringar. Inte hade vi barn någon aning om alkoholprocent utan vi köpte den som var godast och kassörskan hade ju inte sagt något.
Nu var det ju ingen som raglade omkring eller sånt utan det var väl principen och det kan jag ju hålla med om nu som vuxen.
På stan hittade vi en telefonautomat som gick att länsa på pengar eftersom den var trasig och gav en massa växel tillbaka oavsett om man ringde eller inte. Det satte dock vår lärarinna stopp för. Röd i ansiktet förmanade hon oss och förklarade mycket strängt att det var stöld, vi tyckte hon hade fel men pengarna omhändertogs ändå av henne om jag minns rätt.
Vi tog en tur över dagen ut till frökens sommarstuga några mil från Kungshamn där det fanns en helt fantastisk sandstrand och en bit ut i havet minns jag att ett stort tankfartyg passerade i den gassande solen, det var första gången jag sett något sådant och jag minns min farscination inför synen.
Vårt annex låg nere i hamnen med bryggor och båthus och ett flertal gamla fiskebåtar av den typ "Kutter" man bara hade sett på bild innan och varje morgon innan gryningen hördes deras motorer tuffa igång på lågvarv och långsamt försvinna ut i den lätta morgondimman innan man somnade om igen.
En morgon vaknade jag tidigt och klev upp. Det var alldeles tyst förutom Eriks lugna andetag i sängen mittemot min. Solen hade börjat gå upp och jag klädde på mig och smög tyst ut. Utanför hotellannexet stod min klasskompis Torben och han han hade också vaknat och inte kunnat somna om. Vi gick ner till sjöbodarna och bryggorna där fiskebåtarnas nu tomma platser fanns och efter en stunds nyfiket kontrollerande av sjöbodarna satte vi oss på bryggan.
På den klara himmeln flög enstaka måsar och solen värmde i den lätta morgonkylan. Vi sa nog inte så mycket till varandra Torben och jag där vi satt. Jag tror att han liksom jag bara njöt av alla intrycken men plötsligt ser vi hur ett par av fiskebåtarna vi hört tidigare på morgonen långsamt är på väg in igen och efter en stund är dom så nära att dom ska lägga till vid bryggan där vi sitter. Vi reser oss och följer nyfiket och intresserade hur skepparen slår till backen när han är nästan framme och på så vis bromsar upp den till synes klumpiga och stora fiskebåten av trä innan den mjukt knarrande stannar mot bryggan.
Skepparen förtöjer och tittar intresserat upp på oss på bryggan innan han på bred dialekt frågar vilka vi är och vad vi gör uppe så tidigt. Torben och jag presenterar oss förklarar varför vi är där. Torben frågar skepparen en massa olika saker medan jag själv mest tittar förundrat på medan skepparen börjar lasta upp lådor med kokta räkor på bryggan, vilka han antagligen senare under dagen ska sälja.
Efter en stund är han klar och ska ge sig iväg men han stannar plötsligt upp och frågar oss på sin breda dialekt. - Grabbar! gillar ni räkor? -Javist svarar Torben självsäkert varvid skepparen tar fram en plastkasse full med räkor och ger oss med orden -De ä skadade å går inte å sälja, men dä ä inge fel på dom annars.
Så där sitter sen Torben och jag i solgasset på bryggan och hör vågklucket och måsarna allt medan vi skalar och äter nykokta räkor och Torben säger till mig -Det här är livet, och jag kan bara hålla med.
Efter några dagar i Kungshamn var det dags för hemfärd och föräldrar, lärare och skolklassen tog sig därmed till Göteborg för att under sista dagen åka dom berömda "Paddan" båtarna som kör turister på rundtur och efter lunch tog vi spårvagnen till Lisebergs nöjespark där vi åkte allt som gick att åka innan vi släpades till tågstationen för nattåg hem till Uppsala igen.
Ett par veckor efter hemkomsten var det skolavslutning för sjätteklassen från den lilla byskolan.
Till hösten efter sommarlovet var det dags för högstadiet och den gamla klassen delades i två nya.
Jag minns den här klassresan väldigt tydligt efter alla år som gått men bästa minnet från den var nog ändå den där morgonen på bryggan tillsammans med Torben och en kasse räkor. Det är märkligt att jag minns det så tydligt hur förbannat vackert det var att bara existera där i den stunden och upplevelsen och kanske var det därför jag sparat på det minnet inombords.
(I våra goda minnen kan det kallaste hjärta finna värme, den trasigaste själ finna tröst och våran tro på en mening stärkas. Vårda därför dina minnen och slut dom inte inom dig utan dela i stället med dig av dom närhelst tillfälle ges.)
(Gary Moore - The Loner)
Jag och mina klasskamrater delade rum två och två. Förutom de dagliga promenaderna till hotellet för frukost och kvällsmat så innehöll dagsprogrammet utflykter där vi bla. besökte ABBA:s fiskfabrik. Storögda vi fick se hur kalles kaviar tillverkades och vi åkte till ett båtvarv som tillverkade stora segelbåtar i glasfiber.
Vädret var under större delen helt fantastiskt med sol och lagomt varmt och jag minns hur jag hittade en butik där jag köpte små söta porslinsdjur i present till min mormor.
På kvällarna spelades det popmusik på rummen allt medan vi barn gjorde som barn gör mest i den åldern när de är hemifrån och på klassresa. Vi sprang mellan rummen och retades eller satt och snackade högljutt allt medan en och annan av oss i smyg spanade in någon hemlig förälskelse...
En dag tog vi en turbåt över till Smögen och gick på fiskeauktion där alla möjliga sorters fiskar i olika lådor med is fanns att beskåda. Erik som jag delade rum med köpte en plastburk med inlagd sill som vi vid hemkosten på kvällen satt på vårt rum och smaskade i oss och jag minns att jag tyckte det var den godaste sill jag någonsin ätit. Till detta drack vi cider som vi köpt i matvaruaffären i närheten.
Den där cidern var ju en historia för sig också. Det var inte bara Erik och jag som handlade cider utan även de flesta andra i klassen och det tog några dagar innan en av de vuxna insåg att alkoholhalten i den cider vi köpt kanske var lite i högsta laget för oss trettonåringar. Inte hade vi barn någon aning om alkoholprocent utan vi köpte den som var godast och kassörskan hade ju inte sagt något.
Nu var det ju ingen som raglade omkring eller sånt utan det var väl principen och det kan jag ju hålla med om nu som vuxen.
På stan hittade vi en telefonautomat som gick att länsa på pengar eftersom den var trasig och gav en massa växel tillbaka oavsett om man ringde eller inte. Det satte dock vår lärarinna stopp för. Röd i ansiktet förmanade hon oss och förklarade mycket strängt att det var stöld, vi tyckte hon hade fel men pengarna omhändertogs ändå av henne om jag minns rätt.
Vi tog en tur över dagen ut till frökens sommarstuga några mil från Kungshamn där det fanns en helt fantastisk sandstrand och en bit ut i havet minns jag att ett stort tankfartyg passerade i den gassande solen, det var första gången jag sett något sådant och jag minns min farscination inför synen.
Vårt annex låg nere i hamnen med bryggor och båthus och ett flertal gamla fiskebåtar av den typ "Kutter" man bara hade sett på bild innan och varje morgon innan gryningen hördes deras motorer tuffa igång på lågvarv och långsamt försvinna ut i den lätta morgondimman innan man somnade om igen.
En morgon vaknade jag tidigt och klev upp. Det var alldeles tyst förutom Eriks lugna andetag i sängen mittemot min. Solen hade börjat gå upp och jag klädde på mig och smög tyst ut. Utanför hotellannexet stod min klasskompis Torben och han han hade också vaknat och inte kunnat somna om. Vi gick ner till sjöbodarna och bryggorna där fiskebåtarnas nu tomma platser fanns och efter en stunds nyfiket kontrollerande av sjöbodarna satte vi oss på bryggan.
På den klara himmeln flög enstaka måsar och solen värmde i den lätta morgonkylan. Vi sa nog inte så mycket till varandra Torben och jag där vi satt. Jag tror att han liksom jag bara njöt av alla intrycken men plötsligt ser vi hur ett par av fiskebåtarna vi hört tidigare på morgonen långsamt är på väg in igen och efter en stund är dom så nära att dom ska lägga till vid bryggan där vi sitter. Vi reser oss och följer nyfiket och intresserade hur skepparen slår till backen när han är nästan framme och på så vis bromsar upp den till synes klumpiga och stora fiskebåten av trä innan den mjukt knarrande stannar mot bryggan.
Skepparen förtöjer och tittar intresserat upp på oss på bryggan innan han på bred dialekt frågar vilka vi är och vad vi gör uppe så tidigt. Torben och jag presenterar oss förklarar varför vi är där. Torben frågar skepparen en massa olika saker medan jag själv mest tittar förundrat på medan skepparen börjar lasta upp lådor med kokta räkor på bryggan, vilka han antagligen senare under dagen ska sälja.
Efter en stund är han klar och ska ge sig iväg men han stannar plötsligt upp och frågar oss på sin breda dialekt. - Grabbar! gillar ni räkor? -Javist svarar Torben självsäkert varvid skepparen tar fram en plastkasse full med räkor och ger oss med orden -De ä skadade å går inte å sälja, men dä ä inge fel på dom annars.
Så där sitter sen Torben och jag i solgasset på bryggan och hör vågklucket och måsarna allt medan vi skalar och äter nykokta räkor och Torben säger till mig -Det här är livet, och jag kan bara hålla med.
Efter några dagar i Kungshamn var det dags för hemfärd och föräldrar, lärare och skolklassen tog sig därmed till Göteborg för att under sista dagen åka dom berömda "Paddan" båtarna som kör turister på rundtur och efter lunch tog vi spårvagnen till Lisebergs nöjespark där vi åkte allt som gick att åka innan vi släpades till tågstationen för nattåg hem till Uppsala igen.
Ett par veckor efter hemkomsten var det skolavslutning för sjätteklassen från den lilla byskolan.
Till hösten efter sommarlovet var det dags för högstadiet och den gamla klassen delades i två nya.
Jag minns den här klassresan väldigt tydligt efter alla år som gått men bästa minnet från den var nog ändå den där morgonen på bryggan tillsammans med Torben och en kasse räkor. Det är märkligt att jag minns det så tydligt hur förbannat vackert det var att bara existera där i den stunden och upplevelsen och kanske var det därför jag sparat på det minnet inombords.
(I våra goda minnen kan det kallaste hjärta finna värme, den trasigaste själ finna tröst och våran tro på en mening stärkas. Vårda därför dina minnen och slut dom inte inom dig utan dela i stället med dig av dom närhelst tillfälle ges.)
(Gary Moore - The Loner)
En galen häst en skrämd ko och en fet hund
Hemma på gården hade vi alla de djur som brukar höra till en gård och däribland kor och en gammal travhäst som efter en olycka aldrig gått att få i skaklarna igen och som vi ungar fått som ridhäst.
Denna häst var lite bångstyrig och hade sin egen hage där hon lunkade runt för sig själv till synes uttråkad mellan ridturerna och naturligt kom tankarna på att det var synd om henne där hon knallade runt ensam dagarna i ända.
Därför var det kanske inte konstigt att tanken föddes om att hon kunde få gå med korna i deras hage i stället.
Nu var det ju som så att hon förutom att hon hade sin spilta i ladugården tillsammans med korna innan också hade gått i hagen intill kornas och det hade inte varit några problem. Sagt och gjort så bestämdes det att hästen skulle få följa med korna ut efter morgonmjölkningen.
Först fick korna gå ut i lugn och ro i hagen och en stund senare leddes hästen ut i hagen till sina av oss nu utsedda kompisar och släpptes.
Korna stirrade förvånat på oss vid grinden och på hästen som nu kom gående emot dom och allt verkade okej men strax efter att hästen släppts loss bröt helvetet lös. Vad som egentligen hände är svårt att svara på för allt gick nu fruktansvärt fort.
En ung ko tyckte antagligen att den här hästkraken inte skulle vara i deras hage eller så var hon bara nyfiken på kossors vis men hur som helst gör hon något som hästen får för sig är inbjudan till lek för hästen sätter fart mot korna och kossan vänder om i sken med svansen i luften. Vi står där som fån och ser detta vansinne när kon med hästen efter sig rusar mot stängslet där båda gör ett elegant hopp över detta och fortsätter iväg genom min mormors trädgårdsland och mot huset.
Allt detta går blixtsnabbt och vi hinner inte göra något för att förhindra det som sker.
Nere bakom huset står mormor och hänger tvätt när kon först och hästen efter passerar i full sken. Kon har uppenbarligen tagit sikte på nästa hage där tjurarna går och gör för andra gången denna dag ett osannolikt hopp över även detta stängsel allt medan tjurarna rusar för att se vad som är på gång. Hästen följer nu inte efter kon i språnget utan tvärnitar utanför hagen uppspelt frustande och vi kan utan problem koppla henne och leda in henne till spiltan igen innan vi kontrollerar kon och får henne till sin rätta hage igen.
Helt sinnesjukt kan vi konstatera att kon inte har en skråma någonstans trots att hon hoppat över två stängsel med taggtråd!! och efter att hon släppts tillbaka i sin hage knallade hon iväg och betade som vanligt.
Efter denna upplevelse fick hästen fortsättningsvis gå i sin egen hage även om det ibland kunde tyckas tråkigt för henne men flera ko-jakter ville vi andra inte vara med om.
Nu byter vi historia till en kort berättelse om en kadaverälskande spaniel och en om liten fet hund på friarstråt.
Många av alla hundar vi hade under min uppväxt kom från trassliga miljöer eller hade problem och de flesta fungerade riktigt bra efter att ha fått kärlek och en trygg miljö. Hursomhelst så kommer jag ihåg två stycken "cavalier king charles spaniels" vi hade. Den ena var tokig i att jaga råttor och hade en förkärlek för kadaver vilket resulterade i att han ständigt snokade rätt på avfallsgroparna där morfar grävde ner slaktavfall efter att han och mormor slaktat kaniner.
Det var alltid kontroll innan hunden som hette Emil släpptes in för ibland såg man en kanintass sticka ut i mungipan typ som en slickepinne han tänkt smaska på inne i sin korg. Men han var inte dum denna Emil så efter att ha blivit av med sina kanintassar ett antal gånger hade han insett att han måste komma på ett sätt att lura oss i familjen.
Plötsligt en dag satt han och gnydde som vanligt och ville in och precis som vanligt tittade man genom fönstret i dörren för att kolla efter förbjudna föremål i mungiporna på honom. Allt verkar okej och dörren öppnas på glänt, MEN VÄNTA LITE!!! Något ser konstigt annorlunda ut med Emil som står där och viftar på svansen med bedjande oskyldiga ögon och med sin breda mun med putande kinder. En snabb koll avslöjade smuggelförsöket i sista stund.
Hur han hade lyckats få in hela benet på tvären var inte lätt att fatta för det var åtminstone 12-15cm långt och det satt ordentligt kilat mellan kinderna på honom. Själv såg han lika oskyldig ut som vanligt och visste alls inte hur det hamnat där.
Förutom Emil hade vi också Milou som var av samma ras och kom från en gammal tant som haft honom som sällskapshund och skämt bort honom. Hunden hade fått suttit på en stol vid matbordet och ätit fin mat och hade väl knappt rört sig längre än mellan sovkorg och bordet mellan måltiderna och han var alltså kollosalt fet men otroligt snäll. Även om en nödvändig bantning sattes in och promenader för att göra hans liv drägligare så gick viktminskningen långsamt och sovstunderna med ljudliga snarkningar var hans favoritsyssla så fort han hade möjlighet.
Nu var det ju så att mormor och morfar i huset en bit ifrån också hade hundar och där fanns en tik och det innebar naturligtvis problem när hon löpte för är det något hundar har är det djupa instinkter rörande detta ämne.
Milou var hanhund och även om han nu var en mycket fet liten och trött hanhund hade han ändå intakta instinkter för motsatta könet och en dag hade han samlat tillräckligt med kraft och inspiration för att bege sig ut på friarstråt tvåhundra meter bort.
Hur han kommit loss minns jag inte men utav oss i familjen som sitter i köket fikandes upptäcks hans flykt där han springandes försvinner längs grusgången och jakten tas snabbt upp på rymlingen.
Jag tar på mig skorna och får syn på honom 50 meter bort när jag rundar knuten och börjar springa efter honom, är snabbt uppe jämnsides och börjar nu gå istället med raska steg allt medans jag böjer mig fram för att få tag i halsbandet på Milou.
Jag glömmer aldrig blicken han gav mig då, springandes för allt vad hans ben förmådde föra den stora kroppen framåt. Dom olyckliga ögonen med förtvivlan i som skrek ut att detta inte är rättvist.
Det var inte förrän jag fått tag i halsbandet som han stannade med tungan hängandes ur munnen och med en rosslande andhämtning som om han närsomhelst skulle falla ihop och dö.
Även om det hela var komiskt så tyckte jag otroligt synd om honom för han försökte ju bara göra det som alla andra normalstora hanhundar såg som sin plikt. Han hade riskerat livet i denna språngmarsch för att få uppvakta en tik med vilken han ändå aldrig hade kunnat få komma till.
Hursomhelst fick Milou några år tillsammans med oss och även om han gick ner en del i vikt kom han aldrig att bli normalviktig och en dag hade han somnat in lugnt och stilla.
Alla våra djur på gården hade sina personligheter och jag tror att det var det som gjorde att jag kom att bli så djurkär. Vilken psykolog kan ge dig den mentala avlastning som en idislande fjällko kan ge då du står och ryktar den och som tacksamt förnöjt puffar på dig. Eller en häst som förnöjt suckande låter sina hovar kratsas rena från grus och smuts och som i sitt avslappnade tillstånd håller på att ramla omkull över dig och som i nästa stund tittar förnärmat på dig med ett fnys bara för att du inte orkade hålla upp hela dess vikt.
(Uno Svenningsson - Jorden har sin egen sång)
Denna häst var lite bångstyrig och hade sin egen hage där hon lunkade runt för sig själv till synes uttråkad mellan ridturerna och naturligt kom tankarna på att det var synd om henne där hon knallade runt ensam dagarna i ända.
Därför var det kanske inte konstigt att tanken föddes om att hon kunde få gå med korna i deras hage i stället.
Nu var det ju som så att hon förutom att hon hade sin spilta i ladugården tillsammans med korna innan också hade gått i hagen intill kornas och det hade inte varit några problem. Sagt och gjort så bestämdes det att hästen skulle få följa med korna ut efter morgonmjölkningen.
Först fick korna gå ut i lugn och ro i hagen och en stund senare leddes hästen ut i hagen till sina av oss nu utsedda kompisar och släpptes.
Korna stirrade förvånat på oss vid grinden och på hästen som nu kom gående emot dom och allt verkade okej men strax efter att hästen släppts loss bröt helvetet lös. Vad som egentligen hände är svårt att svara på för allt gick nu fruktansvärt fort.
En ung ko tyckte antagligen att den här hästkraken inte skulle vara i deras hage eller så var hon bara nyfiken på kossors vis men hur som helst gör hon något som hästen får för sig är inbjudan till lek för hästen sätter fart mot korna och kossan vänder om i sken med svansen i luften. Vi står där som fån och ser detta vansinne när kon med hästen efter sig rusar mot stängslet där båda gör ett elegant hopp över detta och fortsätter iväg genom min mormors trädgårdsland och mot huset.
Allt detta går blixtsnabbt och vi hinner inte göra något för att förhindra det som sker.
Nere bakom huset står mormor och hänger tvätt när kon först och hästen efter passerar i full sken. Kon har uppenbarligen tagit sikte på nästa hage där tjurarna går och gör för andra gången denna dag ett osannolikt hopp över även detta stängsel allt medan tjurarna rusar för att se vad som är på gång. Hästen följer nu inte efter kon i språnget utan tvärnitar utanför hagen uppspelt frustande och vi kan utan problem koppla henne och leda in henne till spiltan igen innan vi kontrollerar kon och får henne till sin rätta hage igen.
Helt sinnesjukt kan vi konstatera att kon inte har en skråma någonstans trots att hon hoppat över två stängsel med taggtråd!! och efter att hon släppts tillbaka i sin hage knallade hon iväg och betade som vanligt.
Efter denna upplevelse fick hästen fortsättningsvis gå i sin egen hage även om det ibland kunde tyckas tråkigt för henne men flera ko-jakter ville vi andra inte vara med om.
Nu byter vi historia till en kort berättelse om en kadaverälskande spaniel och en om liten fet hund på friarstråt.
Många av alla hundar vi hade under min uppväxt kom från trassliga miljöer eller hade problem och de flesta fungerade riktigt bra efter att ha fått kärlek och en trygg miljö. Hursomhelst så kommer jag ihåg två stycken "cavalier king charles spaniels" vi hade. Den ena var tokig i att jaga råttor och hade en förkärlek för kadaver vilket resulterade i att han ständigt snokade rätt på avfallsgroparna där morfar grävde ner slaktavfall efter att han och mormor slaktat kaniner.
Det var alltid kontroll innan hunden som hette Emil släpptes in för ibland såg man en kanintass sticka ut i mungipan typ som en slickepinne han tänkt smaska på inne i sin korg. Men han var inte dum denna Emil så efter att ha blivit av med sina kanintassar ett antal gånger hade han insett att han måste komma på ett sätt att lura oss i familjen.
Plötsligt en dag satt han och gnydde som vanligt och ville in och precis som vanligt tittade man genom fönstret i dörren för att kolla efter förbjudna föremål i mungiporna på honom. Allt verkar okej och dörren öppnas på glänt, MEN VÄNTA LITE!!! Något ser konstigt annorlunda ut med Emil som står där och viftar på svansen med bedjande oskyldiga ögon och med sin breda mun med putande kinder. En snabb koll avslöjade smuggelförsöket i sista stund.
Hur han hade lyckats få in hela benet på tvären var inte lätt att fatta för det var åtminstone 12-15cm långt och det satt ordentligt kilat mellan kinderna på honom. Själv såg han lika oskyldig ut som vanligt och visste alls inte hur det hamnat där.
Förutom Emil hade vi också Milou som var av samma ras och kom från en gammal tant som haft honom som sällskapshund och skämt bort honom. Hunden hade fått suttit på en stol vid matbordet och ätit fin mat och hade väl knappt rört sig längre än mellan sovkorg och bordet mellan måltiderna och han var alltså kollosalt fet men otroligt snäll. Även om en nödvändig bantning sattes in och promenader för att göra hans liv drägligare så gick viktminskningen långsamt och sovstunderna med ljudliga snarkningar var hans favoritsyssla så fort han hade möjlighet.
Nu var det ju så att mormor och morfar i huset en bit ifrån också hade hundar och där fanns en tik och det innebar naturligtvis problem när hon löpte för är det något hundar har är det djupa instinkter rörande detta ämne.
Milou var hanhund och även om han nu var en mycket fet liten och trött hanhund hade han ändå intakta instinkter för motsatta könet och en dag hade han samlat tillräckligt med kraft och inspiration för att bege sig ut på friarstråt tvåhundra meter bort.
Hur han kommit loss minns jag inte men utav oss i familjen som sitter i köket fikandes upptäcks hans flykt där han springandes försvinner längs grusgången och jakten tas snabbt upp på rymlingen.
Jag tar på mig skorna och får syn på honom 50 meter bort när jag rundar knuten och börjar springa efter honom, är snabbt uppe jämnsides och börjar nu gå istället med raska steg allt medans jag böjer mig fram för att få tag i halsbandet på Milou.
Jag glömmer aldrig blicken han gav mig då, springandes för allt vad hans ben förmådde föra den stora kroppen framåt. Dom olyckliga ögonen med förtvivlan i som skrek ut att detta inte är rättvist.
Det var inte förrän jag fått tag i halsbandet som han stannade med tungan hängandes ur munnen och med en rosslande andhämtning som om han närsomhelst skulle falla ihop och dö.
Även om det hela var komiskt så tyckte jag otroligt synd om honom för han försökte ju bara göra det som alla andra normalstora hanhundar såg som sin plikt. Han hade riskerat livet i denna språngmarsch för att få uppvakta en tik med vilken han ändå aldrig hade kunnat få komma till.
Hursomhelst fick Milou några år tillsammans med oss och även om han gick ner en del i vikt kom han aldrig att bli normalviktig och en dag hade han somnat in lugnt och stilla.
Alla våra djur på gården hade sina personligheter och jag tror att det var det som gjorde att jag kom att bli så djurkär. Vilken psykolog kan ge dig den mentala avlastning som en idislande fjällko kan ge då du står och ryktar den och som tacksamt förnöjt puffar på dig. Eller en häst som förnöjt suckande låter sina hovar kratsas rena från grus och smuts och som i sitt avslappnade tillstånd håller på att ramla omkull över dig och som i nästa stund tittar förnärmat på dig med ett fnys bara för att du inte orkade hålla upp hela dess vikt.
(Uno Svenningsson - Jorden har sin egen sång)
