Mitt absolut bästa matminne
Jo jag gillar mat och har alltid gjort det och jag gillar därför också personer som verkligen kan laga god mat.
Själv bakar och lagar jag också gärna mat och klarar det riktigt bra oavsett om det handlar om husmanskost eller något roligare.
Nåväl... nu kör vi berättelsen om mitt mest minnesvärda matminne vilket började med en körning av ett bladfjäderpaket till Volvo lastvagnar i Mora.
Året är om jag inte minns fel 1996 och helt säkert under december månad kring lucia.
Jag arbetar som budbilschaufför och kör och hämtar och lämnar diverse brev, paket och gods i och omkring Uppsala och i Stockholmsområdet.
I vardagens slit med alla dessa småleveranser kom ibland dom där udda och märkliga körningarna också eller vad säger man om jobbarkompisen som på fredagseftermiddagen hämtade upp 120st små levade kycklingar, lastade i speciella kartonger med leveransadress i Norge!! Han höll på att bli galen av allt pipande. Eller en annan jobbarkompis som med poliseskort hämtade närmare 300 liter hembränd sprit ute i en lada i skogen där polisen gjort ett tillslag.
Själv minns jag en morgon på väg in till jobbet i firmabilen när mobiltelefonen ringer.
- Godmorgon. Du jag har en långkörning till dig. Åk ut direkt till Arlanda flygplats och hämta ett paket som ska till Mora.
Perfekt!! långkörningar gav ofta bra med slantar och det utan att man behövde stressa allt för mycket så jag bara log hela vägen till Arlanda där godset lastades in i bilen och jag rullar iväg norrut.
På vägen ringer jag till farsan och frågar om han vill följa med vilket han vill så jag hämtar upp honom längs vägen.
Då det trots allt är en bra bit att åka från Uppsala till Mora så blev det inte några onödiga stopp på vägen dit. Förutom att tanka och ta kisspaus så sträckkörde jag hela vägen för att hinna fram i tid med godset.
Vi kom fram i tid och lämnade av godset. Nu hade vi ingen tid att passa under hemfärden så vi bestämde oss för att hitta något värdshus eller liknande på vägen och få i oss lite lunch och kaffe.
Mil efter mil och inget annat än vanliga bensinmackar. Inte förrän vi passerat Nusnäs, ni vet där dom täljer och målar dalahästar till turister.
Plöstligt vid vägkanten på en handtextad skylt står det Värdshus och Öppet samt en pil som pekar höger ner på en grusväg. Jag svänger av och strax efteråt dyker en större byggnad upp i skogen.
Utanför står en bil på parkeringen men på det stora hela verkar det öde. Vi kliver ur och går in.
Ljuset i lokalen är tänt men ingen syns till så jag ropar. Då plötsligt tittar en man förvånat ut från köket.
Jo, visst är det öppet och visst ska vi få lunch meddelar han glatt så vi sätter oss.
Hela huset är timrat och överallt på väggarna sitter vimplar och flaggor på en mängd olika språk.
Det är lätt att inse att det är turister som lämnat dom efter att ha varit på värdshuset och ätit. Antagligen efter att ha tittat på dalahästtillverkning i Nusnäs.
Belysningen är något dämpad och ger ett trivsamt och mysigt intryck på oss där vi sitter och väljer ur menyn. Farsan tog pyttipanna på älgkött och jag älgköttgryta med stekt potatis till och medan vi väntar på vår mat satt vi muntert och pratade med varandra när ägaren åter kommer fram till oss och undrar om vi inte skulle vilja smaka lite på deras hemlagade sillsallat och även på deras sylta medans vi väntar på lunchen. "Naturligtvis helt gratis" försäkrar ägaren oss.
Vi följer med honom ut i köket och får träffa kocken som stolt räcker fram en varsin knäckebrödbit med sillsallat och ytterligare en varsin med olika sorters sylta på.
Kocken berättar ivrigt om att knäckebrödet är bakat på orten och att han just nu höll på att laga till ett traditionellt julbord.
Till kvällen skulle det vara proppfullt med gäster i lokalen och han berättade stolt om alla rätter man skulle servera.
Farsan och jag fick provsmaka på både den ena och andra underbara rätten där i köket och stämningen var hur trevlig som helst.
Men så fick vi så vår lunch och den var så gudomligt god. Vi åt och åt och vi suckade båda två av belåtenhet genom hela måltiden.
Efteråt blev det kaffe och ägaren visade in oss till ett litet rum intill där kaffet fanns med orden "- Så får ni pröva kakorna också och säga vad ni tycker om dom"
Där på ett bord stod det fat med ett tiotal olika sorters kakor och även om våra magar nu var överfulla kunde vi inte låta bli att smaka på dom och naturligtvis var de också helt fantastiska.
Lunchen tog oss i runda slängar två timmar men vilken måltid!! När vi skulle betala förhörde sig ägaren och kocken om vårt uttlåtande om maten och allt och jag såg hur dom bara sken av glädje när vi skakade hand med dom båda och berömde kockens skicklighet.
Jag vill minnas att vi betalade omkring 65kr var för den lunchen och att ägaren envist vägrade ta mer betalt när farsan hävdade att det var på tok för lite.
Hela resan hem föll det ett snöblandat regn men vad gjorde det... Det enda vi kunde tala om var den helt fantastiska upplevelse vi fått vara med om.
Många gånger kom farsan och jag att tala om detta gemensamma matminne och vi skrattade gott åt det och fortfarande minns jag det med en skön värme inombords. Suck!! He he...
Nu finns inte farsan längre men som en hyllning till honom lägger jag till en låt jag vet att han gillade lika mycket som jag gör.
(Spotnicks - Spacewalk)
Själv bakar och lagar jag också gärna mat och klarar det riktigt bra oavsett om det handlar om husmanskost eller något roligare.
Nåväl... nu kör vi berättelsen om mitt mest minnesvärda matminne vilket började med en körning av ett bladfjäderpaket till Volvo lastvagnar i Mora.
Året är om jag inte minns fel 1996 och helt säkert under december månad kring lucia.
Jag arbetar som budbilschaufför och kör och hämtar och lämnar diverse brev, paket och gods i och omkring Uppsala och i Stockholmsområdet.
I vardagens slit med alla dessa småleveranser kom ibland dom där udda och märkliga körningarna också eller vad säger man om jobbarkompisen som på fredagseftermiddagen hämtade upp 120st små levade kycklingar, lastade i speciella kartonger med leveransadress i Norge!! Han höll på att bli galen av allt pipande. Eller en annan jobbarkompis som med poliseskort hämtade närmare 300 liter hembränd sprit ute i en lada i skogen där polisen gjort ett tillslag.
Själv minns jag en morgon på väg in till jobbet i firmabilen när mobiltelefonen ringer.
- Godmorgon. Du jag har en långkörning till dig. Åk ut direkt till Arlanda flygplats och hämta ett paket som ska till Mora.
Perfekt!! långkörningar gav ofta bra med slantar och det utan att man behövde stressa allt för mycket så jag bara log hela vägen till Arlanda där godset lastades in i bilen och jag rullar iväg norrut.
På vägen ringer jag till farsan och frågar om han vill följa med vilket han vill så jag hämtar upp honom längs vägen.
Då det trots allt är en bra bit att åka från Uppsala till Mora så blev det inte några onödiga stopp på vägen dit. Förutom att tanka och ta kisspaus så sträckkörde jag hela vägen för att hinna fram i tid med godset.
Vi kom fram i tid och lämnade av godset. Nu hade vi ingen tid att passa under hemfärden så vi bestämde oss för att hitta något värdshus eller liknande på vägen och få i oss lite lunch och kaffe.
Mil efter mil och inget annat än vanliga bensinmackar. Inte förrän vi passerat Nusnäs, ni vet där dom täljer och målar dalahästar till turister.
Plöstligt vid vägkanten på en handtextad skylt står det Värdshus och Öppet samt en pil som pekar höger ner på en grusväg. Jag svänger av och strax efteråt dyker en större byggnad upp i skogen.
Utanför står en bil på parkeringen men på det stora hela verkar det öde. Vi kliver ur och går in.
Ljuset i lokalen är tänt men ingen syns till så jag ropar. Då plötsligt tittar en man förvånat ut från köket.
Jo, visst är det öppet och visst ska vi få lunch meddelar han glatt så vi sätter oss.
Hela huset är timrat och överallt på väggarna sitter vimplar och flaggor på en mängd olika språk.
Det är lätt att inse att det är turister som lämnat dom efter att ha varit på värdshuset och ätit. Antagligen efter att ha tittat på dalahästtillverkning i Nusnäs.
Belysningen är något dämpad och ger ett trivsamt och mysigt intryck på oss där vi sitter och väljer ur menyn. Farsan tog pyttipanna på älgkött och jag älgköttgryta med stekt potatis till och medan vi väntar på vår mat satt vi muntert och pratade med varandra när ägaren åter kommer fram till oss och undrar om vi inte skulle vilja smaka lite på deras hemlagade sillsallat och även på deras sylta medans vi väntar på lunchen. "Naturligtvis helt gratis" försäkrar ägaren oss.
Vi följer med honom ut i köket och får träffa kocken som stolt räcker fram en varsin knäckebrödbit med sillsallat och ytterligare en varsin med olika sorters sylta på.
Kocken berättar ivrigt om att knäckebrödet är bakat på orten och att han just nu höll på att laga till ett traditionellt julbord.
Till kvällen skulle det vara proppfullt med gäster i lokalen och han berättade stolt om alla rätter man skulle servera.
Farsan och jag fick provsmaka på både den ena och andra underbara rätten där i köket och stämningen var hur trevlig som helst.
Men så fick vi så vår lunch och den var så gudomligt god. Vi åt och åt och vi suckade båda två av belåtenhet genom hela måltiden.
Efteråt blev det kaffe och ägaren visade in oss till ett litet rum intill där kaffet fanns med orden "- Så får ni pröva kakorna också och säga vad ni tycker om dom"
Där på ett bord stod det fat med ett tiotal olika sorters kakor och även om våra magar nu var överfulla kunde vi inte låta bli att smaka på dom och naturligtvis var de också helt fantastiska.
Lunchen tog oss i runda slängar två timmar men vilken måltid!! När vi skulle betala förhörde sig ägaren och kocken om vårt uttlåtande om maten och allt och jag såg hur dom bara sken av glädje när vi skakade hand med dom båda och berömde kockens skicklighet.
Jag vill minnas att vi betalade omkring 65kr var för den lunchen och att ägaren envist vägrade ta mer betalt när farsan hävdade att det var på tok för lite.
Hela resan hem föll det ett snöblandat regn men vad gjorde det... Det enda vi kunde tala om var den helt fantastiska upplevelse vi fått vara med om.
Många gånger kom farsan och jag att tala om detta gemensamma matminne och vi skrattade gott åt det och fortfarande minns jag det med en skön värme inombords. Suck!! He he...
Nu finns inte farsan längre men som en hyllning till honom lägger jag till en låt jag vet att han gillade lika mycket som jag gör.
(Spotnicks - Spacewalk)
Knallpulver och piggelin
Det första jag som liten lärde mig värdet på och kunde räkna fram hur många pengar som behövdes för att köpa var glassen piggelin, en isglass av enklaste slaget och som jag vill minnas i slutet av 70-talet kostade omkring 1:50 sek.
Jag var mäkta stolt när jag cyklade ner till butiken, hämtade en piggelin ur glassfrysen och la upp mina pengar till kassörskan. Grejjen var naturligtvis att jag som inte var mer än i sjuårsåldern faktiskt handlade själv och helt utan någon vuxens hjälpande inblandning.
På lördagarna blev det dock oftast en promenad med hela familjen ner till samma butik där det i ena hörnet utanför fanns en kiosk. En sån där riktig kiosk med skjutlucka där man fick titta in och välja vad man skulle ha i sin godispåse.
Jag minns att det var en hel vetenskap att välja vilka godisbitar man skulle ha. Vilka som var godast men tyvärr också dyrast och därmed gjorde påsens innehåll mindre.
Men en favorit för mig var alltid sega nappar och en typ av vingummigodis som kallades diamant. Den var stor och platt med ett hål i mitten och med smultronsmak i ena halvan och sötlakrits i den andra. Skitgod men ack så dyr!
Nåväl... den stackars kiosktanten hade ett tålamod utan dess like och plockade i den ena godisen efter den andra. Förresten vill jag minnas att allt godis var i styckepris och inte som idag kg-pris vilket alla lösgodisplockare vet.
Ni förstår vilket jobb att räkna ihop priset för antal kolor, tuggumin mm. som skyfflades i varje godispåse. Men så var det och jag tror inte att varje kund handlade såna otroliga mängder godis heller.
Men så hade jag ju i titeln nämnt knallpulver också. Hmm... he he...
Jo på våran innergård i stan var det krig i stort sett året runt, om inte med granngårdarnas ungar så med varandra. Jag minns att vi en gång grävde ett skyttevärn i sandlådan, den blev så djup att vaktmästaren blev förbannad. Sanden och även matjorden ur gropen hade vi nämligen skyfflat upp runt omkring och utanför sandlådan så jag förstår mycket väl vaktmästarens ilska när han fick skotta tillbaka alltihop efter oss när vi lekt färdigt.
Jag och alla mina kompisar hade små plastsoldater och pansarvagnar vi lekte med i sandlådan och jag minns att jag hade en förbaskat frän leksakspistol som var en kopia på en luger från andra världskriget. Riktigt detaljerad och i det närmaste en fullstädig replika. Alla killarna på gården var impad av den.
Var allt detta krigsintresse kom ifrån är oklart för mig för hemma pratades det aldrig krig och vi var för små för att ha fått det genom krigsfilmer på tv eller bio men ska jag spekulera så kanske vietnamkriget trots allt påverkade även min generation när vi växte upp fast jag inte tycker mig minnas diskussionerna kring det.
Nåväl... jag och mina kamrater var väl utrustade med leksaksvapen och beroende på vad man kände för kunde vi ena dagen leka cowboys (vi hade aldrig några indianer med) eller så lekte vi vanligt krig.
De flesta av våra leksakspistoler laddades med knallskott eller knallpulver på papprullar. Effekten var relativ ynklig när det small men ändå häftigare än att bara skrika pang.
Förutom glass handlade jag ofta knallpulver nere i butiken. Jag minns inte vad det kostade men det var säkert alldeles för dyrt egentligen.
Med pickadollen laddad så rusade alla barn sedan runt på gården och sköt hejvilt på varandra utan en aning om vem som egentligen hörde till samma lag.
Någon timme senare hade man ledsnat och bytte lek eller satt vid gungorna och tjattrade om vem som skjutit vem och flest gånger... (makabert egentligen men barn är barn)
Under dessa stunder fanns det alltid någon som hade knallpulver kvar och då fördelades pappersrullen ut i remsor åt var och en. Sedan letade man upp en relativt flat större sten samt en mindre lite rundad som låg bra i handen.
En del av oss drog sedan resolut den mindre stenen över knallpulverremsan efter att den lagts på den större flata stenen. Om man fick till det lät det som ett smatterband eller som vi tyckte "en kulspruta".
Tjejernas teknik var dock oftast att knacka med den mindre stenen på varje krutprick var för sig. Inte lika ballt tyckte vi killar.
Det tuffaste var dock när någon kille la hela rullen på den flata stenen och klippte till hårt med klacken på sin lagom nedslitna träsko. (han höll naturligtvis träskon i handen) Hade man tur small mer eller mindre hela rullen samtidigt och började oftast brinna vilket innebar jubel bland alla oss andra barn.
Huruvida våra föräldrar delade vår entusiasm låter jag vara osagt men jag minns inte att någon egentligen skällde på oss för våra lekar som jag nu i efterhand ändå förstår var ganska högljudda emellanåt.
Undrar vad föräldrarna egentligen tyckte om våra lekar...
"Jag, ett barn av min tid. Uppväxt i efterdyningar av flowerpower, vietnamnkriget, kvinnorörelsen och kärnkaftsrörelsen samlat med åttiotalets flashiga juppie-era, pudelfrisyrer och axelvaddar. Inte konstigt att man ibland tycker att man blev lite underlig. He he..."
(Nisse Helberg - Håller Min Dörr På Glänt)
Jag var mäkta stolt när jag cyklade ner till butiken, hämtade en piggelin ur glassfrysen och la upp mina pengar till kassörskan. Grejjen var naturligtvis att jag som inte var mer än i sjuårsåldern faktiskt handlade själv och helt utan någon vuxens hjälpande inblandning.
På lördagarna blev det dock oftast en promenad med hela familjen ner till samma butik där det i ena hörnet utanför fanns en kiosk. En sån där riktig kiosk med skjutlucka där man fick titta in och välja vad man skulle ha i sin godispåse.
Jag minns att det var en hel vetenskap att välja vilka godisbitar man skulle ha. Vilka som var godast men tyvärr också dyrast och därmed gjorde påsens innehåll mindre.
Men en favorit för mig var alltid sega nappar och en typ av vingummigodis som kallades diamant. Den var stor och platt med ett hål i mitten och med smultronsmak i ena halvan och sötlakrits i den andra. Skitgod men ack så dyr!
Nåväl... den stackars kiosktanten hade ett tålamod utan dess like och plockade i den ena godisen efter den andra. Förresten vill jag minnas att allt godis var i styckepris och inte som idag kg-pris vilket alla lösgodisplockare vet.
Ni förstår vilket jobb att räkna ihop priset för antal kolor, tuggumin mm. som skyfflades i varje godispåse. Men så var det och jag tror inte att varje kund handlade såna otroliga mängder godis heller.
Men så hade jag ju i titeln nämnt knallpulver också. Hmm... he he...
Jo på våran innergård i stan var det krig i stort sett året runt, om inte med granngårdarnas ungar så med varandra. Jag minns att vi en gång grävde ett skyttevärn i sandlådan, den blev så djup att vaktmästaren blev förbannad. Sanden och även matjorden ur gropen hade vi nämligen skyfflat upp runt omkring och utanför sandlådan så jag förstår mycket väl vaktmästarens ilska när han fick skotta tillbaka alltihop efter oss när vi lekt färdigt.
Jag och alla mina kompisar hade små plastsoldater och pansarvagnar vi lekte med i sandlådan och jag minns att jag hade en förbaskat frän leksakspistol som var en kopia på en luger från andra världskriget. Riktigt detaljerad och i det närmaste en fullstädig replika. Alla killarna på gården var impad av den.
Var allt detta krigsintresse kom ifrån är oklart för mig för hemma pratades det aldrig krig och vi var för små för att ha fått det genom krigsfilmer på tv eller bio men ska jag spekulera så kanske vietnamkriget trots allt påverkade även min generation när vi växte upp fast jag inte tycker mig minnas diskussionerna kring det.
Nåväl... jag och mina kamrater var väl utrustade med leksaksvapen och beroende på vad man kände för kunde vi ena dagen leka cowboys (vi hade aldrig några indianer med) eller så lekte vi vanligt krig.
De flesta av våra leksakspistoler laddades med knallskott eller knallpulver på papprullar. Effekten var relativ ynklig när det small men ändå häftigare än att bara skrika pang.
Förutom glass handlade jag ofta knallpulver nere i butiken. Jag minns inte vad det kostade men det var säkert alldeles för dyrt egentligen.
Med pickadollen laddad så rusade alla barn sedan runt på gården och sköt hejvilt på varandra utan en aning om vem som egentligen hörde till samma lag.
Någon timme senare hade man ledsnat och bytte lek eller satt vid gungorna och tjattrade om vem som skjutit vem och flest gånger... (makabert egentligen men barn är barn)
Under dessa stunder fanns det alltid någon som hade knallpulver kvar och då fördelades pappersrullen ut i remsor åt var och en. Sedan letade man upp en relativt flat större sten samt en mindre lite rundad som låg bra i handen.
En del av oss drog sedan resolut den mindre stenen över knallpulverremsan efter att den lagts på den större flata stenen. Om man fick till det lät det som ett smatterband eller som vi tyckte "en kulspruta".
Tjejernas teknik var dock oftast att knacka med den mindre stenen på varje krutprick var för sig. Inte lika ballt tyckte vi killar.
Det tuffaste var dock när någon kille la hela rullen på den flata stenen och klippte till hårt med klacken på sin lagom nedslitna träsko. (han höll naturligtvis träskon i handen) Hade man tur small mer eller mindre hela rullen samtidigt och började oftast brinna vilket innebar jubel bland alla oss andra barn.
Huruvida våra föräldrar delade vår entusiasm låter jag vara osagt men jag minns inte att någon egentligen skällde på oss för våra lekar som jag nu i efterhand ändå förstår var ganska högljudda emellanåt.
Undrar vad föräldrarna egentligen tyckte om våra lekar...
"Jag, ett barn av min tid. Uppväxt i efterdyningar av flowerpower, vietnamnkriget, kvinnorörelsen och kärnkaftsrörelsen samlat med åttiotalets flashiga juppie-era, pudelfrisyrer och axelvaddar. Inte konstigt att man ibland tycker att man blev lite underlig. He he..."
(Nisse Helberg - Håller Min Dörr På Glänt)
Bortgjord i första klass
Så till ett kortare lite pinsammare minne som plötsligt dök upp...
Jag var sju år och gick i första klass och det var en dag som alla andra.
Jag hade gått hemifrån till skolan och vad jag minns inte känt att något var konstigt.
Förmiddagen förflöt med lek och lärande och snart var det dags för lunch som den här dagen bestod av köttgryta med kokt potatis. Jag har alltid varit glad i mat så jag åt nog en rejäl portion skulle jag tro.
Tillbaka i klassrummet efter lunch börjar jag plötsligt må dåligt. Jag minns att funderade över vad det var för fel.
Som sjuåring är det inte lätt att förstå vad det är som är fel och jag satt där i min bänk och mådde allt sämre.
Så säger fröken plötsligt åt oss att ta upp våra läroböcker. Jag öppnar mitt bänklock och då händer det!!!
Upp ur magen kommer nu all köttgryta från lunchen allt medan jag håller upp bänklocket med båda händerna. Allt hamnar över alla böcker, pennor, kritor med mera i bänken.
Chockad ser jag på röran medan den konstiga tystnaden i klassrummet bryts och diverse kommentarer från mina bänkgrannar förmedlar till dom övriga vad som just hänt.
Jag börjar gråta och fröken skyndar fram, tittar hastigt ner och grimaserar innan hon stänger bänklocket.
Fröken tar mig med till skolsyster som snabbt konstaterar att jag bör gå hem vilket jag gör.
Nu var det så att vi bara bodde knappt tvåhundra meter från skolan utan korsande gator så jag tror att jag gick hem själv.
Några dagar senare var jag tillbaka i skolan och min bänk var sanerad. Men jag minns att jag under hela första klass påmindes av händelsen då min bänk aldrig riktigt tycktes släppa doften av magsaft och rengöringsmedel.
Dessutom bar en del av mina böcker spår av händelsen i form av en hel del missfärgade sidor.
Som tur är så händer det så mycket nya saker hela tiden när man är i den åldern att vi alla snart hade glömt det hela. Förutom jag då... He he...
Jag var sju år och gick i första klass och det var en dag som alla andra.
Jag hade gått hemifrån till skolan och vad jag minns inte känt att något var konstigt.
Förmiddagen förflöt med lek och lärande och snart var det dags för lunch som den här dagen bestod av köttgryta med kokt potatis. Jag har alltid varit glad i mat så jag åt nog en rejäl portion skulle jag tro.
Tillbaka i klassrummet efter lunch börjar jag plötsligt må dåligt. Jag minns att funderade över vad det var för fel.
Som sjuåring är det inte lätt att förstå vad det är som är fel och jag satt där i min bänk och mådde allt sämre.
Så säger fröken plötsligt åt oss att ta upp våra läroböcker. Jag öppnar mitt bänklock och då händer det!!!
Upp ur magen kommer nu all köttgryta från lunchen allt medan jag håller upp bänklocket med båda händerna. Allt hamnar över alla böcker, pennor, kritor med mera i bänken.
Chockad ser jag på röran medan den konstiga tystnaden i klassrummet bryts och diverse kommentarer från mina bänkgrannar förmedlar till dom övriga vad som just hänt.
Jag börjar gråta och fröken skyndar fram, tittar hastigt ner och grimaserar innan hon stänger bänklocket.
Fröken tar mig med till skolsyster som snabbt konstaterar att jag bör gå hem vilket jag gör.
Nu var det så att vi bara bodde knappt tvåhundra meter från skolan utan korsande gator så jag tror att jag gick hem själv.
Några dagar senare var jag tillbaka i skolan och min bänk var sanerad. Men jag minns att jag under hela första klass påmindes av händelsen då min bänk aldrig riktigt tycktes släppa doften av magsaft och rengöringsmedel.
Dessutom bar en del av mina böcker spår av händelsen i form av en hel del missfärgade sidor.
Som tur är så händer det så mycket nya saker hela tiden när man är i den åldern att vi alla snart hade glömt det hela. Förutom jag då... He he...
Min första snus och min sista
När jag var någonstans mellan åtta och nio år prövade jag att snusa för första gången i mitt liv.
Morfar och jag var ute på åkern och plötsligt fick jag se morfars snusdosa ligga i stolen i traktorn.
En blank ståldosa fylld med snus som morfar köpte på paket i affären och laddade snusdosan med allt eftersom det förbrukades. Där låg den och blänkte och jag kunde helt enkelt inte låta bli att pröva.
Jag ville vara som min morfar och öppnade dosan, tog en rejäl nypa snus och tryckte in under läppen precis som jag sett honom göra och sen...
Jag minns att jag spottade och fräste och hostade och plötsligt stod morfar där och tittade på mig med ett leende. Naturligtvis förstod han vad som hänt, jag menar jag hade snus runt hela munnen och såg säkert otroligt komisk ut.
Och jag minns morfars ord till mig när han bara kort sa "så nu har du börjat snusa också" skrockande innan han hjälpte mig torka bort snuset. Han skvallrade aldrig på mig för mormor eller mamma för kanske tyckte han att jag hade fått mitt straff redan som det var.
Det var min första snus det men den sista då?
Visst hade jag under tonåren prövat snusa när någon kompis bjudit men aldrig gillat det. Nåväl nu förflyttar vi oss till vårvintern 1993. Jag gör min värnplikt i Luleå på F21, det är sent på natten och jag är ute på flygfältet i lastbilen och sopar landningsbanan från frost, detta för att postflyget ska kunna landa när det kommer vid två på natten.
Efter sex timmars kontinuerlig körning med endast uppehåll för tankning börjar det bli rejält påfrestande och ögonlocken är tunga som bly.
Plötsligt får jag syn på en snusdosa som någon av de andra killarna glömt kvar i hytten. Hmm... kanske skulle nikotinet hjälpa mot tröttheten?.. Jag tvekade inte, in med ett par portionspåsar under läppen och banne mig om det inte gjorde verkan. Visserligen hade nog snuset legat ett tag i hytten för det var ganska torrt men redan efter någon minut kände jag mig märkbart piggare, visst sved det lite under läppen men inte farligt.
Men efter sju-tio minuter började illamåendet och jag började känna mig svagt yr. Ner med sidorutan och ut med prillan men vad hjälpte det... Inget att skölja munnen med och fast ute på landningsbanan tillsammans med sex andra lastbilar som inte får lämna innan postflyget landat.
Om tröttheten innan hade varit ett problem så var det ingenting mot nu där jag satt och spottade medans munnen kändes torr som fnöske. Då!! sprakar det till i komradion och flygledartornet ber oss lämna banan. Äntligen syns landningsljusen på himlen, postkärran är under inflygning.
Vi lämnar landningsbanan och stannar på en av taxibanorna. Upp med dörren och ut ur lastbilen, fram till närmaste snödriva och in med massor av snö i munnen.
Friskluften och snön fick illamåendet att gå över och resterande timmarna den natten var jag varken trött eller illamående men jag hade bestämt mig en gång för alla... ALDRIG MERA SNUS!!! och så har det också blivit. Efter det har jag aldrig mer prövat snusa.
Nä snus får allt vara för mig, oavsett hur tuff jag än tyckte att morfar var med sin blanka snusdosa när jag var liten.
Morfar och jag var ute på åkern och plötsligt fick jag se morfars snusdosa ligga i stolen i traktorn.
En blank ståldosa fylld med snus som morfar köpte på paket i affären och laddade snusdosan med allt eftersom det förbrukades. Där låg den och blänkte och jag kunde helt enkelt inte låta bli att pröva.
Jag ville vara som min morfar och öppnade dosan, tog en rejäl nypa snus och tryckte in under läppen precis som jag sett honom göra och sen...
Jag minns att jag spottade och fräste och hostade och plötsligt stod morfar där och tittade på mig med ett leende. Naturligtvis förstod han vad som hänt, jag menar jag hade snus runt hela munnen och såg säkert otroligt komisk ut.
Och jag minns morfars ord till mig när han bara kort sa "så nu har du börjat snusa också" skrockande innan han hjälpte mig torka bort snuset. Han skvallrade aldrig på mig för mormor eller mamma för kanske tyckte han att jag hade fått mitt straff redan som det var.
Det var min första snus det men den sista då?
Visst hade jag under tonåren prövat snusa när någon kompis bjudit men aldrig gillat det. Nåväl nu förflyttar vi oss till vårvintern 1993. Jag gör min värnplikt i Luleå på F21, det är sent på natten och jag är ute på flygfältet i lastbilen och sopar landningsbanan från frost, detta för att postflyget ska kunna landa när det kommer vid två på natten.
Efter sex timmars kontinuerlig körning med endast uppehåll för tankning börjar det bli rejält påfrestande och ögonlocken är tunga som bly.
Plötsligt får jag syn på en snusdosa som någon av de andra killarna glömt kvar i hytten. Hmm... kanske skulle nikotinet hjälpa mot tröttheten?.. Jag tvekade inte, in med ett par portionspåsar under läppen och banne mig om det inte gjorde verkan. Visserligen hade nog snuset legat ett tag i hytten för det var ganska torrt men redan efter någon minut kände jag mig märkbart piggare, visst sved det lite under läppen men inte farligt.
Men efter sju-tio minuter började illamåendet och jag började känna mig svagt yr. Ner med sidorutan och ut med prillan men vad hjälpte det... Inget att skölja munnen med och fast ute på landningsbanan tillsammans med sex andra lastbilar som inte får lämna innan postflyget landat.
Om tröttheten innan hade varit ett problem så var det ingenting mot nu där jag satt och spottade medans munnen kändes torr som fnöske. Då!! sprakar det till i komradion och flygledartornet ber oss lämna banan. Äntligen syns landningsljusen på himlen, postkärran är under inflygning.
Vi lämnar landningsbanan och stannar på en av taxibanorna. Upp med dörren och ut ur lastbilen, fram till närmaste snödriva och in med massor av snö i munnen.
Friskluften och snön fick illamåendet att gå över och resterande timmarna den natten var jag varken trött eller illamående men jag hade bestämt mig en gång för alla... ALDRIG MERA SNUS!!! och så har det också blivit. Efter det har jag aldrig mer prövat snusa.
Nä snus får allt vara för mig, oavsett hur tuff jag än tyckte att morfar var med sin blanka snusdosa när jag var liten.
En lekisfarbror från pakistan
När jag gick i lekis på 70-talet var det mest fröknar som arbetade som förskolelärare. Visst fanns det någon manlig lärare också men dom kom och försvann och det var som sagt var fröknarna man kommer ihåg.
Men i min förskoleklass hade vi något så ovanligt som en manlig lärare från pakistan. Hans namn var Moutchitouba, eller åtminstone var det så jag minns hans namn.
Han var en ganska liten man och jag minns att han alltid luktade kryddor och någon sorts konstig tobaksdoft.
Han kunde inte svenska speciellt bra men var alltid den som vi barn tvingade läsa sagor för oss. Och han läste sagorna på sitt sätt och berättade om sitt hemland, allt på en konstig svenska och han var allas vår favorit.
Jag minns inte att de andra fröknarna umgicks speciellt mycket med honom utan han satt ofta i en soffa eller på en stol och bara fanns där. Jag minns att vi såg en film om teodling en gång och att fröken talade om att Moutchitoubas familj odlade te. Jag minns att jag efter det satt och funderade på om det var Moutchituba som kanske hade odlat det te vi drack hemma.
Som vuxen har jag förstått att Moutchitouba antagligen befann sig på mitt lekis under några månader i någon form av kombinerad integrering/sysselsättningsprojekt för plötsligt en dag var han inte kvar.
Jag funderar ibland över hur det kommer sig att vissa människor sätter såna avtryck i andras människors liv trots att det inte är medvetet. Varför minns jag annars fortfarande Moutchitouba efter så många år?
Undrar hur det gick för Moutchitouba sen...
Men i min förskoleklass hade vi något så ovanligt som en manlig lärare från pakistan. Hans namn var Moutchitouba, eller åtminstone var det så jag minns hans namn.
Han var en ganska liten man och jag minns att han alltid luktade kryddor och någon sorts konstig tobaksdoft.
Han kunde inte svenska speciellt bra men var alltid den som vi barn tvingade läsa sagor för oss. Och han läste sagorna på sitt sätt och berättade om sitt hemland, allt på en konstig svenska och han var allas vår favorit.
Jag minns inte att de andra fröknarna umgicks speciellt mycket med honom utan han satt ofta i en soffa eller på en stol och bara fanns där. Jag minns att vi såg en film om teodling en gång och att fröken talade om att Moutchitoubas familj odlade te. Jag minns att jag efter det satt och funderade på om det var Moutchituba som kanske hade odlat det te vi drack hemma.
Som vuxen har jag förstått att Moutchitouba antagligen befann sig på mitt lekis under några månader i någon form av kombinerad integrering/sysselsättningsprojekt för plötsligt en dag var han inte kvar.
Jag funderar ibland över hur det kommer sig att vissa människor sätter såna avtryck i andras människors liv trots att det inte är medvetet. Varför minns jag annars fortfarande Moutchitouba efter så många år?
Undrar hur det gick för Moutchitouba sen...
Nygammalt och Bosse Larsson + Zeb Macahan
När jag var liten på 70 och 80-talet så fanns det bara kvalitativ underhållning på Tv. Du tror mig kanske inte men det är sant!!
Det fanns bara två kanaler att se på och det var mycket ovanligt eller sällan som det sändes program senare än elva - halvtolv på kvällen.
På helgen var det Nygammalt och någon amerikansk western som visades om det inte var Kojak, Baretta eller någon annan deckare förstås. Jag minns hur jag med spänning försökte smygtitta genom att stå tyst i hallen till vardagsrummet och försöka få någon glimt av det som hände på Tv:n. - Behöver jag nämna att jag oftast blev påkommen och barskt förvisad tillbaka till sängen. He he...
Appropå westerns så hette min westernhjälte Zeb Macahan. En jättegammal, jätterynkig man som inte kunde gå ordentligt men som var rättvis och alltid hjälpte dom svaga. Och trots att jag inte drömde om att bli cowboy så ville jag bli som Zeb Macahan när jag blev stor... eller som Charles Ingalls i tv-serien "Lilla huset på prärien" Alltid snäll och rättvis... - Jaja man hade inte så många referensramar som liten...
Barnprogrammen var under hela min uppväxt ganska annorlunda och de vuxna som gjorde dom hade alla sin egen syn på barnpedagogik vilket gjorde att vi barn fick se program som "Clownen Manne" "Tårtan" "Urcellen Ellen" "Vilse i Pannkakan" och en hel del andra ännu konstigare program
Dock fanns det program som jag följde närmast fanatiskt, såsom "Sant och Sånt med Staffan och Bengt" "Hajk" "Barnjournalen" "På Kurs med Kurt" och många andra program.
Nygammalt med Bosse Larsson var ett underhållningsprogram där man blandade äldre kända artister med nya talanger i en mix för att passa hela familjen, från folkmusik för mor och farföräldrar till lättare pop för oss unga småttingar. Däremellan stoppade man in artister som "Bröderna Djup" för att lätta upp det hela.
Inte sällan gjorde mamma varma mackor eller tonfisksallad vid dessa tv-kvällar minns jag.
Alla gillade Bosse Larsson som inte sjöng vackert men gärna och jag misstänker att han bär mycket av skulden till att en stor del av min generation idag som vuxna gärna radar upp sig med familjen framför "Allsång på skansen" "Singing Bee" "Körslaget" "Så ska det låta" och alla övriga musikprogram i Tv.
Vi har lärt oss att inte skämmas för att skråla framför tv-apparaten så länge vi gör det med andra som inte heller kan sjunga. Tack för det Bosse Larsson!!!
Men annars var det som sagt inte så mycket som rymdes inom dom timmar från fem på eftermiddagen till halvtolv på kvällen/natten. Det skulle ju trots allt även hinnas med att visas "Språka på Serbokratiska" "Rapport" "Aktuellt" och diverse naturprogram med Arne Weise också.
Så när jag säger att det var kvalitativ underhållning vill jag förtydliga mitt uttalande. Det fanns ingen förbaskad möjlighet att man vare sig frivilligt eller ofrivilligt kunde hänga framför tv-apparaten hela dagen om man råkade var hemma och inne för det fanns inget att se och när det fanns något att se så tog det slut i god tid så att alla hann att få sin välbehövliga nattsömn.
Tänk så mycket enklare det var när man var liten
(Musiken till TV-serien - Lilla Huset På Prärien)
Det fanns bara två kanaler att se på och det var mycket ovanligt eller sällan som det sändes program senare än elva - halvtolv på kvällen.
På helgen var det Nygammalt och någon amerikansk western som visades om det inte var Kojak, Baretta eller någon annan deckare förstås. Jag minns hur jag med spänning försökte smygtitta genom att stå tyst i hallen till vardagsrummet och försöka få någon glimt av det som hände på Tv:n. - Behöver jag nämna att jag oftast blev påkommen och barskt förvisad tillbaka till sängen. He he...
Appropå westerns så hette min westernhjälte Zeb Macahan. En jättegammal, jätterynkig man som inte kunde gå ordentligt men som var rättvis och alltid hjälpte dom svaga. Och trots att jag inte drömde om att bli cowboy så ville jag bli som Zeb Macahan när jag blev stor... eller som Charles Ingalls i tv-serien "Lilla huset på prärien" Alltid snäll och rättvis... - Jaja man hade inte så många referensramar som liten...
Barnprogrammen var under hela min uppväxt ganska annorlunda och de vuxna som gjorde dom hade alla sin egen syn på barnpedagogik vilket gjorde att vi barn fick se program som "Clownen Manne" "Tårtan" "Urcellen Ellen" "Vilse i Pannkakan" och en hel del andra ännu konstigare program
Dock fanns det program som jag följde närmast fanatiskt, såsom "Sant och Sånt med Staffan och Bengt" "Hajk" "Barnjournalen" "På Kurs med Kurt" och många andra program.
Nygammalt med Bosse Larsson var ett underhållningsprogram där man blandade äldre kända artister med nya talanger i en mix för att passa hela familjen, från folkmusik för mor och farföräldrar till lättare pop för oss unga småttingar. Däremellan stoppade man in artister som "Bröderna Djup" för att lätta upp det hela.
Inte sällan gjorde mamma varma mackor eller tonfisksallad vid dessa tv-kvällar minns jag.
Alla gillade Bosse Larsson som inte sjöng vackert men gärna och jag misstänker att han bär mycket av skulden till att en stor del av min generation idag som vuxna gärna radar upp sig med familjen framför "Allsång på skansen" "Singing Bee" "Körslaget" "Så ska det låta" och alla övriga musikprogram i Tv.
Vi har lärt oss att inte skämmas för att skråla framför tv-apparaten så länge vi gör det med andra som inte heller kan sjunga. Tack för det Bosse Larsson!!!
Men annars var det som sagt inte så mycket som rymdes inom dom timmar från fem på eftermiddagen till halvtolv på kvällen/natten. Det skulle ju trots allt även hinnas med att visas "Språka på Serbokratiska" "Rapport" "Aktuellt" och diverse naturprogram med Arne Weise också.
Så när jag säger att det var kvalitativ underhållning vill jag förtydliga mitt uttalande. Det fanns ingen förbaskad möjlighet att man vare sig frivilligt eller ofrivilligt kunde hänga framför tv-apparaten hela dagen om man råkade var hemma och inne för det fanns inget att se och när det fanns något att se så tog det slut i god tid så att alla hann att få sin välbehövliga nattsömn.
Tänk så mycket enklare det var när man var liten
(Musiken till TV-serien - Lilla Huset På Prärien)
Min första kärlek...
Vem minns inte sin första kärlek?
Inte alltför självklart kan jag förstås tycka men jag minns i alla fall min trots att det gått mer än trettio år.
- Hon hette Maria och vi gick i lekis tillsammans och vi hamnade i samma klass när vi började i den riktiga skolan.
Jag vet allvarligt inte vad det var som fick mig att bli förälskad i henne och jag förstod nog inte att det var det som det handlade om just då, för i ärlighetens namn vet man inte som sjuåring egentligen vad kärlek är.
Hursomhelst så inträffar följande under detta år som för den nyfikne är 1979.
Min familj bygger hus ute på landet och vi ska alltså flytta ifrån Uppsala när det är klart.
Allt är naturligtvis mycket spännande för en sjuåring och under vintern 1979 och våren 1980 pendlar vi fram och tillbaka mellan huset som byggs på landet och lägenheten i stan. Allt för att jag och min syster ska slippa byta skola och lekis mitt i terminen.
Men så kommer då den stora dagen då vi ska flytta från lägenheten i stan och jag och min syster befinner oss på lekplatsen ute på gården tillsammans med ett antal kamrater.
Dom vuxna bär ut de sista sakerna som ska med innan vi ska ge oss av. Där på lekplatsen finns också Maria och alla vi barn pratar och tjattrar som vanligt men Maria sitter brevid mig och när ingen ser lutar hon sig plötsligt mot mig och pusar mig på kinden.
Jag blir helt förvirrad och innan jag hinner säga något säger Maria "Jag kommer sakna dig", reser sig upp och springer iväg.
En kort stund senare ropar de vuxna och det är dags att åka. Ett hastigt "hejdå" till dom andra barnen och så bär vi iväg mot ett nytt liv med nya kompisar, ny skola och massor av andra upptäckter att göra.
Under väldigt lång tid tänkte jag då och då på den där pussen jag fick på lekplatsen och jag mindes den där konstigt varma pirrande känslan i kroppen från upplevelsen.
Så småningom ebbade dock saknaden av Maria ut och i min nya skola ute på landsbygden kom jag att bli allvarligt smittad av det jag då faktiskt förstod var förälskelse.
Och förälskad har jag blivit åtskilliga gånger under mitt liv sedan dess men nog minns jag fortfarande den där första pussen på kinden och Maria, även om jag var för liten för att förstå att det var förälskelse.
Idag ler jag åt minnet och blir varm i hjärtat av hur oskyldigt enkelt allt var när man var liten.
(Peter LeMarc - Håll Om Mig)
Inte alltför självklart kan jag förstås tycka men jag minns i alla fall min trots att det gått mer än trettio år.
- Hon hette Maria och vi gick i lekis tillsammans och vi hamnade i samma klass när vi började i den riktiga skolan.
Jag vet allvarligt inte vad det var som fick mig att bli förälskad i henne och jag förstod nog inte att det var det som det handlade om just då, för i ärlighetens namn vet man inte som sjuåring egentligen vad kärlek är.
Hursomhelst så inträffar följande under detta år som för den nyfikne är 1979.
Min familj bygger hus ute på landet och vi ska alltså flytta ifrån Uppsala när det är klart.
Allt är naturligtvis mycket spännande för en sjuåring och under vintern 1979 och våren 1980 pendlar vi fram och tillbaka mellan huset som byggs på landet och lägenheten i stan. Allt för att jag och min syster ska slippa byta skola och lekis mitt i terminen.
Men så kommer då den stora dagen då vi ska flytta från lägenheten i stan och jag och min syster befinner oss på lekplatsen ute på gården tillsammans med ett antal kamrater.
Dom vuxna bär ut de sista sakerna som ska med innan vi ska ge oss av. Där på lekplatsen finns också Maria och alla vi barn pratar och tjattrar som vanligt men Maria sitter brevid mig och när ingen ser lutar hon sig plötsligt mot mig och pusar mig på kinden.
Jag blir helt förvirrad och innan jag hinner säga något säger Maria "Jag kommer sakna dig", reser sig upp och springer iväg.
En kort stund senare ropar de vuxna och det är dags att åka. Ett hastigt "hejdå" till dom andra barnen och så bär vi iväg mot ett nytt liv med nya kompisar, ny skola och massor av andra upptäckter att göra.
Under väldigt lång tid tänkte jag då och då på den där pussen jag fick på lekplatsen och jag mindes den där konstigt varma pirrande känslan i kroppen från upplevelsen.
Så småningom ebbade dock saknaden av Maria ut och i min nya skola ute på landsbygden kom jag att bli allvarligt smittad av det jag då faktiskt förstod var förälskelse.
Och förälskad har jag blivit åtskilliga gånger under mitt liv sedan dess men nog minns jag fortfarande den där första pussen på kinden och Maria, även om jag var för liten för att förstå att det var förälskelse.
Idag ler jag åt minnet och blir varm i hjärtat av hur oskyldigt enkelt allt var när man var liten.
(Peter LeMarc - Håll Om Mig)
